Min son är nu 11 år och går i åk 4. I åk 1 fick han diagnosen autistiskt syndrom. Jag har de senaste månaderna märkt att han är alltmer dämpad och nedstämd. Han har ingen gnista. Vid utvecklingssamtal i skolan bekräftar klasslärare att han har blivit tystare. Han har dagligen ont i huvudet efter skolan. Han har inga kompisar utanför skolan. I skolan hänger han med lite här och där. Jag tror själv att den social pressen och även kraven läromässigt har ökat i åk 4. Detta gör sonen stressad och även nedstämd. Eftersom sonen är tyst och snäll och dessutom uppfyller målen i skolan är det ingen som bryr sig om hans problem. Funderar på att byta skola till en mer anpassad miljö!? Vad ska vi göra?

Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

Ont i huvudet efter skolan fick jag ofta i den åldern. Försök att ge med honom typ en risifrutti som han kan ta på eftermiddagen. Det kan vara lågt blodsocker eftersom hjärnan antagligen går på högvarv av alla intryck. Testa iallafall.

Det är svårt att säga vad som ska göras, men prata mer med honom om kompisar osv. Inte på ett nedsättande sätt utan mjukt och neutralt liksom.

Har ni någon kontakt på BUP? Om så är fallet, är det en positiv kontakt där du känner att människor vet vad de håller på med och förstår vad det handlar om? Om ja på båda frågorna kan det vara en bra idé att vända sig till dem för tips, stöd och råd.

Det är ju trots allt inte alls ovanligt att barn med någon form av autismspektrumstörning får problem i mellanstadiet och vissa av dem hamnar i en så pass stressig situation att det resulterar i ångest och utmattningsdepressioner följt av långvarigt hemmavarande och en jobbig väg tillbaka. Jag säger inte det för att skrämma upp dig utan för att det är något man kan behöva ha i bakhuvudet - inte bara för att vara uppmärksam på sitt barn under den här tiden (vilket du helt tydligt redan är) utan också för att inte fastna i känslan av att man är den enda i världen som sitter i den här sitsen.

Jag vill ogärna ge råd då det är du själv som känner din son bäst och jag inte känner honom alls. Det jag kan säga, rent generellt, är att stress aldrig är bra - det är snarare rena giftet. Det är dessutom något som samlas, staplas och binds ihop till ett allt större och krävande svart hål.
Försök luska ut just specifikt vad det är som ökar din sons stress. Utifrån det bör du kunna avgöra om en anpassad studiegång, ett skolbyte eller enbart små justeringar skulle kunna förbättra och underlätta hans tillvaro.

Önskar er ett jättestort lycka till med det här och måste få säga att det är positivt att se föräldrar vara så uppmärksamma på sina barn.

Tack för kloka svar! Svårt att söka orsaker! Jag tror fram för allt att detta att försöka hänga med och försöka vara som alla andra är mycket tröttande. Han vill på inga sätt sticka ut. Det är väl ganska normalt i denna ålder! Pratar vi om extra stöd i skolan tvärvägrar han. Vad skulle alla säga?! Har anmält honom till en skola med specialinriktning inom autismspektrum. Föreställer mig att det skulle vara befriande för honom att vara i en miljö där han får det stöd han behöver utan att vi som föräldrar ska förklara för pedagogerna hela tiden. Ska ha ett möte med nuvarande skola nästa vecka och får då höra hur de uppfattar situationen. Oftast ser de bara en kille som är trevlig, artig och ej stör. Han klara kunskapsmålen och därmed inga problem! Skönt med era svar iallafall..... Man känner sig ganska ensam ibland med allt!

Känner igen mig i det du beskriver. Jag var tyst, snäll och duktig i skolan och då ansåg många att det inte kunde finnas problem.. Men jag hade alltid ont i huvudet och ont i magen. Jag orkade inte med allt även om själva ämnena inte var något problem. I mellanstadiet brukade jag ofta fejka olika krämpor för att mamma skulle sjukanmäla mig eller så påstod jag under skoldagen att jag tex hade spytt (fast jag inte hade det) för att få lov att gå hem. Jag behövde vila och var så trött trots att jag ofta fick gå iväg o sitta själv och jobba för att jag låg långt före i många ämnen. Jag förstod inte själv varför jag blev så trött. Detta höll i sig och hela tiden i högstadiet och gymnasiet blev det mycket skolk och mer varierande resultat just pga brist på ork och energi. Raster, matsalen, idrott och liknande tog så fruktansvärt mycket energi. Jag vägrade idrotten hela högstadiet o på gymnasiet lyckades jag byta bort den mot extra matte. Allt sådant gjorde att jag kände mig dålig. Alla de saker som de andra verkade uppleva som en paus o återhämtning var ju enormt påfrestande och många ggr mer tröttande än det andra skolarbetet.

Som du skriver så såg ingen problemet eftersom man inte var jobbig, bråkig etc. Varken jag själv eller andra förstod. Jag fick mina diagnoser först som vuxen (AS o ADD) och det var liksom först då jag kunde förstå alla dessa saker som jämt blev fel. Har flera ggr tänkt att mycket hade kunnat underlättas ifall jag hade fått diagnoserna som barn och jag tror att jag skulle ha tyckt att det hade varit jätteskönt att få gå i någon typ av AS-klass. Så jag tycker absolut att ni ska fundera på en skola mer anpassad till hans problematik. Där finns förhoppningsvis en helt annan kunskap och förståelse och gissningsvis en annan typ av mindre grupper och mer passande struktur. Sedan finns det säkert bättre och sämre ställen men det är ju svårt att veta i förväg.

Har ni annars fått hjälp av barn-hab att prata med skolan? Har sett några mycket goda exempel med yngre personer där hab haft möten med skolan och gått igenom vad eleven behöver, har rätt till osv. Då har det gällt anpassningar i vanlig skola.

Hur ställer han sig själv till att byta? Tänkte om han inte vill höra talas om något stöd etc så kanske han inte alls kommer vara positiv till det? Har han själv förståelse för diagnosen och vilka problem den innebär? Ibland kan det ju lätta lite när man själv förstår vad problemen beror på. Risken är ju annars att man bara känner sig "fel" och "dålig".

Tänkte också på att han kunde vara deprimerad utifrån det du beskrev. Det är ju vanligt med många av dessa diagnoser att man drabbas av depressioner. Jag hade definitivt depressioner redan i den åldern. Om det är så kanske BUP kunde hjälpa till?

Svårt är det...

Tack "Alterego" för bra synpunkter. Bra att höra från ngn med AS diagnos hur allt upplevs och hur du påverkades. En anpassad skola tror jag mycket på. Att ha specialanpassningar i en "vanlig skola" kan nog göra att sonen känner sig avvikande och det vill han ju inte. Han kämpar dagligen för att smälta in. Priset blir då som sagt trötthet, huvudvärk och även nedstämdhet. Idag har hans klass "klassfest". Han har bestämt att han vill gå. Han var först osäker, men då han tänkte på vad alla andra skulle säga om han inte kom så bestämde han sig för att gå!

Ont i huvudet och trötthet kan även bero på synfel. Kolla upp hans syn noga, att anstränga ögonen för att hänga med tröttar ut rejält.

Att tänka på, optiker upptäckter inte alla synfel, ibland behövs det ögonläkare eller specialister.