Uppväxtskildringar, alltså. Jag fascineras av barn, eftersom de är så små, docklika och har en så rak psykologi. Böcker och filmer om dem inspirerar en att tänka på sin uppväxt, något som jag finner intressant. Jag kan räkna upp några verk som jag rekommenderar:

Böcker
Isdraken (av tillbakadragne Mikael Engström)
Barnens ö (av läkaren P.C. Jersild. Har inte läst den, men man säger att den väldigt omsorgsfullt lever sig in i barnets tankar och känslor)
En komikers uppväxt (av starke Jonas Gardell. En berättelse om en vuxen man som tampas med svåra uppväxtminnen)
Madicken och Junibackens Pims (av allas Astrid Lindgren. Skildrar ett år för ett barn och hennes omgivning, både vuxna och andra barn)
Låt den rätte komma in (inte för barn, paradoxalt nog. Ajvides debutroman om ett vanligt och ett övermänskligt barn som lever i ett Sverige som präglas av Ica, Konsum och Notknäckarna. Vinter och kallt.)

Teveserier
Johnny og Johanna (norsk serie som visar oss svenskar hur lika norrmännen är oss)
Tracy Beaker Returns (om ett barnhem och de barn och vuxna som finns där)
Barna Hedenhös uppfinner julen (senaste julkalendern är en fullträff. En vacker skildring av Sverige, vuxna och barn)

Filmer
Lotta på Bråkmakargatan (fin film om en familj och deras nära)
Världens bästa Karlsson (en klassiker som har allt)
Elvis! Elvis! (blev illa berörd av detta drama om en sjuåring som nästintill terroriseras av sin mor)
Harry Potter och de vises sten (färgglad och söt äventyrsfilm om brittiska elvaåringar)

Ni får gärna säga vad ni tänker om det här att tänka tillbaka på när man var barn och hur uppväxtskildringar påverkar er. Att vara barn - är det bra eller dåligt?

Jag fascineras också av uppväxtskildringar i alla dess former, äkta som uppdiktade, och tar alltså gärna del av dem.

Barndomen/uppväxten är ju extremt viktig för oss alla, så inte så konstigt att vi då kanske också fascineras av den? Att den i alla fall har påverkat oss alla en jäkligt massa kan vi nog ändå slå fast.

Jag har själv inga minnen från min barndom/uppväxt och detta gör nog att jag än mer suger åt mig andras berättelser, försöker förstå hur det kan vara... eller hur jag ska säga.

Jag önskar såå att jag kunde minnas min egen, men det är ju som det är.

En uppväxtskildring som jag har läst nyligen är Karl Ove Knausgårds "Min Kamp". Barndom och tidiga tonår berörs framför allt i den tredje delen av denna självbiografiska mastodontroman som omfattar sex böcker. Rekommenderas!

Det låter riktigt bra . Jag själv minns en del saker. Jag funderar mycket på det där med pubertet; vetenskapsmännen säger att man egentligen inte är barn längre när man har blivit könsmogen, medan myndigheterna tycker att alla under arton är barn. Jag har upptäckt att barn är ett väldigt diffust begrepp. Jag själv var ganska tidigt utvecklad, och det har varit svårt.