Det handlar mer om allmänkapacitet än om AS.
Som förälder har du ständig jour i minst 18 år och du måste vara en jävel på markservice.

Börja med frågeställningen huruvida du kan ta hand om dig själv eller ej. Om du inte kan ta hand om dig själv kommer Soc ta hand om dina ungar.
Bistert kanske, men det är så det är.

Jag har ev AS ska få en diagnos..Jag har 4 barn där ett är AS och har fostrat mina barn själv....

Skaffa barn med någon som inte har AS, så minskar ju risken att dina barn ska få AS om du nu är så rädd för det.

Min systerdotter, nu 9, har diagnosticerats som AS. Det är svårt att se på henne utan att komma ihåg allt hon kommer att behöva gå igenom som tonåring, men hon har en del fördelar. Hon har mig, som har lärt sig en hel del om att hantera det, och hon har en mor som genom att ha känt mig kanske inte alltid förstår, men alltid accepterar att en del saker måste fungera på vissa sätt för att hon ska känna sig trygg.

Du kommer aldrig att få svaret 'allt kommer att gå bra', men ditt barn kan ha bättre förutsättningar än du hade. Det beror förstås mycket på vilken sorts svårigheter du framförallt är orolig för och vilket stöd du har från andra.

För känsligt att diskutera? Nej. Är du ute efter min högst personliga åsikt kan du få den.

Jag har AS och min äldsta dotter har AS. Jag fick diagnosen flera år efter att hon och hennes syster var födda och hade, när jag skaffade barn, inte en tanke på att jag skulle ha någon som helst diagnos. Trots det har jag nattsvart samvete för att ha fört över den på min äldsta tjej. Hon är 12 och har redan genomgått en djup depression med tillhörande ångest.

Jag ångrar inte mina barn, hur skulle jag någonsin kunna göra det? De är det allra bästa i mitt liv och de två personer på den här planeten som jag älskar över allt annat. Men, jag kommer inte att skaffa fler barn, eftersom jag vägrar utsätta fler barn för det som min äldsta dotter gått (och går) igenom.

BMW skrev:Skaffa barn med någon som inte har AS, så minskar ju risken att dina barn ska få AS om du nu är så rädd för det.

Tror jag också. Låter högst rimligt (under förutsättning att man lyckas träffas någon vill säga..) .

Själv är jag gift med en NT och ingen av våra två barn visar hittills upp tydliga tecken på NPF. Och jag har exakt samma inställning som Tahlia. När jag fick barnen kände jag överhuvudtaget inte till AS/NPF (däremot hade jag haft flera depressioner men jag såg aldrig ärftligheten för depression som en större risk). Men hade jag anat att jag själv kanske har AS/NPF hade jag tänkt en gång till innan jag skaffat barn. (Självklart hade jag fått ta med i beräkningen det pris ett sådant beslut kunde fått för mitt förhållande).

Debbido skrev:Men, så har vi flickvännens åsikter: "Jag vill ha barn. Men inte med dig. Jag vill inte ha autistiska barn!"

Men hon gillar tydligen sin kille
Kanske hon bara ät rädd för trassel, tror de kommer att komplettera varandras gener om något skulle vara skadat i dem.
Det starkaste bland hundar lär vara "byrackan" som har inslag av alla möjliga hundar, avlade hundar lär inte ha lika väl livskraft av sig själva.

t-joho skrev:Vet någon vad det är för risk för att få ett barn med AS om en av föräldrarna har det men det andra är helt normal (i alla fall i det hänseendet)?

Enligt en del studier så är "risken" 2-7 % att få barn med Asperger syndrom om en förälder har (tror sig ha) diagnosen.

Själv upptäckte jag (30 år gammal) att jag hade tydliga drag av AS när min drygt 2-årige son fick diagnosen. Under min uppväxt på landet så var det och är det fortfarande tabu att ha ett avvikande barn. Vet flera fall på landet där dagis "blundar" eller helt enkelt inte vet vad autism är. Rädslan för att stöta sig med föräldern är för stor då det bara finns ett dagis att tillgå. Problemet är oxå att vissa dagisfröknar är runt 60 år och inte hänger med i utvecklingen. Autism bör tillhöra allmänbildningen!

På mitt jobb har minst 5-10 av ca 40 vuxna tydliga drag av AS. Vet ej om någon har diagnos men röst, tal, beteende samt obefintligt ansiktsuttryck avslöjar snabbt AS! Verksamheten fungerar ändå och man anpassar sig efter person... Föräldrarna är HELT avgörande om det ska gå bra eller mindre bra för barnet i vuxen ålder!!!

Med intensiv beteendeträning samt en personlig dagisfröken så har min son börjat tilltala och leka med jämnårig (är nu 4,5 år). Tidigare pratade han igenom en vuxen och var livrädd för småbarn. Visste ju inte hur man skulle bete sig! Ingen förälder kan missa att deras barn har någon typ av autism under 2 år. Frågan är om man vill se det??? Vi gjorde det men det var dagis som föreslog utredning....

Tja, jag har adhd och utreds för as, jag har 3 barn och jag säger bara suck!!!

Jag älskar verkligen mina killar med hela mit hjärta, men så har jag det där förbaskade dragena, vilket gör mig som nästan ett fjärde barn ibland. Min fru får ta en hel del ansvar själv då jag knappt kan se vad som ska göras... ller om jag ska säga NÄR saker ska göras. Har riktigt svårt för ljud, och skrik o oplanerade händelser.

Jag hade fått alla barn innan jag fick diagnoserna eftersom min fru ansåg att jag hade stooora problöem med mig själv, jag ville inte ut o träffa "våra" vänner, jag var hemma nästan jämt och planerade ofta vad jag skulle göra, även enkla händelser.

Så vad jag vill säga med detta är vet du om att du har diagnosen, TÄNK verkligen efter, eftersom barn går alltid först oavsätt om du är trött eller deppad, eller hur det nu är...

För egen del tackar jag för att min fru finns, men samtidigt är jag verkligen en som vill umgås som pappa med mina barn.

Förr i tiden steriliserades folk som mig.
Så sent som 1980-talet accepterades vårt språk.

Idag är det inte längre tal om sterilisering men dock manipulation av hörseln.

Jag är alltså döv och de allra flesta barn som idag föds döva - opereras och får ett implantat som heter Cochlea Implantat, det är ett hörselhjälpmedel. Därefter följer en lång habiliteringsprocess för ljud och talträning.

Många föräldrar (som inte känner till teckenspråk och dövhet) som får döva barn blir alldeles förtvivlade. En del blir chockerade. Och en del "hörande" som träffar oss och får veta att vår dotter, idag 1 år och 5 månader också är döv kan utbrista: "Åh, så synd. Stackars!"

Vi och vår dotter har ett osynligt funktionshinder. Det uppmärksammas enbart när man ser vart det brister: i språket. Vi använder teckenspråk och de allra flesta hörande kan det inte.

Annars ser vi ut som vanliga människor, vi kan äta, lukta, gå på toa, tänka. En del av oss är väldigt aktiva i politiken, idrott, teater. Det finns till och med en döv kille som är rappare, hans företag samarbetar med Warner bros. Mfl.

Vaddå synd om oss?

Iallafall, poängen är den att vår dövhet inte hindrar oss att vilja ha barn, även om barnen också kan ärva vår dövhet. Det gör oss inget för vi ser inga problem med vårt handikapp. Det är när vi möter omvärlden som det kan bli problem - det beror på vem vi träffar

Människor är så olika, det finns NT:s som inte borde ha barn, likaså bland döva. Har man någon diagnos behöver det inte förhindra en att få barn, det viktigaste är att man är medveten om vad man själv vill och kan klara. Anser man sig vara inte lämplig förälder gäller det att vara klok och besluta därefter. Personligheten avgör ju också.

Kom just o tänka på något egentligen uppenbart, det syns inte på texten om man är döv
Inte om man är färgblind eller inte har röntgenblick heller.

Det framgår ganska många olika åsikter kring ämnet i den här tråden, vilket jag tycker är bra, för det är en oerhört komplex fråga.

Själv är jag uppväxt med en pappa som ha Asperger, jag själv har inte AS. Och jag kan bara redogöra för hur jag haft det. Jag är idag 21 år, min pappa fick diagnosen för tre år sedan. Under hela min uppväxt har han därmed inte varit medveten om detta.

När min pappa fick diagnosen förklarade det en hel del om min uppväxt för mig. Jag har hatat min pappa så starkt när jag var mindre, samtidigt som jag självklart också älskade honom. Jag hatade sättet han behandlade mig på, han såg aldrig mig, mina känslor, mina sorger, hur hans beteende påverkade mig. Jag kände mig alltid dum, han fällde ofta kommentarer som fick mig att känna mig värdelös, han fick mig att känna mig så oerhört betydelselös, som om jag inte var värd något för honom. Under de år jag bodde hos min pappa (med han och mamma fram tills jag var 7, med endast honom då jag var 7-11 år) så var jag djupt olycklig. Då jag flyttat därifrån hörde min pappa aldrig av sig, jag fick alltid ringa honom, trots så många löften från hans sida, något som är oerhört jobbigt för ett barn i den åldern, det känns som man är så fruktansvärt oälskad. Min uppväxt har satt väldigt djupa spår i mig, och jag önskar att ingen annan ska behöva ha det så.

Detta innebär dock inte att personer med Asperger inte ska skaffa barn. Min och pappas relation har blivit så oerhört mycket bättre sen han fick diagnosen. Den har förklarat så mycket av min pappas beteende och vår relation, det var trots allt inte mig det var fel på, jag var ingen värdelös dotter. Jag älskar min pappa väldigt mycket, och jag tror att om han hade fått sin diagnos tidigare så hade min uppväxt sett annorlunda ut.

Ska man skaffa barn när man har Asperger anser jag det vara oerhört viktigt med självinsikt. Man måste känna sina brister och sina resurser. Ett barn har speciella behov, ett barn kan inte förstå innebörden av Asperger på samma sätt för en vuxen. Det är oerhört viktigt oavsett om man har Asperger eller ej, att sätta sitt barns bästa framför allt annat, att se och bekräfta sitt barns känslor. För att ett barn ska få en positiv självbild är det oerhört viktigt att man som förälder med AS vet vad man klarar av och inte, att barnet får allt det han/hon behöver, och då tänker jag inte materiellt utan känslomässigt.

Så alla ni som har Asperger och skaffar barn, nyttja ert nätverk, var inte rädda för att misslyckas, för ni kan absolut bli underbara föräldrar, ni måste dock antagligen kämpa lite extra. Men det är oerhört viktigt att ni aldrig glömmer att ni måste se er själva ur ert barns ögon. Barnets bästa SKA stå i centrum.

Vi har en son som enligt bvc inte har aspergers eller något annat. Han beskrivs som gullig, aktiv och snäll Fast när han trotsar är det jobbigt för mig som har AS. Jag hade ingen diagnos då vi skaffade barn.

Jag tycker att lämna och hämta på dagis är mycket jobbigt eftersom det nästan jämt blir bråk med påklädning och han hittar på en massa på vägen. Jag förstår inte vad man ska göra, blir arg och trött. Som hon på bvc sa: "det är inte lätt att vara förälder". Men hon tycker jag är duktig Vi ska träffas nästa vecka och diskutera vad som är jobbigt för mig och vad man kan göra för att underlätta.

Yxzer skrev:

t-joho skrev:Vet någon vad det är för risk för att få ett barn med AS om en av föräldrarna har det men det andra är helt normal (i alla fall i det hänseendet)?

Enligt en del studier så är "risken" 2-7 % att få barn med Asperger syndrom om en förälder har (tror sig ha) diagnosen.

Jag skulle tippa på mycket högre siffror. Mycket.

Jag har asperger och adhd. jag har 2 st pojkar som är 4 år och 9 år blir 5 och 10 i höst. (tänkte att det kan vara relevant)

Jag anser att varje människa själv måste få ta beslutet huruvida de vill/kan ta hand om ett elle flera barn. Att man har asperger gör absolut inte att man skulle vara mer olämplig än vilket NT-människa som helst, det finns gott om barn som har det rent ut sagt för djävligt i Nt-familjer.

Jag har svårt för endel saker absolut men jag fungerar som allra bäst de veckor barnen är hos mig (de bor varannan vecka med mig och den andra med papporna), då flyter rutinerna på som de skall allt är bra. veckorna jag inte har barnen är värre de är kaosartade.. sömn/mat kan bli hur som helst.

Att jag skaffat barn har gett mig en helt annan kämparglöd. de är små och det är MITT jobb att kämpa för deras rättigheter och att de mår bra, ett ansvar som är positivt för mig!

Endel aspergare kan säkert inte alls ta hand om barn men som jag tidigare påpekat endel NT kan det inte heller.

jag vet att jag är en BRA mamma men jag är det på mitt sätt, mina regler mina sätt att hantera saker. Största problemen är att kämpa emot endel normer.. "så här ska det vara är det inte så är det FEL" men det kämpar många med som har annorlunda tankesätt/religion.

Man kan bli studerad mer i sömmarna av diverse instanser, soc/skola/dagis enbart pga diagnosen men det beror oftast på okunskap och att de inte vet vad som är "fel" på mig egentligen. är man rakryggad och står upp för sin sak sina barn och förklarar sitt synsätt och anledningen att man tänker som man gör får man oftast ganska bra respons överallt! dessutom kan man få hjälp om det skiter sig med komunikationen av någon som förstår och kan tolka Nt-iska. Jag har haft turen att hitta en sådan person och är oändligt tacksam för det!

Ayhanza skrev:Jag har svårt för endel saker absolut men jag fungerar som allra bäst de veckor barnen är hos mig (de bor varannan vecka med mig och den andra med papporna), då flyter rutinerna på som de skall allt är bra. veckorna jag inte har barnen är värre de är kaosartade.. sömn/mat kan bli hur som helst.

Fet igenkänning. Har två barn men bor inte längre med dessa och deras mor. Har betydligt svårare att hålla ordning på tillvaron (städning, mat, sömn, tider etc.) när jag inte har barnen i närheten.

Eftersom AS påverkar hur man relaterar till andra människor och i viss mån hur väl man kan hantera sin vardag skulle jag säga att det finns större anledning till eftertanke än vid andra funktionshinder. Bland de saker man bör fråga sig, som NT kanske inte behöver tänka så mycket på, är:

Klarar jag av den kaotiska logistik som småbarnsåren utan undantag innebär? Hur mycket stöd kommer jag behöva för att kunna hålla ordning på blöjstorlek, barnsjukdomar, dagistider, kontakt med BVC, kontakt med lärare, fritidsaktiviteter, tvättider, matinköp etc. Alla dessa saker kan slarvas med när man är själv, men har man barn ackumuleras det snabbt till ofattbar massa av "måsten" som är stressande för de mest "normala" av föräldrar.

Klarar jag av det till synes irrationella beteende som småbarn och bebisar uppvisar? Kan jag lära mig läsa signaler när barnen inte har språk och intellekt nog att verbalt tala om vad som är fel?

Varför vill jag ha barn? Det främsta svaret bör ha att göra med upplevelsen av föräldraskap och relationen till barnet, skäl som har att göra med andras förväntningar, en allmän önskan att föra vidare sina gener etc bör inte vara huvudsaken.

Klarar jag av de sensoriska utmaningar föräldraskap innebär? Kan jag hantera gälla skrik, sömnbrist,torkande av diverse klet i diverse kroppsöppningar, konstiga lukter och oväntad beröring?

Jag kan tillägga att man i allmänhet växer med uppgiften. Allt ens egna barn gör är betydligt lättare att hantera än när andras barn gör det.

I mitt fall har jag visat mig klara av mer än jag trodde. Hade jag vetat om min AS innan jag fick barn vet jag faktiskt inte om jag hade vågat. Inte för att jag är otillräcklig som förälder utan för att jag troligtvis hade tagit till mig av alla brister jag borde ha med min diagnos.

Sen tror jag att det finns en möjlighet att aspies kan vara bättre föräldrar än andra. Om ens barn blir ens specialintresse är det svårt att hitta en förälder som är lika engagerad. Om ens barn har autism blir det "udda" beteendet mycket mer begripligt än om man varit NT.

Jag tror statistiken är luddig när det gäller ärftlighet. Generellt sett sägs det att chansen att få ett andra barn med autism ligger på c:a 5% jämfört med 1% annars. Men på rent anekdotal bevisning verkar det vara mycket högre om ena föräldern har autism eller asperger, liksom med ADHD och dyslexi, min gissning är runt 50%. Dock kan jag inte tycka att denna risk är en anledning att inte skaffa barn. Ingen vet vilka problem ett barn kommer få och hur det kommer påverka barnets liv, oavsett vilken diagnos man har. Att skaffa barn är alltid en vild chansning, man satsar hela sitt hjärta och liv på det, utan att egentligen veta någonting om vad livet har att ge.

Tack och lov är man ju förhoppningsvis två om att vara föräldrar. Så oavsett vad man själv har för brister så kan kanske den andre väga upp för dem. Själv är jag gift med en make med otroligt hög empatisk förmåga som kan kompensera min extrema fokusering på det praktiska.

I mitt fall har vi även barn sedan tidigare relationer båda två, så varannan vecka har vi 4 barn, det har jag svårt att klara av, har ständig ångest när vi har många barn. Det är för mycket prat, röra, ljud, regler som ska följas, osv. Jag funkar inte alls bra i den situationen. Kan inte slappna av, utan är uppfylld av allt som måste påminnas om och blir stressad av alla intryck.

Men oftast får man ju ett barn i taget

En liten rak fråga till er med AS/AST som har skaffat barn. Hur känns det att föra vidare genetiska defekter till era barn? Jag ser att många av era barn har problem och är diagnostiserade. Jag tycker personligen att det inte känns rätt emot barnen men det är min åsikt.

Vill gärna veta hur ni resonerar.

Moderator Alien: Flyttat från vilka-har-barn-t3328.html

Patrix skrev:En liten rak fråga till er med AS/AST som har skaffat barn. Hur känns det att föra vidare genetiska defekter till era barn? Jag ser att många av era barn har problem och är diagnostiserade. Jag tycker personligen att det inte känns rätt emot barnen men det är min åsikt.

Vill gärna veta hur ni resonerar.

Menar du att personer med AST inte bör reproducera sig?

Det finns ingen absolut garanti.

Tanken på reproduktion har slagit mig. Potentialen att ge barnet det jag har? Men vad kommer barnet ha som jag inte hade? Någon med mycket insikt, kunskap och förståelse som förälder! Samtidigt som jag skulle göra allt i världen för att ge mitt "genetiskt defekta" barn allt jag har att erbjuda och skydda det med mitt liv.

Sådant där hör inte riktigt hemma, kan jag tycka. Det är en fråga man kan ställa, men den sårar många individer som faktiskt har autismspektrumtillstånd själva och är föräldrar. Försök att åtminstone tänka till innan.

Patrix skrev:En liten rak fråga till er med AS/AST som har skaffat barn. Hur känns det att föra vidare genetiska defekter till era barn? Jag ser att många av era barn har problem och är diagnostiserade. Jag tycker personligen att det inte känns rätt emot barnen men det är min åsikt.

Vill gärna veta hur ni resonerar.

Några barn e normala o några har lite problem, men ser inte att någon av dem ska ha såna problem så dom inte kan leva vanliga liv, har nog en del med vilka föräldrar man har, en hel del här verkar inte ha eller ha haft det så bra hemma

Charlie72 skrev:

Patrix skrev:En liten rak fråga till er med AS/AST som har skaffat barn. Hur känns det att föra vidare genetiska defekter till era barn? Jag ser att många av era barn har problem och är diagnostiserade. Jag tycker personligen att det inte känns rätt emot barnen men det är min åsikt.

Vill gärna veta hur ni resonerar.

Några barn e normala o några har lite problem, men ser inte att någon av dem ska ha såna problem så dom inte kan leva vanliga liv, har nog en del med vilka föräldrar man har, en hel del här verkar inte ha eller ha haft det så bra hemma

Ja bara dom inte blir yrkeskriminella eller mår skit psykiskt så är dom nog rätt harmoniska.

Patrix skrev:En liten rak fråga till er med AS/AST som har skaffat barn. Hur känns det att föra vidare genetiska defekter till era barn? Jag ser att många av era barn har problem och är diagnostiserade. Jag tycker personligen att det inte känns rätt emot barnen men det är min åsikt.

Vill gärna veta hur ni resonerar.

Säger som earlydayminer:

earlydayminer skrev:Sådant där hör inte riktigt hemma, kan jag tycka. Det är en fråga man kan ställa, men den sårar många individer som faktiskt har autismspektrumtillstånd själva och är föräldrar. Försök att åtminstone tänka till innan.

Ska Patrix fråga tolkas som att du tycker att As-personer inte är livsdugliga, eller att det är synd om oss?

ALLA människor bär på genetiska "defekter". Ärftligheten hos As är inte 100%, och det kan uppkomma hos barn till NTs också. Dessutom beror troligen många av problemen snarare på ett intolerant och konformt samhälle än på individen.

Jag tycker inte frågan är rak, jag tycker den är elak.