svt skrev:I dag kan vi berätta om en entreprenör som vill skapa ett lyxigt äldreboende för dem som vill och har råd att betala. – Vi 40-talister kommer kräva mer av äldrevården än skatten klarar av. Låt då de som har råd att betala lite mer själv göra det.

Citatet kommer från Peje Emilsson, huvudägare till PR-byrån KREAB och Kunskapsskolan, som nu skall börja driva äldreboenden med guldkant.

Många oroar sig för hur det skall bli den sista tiden i livet. Peje Emilson är en av flera entreprenörer som vill göra affärer på att minska den oron. Efter framgångarna med Kunskapsskolan vill han nu bygga upp ett eget koncept för äldreboenden.

– Vi blir fler äldre, och fler som har resurser. Då tror jag att man med privata försäkringar och egna pengar måste kunna komplettera, säger han.

Många politiker har svårt att ge tydliga svar på frågan om äldre som har råd skall kunna köpa sig ännu bättre äldrevård. – Vi har en äldreomsorg som inte är tillräckligt bra, vi har jättemycket att göra. Det är att börja i fel ände att säga att den som har råd skall köpa sig den bästa vården, säger Lena Hallengren, Socialdemokraternas talesperson i vårdfrågor till SVT.

Moderaterna låter äldreborgarrådet i Stockholm, Joakim Larsson, svara på frågan om man skall kunna få ännu bättre äldrevård om man själv betalar extra.

– I huvudsak skall vi ha god omsorg som gäller alla, säger han. Men sen om man på boendena har extra som man kan välja till så är det möjligt redan i dag och det tycker jag skall kunna fortgå.

Några tycker absolut att det sticker i ögonen om den som har mycket pengar köper sig bättre vårdkvalitet.

– Nej, det känner jag inte för, alla skall ha en bra vård, säger Lena Hallengren.

UNT Ledare skrev:Vi föredrar olika saker, vi njuter av olika ting, vi trivs i olika sammanhang och kretsar. Vi lägger oss till med olika matvanor, vi läser olika böcker, vi rör på oss olika mycket. Någon slösar, en annan sparar, en tredjes låga inkomst omöjliggör bådadera.

Vi är helt enkelt olika, vi människor. Ända till den dag vi hamnar på äldreomsorgen. Där förväntas vi nämligen sluta leva enligt våra egna önskemål, och i stället acceptera att hållas vid liv på andras premisser. Men det finns också de som vill ändra på den saken.

Sedan Lagen om valfrihet (LOV) infördes 2009 är det fritt för Sveriges kommuner att låta, exempelvis, privata aktörer verka inom omsorgen. Kommunen bedömer först vilket behov av omsorg de enskilda personerna har, och betalar därefter omsorgsutövaren för avsatt tid. Den avgift som får tas ut från omsorgstagaren är reglerad och varierar inte beroende på system eller utförare.
---
Ett annat företag, Attendo, driver så kallade livsstilsboenden med olika teman, såsom ”utevistelse och trädgård” och ”kultur och nöje”.

I mina öron låter det här som valfrihet på riktigt, och jag skulle själv inte ha något emot att spela punkrock och äta sushi på äldre dagar. Men extratjänsterna är kontroversiella.

DN Debatt skrev:Äldreomsorgens stora utmaning handlar om ett vidgat gap mellan medborgarnas krav och förväntningar och vad våra offentliga resurser klarar av att bära. Tage Erlander myntade redan på 1960-talet i skriften ”Valfrihetens samhälle” begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Med ett växande finansieringsgap kommer mycket i äldreomsorgen att fortsätta handla om besparingar. Samtidigt är det svårt att inte se högre krav som rätt självklara och vi som närmar oss den tid när vi ska bli en del av äldreomsorgen har höga förväntningar. Vi vill själva påverka hur vi ska leva också under våra sista år på jorden – kanske i synnerhet om vi inte tillhör den minoritet som har förmånen att dö friska.

Det råder redan i dag underskott på äldrevårdsplatser. Socialstyrelsen visade strax före nyår att det under 2010 var cirka 6 000 personer som efter biståndsbedömning hade väntat i mer än tre månader för en plats på ett vård- och omsorgsboende. Resursbristen är över oss. Tiden är mogen att pröva nya lösningar.

Ett sätt kan vara att omvandla den del av kommunalskatten som går till äldreomsorg, och den del av landstingsskatten som går till medicinska insatser på äldreboenden, till en statlig äldrevårdsförsäkringsavgift. Försäkringen kan sedan, efter biståndsbedömning, falla ut i form av en ”peng” till valda certifierade utförare eller som kontantersättning för stöd till anhörigvård. Poängen är att vårdapparaten anpassas till den enskildes behov och inte tvärtom.

Vi 40-talister – som utgör runt tio procent av befolkningen men enligt vissa beräkningar står för över hälften av samhällets köpkraft och privata förmögenhet – måste räkna med att använda en del av det vi sparat under ett långt liv till vår egen äldrevård. Det torde också komma att gälla för alla generationer efter oss.