Pan S skrev:Just Wagners Valkyrieritt har jag aldrig förstått storheten i direkt. Kanske för att den använts såpass mycket i kommersiell media, kanske för att jag har någon medfödd aversion till att fästa mig vid det som majoriteten tycker om.

Den är maffig och lätt att ta till sig i början. När man sedan börjar lyssna på resten av Valkyrian så blir väl Valkyrieritten mera ett tydligt landmärke bland allt annat spännande. Men jag gillar den fortfarande.

Kvasir skrev:Eller kanske hans femte?
http://uk.youtube.com/watch?v=n0iqZbM1Pdc

Definitivt! Och kanske även den 11:e?

Kvasir skrev:Och så är väl Beethovens femte en klassiker som i alla fall i rätt dirigents händer torde kunna passa herr Krigis. Fast det behövs nog en bra dirigent. Vanliga slätstrukna tolkningar av den har man hört alldeles för många av.

Ja, kanske det. Jag tror dig i det senare; du är den obestridde musikkännarmästaren. Vad tycker du förresten om Karajans tolkning(ar)? (Jag stavar inte ut adelstitlar.)

Den är maffig och lätt att ta till sig i början. När man sedan börjar lyssna på resten av Valkyrian så blir väl Valkyrieritten mera ett tydligt landmärke bland allt annat spännande. Men jag gillar den fortfarande.

Det kan jag tänka mig. Jag måste verkligen se till att lyssna igenom Wagners operor snarast, åtminstone någon av dem.

Pan S skrev:

Kvasir skrev:Eller kanske hans femte?
http://uk.youtube.com/watch?v=n0iqZbM1Pdc

Definitivt! Och kanske även den 11:e?

jag är väldigt dålig på Sjostakovitj, tyvärr. Det är ett sorgligt eftersatt kapitel i min musiksamling. Femte symfonin, och speciellt just fjärde satsen, är f.ö. intressant för att den tydligen var en mycket uppenbar sarkastisk samhällskritik för sovjeterna, även om vi här i väst och idag inte förstår det.

Kvasir skrev:Och så är väl Beethovens femte en klassiker som i alla fall i rätt dirigents händer torde kunna passa herr Krigis. Fast det behövs nog en bra dirigent. Vanliga slätstrukna tolkningar av den har man hört alldeles för många av.

Ja, kanske det. Jag tror dig i det senare; du är den obestridde musikkännarmästaren. Vad tycker du förresten om Karajans tolkning(ar)? (Jag stavar inte ut adelstitlar.)[/quote]

Nja, det får stå för dig att förära mig den titeln.

Karajan har jag i allmänhet inte mycket till övers för. Som jag skrev i någon annan tråd nyligen så var han ganska bra, men knappast anmärkningsvärd, som ung, och kanske fram till sent 50- eller 60-tal. Sedan gjode han bara undantagsvis något intressant. Undantagen är väl då främst sådant som Sibelius och Honegger och, kanske Tjajkovskij (U5 länkade ju till en hyfsad Tjajkovskij med Karajan). Karajans Beethoven undvikes med fördel, i alla fall de senaste tre fyra inspelningarna av symfonierna. Det berättas hur han redan i slutet av 50-talet brukade bryta och springa in i kontrollrummet för att lyssna på skiva hur Toscanini brukade göra. Då kan man ju undra om han egentligen hade några egna idéer om tolkning.

Det kan jag tänka mig. Jag måste verkligen se till att lyssna igenom Wagners operor snarast, åtminstone någon av dem.

Valkyrian är all highlights. Jag rekommenderar varmt inspelningen av akt I från 1935 med Bruno Walter, och den märkliga akt II som delvis spelades in vid samma tillfälle och delvis tre år senare med helt andra personer. Numera kan man köpa dem båda som en dubbel-CD på Naxos, och får då dessa två akter komplett. EMI klippte lite i akt II för att få in den på en CD, eftersom de gav ut dem separat. Jag skulle nästan kunna skriva en artikel om dessa båda inspelningar, och de märkliga turerna kring dem.

Inger skrev:Naturligtvis har du en poäng. Även om jag medvetet anstränger mig att skilja mellan subjektiv upplevelse och objektiv observation. T ex så finns det vissa låtar jag gillar av rent sentimentala skäl men som jag vet egentligen inte är några höjdare. Och samtidigt finns det fantastiskt mycket bra musik från 60-talet som jag inte upptäckt förrän nyligen, så den kan jag knappast ha lärt mig gilla som barn för då var det bara mainstreampop från radion man hade tillgång till, typ Thore Skogman, Lasse Lönndahl, Beatles och Cliff Richard.

Det är kul att du skriver att du försöker skilja mellan subjektivt-objektivt. Känner igen mig i det och det finns låtar som jag vet inte är speciellt bra, men gillar ändå. Å, du sa det där med förr och nu tänkte jag: det var också även i 80-talet som jag är uppväxt. Man hade inte samma tillgång till musik som nuförtiden. Åtminstone om man inte höll på med tape-träding och underground scenen.
På det sättet tänker jag att det är så mycket bättre nu. Alltså att det är lättare att få tag på musik nuförtiden utan att vara beroende på vad radion eller den lokala affären har att bjuda på.

Inger skrev:Nästan alla gruppers största hits som alltid spelades på radio, typ Mellow Yellow och Light My Fire, gillade jag för övrigt inte som ung och gillar fortfarande inte. Om jag kunde begripa detta fenomen med att man ständigt pinar folk med de absolut värsta öronplågorna när samma artister gjort massor med superbra låtar som aldrig spelas i radio?

Det undrar jag också. Jag har märkt samma tendens, på radio spelar man en del låtar som är klart sämre än bandets andra låtar. Det som jag har också märkt är att sådana radiolåtar är betydligt enklare byggda än de "bättre" låtarna. På radio väljer de nog de låtar som inte är särsklit avancerade, och gärna korta, lättsamma och "catchy". Tråkigt nog för då missar man andra pärlor.Nu är det generalisering här förstås...

Kan ju mycket väl finnas sånt som jag missat. Talar om allmänna tendenser bara, av det jag råkar ha hört.

Absolut! Det finns så mycket musik, klart att man inte hinner höra och upptäcka allt.

Inger skrev:Neejdå. Visst är musikupplevelse väldigt subjektivt. Det som får mig att nästan svimma av hänförelse får min väninna att hålla för öronen och vice versa. Jag tror man dras till det som motsvarar något behov man har just då. Vilken musik man gillar kan därför säga väldigt mycket om vem man är. Även om det också kan förändras över tid.

Det var så fint skrivet. Håller med dig, vad man gillar för musiken säger mycket om en själv. Ser också kopplingar mellan ens behov och vad man lyssnar för musik. Musiken är mat för själen, tänker jag ibland, så man söker sig till den födan som tillfredsställer något inom en.
Hos mig här jag märkt att jag brukade lyssna på ganska tung känslomässigt musik när jag gick igenom perioder med för mycket känslor och mörka tankar.

Lustigt nog så gillar jag melodimässigt ungefär samma låtar som jag alltid gillat ända sen jag var barn, oavsett genre. Däremot känns vissa genrer lite väl tunga idag, t ex all den alternativa musiken från 80-talet där jag kanske fortfarande gillar melodierna men blir deprimerad av den mörka dystra känslan. Svensk progg från 70-talet kan jag också fortfarande gilla melodimässigt men har svårt för de väldigt grovhuggna texterna.

Det är intressant (för mig åtminstone) att hitta kopplingar mellan vad man gillade som barn och vad man gillar som vuxen. Jag tycker nog att hos de flesta finns det preferenser som följt dem hela livet, grovt sett och med viss utveckling och ändringar men ändå samma bas. Hos mig ser jag tendenser och intressen till rock och tyngre musik som tagit sig olika uttryck i olika perioder av mitt liv.

Nä, jag supergeneraliserade. Men t ex alla dessa utslätade tjejer som alla låter likadant och ser likadana ut och sjunger intetsägande dussinlåtar med sina intetsägande röster... Lisa Miskowski t ex, och alla dessa nya s k jazzsångerskor som bara låter platta och trista. Gäsp.

Amanda Jensen är undantag, hon sticker verkligen ut och sjunger med känsla.

Intressant att läsa det här Har noll koll själv, men det är alltid kul att läsa om nya (för mig) genre.

Techno är den enda genre där jag tycker det är en tillgång att det låter avskalat och opersonligt, det är en del av charmen och kan vara skönt att lyssna på när man är trött och vill ha något enkelt som är milt stimulerande utan att kräva något emotionellt eller intellektuellt gensvar.

Det fick mig att tänka en del...jag som inte är alls förtjust i techno och har haft massa fördomar ( ). det var en intressant synvinkel...

Inger skrev:Nej, men nu förstår jag bättre. Jag var också sen att anamma mp3 och skaffade inte spelare förrän förra sommaren när jag fick lite pengar av mamma. Sen dess har mitt intresse blommat upp för fullt efter att ha legat nere en längre tid pga att jag inte tyckt det var nån idé när jag haft så dålig stereo och så få skivor (har flyttat mycket och därför gjort mig av med allt skrymmande, inkl massor av böcker och skivor). Men nu när man kan få tag i gamla låtar på mp3 så känns det roligt igen. Är väldigt allt-eller-inget där.

Så skönt att höra att ditt intresse blommat upp

Musiken var bättre förr

Kul bild, ASterix!

Hittade förresten just en bra wiki med alla italienska musiktermer pedagogiskt sorterade på en enda sida: Italian musical terms used in English ifall nån mer är intresserad.

Och sen vill jag passa på och tipsa om nedladdningssajten ClassicsOnline som har specialiserat sig på klassisk musik och lite jazz också. Hittade dem när jag letade efter en gammal låt med Teddy Wilson som jag bara har på stenkaka... otroligt att hitta den rippad till mp3! Hittade även klassiska kompositörer som ibland kan kan vara svåra att få tag i, inkl nordiska, t ex Atterberg. Och till överkomliga priser.

Är det nån av er musiknördar som föredrar vinyl framför CD eller mp3?

TheBoxSaysNo skrev:

Inger skrev:Vilken musik man gillar kan därför säga väldigt mycket om vem man är. Även om det också kan förändras över tid.

Det var så fint skrivet. Håller med dig, vad man gillar för musiken säger mycket om en själv. Ser också kopplingar mellan ens behov och vad man lyssnar för musik. Musiken är mat för själen, tänker jag ibland, så man söker sig till den födan som tillfredsställer något inom en.

Jag är lite inne på samma funderingar faktiskt. Det kan också förklara den totala ignoransen inför fjantradiostationer som mix megapol, radio city och allt vad de heter. Enkel musik för enkla behov.

Fast det är lite läskigt samtidigt, att erkänna det samband ni tar upp. Jag menar, vad betyder det för mej personligen? Jag blir salig när jag hör ett extra fett riff och riktigt tunga baskaggar. Vad drar man för (märkliga) slutsatser av det egentligen?

Prov på feta riff och tunga baskaggar får ni nedanför. Det är en av mina favoritlåtar. Baskaggarna dunkar så jag tycker mej ana afrikanska influenser. Du behöver inte bry dej om att titta på videon, för den är riktigt usel. Ministry gör BARA skitusla dyngvideor. Märkligt. Det räcker att lyssna på låten.
Ministry - Bad Blood

En annan grymt bra låt är nedanstående. Där arbetar trummisen med synkoper, något som ger mej gåshud på riktigt! Tyvärr hörs inte baskaggarna särskilt bra på de versioner av den här låten jag hittat på internet. Det är jättesynd! Skicka ett PM om du är intresserad av att lyssna på synkoperad bastrumma, så kanske det går att ordna.
Moonspell - Opium

Inger skrev:Hittade förresten just en bra wiki med alla italienska musiktermer pedagogiskt sorterade på en enda sida: Italian musical terms used in English ifall nån mer är intresserad.

Och sen vill jag passa på och tipsa om nedladdningssajten ClassicsOnline som har specialiserat sig på klassisk musik och lite jazz också. Hittade dem när jag letade efter en gammal låt med Teddy Wilson som jag bara har på stenkaka... otroligt att hitta den rippad till mp3! Hittade även klassiska kompositörer som ibland kan kan vara svåra att få tag i, inkl nordiska, t ex Atterberg. Och till överkomliga priser.

Är det nån av er musiknördar som föredrar vinyl framför CD eller mp3?

Hehe, har ju min packe vinyl men ingen spelare och jag har ju den här tiden när du skriver om din konvertering kännt att jag verkligen borde fixa ordning det där....

Kan även tipsa om den här kanalen som jag tycker i alla fall får mig att skratta emellanåt och den kan även lyssnas på via nätet.

http://www.rockklassiker.se/

Inger skrev:Hittade förresten just en bra wiki med alla italienska musiktermer pedagogiskt sorterade på en enda sida: Italian musical terms used in English ifall nån mer är intresserad.

(...)

Är det nån av er musiknördar som föredrar vinyl framför CD eller mp3?

Musiktermer Tack Inger! Roligt, jag gillar listor och musiktermer är intressanta, påminner mig om mitt pianospelande för många år sen *minnen*

Älskar vinyl, fast jag kan inte säga om jag föredrar det framför CD. Är inte 100% säker. Alltså, frågan är inte aktuell för mig längre, då jag inte köper musik lika mycket som förr. Förr hade jag svarat ja. Det var ju så: hittade jag både cd- och vinylskiva av ett album, var det självklart vinyl som jag köpte. Ofta var jag också på speciella affärer just för att köpa vinylskivor.
Jag har min lilla samling med vinylskivor som jag är väldigt mån om och behåller med kärlek. Det som jag älskar med vinyl är det stora omslaget, vissa omslag är rena konstverk... sedan jag älskar känslan av att hålla något i handen. Och det finns också färgat vinyl. Det är det som fascinerar mig: jag har blå, röda, gula, orange, lila, vita skivor mm.
mmmmmmm fint fint fint
Nackdelen kan man säga att ljudet är sämre på vinylskivor, men det skiter jag i. Det är något skönt med det....
Oj oj oj nu fick jag en våg av nostalgi...
Nu har jag ingen vinylspelare tyvärr men funderar på att köpa en...

weasley skrev:Jag blir salig när jag hör ett extra fett riff och riktigt tunga baskaggar. Vad drar man för (märkliga) slutsatser av det egentligen?

Slutsatser: god musiksmak, musikkunnig

Moonspell! Brukade gilla en del låtar av dem (Opium inklusive...)

weasley skrev:

TheBoxSaysNo skrev:

Inger skrev:Vilken musik man gillar kan därför säga väldigt mycket om vem man är. Även om det också kan förändras över tid.

Det var så fint skrivet. Håller med dig, vad man gillar för musiken säger mycket om en själv. Ser också kopplingar mellan ens behov och vad man lyssnar för musik. Musiken är mat för själen, tänker jag ibland, så man söker sig till den födan som tillfredsställer något inom en.

Jag är lite inne på samma funderingar faktiskt. Det kan också förklara den totala ignoransen inför fjantradiostationer som mix megapol, radio city och allt vad de heter. Enkel musik för enkla behov.

Fast det är lite läskigt samtidigt, att erkänna det samband ni tar upp. Jag menar, vad betyder det för mej personligen? Jag blir salig när jag hör ett extra fett riff och riktigt tunga baskaggar. Vad drar man för (märkliga) slutsatser av det egentligen?

Den musik du ger exempel på hade, även om jag inte kände dig, sagt mig att du var rätt ung, gillade att klä dig i svart och troligen hade en manlig typ hjärna.

Jag gillar också trummor och bas som håller en på jorden, men då i 'renare' form, typ dub. Har alltid föredragit distinkta låtar med få instrument så att inte rösten dränks av musiken och överstimulerar hjärnan. Ungefär som jag vill ha i inredning och i stort sett alla aspekter av mitt liv; rent, enkelt och överskådligt, inget onödigt.

På 80-talet gillade jag Creatures (Siouxie och hennes trummis Budgie) just för att det bara är sång och trummor, t ex i Mad Eyed Screamer:



Idag föredrar jag typ White Stripes Seven Nation Army med både trummor och bas (+ snygg och originell video dessutom):



Dagar då jag inte vill hålla mig på jorden kan jag känna för totala motsatsen, t ex Monteverdis Catate Domino:

Någon som ska gå och se på Lou Reeds BERLIN (en film av Julian Schnabel)? Ska man tro på förhandsreklamen så är det en av de bästa konsertfilmer som gjorts. Gillar det mesta av Lou Reed och Velvet Underground. Får se om jag kommer iväg på filmen.

Igår hade jag en härlig musikupplevelse iallafall, för då var jag på Sofiero och lyssnade på Håkan Hellström och Kent. Solen tittade fram och det var riktigt bra stämning. På lördag blir det bob hund. Har inte hört dem sedan 2004 då de spelade på Chalmers. Ska bli så kul!

Sant som du skriver TheBoxSaysNo - musik är mat för själen.

Någon mer som gillar Robyn Hitchcock and the Egyptians förrästen? Eller The Go-Betweens och The Church ed?

Orienteringsnörden korslänkar med "Vad betyder musik för dig?".

Bortsett från texter, finns det ett oändligt antal melodier eller tar variationsmöjligheterna slut så småningom? Vad händer när de bästa tonkombinationerna redan är upptagna?

Sitter och lyssnar på singer-songwriter Elliot Smith och slås av hur utslätade, odistinkta och icke-originella moderna låtar ofta är i jämförelse med de bästa av t ex Beatles eller Cornelis (även om det fanns mycket utslätad dussinmusik då också).

Även hårdrock/metal låter mest som en kompakt ljudmatta utan större inbördes variation, jämfört med de tidiga i början av 70-talet där varje låt var speciell och olik alla andra. Kan man verkligen producera hur mycket "grey goo"-musik som helst?

Även textmässigt känns många låtar makalöst intetsägande (både nya och gamla). Händer väl bara några få gånger per decennium att man hör en låt vars text verkligen tar tag i en.

Eller så är det bara jag som inte förstår mig på musik.

Inger skrev:Bortsett från texter, finns det ett oändligt antal melodier eller tar variationsmöjligheterna slut så småningom? Vad händer när de bästa tonkombinationerna redan är upptagna?

Någon har sagt att alla melodier redan är skrivna, men det är ett enormt feltänk som utgår från att en (instrumental) melodi inte är mer än vad som syns när den noteras med noter.

Jämför som exempel Magnus Ugglas låtar från ungefär 1985--1995 med de Bach-stycken han mer eller mindre kopierat rakt av -- som i Fula gubbar -- det är helt olika saker!

Musik är minst lika variationsrikt som det talade och skrivna språket, och att säga att alla melodier redan är skrivna är lika dumt som att säga att alla ord, meningar och innebörder redan är uttalade, i min mening ,)

Uggla slutade jag lyssna på efter 70-talet så jag kan inte yttra mig om hans senare 'kompositioner'. Men visst är Uggla något annat än Bach, även om han plagierat. Precis som Public Image Ltds punkversion av Svansjön eller Episode Six (med Ian Gillan & Roger Glover innan Deep Purple) i Mozart and the rest blir något helt annat än originalen, liksom Merit Hemmingsons och Jan Johanssons jazzversioner av folkmusik.

Men nu talade jag specifikt om melodier. Att skapa nya melodier är inte detsamma som att göra nya kreativa covers i en helt annan genre av gamla melodier, eller att återvinna delar av gamla låtar. Utan om att skapa något helt nytt. Och det torde väl bli svårare att variera sig vartefter det spottas ut nya låtar hela tiden och de 'bästa' kombinationerna redan är tagna?

Samma inom design, mode, frisyrer och färgsättning där det bara finns ett begränsat antal former och färger. När vissa grundformer redan skapats så tycks det bli svårt att variera annat än att lägga till jobbiga mönster eller onödiga detaljer, eller ändra så att det inte längre blir estetiskt och funktionellt; variation för variationens egen skull och inte för att optimera designen.

... ett par pusselbitar...

Tonföljdskombinationer är fler än man kanske tror. Sedan kommer det också an på hur långa bitar man räknar med - ett motiv, en fras sammansatt av kanske två eller fyra motiv där kombinationen kan förändra känslan helt; sedan beror det på hur tonerna förhåller sig till den tonart eller annan tonal organisationsstruktur melodin är skriven i; sedan eventuellt arrangemang, klangfärger... ...

I praktiken har inte jag hört någon upplevbar gräns. Däremot är det svårt svårt svårt att uppfinna (eller få) melodier som verkligen är något...

EDIT: och sedan glömde jag ju stilproblemet. Har man innött ett visst tonspråk så blir man lätt dess fånge så småningom; och då kan det ju bli svårt att variera sig.
Sådana superängsligt kommersiella villkor som nästan hela musikbranschen (för att inte säga samhället) lider under numera (med krav på konstnärerna att inskränka sig till så att säga "covers" på det som förväntas sälja) lär ju inte göra det problemet mindre.

Jag tycker inte det blir svårare att hitta nytt.



Det här exemplet har nästan garanterat spelats av någon tidigare, kanske till och med skrivits ned på papper eller spelats in. Men jag har aldrig hört just den här frasen, och därmed är den i en bemärkelse ny.

Å andra sidan: andra takten kan till exempel ses vara en variation av Big Bens första fras-halva, med en extra tonika inskjuten som fjärde ton, men uppfattas antagligen inte som sådan i och med att första takten lagt upp kontexten annorlunda, dels i fråga om rytmisk spänning, dels i fråga om harmonisk kontext (i och med den låga submedianten, som får tonaliteten att låta distinkt annorlunda än en "vanlig" jonisk).

Men på det här noterade planet är variationsbredden onekligen smalare än på det ljudande. Om man istället ser till vad för variationer som är möjliga för en framförd, ljudande, melodi är de många gånger fler än inom enbart grundläggande notation: intonation, accentuering, time i alla dess uppenbarelser, andning, timbre, dynamik, emotion, intensitet och så vidare. Som musikteoretiker är det min fasta övertygelse att musikens kärna och innehåll snarare hörs i örat än syns på pappret. [edit: och att variationsmöjligheterna därmed är i praktiken helt omöjliga både att omfatta och uttömma.]