Det är så att jag mår jättedåligt för jag har fastnat i en fixering. När jag separerade från mitt ex ( en destruktiv relation) så träffade jag snabbt en ny kille. Han kändes rätt och vi inledde en relation . Han var allehanda drömt om och helt perfekt. Han uppvaktade mig osv. Han var " räddningen" så småningom började han svänga fram å tillbaks. Ena veckan sa han att han var kär i mig å andra veckan att han lurat mig för att få sex. Han gav mig hopp om att det skulle bli vi å så fort jag började falla igen ryckte han bort hoppet. Hittade på tusen orsaker att jag inte var bra nog. Att jag inte hade bil , jobb eller vägde rätt siffra på vågen å inte hade varit smal sen 6 år tillbaka vilket var ett önskemål han hade. Nästa stund tog han tillbaka det å sa nej jag har ingen kravlista ha ljuger för att hålla dig ifrån mig för att jag inte är kär i dig. Veckan efter var han kär i mig, jag hade en chans å jag var söt underbar å han blev lycklig när han såg mig.. Så där går det runt runt runt..

Saken är den att jag kan inte släppa denna kille just för att jag bestämt från början att det skulle bli han. Jag är fixerad vid han å tänker på han dygnet runt. Analyserar hans beteende å känslor vilket han blivit som ett specialintresse för mig. Jag beter mig irrationellt. Å jag vet att det är fel men har tom. Hotat å förstöra alla hans kommande relationer om han inte tar mig. Kallat han hemska saker. Svänger mellan att fjäska å vara snäll till å bli fruktansvärt elak. Elak blir jag när jag känner att hoppet är ute. Då får jag fullskalig panik å kommer med hotelser så att han inte ska gå... Han kommer alltid tillbaka.

Emellanåt är han så perfekt å så snäll å hjälper mig med allt å ställer upp stort för mig, beter sig som en pojkvän å som att han är kär i mig, när jag påpekar det drar han sig undan och säger att jag inte har en chans pga mina fel å brister. Då får jag panik å hotar honom. Därför att det känns som att min framtid är hotad för att det inte blir som jag bestämt. Jag vet att detta är fel av mig å jag skäms över mina panikartade utbrott. Jag får dom av rädsla för det känns som allt raseras gång på gång som jag försöker bygga upp.

Detta börjar gå ut över hela mitt liv och över min dotter å mina föräldrar.. Nån som varit inån liknande situation? Vad gör man när man inte KAN bryta eller styra över det

Hej
Svar i din egen text.

Sa han??

Jag82 skrev:Ena veckan sa han att han var kär i mig å andra veckan att han lurat mig för att få sex

eller upplevde du det så??.

Jag82 skrev:Att jag inte hade bil , jobb eller vägde rätt siffra på vågen å inte hade varit smal sen 6 år tillbaka vilket var ett önskemål han hade..

Man kan inte bli ihop med någon och sedan vilja förändra personen helt. Funkar inte.

Jag82 skrev:Då får jag fullskalig panik å kommer med hotelser så att han inte ska gå...
Han kommer alltid tillbaka,

Tills han hittar något bättre.

Jag82 skrev:Emellanåt är han så perfekt

nä det är han verkligen inte.


Du kan inte ha en relation där du sätter denna kille på en tron. Sedan har du dina egna problem och som den här killen "plockar fram " han ökar på dina dåliga sidor.
Vore han en bra kille så skulle han lämna dig och ni går skilda vägar.

Jag82 skrev:Vad gör man när man inte KAN bryta eller styra över det

Radera hans Telefon nummer, Skicka ett mail/brev där du ber honom att hålla sig borta.
Ta hjälp av dina föräldrar.
Tar han kontakt efter detta så kontakta Polisen.

Självklart så kontaktar inte du honom efter detta

Lycka till.



Moderator atoms - markerade citaten på ett korrekt sätt.

Det här kommer låta hårt - men bryt! Jag vet att det är lättare sagt än gjort men om relationen får dig att må dåligt och om det börjat gå ut över din dotter så måste du nog tyvärr bryta. Det är det svåraste du kanske kommer göra i ditt liv men det blir värt det efter ett tag, jag törs nog lova det.

För 8 år sedan var jag i en liknande situation med en kille och det gick så långt att det till slut handlade om liv eller död för mig. Jag älskade honom otroligt mycket och det gjorde fruktansvärt ont och var VÄLDIGT svårt men jag var tvungen att avsluta det förhållandet. Jag valde livet, för de var mina val då - fortsätta vara tillsammans och dö (bokstavligt talat) eller göra slut och leva.

Det kanske inte har gått så långt för dig att det handlar om livet eller döden men du förtjänar att må bra och bli älskad! Och det låter inte som att han behandlar dig med någon respekt alls tyvärr. Så fundera på det; stanna med honom och må dåligt eller lämna och efter ett tag förhoppningsvis må bättre.. Det kommer vara svårt att fatta beslut och till slut göra det du bestämmer dig för men som sagt, du förtjänar kärlek och respekt!

Ja det jag beskriver är saker han sagt ordagrant tyvärr. Å jag har försökt ta bort numret å inte kontakta han men jag faller tillbaka å gör det ändå. Det är som en drog

Med tanken på vad han har sagt så kan ni inte fortsätta en relation. Du kommer att ta stor skada av den.

Stora problemet är att du VILL fortsätta en relation med honom. Alla människor kan vara underbara en stund. Inte ens killarna som sitter på Kummla är rakt igenom onda, utan kan säkert vara hur gulliga som helst. Trots det har de gjort fruktansvärda saker mot andra människor.
Kanske en extrem jämförelse men som exempel.

Du kommer att bli mentalt slutkörd om relationen fortsätter då han plockar fram dina dåliga egenskaper så kommer det aldrig bli bra.

Skriv en lista över viktiga saker i livet. rangordna listan och prioritera utifrån den.
Du måste byta focus. prioritera ditt barn & närmaste familj.

Av nån konstig anledning blir det liknande i varenda relation jag har. Då börjar man undra om det är fel på en själv tillslut

Jag skulle vilja ge dig bra råd där, men jag vet förstås inte om det hjälper just dig. Jag känner ju igen det där, jag brukade också lätt fastna i relationer när jag var yngre. Det kanske har något med Asperger att göra också - man tycker ju inte om förändringar och vill därför ha kvar det man är van vid. Men jag har så småningom också märkt att allt man försöker tvinga fram - det blir inget bra. Egentligen bör man kanske förhålla sig ganska passivt där, det får utvecklas och man får se hur det går. Det är svårt, jag vet.

Jag hade något punkt i livet då jag plötsligt inte tyckte att det var svårt längre (att låta bli att försöka tvinga fram saker i relationer). Och det var nog för att jag förstod att det inte blir något bra alls om jag gör så. Jag accepterade plötsligt att om personen inte vill - pålitligt, inte bara vill ibland - eller om kommunikationen inte funkar alls, eller om man inte har samma mål i livet, mm., då är det bara ingen idé. Kanske förstod jag det bättre för att jag hade haft en längre relation som inte var särskilt bra. Och då tyckte jag det var bra att avvakta, nobbade flera stycken som inte passade så bra, avbröt kontakten med några ganska tidigt och var singel i tre år. Sedan hittade jag verkligen rätt kille.

Jag skulle vilja hitta rätt ord så att du slipper lida i destruktiva relationer.
Det är svårt att avstå från att kasta sig in i nästa relation om man känner att det allt eller inget, kärlek eller ensamhet. Då är det svårt att avstå om man tror att man inte har någonting då. Men det är kanske fel tänkt? Jag började själv se det annorlunda så småningom. Nämligen så att jag har alla möjligheter öppna fortfarande, att jag har sluppit hamna i en halvdålig, frustrerande relation (när jag avslutat kontakten med någon som inte passade). Om du känner dig ensam annars, försök bygga upp några vänskap, ha även killkompisar eller varför inte en KK! Och avvakta lite och se vad som händer. Och om/när någon dyker upp som du kan tänka dig en relation med, ta det sakta, försök inte tvinga fram något. Det är trevligare med en relation utan hot och otrevligheter. Man kan också tänka: Om det skulle krävas hot och bråk, då är det inte värt det. Det finns faktiskt jättemånga människor som INTE passar en. Och då kan man inte göra det passande heller. Många försöker, men det kräver mycket ansträngning och resultatet är oftast inte så bra.

Tänk så här: Vill jag ha en relation som gör att mitt liv stormar?

(med tanke på aspergers lugna natur så kanske det är ooptimalt)

Toblerone . Det du beskriver är exakt det jag har problem med. Det är allt eller inget samt att jag försöker tvinga, stressa å pressa fram känslor både hos mig och hos partnern. Vilket leder till alla dessa konflikter. Killen jag var med han var min KK. Problemet var att jag fastnade för honom vilket jag har en tendens att göra med en kk. Så länge jag inte pressade honom om känslor å relation hade vi det bra. Men sen fick jag panik. Kände mig oälskad och misslyckad samt utnyttjad. Började pressa om känslor och det resultera i att han blev arg å sa dessa saker å jag blev arg å betedde mig som en destruktiv psykopat som bara hota å spela fulspel för att få honom. Kändes som jag kunde gå över lik å ta till vilka metoder som helst i princip bara för att " vinna" för om jag " vann" då skulle det bevisa att jag var värdig. Ett flickvänsmaterial å inte bara ett ligg. Å då skulle min självkänsla höjas. Så jag pajade det helatiden så fort vi hade det trevligt för att jag är så rädd att inte bli omtyckt på rätt sätt

Borderline?

Har undrat samma sak . Har aldrig läst något liknande eller jo i nån tidning .

Nej har inte borderline. Har aspergerdiagnos

Men har extremt låg självkänsla då jag blivit misshandlad i två relationer tidigare, vad menar du med att du inte läst nå liknande?

Å det där med att jag spelar fulspel så har det inte varit nån gång förut. Det är inget beteende jag känner igen hos mig själv. Det blir igångtriggat då denna kille spelat mycket fulspel mot mig genom att säga att han är kär ena veckan å andra inte. Ändra sina versioner att han aldrig sagt si eller så. Att jag misstolkat å inbillat mig. Osv.