Har varit hos en läkare och fått Theralen-droppar på prov mot ångest och svårigheter att varva ner. Första testet på en droppe gav förgiftningskänsla typ som vid snusande, men det satt i i nio timmar. Nästa gång testar jag på kvällen och halva dosen.

Pieohpah skrev:Har varit hos en läkare och fått Theralen-droppar på prov mot ångest och svårigheter att varva ner. Första testet på en droppe gav förgiftningskänsla typ som vid snusande, men det satt i i nio timmar. Nästa gång testar jag på kvällen och halva dosen.

Du spädde väl ut den? Om man tar den ospädd tappar man känseln i svalget/munnen...

Zima33 skrev:

Pieohpah skrev:Har varit hos en läkare och fått Theralen-droppar på prov mot ångest och svårigheter att varva ner. Första testet på en droppe gav förgiftningskänsla typ som vid snusande, men det satt i i nio timmar. Nästa gång testar jag på kvällen och halva dosen.

Du spädde väl ut den? Om man tar den ospädd tappar man känseln i svalget/munnen...

Jo, det var droppat i vatten

Jag vill börja med att säga att det jag inte vill kritisera eller ifrågasätta just trådstartarens diagnos och jag inser att du kan ha en mängd problem som inte framgår av den här tråden. Men en del i tråden får mig att fundera.

Jag vet också hur det är att gå länge utan diagnos med mängder av problem och kaos i livet så som sagt, riktar ingen kritik till enskilda individer här!

Det du skriver om att du inte behöver hjälp och att du själv inte ansett att du haft tillräckligt stort funktionshinder för att söka/behöva hjälp får mig att fundera en del över hur mycket eller lite svårigheter som egentligen krävs för diagnos.

Enligt DSM-IV-TR är ett av kraven för att diagnos ska ställas följande:
"Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden."

I ICD-10 uttrycks det mer som t.ex. "Kvalitativa avvikelser" ang förmåga till ömsesidig social interaktion osv.

Det heter också att
* "För att man ska ställa diagnosen Aspergers syndrom, måste svårigheterna medföra allvarliga problem i vardagen."
* "Ett ytterligare krav i diagnoskriterierna är att symptomen orsakar betydande problem i vardagslivet."

Denna info hittas bla här: http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... s_syndrom/

Man kan ju ha betydande svårigheter inom vissa områden men inte andra, vilket ju då rimligen leder till att diagnos inte sätts. Vissa som utreds och ej får diagnos får ju tex höra att de har drag av AS, AS-liknande problematik inom vissa områden osv.

Hur som helst, om man själv och/eller andra inte tycker att man har betydande problem men ändå känner igen sig på olika sätt i beskrivningar av AS så borde det ju då på sin höjd resultera i "drag av AS", då man inte skall kunna sätta diagnos om man inte har stora svårigheter i vardag, skola/arbete, relationer osv.

Har det blivit så att diagnosen sätts på allt lösare grunder, alltså även om dragen inte skapar dessa stora svårigheter?? Och vad innebär det om det är så?

Att det sker misstag och att folk ibland får felaktiga diagnoser går ju inte att komma ifrån inom psykiatrin eftersom det för psykiatriska diagnoser och sjukdomar inte finns kan påvisas på samma sätt som de flesta fysiska sjukdomar (blodprov och andra tester/undersökningar). Så det kommer ju alltid finnas visst utrymme för tolkning och en risk för att det blir fel men det gäller ju då i princip alla diagnoser inom psykiatrin. Så tyvärr måste man väl räkna med en viss felmarginal men har detta blivit mer vanligt när det gäller vissa diagnoser? Tänker nu på AS men även t.ex. Borderline. Men hur som helst borde felmarginalen kunna hållas någorlunda låg så länge de som utreder har rätt kunskaper, det finns tillgång på specialiserad personal och man ser till att göra ordentliga utredningar.

Ni som blir ivägskickade / eller själva sökt er till andra ställen, tex carema, vad har anledningen till det varit? Varför har man valt att inte göra inom den vanliga psykiatrin och npf-team där? Om ni gjort utredning på ställen som carema etc, har det då funnits psykiatrisk personal med någon npf-specialisering eller vad är det för utredare ni mött där? Om det skulle vara så att man inte har denna specialistkompetens där så borde det ju öka risken för felaktiga diagnoser och i så fall undrar jag ännu mer varför vissa skickas dit istället för att gå via vanliga psyk?

Tror ni att alltfler diagnoser sätts för lätt? Bortser man på vissa ställen från att det faktiskt måste finnas en betydande funktionsnedsättning för att en diagnos ens ska komma på tal? Om det är så så är det ju faktiskt allvarligt av flera skäl:
* fler individer får en felaktig diagnos
*personer utan betydande problem upptar tid och resurser inom vården vilket påverkar väntetid och resurser till personer med stora hjälpbehov
* tyngden i diagnosen och vad det betyder att ha den förminskas och personer med stora problem kan bli alltmer missförstådda och det kan leda till att folk tycker att det är inte så allvarligt eller jobbigt att ha AS om många skulle få diagnosen utan att ha just betydande svårigheter. Det blir då lättare att folk tycker saker som "jag fastnar också i saker jag är starkt intresserad av ibland", "jag blir också trött när jag varit på stora social tillställningar" osv och då kommer folk ännu mindre förstå hur mycket större dessa svårigheter är om man har AS och vad det faktiskt innebär att ständigt leva med funktionsnedsättningen AS.

Om man inte har några direkta svårigheter, vad är då syftet med att ens efterfråga en diagnos?? Hur som helst, vad tror ni? Är det så att diagnosen sätts på allt lösare grunder och att man då struntar i att det krävs betydande svårigheter för att sätta en diagnos?

(OBS! Detta är inte saker jag anser mig veta utan frågor och funderingar. Jag menar inte att det ÄR såhär utan undrar om det kan vara så.)

@AlterEgo: Jag delar dina funderingar, men det kanske inte bör diskuteras just här, du skulle kunna starta en ny tråd om det istället?

@AlterEgo: bra inlägg och mycket bra funderingar och argument. Anledningen till tråden var att visa hur en utredning kan gå till, inte att presentera mina svagheter som ledde till diagnosen.

Håller med @Myrkr om att det är ett bra inlägg, men att det borde bli en ny egen tråd eftersom det finns mycket att diskutera om det hela som inte direkt rör min tråd.

Ja ni har rätt, sorry, jag gör en ny tråd.

Pieohpah skrev:Det som stör mig mest är att hen som ska utreda mig bara är psykologistuderande, alltså inte färdigbakad.

Det positiva är att hen har den mest uppdaterade utbildningen och inte blivit arbetsskadad av rutiner och stram budget. Det negativa är helt klart bristen på erfarenhet.

Jag har inget emot att en studerande/praktiserande tar hand om det praktiska i testfasen, men jag tycker de verkligen ska samarbeta med en läkare och inte ansvara för hela.

En fråga till bara, denna gången om just din utredning.
Hur blev det med ovanstående? Hur stor del av utredningen gjordes av en ej färdigutbildad psykolog? Fick du träffa någon psykolog med npf-specialisering? Specialistläkare (psykiater)? Vilka delar sköttes i så fall av specialister? Kan känna att vid en del av testerna kanske det inte är så viktigt men hur var det vid intervjuerna?
Blir väldigt förvånad (och irriterad på vården) om det faktiskt är så att psykologstudenter anses kunna ansvara för en npf-utredning. Jag hade inte accepterat det alls ifall det inte var så att specialister tog över vissa delar..?

AlterEgo skrev:

Pieohpah skrev:Det som stör mig mest är att hen som ska utreda mig bara är psykologistuderande, alltså inte färdigbakad.

Det positiva är att hen har den mest uppdaterade utbildningen och inte blivit arbetsskadad av rutiner och stram budget. Det negativa är helt klart bristen på erfarenhet.

Jag har inget emot att en studerande/praktiserande tar hand om det praktiska i testfasen, men jag tycker de verkligen ska samarbeta med en läkare och inte ansvara för hela.

En fråga till bara, denna gången om just din utredning.
Hur blev det med ovanstående? Hur stor del av utredningen gjordes av en ej färdigutbildad psykolog? Fick du träffa någon psykolog med npf-specialisering? Specialistläkare (psykiater)? Vilka delar sköttes i så fall av specialister? Kan känna att vid en del av testerna kanske det inte är så viktigt men hur var det vid intervjuerna?
Blir väldigt förvånad (och irriterad på vården) om det faktiskt är så att psykologstudenter anses kunna ansvara för en npf-utredning. Jag hade inte accepterat det alls ifall det inte var så att specialister tog över vissa delar..?

Det är kanske en PTP psykolog han syftar på? Då är dom trotts allt färdigutbildade men ska praktisera heltid som en psykolog innan dom får ut sin legitimation.

Fördjupade kunskaper

Ett PTP-år är ett steg på vägen mot en yrkesidentitet och tillämpning av de kunskaper och färdigheter som psykologen tillägnat sig under den femåriga universitetsutbildning som föregår psykologexamen.PTP ska ge övning och fördjupade kunskaper i psykologyrket och dess olika ansvars- och kompetensområden inom en organisation. När kunskaperna tillämpas i praktiskt psykologarbete under handledning skapas förutsättningar för självständig yrkesverksamhet.PTP är en praktisk utövning av psykologyrket integrerat med utbildningsmoment.
Vem ska göra PTP?

Enligt 3 kap 9 § patientsäkerhetsförordningen ska den praktiska tjänstgöringen som psykolog fullgöras under minst ett års heltidstjänstgöring efter avlagd psykologexamen. Det krävs alltså avlagd psykologexamen innan PTP-tjänstgöringen kan påbörjas. Givetvis kan PTP sökas tidigare men kan inte påbörjas innan examensbeviset är utfärdat.Psykologer med utländsk examen eller utländsk legitimation ska vända sig till Socialstyrelsen för information.

http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Valk ... sykologer/

AlterEgo skrev:

Pieohpah skrev:Det som stör mig mest är att hen som ska utreda mig bara är psykologistuderande, alltså inte färdigbakad.

Det positiva är att hen har den mest uppdaterade utbildningen och inte blivit arbetsskadad av rutiner och stram budget. Det negativa är helt klart bristen på erfarenhet.

Jag har inget emot att en studerande/praktiserande tar hand om det praktiska i testfasen, men jag tycker de verkligen ska samarbeta med en läkare och inte ansvara för hela.

En fråga till bara, denna gången om just din utredning.
Hur blev det med ovanstående? Hur stor del av utredningen gjordes av en ej färdigutbildad psykolog? Fick du träffa någon psykolog med npf-specialisering? Specialistläkare (psykiater)? Vilka delar sköttes i så fall av specialister? Kan känna att vid en del av testerna kanske det inte är så viktigt men hur var det vid intervjuerna?
Blir väldigt förvånad (och irriterad på vården) om det faktiskt är så att psykologstudenter anses kunna ansvara för en npf-utredning. Jag hade inte accepterat det alls ifall det inte var så att specialister tog över vissa delar..?

Du har bra och relevanta frågor, så fråga på. Min screening sköttes av en fullt utbildad läkare. Själva utredningen sköttes av en färdigutbildad psykiatriker som gör sin praktik för att få sin licens. Under utredningen träffade jag även överläkare och läkare. Efter utredningen även arbetsterapeut och psykolog.

Med tanke på hur lång kön är för dessa utredningar är så förstår jag att de fördelas även på de som inte är helt klara i sin utbildning.

En viktig poäng tycker jag ändå är att ingen torde påbörja en utredning för att det är kul.

Jag tror inte att det finns fler som uppfyller diagnoskriterier nu än tidigare i historien. Däremot tror jag att dagens samhälle är i särklass mycket mer stressande på individen än någonsin tidigare, vilket gör det mer oförlåtande för de med stressproblematik och diagnoser. Därav en till synes uppgång av människor med diagnos nu.

Pieohpah skrev:
Jag tror inte att det finns fler som uppfyller diagnoskriterier nu än tidigare i historien. Däremot tror jag att dagens samhälle är i särklass mycket mer stressande på individen än någonsin tidigare, vilket gör det mer oförlåtande för de med stressproblematik och diagnoser. Därav en till synes uppgång av människor med diagnos nu.

Detta påminner mig om något jag funderat på. Har sett mycket samurajfilmer på sistone och deras samhälle verkar så jäkla mycket enklare, allt är så strukturerat och formellt, och så är det ju i princip i alla kostymdramor, tydligast kanske i uppsjön av allt som utspelar sig i viktorianska england.
Alla möten har liksom en massa regler för hur man ska bete sig och föra sig, alla är otroligt hämmade och krystade.
Jag undrar om inte detta gjorde det enklare att passa in, eller åtminstone att framstå som normal.
Idag är nästan alla regler oskrivna, och alla ska vara öppna, spontana och avslappnade.
Det påminner mig även om det alltid varit mycket enklare för mig att tala i kontrollerade sammanhang, t ex på lektioner eller i samtalsgrupper där alla får tid att göra sig hörd, men så fort det blir rast och alla ska börja pladdra på så faller det för mig.

Pieohpah skrev:
Du har bra och relevanta frågor, så fråga på. Min screening sköttes av en fullt utbildad läkare. Själva utredningen sköttes av en färdigutbildad psykiatriker som gör sin praktik för att få sin licens. Under utredningen träffade jag även överläkare och läkare. Efter utredningen även arbetsterapeut och psykolog.

Ah, ok, det lät ju mer ok. Blev rädd att det skulle kunna förekomma att en psykologstudent på egen hand skulle sköta utredningar...