Jag har blivit klart översocial. Jag tror att rätt medicin mot en uppvarvad hjärna producerar en reflekterande men inte så i saker kvardröjande tankeverksamhet. Jag går vidare med nytt.

Och hur man pratar värre med lagom medicin är heller inte riktigt bra. Jag borde kanske planera rätt någon gång. Att inte "prata sönder" folk.

kullan skrev:Min utredningspdykolog ansåg att jag var ovanligt verbal för att ha asperger. De med asperger brukar inte vara så talföra sa han.

Tyder på okunskap, som om de flesta med asperger skulle vara tystlåtna.

Jag känner också igen mig, en vän hade samma problem, men hans utredning visade bara att han hade jäkligt kass självkänsla. Även NT kan grubbla för mycket och vara socialt osäkra.
Är rädd att min utredning visar samma sak. Å andra sida vore det lättare att förbättra. Men som min psykolog brukar säga, "om du hade kunnat så skulle du nog gjort det vid det här laget!"

Har fått tid för ett inledande samtal om ca tre veckor. Förbereder mig genom att skriva ner massor om mig och mina problem. Så får jag se hur jag använder det sen.
Specialintressen har jag, och supersvårt för sociala koder och normer, tänker i huvudsak logiskt och analytiskt, har svårt för kroppskontakt, mkt känslig för sinnesintryck, supernoggrann med språket, klarar inte underförstådda meningar, svårt för förändringar och separationer, blir uttröttad av sociala sammanhang, behöver mycket tid ensam, etc. etc.

Två saker som jag känner igen i boken Aspergirls har jag inte sett i svenska beskrivningar.

1. Minnesproblem.

Jag har alltid haft svårt att lära mig saker utantill, och ha svårt att komma ihåg möten etc. om jag inte skriver ner det direkt.
Ex:
När jag gick i mellanstadiet gick jag på keramikkurs en gång i veckan, samma dag, samma tid. Kom ihåg att gå dit kanske hälften av gångerna.
Glömmer alltid bort läkarbesök om jag inte har påminnelse på mobilen.
Kan inte ta till mig lösryckt kunskap som bara ska läras in och ha som utantillkunskap, som kronologiska historiebeskrivningar.

2. Stimming (Self-Stimulatory Behavior).

Jag har repetitiva ljud och/eller kroppsrörelser för mig när det blir för mycket. Det sker automatiskt, men jag lägger alltid märke till det. I boken Aspergirls stod att det lättar på spänningar och lugnar, och det stämmer på mig.
Ex:
När jag grubblar eller kommer att tänka på något ångestfyllt börjar jag nynna, humma eller vissla.
När jag blir ledsen börjar jag ofta vagga med huvudet eller överkroppen.
När jag blir uppstressad eller nervös börjar jag trumma med fingrarna eller trampa.

Narcissa skrev:
Jag tror att det där IQ:t ligger mig i fatet. Min intelligens hjälper mig att "räkna ut" hur jag ska göra i olika situationer. Men det är inte samma sak som att jag VET hur jag ska bete mig. Det är otroligt krävande, och "normala" relationer och situationer gör mig helt utmattad.

Jag är överanalytisk och ägnar mycket tid och energi åt att älta sociala situationer, för att försöka förstå vad som förlöpt. Länge. Det händer att jag funderar över samtal eller händelser som ägt rum för flera år sedan.

Jag har INGEN förmåga att lägga relationer på en adekvat nivå. Det gör mig väldigt spänd och orolig, även med folk jag varit bekant med i flera år, och jag är hela tiden vaksam på hur jag "sköter mig". Har varit med om så många tillfällen då jag säger fel saker, på fel sätt, vid fel tillfälle, till fel person, etc....

Försöker få lite nytt liv i denna tråd då jag tycker frågeställningen om att tas på allvar när man är högfungerande är intressant och troligtvis ständigt aktuell för många av oss här. Jag känner att detta har "jagat" mig i hela mitt liv.

Jag känner att man behöver skilja på att vara högfungerande och att vara välfungerande! I högfungerande lägger jag t.ex. intelligens, stora kunskaper inom olika ämnesområden etc. Att däremot vara välfungerande ser jag som något helt annat. Det är en sak att ha genomfört högskoleutbildningar men en helt annan sak att fungera på en arbetsplats. Jag skulle säga att jag i många avseenden varit oerhört bra på mitt arbete, det har också märkts och framhållits på olika sätt genom åren. MEN... att fungera på en arbetsplats kräver så fruktansvärt mycket att jag alltid går runt i något slags konstant tillstånd av extrem stress m.m. Jag orkar inte med de sociala delarna, sitter inte med och fikar och småpratar, vill inte äta med/inför andra så drar mig undan och äter oftast inget för jag behöver få komma hem och vara ensam för att kunna äta. Jag jobbar väldigt bra och får cred för det men ingen ser ju vad det kostar. När jag arbetar måste all fokus vara på arbetet. Mitt huvud är inställd på arbetet dygnet runt, vilket gör att när jag arbetar så fungerar ingenting annat. Jag kan inte sköta vardag, relationer osv. Alltid (både som barn o ung när det gällde skolan ochsom vuxen när det gäller arbete) så blir det regelbundna totalkrascher med sjukskrivningar för depressioner osv. Folk förstår inte för de ser ju vad man har klarat av och ens resultat. De inser inte vad det kostar HELA TIDEN, inte bara under en faktisk depression.

Det är ju först nu jag själv börjat inse vad problemen är och hur överväldigande intrycken under en normal arbetsdag är. Jag börjar förstå varför jag alltid kraschar och hur ohållbart det är. Jag har varit sjukskriven länge nu och vet inte längre hur jag någonsin ska kunna jobba igen.. Det känns helt sjukt att skriva eftersom jag alltid varit en person som försökt vara bäst och allt har alltid handlat om att prestera, prestera, prestera...

Jag skulle säga att jag är högfungerande men inte alls välfungerande.. Allt det jag citerade ovan känner jag igen så väl och det är precis det det handlar om. Letade fram min utredning nu när jag funderade över dessa saker och där har de skrivit en hel del som passar bra in på dessa saker. Det står tex om hög intelligens, hög begåvning osv men att den kognitiva funktionsprofilen är ojämn. Det står om mycket god språklig förmåga men samtidigt att det finns brister som tex avvikande sätt att tolka det abstrakta. Det står att jag fastnar i detaljer, utgår från detaljer och har klara stereotypier i tankemönster. De sammanfattar typ med att jag har hög intelligens, begåvning osv men att min autonomi trots detta är varaktigt och påtagligt begränsad och att jag är i behov av stort stöd både praktiskt och emotionellt... Det ser lite roligt ut när de i samma stycke kan beskriva tex att jag har en mycket god språklig förmåga och samtidigt skriva saker som "påtagliga brister i social ömsesidighet i kommunikationen"... Men ja, det är väl precis så det är och att man i mycket är högfungerande gör ju att folk har väldigt svårt att förstå vad ens problem egentligen är.

Tillägg:

Försvann visst i mina egna beskrivningar och glömde det jag egentligen tänkt skriva från början...:

Jag möter fortfarande detta hela tiden även efter diagnos och jag tycker det är väldigt jobbigt. Jag menar då av olika personer på psyk t.ex. Iofs då främst personer som inte är specialiserade på NPF men man kan ändå tycka att psykologer etc även om de är specialiserade på något annat skulle ha en viss kunskap och förståelse. Ofta när jag med denna typ av personer försöker diskutera de svårigheter och problem jag har som kan vara relaterade till AS och ADD så ska de liksom alltid poängtera att jag är "duktig". "Du har ju klarat av en lång högskoleutbildning", "du har ju kunnat arbeta och kunnat göra det väldigt bra" osv. Jag är numera så trött på att jämt få höra detta. Är det BRA?? Är deras definition av bra att man kan sköta ett arbete bra även ifall det innebär att man alltid mår sjukt dåligt och ständigt kraschar om och om igen? Är det BRA att kunna arbeta heltid trots att det innebär att man då aldrig äter någonting innan 18-19-tiden (vilket såklart än mer förvärrar trötthet och annat)? Är det BRA att man kan sköta en sak (jobb) även om det innebär att ingenting annat fungerar och man inte klarar av att göra/sköta något utanför jobbet?

De ifrågasätter inte själva diagnosen men alltid när dessa saker måste poängteras så känner jag att det de säger är "du har ju inte så stora problem, du kan egentligen, du behöver bara skärpa dig".. Det känns som att de förminskar problem som kan vara väldigt stora och att de faktiskt inte förstår vad de innebär och hur mycket de påverkar varje dag. Jag har ofta tänkt att det hade varit bättre om jag hade gett upp ännu oftare och inte alltid kämpat så oerhört mycket för att prestera. Jag känner att om jag hade suttit där med noll utbildning och aldrig kunnat jobba en enda dag så hade de haft en helt annan förståelse för problemen.

Angående de psykologer som inte är specialiserade på NPF så får du kanske använda denna regel: “Never argue with an idiot. They will only bring you down to their level and beat you with experience.” (enligt Mark Twain / George Carlin), finns även en liknande variant i Ordspråksboken 26:4 (skyller på googogle för den då jag är rätt oreligiös)

Det som kanske är intressant är väl:
* Undvikande av stressiga moment.
* Stressminskningstekniker
* Må-bra-faktorer

Finns det t.ex möjlighet att äta egen mat på rummet? eller att gå undan någonstans? det finns så klart risk att någon misstycker men ibland är man tvungen att göra det man behöver alldeles oavsett vad andra tycker. Finns det möjlighet att göra dig helt oberoende som t.ex konsult eller egenföretagare? förtidspension är iofs också en möjlighet men det alternativet har ju sina helt egna begränsningar.

Minska stressen med promenad, intressen, meditation osv?

Må bra faktorer är väl rätt inviduellt men bör vara något som ökar orken iaf.

Usch... Hela världen har svårt att ta mig på allvar om jag försöker förklara varför jag inte kan arbeta t.ex. "Men du som verkar så pigg och glad", "men du som är så social och alltid så framåt"... Yeah...ingen av dem ser mig när jag kommer hem och klappar ihop av alla intryck samt energibristen som medföljer att upprätthålla hela "framåt, glad och positiv". Osynliga funktionshinder suger.

Man kan ju ställa några motfrågor som: Tror du att jag är glad inombords? Hur vet du hur jag känner när du inte ser mig? Eller du vet hur människor mår när du inte ser dom? Hur vet du hur slitsamt social kontext är? Hur vet du att andra känner det lika slitsamt som du själv? Hur kan du generalisera egna förmågor till andra trots en sådan lång utbildning du har?

plåtmonster skrev:Man kan ju ställa några motfrågor som: Tror du att jag är glad inombords? Hur vet du hur jag känner när du inte ser mig? Eller du vet hur människor mår när du inte ser dom? Hur vet du hur slitsamt social kontext är? Hur vet du att andra känner det lika slitsamt som du själv? Hur kan du generalisera egna förmågor till andra trots en sådan lång utbildning du har?

Jo men då kommer ju nästa problem... Man orkar inte hålla på att ha sådana diskussioner. Det är så sjukt jobbigt att prata om sådant, att kunna förklara när man måste prata. Ibland till tex personer inom vården lämnar jag över skriftliga beskrivningar för det är en helt annan sak för mig att skriva än om jag måste prata. Att prata om hur jag mår, känner osv är något av det svåraste jag vet. Jag inser att jag låter jävligt besvärlig nu eftersom det känns som att jag vill att folk (iaf vissa) ska se och förstå och samtidigt helst inte vill prata/berätta... Jag har den senaste tiden funderat en hel del på hur det jag säger förstås av andra etc då jag från flera håll fått indikationer på att det blir problem här.. Jag kan se några olika saker som sker:

1. Det är nog så att jag vill/tycker/tror att personer ska förstå en massa som jag inte har sagt och det är ju kanske något jag måste börja inse, att folk inte kan veta saker jag inte säger även om jag då tycker att de borde ha förstått det.
2. Ibland svarar jag medvetet väldigt vagt och undanglidande för att jag inte vill/orkar/kan prata om det med just den personen. Men då är det ju ett val, jag vill inte berätta. I andra sammanhang svarar jag dock så för att det är så svårt att berätta/förklara och jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag ska förklara trots att jag hade velat göra det.
3. Detta har den senaste tiden kommit upp i olika situationer och detta känns nu som den viktigaste och mest frustrerande: även när det gäller saker som jag tycker att jag har sagt och förklarat så har tydligen motparten ändå inte förstått vad jag menar och hur det är med olika saker. Detta är skitjobbigt för här vet jag inte varför det blir så. Jag tycker att jag har berättat och förklarat men den andre har inte alls uppfattat vidden och djupet av det. Jag kanske är för vag även här eller förklarar alldeles för dåligt, jag vet inte. Har dock lagt märke till att jag kan säga något en gång eller några gånger och förväntar mig då att folk ska förstå att det är så hela tiden. Det gör de tydligen inte alls, de uppfattar det bara som att det är tillfälligt när jag tror att jag har förmedlat att det är något som är problem jämt... Men jag vet inte varför det blir fel här. Jag vet inte varför de inte förstår när jag tycker att jag faktiskt förklarat.

Fan vad jobbigt det här blev nu, känner mig verkligen socialt missanpassad...

AlterEgo skrev:Ofta när jag med denna typ av personer försöker diskutera de svårigheter och problem jag har som kan vara relaterade till AS och ADD så ska de liksom alltid poängtera att jag är "duktig". "Du har ju klarat av en lång högskoleutbildning", "du har ju kunnat arbeta och kunnat göra det väldigt bra" osv. Jag är numera så trött på att jämt få höra detta. Är det BRA?? Är deras definition av bra att man kan sköta ett arbete bra även ifall det innebär att man alltid mår sjukt dåligt och ständigt kraschar om och om igen? Är det BRA att kunna arbeta heltid trots att det innebär att man då aldrig äter någonting innan 18-19-tiden (vilket såklart än mer förvärrar trötthet och annat)? Är det BRA att man kan sköta en sak (jobb) även om det innebär att ingenting annat fungerar och man inte klarar av att göra/sköta något utanför jobbet?

Det här känner jag igen mig i. Har fått höra ungefär samma sak från olika håll, även av mina föräldrar. Jag vet inte om det är deras försök till peppning eller uppmuntran, men visst känns det som om de förminskar och viftar bort problemen. Om jag t.ex. beklagar mig över min ständiga trötthet, att allt blir kaos och att jag inte mår så bra får jag höra "Men du sköter ju jobbet bra!". Eh, jaha? Betyder det att problemen inte skulle vara så stora? Jag kanske klarar av jobbet, med nöd och näppe, men allt annat blir lidande. Folk verkar ha svårt att förstå den ständiga ansträngning som krävs.

Narcissa skrev:Jag tror att det där IQ:t ligger mig i fatet.

Eftersom man får vara hur smart som helst med AS så är hög intelligens inget problem.

@AlterEgo-punkt3 + @Sjuckert, Grundproblemet är sannolikt att neurotyper har för lite meningsfull insikt i att människor kan vara på ett helt annat sätt än den mentala box de lever i. Dock har alla en mental box, den kan vara olika stor men man kan framförallt konstant sträva efter att hitta glapp i den för att kika in i en ny horisont.

Kanske de helt enkelt saknar insikt i att man själv som det är nu saknar egen föreställningsförmåga och inlevelse i att funktionen hos andra kan vara helt väsensskild från sin egen och att långvarig kontakt inte ger en susning eller tidigar erfarenheter. Det krävs nog en hel del 2-3 stegs intuitiv abstraktion för att greppa detta. Är det dessutom något som man inte stött på tidigare ligger det nära tillhands till att använda existerande förklaringsmodeller.

Efter att ha skrivit denna text så får jag nog dra mig en ny konklusion. Denna typ av folk är helt enkelt inte tillräkneliga i sammanhanget. Lite som att fråga en 5-åring om diskret matematik.

Ett svart-svan ögonblick helt enkelt. "oops"


@LordNelson, Det handlar inte om diagnoskriteriet som sådant. Att vara intelligent gör bara att man kan tänka ut bättre lösningar på situationen. Det innebär ändå en stor belastning på den mentala orken.

Det verkar vara samma vanliga gnäll om hur missförstådd den "intelligenta" aspergaren är.

Det man som inte är problem för egen del och man saknar kapacitet för att förstå blir gnälligt.

Gnäll eller ej, min intelligens "går åt" till att ta mig igenom arbetsdagen under extrem anspänning. Sen har jag ingen ork till mina barn, för att inte tala om intressen. Inte heller tid att bearbeta och sortera intryck. Just nu känner jag väldigt tydligt att jag är på väg mot utmattning. Jobbar ca 60%, har barnen halvtid. Borde funka tycker jag själv, men det gör det inte. Jag mår väldigt dåligt och får ångest när jag inte kan använda min hjärna till det den är bäst på.

Högfungerande men inte välfungerande.... Kan nog inte beskrivas bättre! Har ofta fått bra vitsord på olika jobb men priset har varit alltför högt, gått ner mig i depressioner gång på gång. Träffade en bra psykolog och läkare som tycker att jobba 50% räcker, så jag orkar med familj och liv utanför jobb också.


Skickas från min iPhone via Tapatalk

Narcissa skrev:Gnäll eller ej, min intelligens "går åt" till att ta mig igenom arbetsdagen under extrem anspänning. Sen har jag ingen ork till mina barn, för att inte tala om intressen. Inte heller tid att bearbeta och sortera intryck. Just nu känner jag väldigt tydligt att jag är på väg mot utmattning. Jobbar ca 60%, har barnen halvtid. Borde funka tycker jag själv, men det gör det inte. Jag mår väldigt dåligt och får ångest när jag inte kan använda min hjärna till det den är bäst på.

Känner igen det där. När en säger detta, så får en oftast som motsvar, "känner inte alla så? Sluta använda diagnosen som ursäkt". *facepalm*

Narcissa skrev:Jag är ny här på forumet och har nyligen begärt att få bli utredd för Asperger.

Jag har en rad stora, återkommande problem som påverkar hela mitt liv, men jag är rädd att vården inte kommer ta det på allvar för att jag är "för intelligent".... Jag kände igen mig mycket, men såklart inte helt, i den här beskrivningen: http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... nus_1.html

Att jag skulle kunna ha As är en gammal fundering, men den har slumrat i ca 15 år sedan jag gjorde någon slags utredning om neuropsykiatriskt funktionshinder i öppenvården. Den visade, som jag minns det, att jag hade problem med kodning(?) och att mitt IQ låg en bra bit över genomsnittet. Jag fick ingen diagnos.

Jag tror att det där IQ:t ligger mig i fatet. Min intelligens hjälper mig att "räkna ut" hur jag ska göra i olika situationer. Men det är inte samma sak som att jag VET hur jag ska bete mig. Det är otroligt krävande, och "normala" relationer och situationer gör mig helt utmattad.

Jag är överanalytisk och ägnar mycket tid och energi åt att älta sociala situationer, för att försöka förstå vad som förlöpt. Länge. Det händer att jag funderar över samtal eller händelser som ägt rum för flera år sedan.

Jag har INGEN förmåga att lägga relationer på en adekvat nivå. Det gör mig väldigt spänd och orolig, även med folk jag varit bekant med i flera år, och jag är hela tiden vaksam på hur jag "sköter mig". Har varit med om så många tillfällen då jag säger fel saker, på fel sätt, vid fel tillfälle, till fel person, etc.....

Att jag definieras som kvinna gör nog inte oddsen bättre heller, eftersom underdiagnosticeringen av kvinnor med As är väldigt hög.


Någon som förstår? Känner igen sig?


Det här blev lite osammanhängande, men det är så många tankar och känslor som trängs i mig kring detta med Asperger.

Jag har samma problem som dig. När jag för några månader sedan talade om för min SSK att jag misstänker att jag har Asperger så fick jag som svar att jag inte ser ut som att jag har det och att hon inte får den känslan!

Jag är relativt bra på att uppföra mig, tenderar dock att bli lite väl personlig med folk väldigt snabbt och blottar mycket av mig själv. Nu är jag dock väldigt tillbakadragen och tar själv inte kontakt med folk särskilt ofta, men de som tar kontakt med mig så blir det så.

Med åren har jag lärt mig hur man beter sig "normalt", blivit bättre på kallprat, övat in detta med ögonkontakt, gester, ställa mycket frågor osv. Kan verka falskt men jag är ju inte så här mot alla utan det är vid möten eller när jag träffar någon ytligt bekant. Ser det lite som en mental medicin. Jag tar ju Concerta för att hantera av mina koncentrationssvårigheter under dagarna, att agera normalt är för att hantera andra jobbiga situationer.

Jag tycker också att det är jobbigt att vara runt människor, även de jag känner. Jag klarar inte av det längre stunder, en timme brukar vara lagom för det suger så mycket energi. Det är så mycket att tänka på, t ex om någon kommer hem till mig så måste jag tänka på att bjuda på kaffe, kaka, duka fram sakerna, hitta lämpligt samtalsämne (utan att snöa in på något av mina specialintressen). Sen har jag svårt att sitta still utan måste hela tiden pyssla med något annars blir jag så okoncentrerad men då vet jag att det är väldigt oartigt att hålla på med något annat när jag har besök. Då skall ju fokus vara riktad mot själva umgänget... :/

MissN skrev:När jag för några månader sedan talade om för min SSK att jag misstänker att jag har Asperger så fick jag som svar att jag inte ser ut som att jag har det och att hon inte får den känslan!

Vilka kunskaper har hen om AS?

Väldigt många "utbildade" har en väldigt standardiserad bild över hur folk med AS är men jag vet av egen erfarenhet att den bilden är just standardiserad, vi människor är inte standardiserade, vi är individer och vi med AS fungerar väldigt olika från individ till individ, gemensamt är dock att vi har en väldigt ojämn begåvningsprofil och att vi lätt blir utbrända av sociala aktiviteter.

Miche skrev:

MissN skrev:När jag för några månader sedan talade om för min SSK att jag misstänker att jag har Asperger så fick jag som svar att jag inte ser ut som att jag har det och att hon inte får den känslan!

Vilka kunskaper har hen om AS?

Väldigt många "utbildade" har en väldigt standardiserad bild över hur folk med AS är men jag vet av egen erfarenhet att den bilden är just standardiserad, vi människor är inte standardiserade, vi är individer och vi med AS fungerar väldigt olika från individ till individ, gemensamt är dock att vi har en väldigt ojämn begåvningsprofil och att vi lätt blir utbrända av sociala aktiviteter.

Jo, sociala arbeten lär väl inte vara det bästa. Jag vikar på en förskola och har alltså 10-15 små barn samt tre-fyra vuxna kring mig, vilka alla har olika krav och behov och utgör en särskild gruppdynamik med mindre, både bestående och tillfälliga, gruppkonstellationer. Inte så konstigt egentligen att jag blir utmattad....

Byt jobb?

MissN skrev:Det är så mycket att tänka på, t ex om någon kommer hem till mig så måste jag tänka på att bjuda på kaffe, kaka, duka fram sakerna, hitta lämpligt samtalsämne (utan att snöa in på något av mina specialintressen). Sen har jag svårt att sitta still utan måste hela tiden pyssla med något annars blir jag så okoncentrerad men då vet jag att det är väldigt oartigt att hålla på med något annat när jag har besök. Då skall ju fokus vara riktad mot själva umgänget... :/

Dags att byta till umgänge som åtminstone delar samma intressen?

plåtmonster skrev:Byt jobb?

MissN skrev:Det är så mycket att tänka på, t ex om någon kommer hem till mig så måste jag tänka på att bjuda på kaffe, kaka, duka fram sakerna, hitta lämpligt samtalsämne (utan att snöa in på något av mina specialintressen). Sen har jag svårt att sitta still utan måste hela tiden pyssla med något annars blir jag så okoncentrerad men då vet jag att det är väldigt oartigt att hålla på med något annat när jag har besök. Då skall ju fokus vara riktad mot själva umgänget... :/

Dags att byta till umgänge som åtminstone delar samma intressen?

Sådär upplever jag att dom flesta beter sig. Dom far omkring som skottspolingar och ska bjuda på allt möjligt och fixa och trixa.

Det där med att vara andra till lags och "sköta sig normalt" är nog lite en fråga om uppfostran också. Att kunna duka fram, säga "tack" och "varsågoda" m.m. är nånting som alla får öva in. Sen är vissa mer lämpade för att ge service och hålla värdskap ändå.

Att folk tror att man ska kunna förstå allting bara för att man har högt IQ är otroligt frustrerande. Oftast kan man "räkna ut" rätt uppförande, men ibland felar det. Ingen tycks tro på en, utan tar det som att man med flit är ohyfsad eller elak.

Specialintressen är en av våra styrkor. Om umgänget inte värdesätter detta håller jag med om att man bör se sig om efter andra vänner. Varför ska man umgås med någon som bara tycker att man är tråkig?