Psykologen som för tillfället håller på att utreda mig talade sist vi sågs om för mig att jag har ganska tydliga problem med att generalisera. Hon sa att min generaliseringsförmåga är bristande och gav exempel på när hon märkt det hos mig. Exempel:

Jag har väldigt svårt för att fylla i självskattningsformulär. En av frågorna löd ungefär så här: "Dagdrömmer du ofta? Är du ofta 'helt borta' i dina egna tankar?" Jag kunde inte svara på den frågan själv eftersom jag istället för att läsa frågan, titta på de olika svarsalternativen och välja det som passade bäst (vilket tydligen personer med "normal generaliseringsförmåga" gör. Frågade min pojkvän och han konfirmerade det och sa att det hade tagit honom cirka fem sekunder att svara på en sådan fråga) så tänkte jag ungefär så här:

"Dagdrömmer jag ofta? Dagdrömmer? Vad innebär det ens? Menar de att dagdrömma som i att bara vara fast i sina tankar eller menar de dagdrömma som i att man fantiserar om saker och ting? Jag brukar inte fantisera men jag tänker ju massor. Hela tiden. Vad betyder det att dagdrömma? Varför är de inte mer specifika? Ok, men vilket svarsalternativ ska jag ta då? 'Aldrig', 'en gång i veckan eller mindre', 'två gånger i veckan' eller 'nästan varje dag'? Jag skulle ju inte säga att jag aldrig dagdrömmer (vad innebär det ens?!) men hur ska jag veta exakt hur ofta jag gör det? Det känns som ett oerhört stort hopp mellan 'aldrig' och 'en gång i veckan eller mindre'. Känns också som ett stort hopp mellan 'två gånger i veckan' och 'nästan varje dag'. Och varför just två gånger i veckan? Varför inte tre? Jag tycker inte om dessa svarsalternativ."

Jag fastnar tydligen i detaljer hela tiden och kan inte svara på frågor om jag inte vet exakt vad som efterfrågas eller om jag tycker att frågan är tvetydig. Jag lyckades fylla i en fjärdedel av formuläret själv (10 av 40 frågor) och resten fick psykologen hjälpa mig med genom att istället ta formuläret och göra det till ett vanligt samtal där hon ställde frågor, jag svarade och sedan fick hon helt enkelt fylla i vilket svarsalternativ hon tyckte stämde bäst.

Tydligen så har jag också svårt att generalisera när någon frågar mig hur jag mår. Under senaste utredningssessionen svarade jag något i stil med "jag vet inte. Jag tror inte jag mår så bra. Kände för att gråta precis innan jag kom in hit. Jag vet inte varför. Eller, jag vet varför men jag vet inte varför. Tror jag."

Det där var två exempel. Här är några frågor:

1. Har ni problem med generalisering och hur ter det sig hos er i så fall?
2. Vad finns det mer för exempel när man talar om bristande generaliseringsförmåga? Alltså, när använder man sig av generaliseringar egentligen?

Det där handlar inte enbart om problem med generaliseringar utan även om problem att definiera känslor vilket är ett problem för oss med AS.

Ett exempel som ligger nära i tiden för mig är när någon frågar hur ont det gör, det är ingen lätt fråga att svara på, att det gör ont är väl en sak men hur ont är inte lätt att svara på.

Sen håller jag med om att ex.vis ofta är ett väldigt oklart ord, hur ofta är ofta? Däremot när det blir hopp mellan alternativen så får man väl bara svara det ena eller andra alternativet, ibland sätter jag krysset mellan alternativen...

Jag hatar dom där jävla frågeformulären. Så jag känner igen mig i det du skriver.

Personligen brukar jag inte ha svårt för formulär och liknande men har två nära släktingar som har massiva bekymmer med det där. Deras resonemang kring varje fråga ser ut som ditt och det är stört omöjligt för dem att få ihop alla svar på egen hand.

Vidare exempel på generalisering då. Det första jag tänker på är att berätta en anekdot ur sitt liv. Blir man väldigt detaljfokuserad är risken stor att man tar med femtioelva saker i berättelsen vilka inte har någon betydelse i generell mening. Något som kan leda till att åhöraren snabbt tappar intresse och något som skulle bli en trevlig, flytande social situation blir istället stel och haltande.

Att det var enklare för din kille att svara har väl med att göra att frågan är oviktig för honom, medans det för dig kan avgöra ifall du får en diagnos eller inte. Så det är nog inte konstigt att man börjar grubbla och ifrågasätta alternativen.
När min mamma svarade på ett formulär om min barndom så tyckte hon att det var jättesvårt och hon har inga sådana svårigheter annars, men hon blev rädd för att svara fel eftersom det skulle möjligen påverka hela mitt liv och eventuell fortsatt behandling.

Jag känner igen mig väldigt väl och hade samma problem med sådana testfrågor under utredningen. Blev ganska frustrerad över det och ville hela tiden fråga psykologen exakt vad olika beskrivningar och alternativ betydde. Jag blev också frustrerad eftersom jag anser mig vara en intelligent person (enligt utredningen högintelligent) och varför hade jag då så stora problem med "enkla" frågeformulär? Vill ju svara rätt och ärligt också och blev nog därför överdrivet mån om att vara säker på att jag verkligen förstått frågorna/svarsalternativen.

I min utredning står det att jag har svårt att svara på övergripande öppna frågor men mycket bättre klarar det om frågan är konkret och detaljerad. De tog upp t.ex. att jag har väldigt svårt för frågor såsom "hur mår du?", "hur känns det?" och att kunna jämföra tex "mår du bättre eller sämre idag jämfört med förra veckan?". Jag tror att mina svårigheter med sådana frågor handlar om flera saker. Jag blir osäker på vad den som frågar har för avsikt med frågan, vad är det de vill veta egentligen?, menar de hur jag mår fysiskt eller psykiskt?, är det bara en social hälsningsfras eller är de verkligt bekymrade eller intresserade...? Dessutom har jag nog väldigt svårt att bara känna efter hur det känns och ännu svårare att kunna beskriva det för någon annan. Oftast blir svaret bara "jag vet inte" eller "ok" utan att känna efter. Om de frågar i detalj är det ju dock inte svårt att svara, typ "har du fortfarande ont i huvudet?". Har lättare att känna efter en sak i taget, tex en specifik kroppsdel eller så. Om jag ska känna efter hur det känns totalt, liksom i hela kroppen samtidigt så vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Jag har jämt problem med alla sådana tester de har inom psykiatrin. Jag gjorde tidigare några andra slags tester, någon typ av personlighetstester och där fick jag tydligen mycket underliga resultat men även där handlade det ju om formuleringen av frågorna. Det var tex frågor som "jag kan leva utan sex". Eh, ja det är väl klart att man kan, man dör ju inte av det. Alltså svarade jag ja på allt sådant. De frågade ju inte om man VILLE leva utan dessa olika saker utan ifall man KAN och då tolkar jag det som att man fysiskt överlever utan detta... Hade antagligen bara svarat nej ifall de hade haft med saker som syre eller vatten. Höll på att åka på en felaktig diagnos (narcissistisk personlighetsstörning) av bara farten men som tur var blev de fundersamma över hur jag svarat och frågade mer om detta senare. Jag blir också helt ställd när de hittar på sina jävla skalor typ "på en skala 1-10 där 1 är sämst, hur dåligt/bra har du mått den här veckan?" etc. Jag kan inte svara, jag kan inte se exakt vad varje siffra ska stå för/innebära så det är omöjligt att välja en...

Så ang din fråga, jag känner igen mig sjukt mycket i din beskrivning av hur du tänker kring sådana frågor, att fastna i vad det innebär att dagdrömma, och även i vad alternativ som "ofta" etc innebär. MEN jag har aldrig tänkt att detta skulle vara pga problem att generalisera. Anser att jag i många fall inte har problem att generalisera, jag har tex inte alls problem att på egen hand se hur jag ska använda ett inlärt sätt att räkna, en viss formel etc i nya uppgifter/problem även om de beskrivs annorlunda än i de uppgifter som användes då jag lärde mig det. Snarare ser jag sådant snabbt och kan applicera en inlärd kunskap på nya typer av problem.

I vardagen kanske jag ändå har svårigheter med att generalisera (?). Jag har väldigt svårt att veta hur mycket tid jag behöver för att tex duscha o göra mig iordning även om jag gjort det många ggr o kanske borde veta hur lång tid det tar. Måste tänka ut sådant på nytt varje gång och lägga till lite extra tid på varje moment för att säkert hinna och så blir jag klar typ en timme innan jag hade behövt istället och har gått upp tidigt i onödan...
Har också svårt att veta hur ofta saker behöver göras, tex hur ofta ska man dammsuga för att det ska hållas någorlunda städat osv. Men alltså jag vet inte riktigt om dessa saker handlar om generalisering?

Miche skrev:Det där handlar inte enbart om problem med generaliseringar utan även om problem att definiera känslor vilket är ett problem för oss med AS.

Ja, det är något jag tror att jag har problem med också. Kan ganska ofta sitta och fundera på hur jag egentligen mår men endast komma fram till att jag vet att jag känner massor av negativa känslor. Har dock ofta svårt för att precisera vad det är jag känner.

tahlia skrev:Personligen brukar jag inte ha svårt för formulär och liknande men har två nära släktingar som har massiva bekymmer med det där. Deras resonemang kring varje fråga ser ut som ditt och det är stört omöjligt för dem att få ihop alla svar på egen hand.

Vidare exempel på generalisering då. Det första jag tänker på är att berätta en anekdot ur sitt liv. Blir man väldigt detaljfokuserad är risken stor att man tar med femtioelva saker i berättelsen vilka inte har någon betydelse i generell mening. Något som kan leda till att åhöraren snabbt tappar intresse och något som skulle bli en trevlig, flytande social situation blir istället stel och haltande.

Ja, det är oerhört svårt för mig att få ihop alla svar på egen hand också. Det känns lite jobbigt för det ska ju inte vara särskilt svårt att fylla i ett "litet" formulär egentligen. Jag fastnar dock hela tiden och måste hela tiden ha exempel, få ord definierade och få det förklarat för mig vad de som skrivit frågorna egentligen menar. Det är tydligen ganska intuitivt för "normala" människor enligt min psykolog (finns självklart undantag).

Myrkr skrev:Att det var enklare för din kille att svara har väl med att göra att frågan är oviktig för honom, medans det för dig kan avgöra ifall du får en diagnos eller inte. Så det är nog inte konstigt att man börjar grubbla och ifrågasätta alternativen.

Ja, det är något jag tänkte på också och just i detta fall så kan det varit så att det faktum att det var mindre viktigt för min pojkvän gjorde att det var lättare för honom. Jag vet dock att det är så där jag fungerar i andra sammanhang också (när det gäller saker som inte har med utredningen att göra). Fastnar i detaljer, kan inte riktigt svara på frågor om de är tvetydiga osv.

AlterEgo skrev:I min utredning står det att jag har svårt att svara på övergripande öppna frågor men mycket bättre klarar det om frågan är konkret och detaljerad. De tog upp t.ex. att jag har väldigt svårt för frågor såsom "hur mår du?", "hur känns det?" och att kunna jämföra tex "mår du bättre eller sämre idag jämfört med förra veckan?". Jag tror att mina svårigheter med sådana frågor handlar om flera saker. Jag blir osäker på vad den som frågar har för avsikt med frågan, vad är det de vill veta egentligen?, menar de hur jag mår fysiskt eller psykiskt?, är det bara en social hälsningsfras eller är de verkligt bekymrade eller intresserade...? Dessutom har jag nog väldigt svårt att bara känna efter hur det känns och ännu svårare att kunna beskriva det för någon annan. Oftast blir svaret bara "jag vet inte" eller "ok" utan att känna efter. Om de frågar i detalj är det ju dock inte svårt att svara, typ "har du fortfarande ont i huvudet?". Har lättare att känna efter en sak i taget, tex en specifik kroppsdel eller så. Om jag ska känna efter hur det känns totalt, liksom i hela kroppen samtidigt så vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Jag fungerar också så där. Har mycket lättare att svara på specifika och tydliga frågor än breda sådana. När det gäller att svara på frågor som "hur mår du" eller när det gäller att förmedla tankar och känslor i allmänhet så tycker jag att det är svårt att ta tankar som finns i mitt huvud och översätta dem till ord som någon annan sedan ska kunna förstå. Det är svårt. Speciellt när det är svårt att veta vad man känner överhuvudtaget.

Av vad jag förstått av att arbetat med några autister så handlar generalisering mer om att använda sig av en slags kunskap eller erfarenhet i andra sammanhang än det man är van vid.
T ex kan man knyta sina svarta skor, man har kunskapen, men när man får ett par nya vita skor så kan man inte applicera den kunskapen längre. Man kan alltså inte generalisera skorna som skor, de upplevs som två helt skiljda saker.
Och uttryck som ofta och mycket etc kan också bli svårare att använda eftersom man gärna vill ha en konkret betydelse och det kan vara svårt att förstå att de har olika betydelser i olika sammanhang.
T ex att ha ångest 3 gånger om dagen är ofta, men det är också vanligt att äta 3 gånger om dagen, men det räknas ju inte som ofta, så då kanske man inte har ångest särskilt ofta? Blir snurrigt värre.

Myrkr skrev:Av vad jag förstått av att arbetat med några autister så handlar generalisering mer om att använda sig av en slags kunskap eller erfarenhet i andra sammanhang än det man är van vid.
T ex kan man knyta sina svarta skor, man har kunskapen, men när man får ett par nya vita skor så kan man inte applicera den kunskapen längre. Man kan alltså inte generalisera skorna som skor, de upplevs som två helt skiljda saker.
Och uttryck som ofta och mycket etc kan också bli svårare att använda eftersom man gärna vill ha en konkret betydelse och det kan vara svårt att förstå att de har olika betydelser i olika sammanhang.
T ex att ha ångest 3 gånger om dagen är ofta, men det är också vanligt att äta 3 gånger om dagen, men det räknas ju inte som ofta, så då kanske man inte har ångest särskilt ofta? Blir snurrigt värre.

Har stora problem med det där. Tex på jobbet, om jag har fått instruktioner om några delar av verksamheten förväntas jag applicera tänkandet bakom de rutinerna etc på nya situationer och behov, men jag behöver då nya instruktioner för att klara mitt jobb. Jag har lärt mig att fråga fråga fråga, men stressen blir ändå stor och jag märker att en del tycker att jag är handfallen och dum i huvet.

Om man lär sig logiskt att en lösningsmetod förhåller sig lika bra till en situation som till någon annan, så kan man ju memorera det. Frågan är om det blir lättare att dra paralleller i fortsättningen i andra situationer på samma vis när man väl lärt sig genomskåda ett mönster? Eller är det en ständig kamp där varje enskild situation behöver förstås på nytt med hjälp av logik?

Och om man redan har memorerat att en lösningsmetod funkar lika bra i två olika situationer, kommer lösningsproceduren automatiskt eller måste man minnas aktivt för att komma ihåg när exakt samma situation uppstår? Exempel på detta?

Det här skiljer väl sig från individ till individ. Hur fungerar det för er?

(jag vet att jag kanske drar uppmärksamhet från trådskaparen nu med egna frågor, men när de ändå dök upp i huvudet när jag läste tråden är jag nyfiken på att höra hur ni tänker)

Myrkr skrev:Av vad jag förstått av att arbetat med några autister så handlar generalisering mer om att använda sig av en slags kunskap eller erfarenhet i andra sammanhang än det man är van vid.
T ex kan man knyta sina svarta skor, man har kunskapen, men när man får ett par nya vita skor så kan man inte applicera den kunskapen längre. Man kan alltså inte generalisera skorna som skor, de upplevs som två helt skiljda saker.
Och uttryck som ofta och mycket etc kan också bli svårare att använda eftersom man gärna vill ha en konkret betydelse och det kan vara svårt att förstå att de har olika betydelser i olika sammanhang.
T ex att ha ångest 3 gånger om dagen är ofta, men det är också vanligt att äta 3 gånger om dagen, men det räknas ju inte som ofta, så då kanske man inte har ångest särskilt ofta? Blir snurrigt värre.

Tusen tack för dessa förklaringar och exempel! Det sista om "ofta" och jämförelsen av ångest och mat gav mig en riktig aha-upplevelse. Blir förvirrad kring vad som innefattas i "svårigheter med generalisering" och när jag försökt hitta exempel tycks jag mest hitta saker som jag känner stämmer på småbarn och som knappast är saker jag kan känna igen som vuxen, tex att ett barn lärt sig ordet äpple om ett grönt äpple och då inte förstår att även ett rött äpple heter äpple. Har du (eller ni andra) fler exempel som det ovan med mat resp. ångest?

Jag känner att jag har lite svårt att få grepp om vad generalisering innebär, jag blandar ihop det med automatisering och har svårt att skilja dessa åt. Har insett att jag har stora problem med automatisering, vilket tydligen kan vara vanligt vid båda mina diagnoser (AS o ADD). Skulle aldrig klara att prata i telefon eller skriva sms när jag kör bil tex (vilket andra jag känner verkar göra hela tiden) för jag måste ju hela tiden tänka att nu ska vänsterfoten göra så, nu ska högerhanden växla osv. Samma med städning, måste liksom komma på rutinen och i vilken ordning jag ska göra saker på nytt varje gång (sedan fastnar jag ändå i smådetaljer och sorterande och blir aldrig klar med det jag egentligen skulle göra...). Gick länge hos sjukgymnast på Basal Kroppskännedom och då blev det också tydligt.. Hon brukade fråga "måste du tänka alla rörelser?" och ja, det är precis så det är. Jag var tvungen att lära in nya rörelser och övningar i ord, alltså tänka typ höger fot fram, höger arm över vänster arm osv. Men som sagt alla dessa saker handlar väl bara om automatisering?

Jag har tänkt innan att mina problem med generalisering inte alls är lika stora men börjar fundera nu på vad som kan vara exempel på detta hos vuxna och att jag kanske har stora problem med det i alla fall. Det där med att vara tvungen att tänka så mycket kring olika ords betydelse (som ordet ofta i ditt exempel) är ju något jag gör jämt och som gör att jag ofta (haha) har svårt att svara på frågor. Inte konstigt att socialt umgänge med en massa prat kräver energi! Exempel som det med skorna o äpplet är dock inget jag känner igen och som jag skrev i tidigare inlägg hade jag i skolan inte problem att använda inlärda saker på nya exempel och i skolarbete kunde jag också lätt göra jämförelser, analysera, reflektera etc.

Men har ni fler exempel på hur problem med generalisering kan se ut hos vuxna så skriv gärna dem!!
En bra förklaring av skillnaden på generalisering och automatisering hade också varit uppskattad!

Förresten Myrkr:

Har du både diagnos själv och arbetat med andra som har det? Är det inte svårt att hjälpa andra om man själv har liknande problem?

AlterEgo skrev:Förresten Myrkr:

Har du både diagnos själv och arbetat med andra som har det? Är det inte svårt att hjälpa andra om man själv har liknande problem?

Jag arbetade i en träfflokal för funktionsnedsatta och träffade många med olika diagnoser och det var viss problematik jag kände igen mig i, saker som jag inte ens visste att det räknades som problem. Så nu blir jag utredd.

Jag tror generalisering och automatisering går hand i hand, dvs det du beskriver som att alltid behöva tänka på vad varje kroppsdel gör handlar ju om att det inte blivit automatiskt, generalisering är att använda sig av kunskap eller förmåga som oftast är automatisk i andra sammanhang. Är det inte automatiskt blir nya situationer dubbelt så svåra, för man måste lära om sig från början.

Jag kommer inte på något bra exempel, skoknytning är ju ett extremfall. Men något liknade banalt jag har svårt för är att brygga kaffe. Alla kaffebryggare ser ju lite olika ut men de fungerar ju säkert likadant men när jag ska brygga kaffe med en ny bryggare, på en arbetsplats eller hos en kompis, så känns det som ett helt främmande föremål och jag blir livrädd för att göra fel och vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är ju generaliseringen.
Samtidigt så gör jag ständigt fel hemma också lär mig liksom aldrig i vilken ordning jag ska göra. Det är automatiseringen.

Men det kan ju handla om allt möjligt, som matlagning och arbetsrutiner.
Du får en lätt uppgift där du lär dig ett visst tänk eller en viss rörelse, när du verkar redo får du gå vidare till en mer komplicerad uppgift där du använder dig av vad du nyss lärt dig, fast du har inte lärt dig något eller kan inte se vad det skulle ha att göra med det andra.
Har du sett Karate Kid? En unge får vaxa bilar för att automatisera vissa handrörelser som han sedan kan använda när han slåss med karate, den ungen hade säkerligen inte asperger!

Myrkr skrev:Har du sett Karate Kid? En unge får vaxa bilar för att automatisera vissa handrörelser som han sedan kan använda när han slåss med karate, den ungen hade säkerligen inte asperger!

Vad roligt att du tar det som exempel! Jag har just tänkt om Karate Kid-pedagogiken att "det skulle INTE funka på mig"!

När jag tog körkort övningskörde jag länge privat med en automatväxlad bil. Sedan började jag på körskola för att lära mig manuell växel, men det var som att jag plötsligt inte kunde köra längre! Jag blev helt urblåst i huvudet och kunde verkligen inte applicera den körvana jag hade med automatväxlat på de bilar körskolan använde. Så jag gav upp och tog bara körkort för automatbil.

Jag plockar sönder och samman alla frågor i formulär. Skulle vilja ha dem förklarade för mig så mitt svar blir rätt. Jag kan inte bara svara på ett ungefär. Jag fattar inte vad de söker efter när de frågar. Och finns sedan inte rätt alternativ heller när jag slutligen hittat svaret, då känns det inte OK.

Det finns så många sätt att se på frågor och ett sätt måste ju vara det som de menade när de formulerade frågan. Tycker inte om att slarva.

Undrar om det inte kan vara lite praktiskt att ha ibland?
Minns ett tillfälle förra sommaren då jag skulle åka buss, klev på och var som vanligt väldigt uppmärksam, det första jag såg var att mattan på golvet hade gått sönder och vikts ihop till en stor knöl i gången strax efter förarbåset. Personen framför mig snubblade till på knölen, jag klev över och gick och satte mig.
Under bussfärden lade jag märke till att nästan alla vuxna människor snubblade på mattknölen, de flesta var helt uppe i sin egen värld, talade med någon annan eller surfade på mobilen. De har ju fömodligen åkt buss tiotusentals gånger och förväntar sig inte att något skulle vara annorlunda ifrån andra bussfärder.
Däremot så var det inga barn som snubblade, kanske för att de är kortare och har ögonen närmare golvet, men det verkade som om de tittade omkring sig mycket mer överhuvudtaget. De har åkt buss mindre och vet fortfarande inte vad de kan förvänta sig.
Precis som jag, med min bristande generalisering.
Kanske det går att använda sig av på nåt sätt, bli kontrollant av nåt slag?

Det där handlar kanske mer om observationsförmåga, många med någon form av autism ser massor av detaljer som NT-hjärnor sorterar bort som oväsentlig information.

Möjligtvis, tror dock det är en blandning, nya situationer gör en ju mer observant, och alla situationer känns nya om man inte kan generalisera.

Jag känner igen mig i det ursprungliga inlägget, jag har stora problem med frågeformulär eller att fylla i blanketter och sådant.

En gång fick jag 2-3 timmar på mig att fylla i över 600 kryss-frågor i ett psykologtest i samband med arbetsintervju. Frågorna var av abstrakt karaktär i syfte att förhindra att man ljög. Vi kan ju säga att det inte gick så bra de två gångerna jag fick göra testet.

Har också problem med att förstå begrepp som "ofta" i sammanhang där det saknas referensramar. Det borde ju alla ha problem med, men icke. De flesta kanske är tankeläsare eller besitter någon magisk förmåga som gör dem upplysta. Hur ofta jag dagdrömmer kan jag inte veta förrän jag vet hur mycket som är ofta och hur mycket som är sällan.