slackern skrev:

Charlie72 skrev:

Patrix skrev:En liten rak fråga till er med AS/AST som har skaffat barn. Hur känns det att föra vidare genetiska defekter till era barn? Jag ser att många av era barn har problem och är diagnostiserade. Jag tycker personligen att det inte känns rätt emot barnen men det är min åsikt.

Vill gärna veta hur ni resonerar.

Några barn e normala o några har lite problem, men ser inte att någon av dem ska ha såna problem så dom inte kan leva vanliga liv, har nog en del med vilka föräldrar man har, en hel del här verkar inte ha eller ha haft det så bra hemma

Ja bara dom inte blir yrkeskriminella eller mår skit psykiskt så är dom nog rätt harmoniska.

Mycket i samhället som kan göra barn o vuxna psykiskt sjuka, behöver nog inte vara aspi för det
Blir dom kriminella så är det åtminstånde inte mitt fel, jag försöker lära ut vad som är rätt, fel, o andra värderingar, det är upp till dom själva vilket liv dom ska leva

Nefarious skrev:
Menar du att personer med AST inte bör reproducera sig?

Det är upp till individen själv att avgöra, det är därför jag undrar hur föräldrar ser på det. Att medvetet till stor sannolikhet föra vidare en funktionsnedsättning är något jag personligen inte skulle göra.

earlydayminer skrev:

Det finns ingen absolut garanti.

Tanken på reproduktion har slagit mig. Potentialen att ge barnet det jag har? Men vad kommer barnet ha som jag inte hade? Någon med mycket insikt, kunskap och förståelse som förälder! Samtidigt som jag skulle göra allt i världen för att ge mitt "genetiskt defekta" barn allt jag har att erbjuda och skydda det med mitt liv.

Sådant där hör inte riktigt hemma, kan jag tycka. Det är en fråga man kan ställa, men den sårar många individer som faktiskt har autismspektrumtillstånd själva och är föräldrar. Försök att åtminstone tänka till innan.

Men om man anser att det är etiskt rätt, varför skulle det såra någon? Vi alla vet att det är en funktionsnedsättning (ett fel i hjärnan) som i många fall leder till stora problem i vardagen. Jag tycker bara att det är en intressant fråga och allt jag önskade var ett svar från en förälder.

Ok ni tar det som personangrepp så jag ger mig nu. Visste inte att ämnet var så känsligt, kanske för att jag har delvis rätt?

Im out.

Patrix skrev:Ok ni tar det som personangrepp så jag ger mig nu. Visste inte att ämnet var så känsligt, kanske för att jag har delvis rätt?

Im out.

Klart du ska fråga om du undrar, hur ska du annars få svar o åsikter har man alltid rätt o ha

Patrix skrev:Ok ni tar det som personangrepp så jag ger mig nu. Visste inte att ämnet var så känsligt, kanske för att jag har delvis rätt?

Im out.

Min lilla dotter dog nästan pga mina taskiga gener, så mina tår är väl lite ömma.
Jag är i alla fall inget okänsligt jävla rövhål, så det kan jag ju glädja mig åt.

Klart personer som har as kan skaffa barn, visst varför inte. Mina barn är då nöjda med mig trots min as. Jag har haft lite svårt att vara konsekvent bara, då jag har svårt att se likheter mellan olika situationer.. och de har fått lära sig att jag inte förstår ironi och skämt så bra, och att de ska säga vad de menar...men vi fixar det. (Sen så är jag övertygad om att 2 av 3 har as av dem...men det är så..)

Inte för att jag visste att jag hade as när jag fick dem, men ändå...

Jag väntar barn. Måste säga att jag inte tycker frågan är sårande, mer nyfiken. Jag har atypisk autism, add, diabetes, celiaki samt psoriasis. Men jag har aldrig ansett mig sjuk. Och det hoppas jag att min tjej heller aldrig gör. Trots att alla fem diagnoser är genetiskt överförbara är jag mest orolig över diabetesen och mellan mamma och barn är det under 5% chans att ungen får det. Vilket är en sådan liten chans att jag inte tycker att avstå är något val. Och även om jag haft det upp och ner i livet så är jag lycklig och nöjd med hur jag blivit. Och med förståelse, något var en anledning till mina nedgångar att det inte fanns någon, så ser jag inte hur min dotter någonsin kommer få problem som inte går att leva med. Så jag ser inga problem med att skaffa barn.

Så som jag känner just nu så vill jag inte ha barn för har man barn så måste man göra hela sit liv till att ta hand om barnet eller barnen och jag är ingen bra förebild för jag har sagt vissa saker som inte va bra och liknade saker som att jag svär mycket man jmin installing kan koma att ändras och om jag skaffar barn så tror jag trots allt att jag hade varit en bra pappa

Så som jag känner just nu så vill jag inte ha barn för har man barn så måste man göra hela sit liv till att ta hand om barnet eller barnen och jag är ingen bra förebild för jag har sagt vissa saker som inte va bra och liknade saker som att jag svär mycket man min installing kan koma att ändras och om jag skaffar barn så tror jag trots allt att jag hade varit en bra pappa

Jag har två barn. 8 och 13 år.
När jag skaffade dem visste jag att jag ofta tänkte lite annorlunda än många andra människor, men det kändes mest som ett sundhetstecken i denna vridna värld.

Nu, 13 år efter första barnet har jag fått reda på att jag har AS.

Det hade kanske fått mig att tänka om, så jag aldrig skulle skaffat barn. För jag blir så förbaskat trött av vardagens alla måsten. Barn innebär en väldigt massa måsten.

Barnen som individer ångrar jag inte, men ganska ofta är jag så trött på allt i vardagen att jag känner att jag hade nog passat bättre som enstöring med bara mina djur omkring mig.

Känner igen tankegången , mina barn är vuxna nu och har egna barn . Vi har pratat om hur de upplevde sin barndom när jag fick min diagnos för 7år sedan . De sa att det var inta alltid så roligt ( jag var nog rätt strikt ) men de är tacksamma idag för de fick lära sig hur man klarar sig i livet . De fick tidigt hjälpa till hemma osv. Rutiner och struktur i vardagen var för oss nödvändigt för att det skulle fungera .