alfapetsmamma skrev:det går ALLTID att ta det andra sagt, lägga det i handen och noga titta på det från alla vinklar.. Säger de så för att de vill vara snälla, elaka, för att de har en dålig dag, för lite kunskaper om mig eller mitt funktionshinder (bara som ett exempel), för att de TROR att allt kan förklaras med politik, genusaspekter, ekonomi, psykodynamik osv...

Och det de säger, menar de det som jag hör det? Lägger vi in samma sak i ett ord? Det som låter harmlöst kan vara en inlidad pik, men det som låter som en kränkning kan likagärna vara ett klantigt men välvilligt försök skämt eller nåt neutralt.

Det här var bara så sammanfattat! Borde skrivas ut och sättas på väggen som påminnelse.

Anastasia skrev:

weasley skrev:Det var det här jag menade förut. Du tar åt dej av ANDRAS bild av aspergare! I det här fallet har Gillberg inte ens uttalat sej om dej personligen! Han känner inte dej, vet inte ens att du finns och vem du är, och ändå tar du åt dej av hans ord och låter dem påverka hur DU ser på DEJ SJÄLV.

Ja det gör jag, men varför har så många, inte bara Gillberg, en så negativ bild av just aspergare ? Det kanske finns en anledning till det. När jag gjorde min utredning hade t:ex vissa som jobbade där också en negativ, nästan föraktfull inställning till AS, som jag uppfattade det iallafall. För mig innebär AS många problem och dåliga egenskaper. Jag tror faktiskt jag skulle tycka så oavsett hur andra ser på mig.

Anastasia, visst finns det Aspergare som är rätt jobbiga, men de flesta jag träffat är hur trevliga som helst och i vissa fall undrar man varför de ö h t fått diganos. Tycker du själv att de Aspergare du kommit i kontakt med här eller annorstädes stämmer på Gillbergs beskrivningar? Att de flesta är rigda, själviska, okänsliga, snåla, ointresserade av andra etc?

Sen har jag lagt märke till ett intressant fenomen (både bland Aspergare och vanliga människor) nämligen att de som har sämst självförtroende och oroar sig mest för att inte vara 'bra personer', i många fall är de som minst anledning att oroa sig. Medan de få som faktiskt skulle behöva ta sig en funderare över hur de uppträder och uppfattas av andra ofta verkar jättenöjda med sig själva och helt sakna intresse av att jobba på sina sämre sidor.

Inger skrev: Tycker du själv att de Aspergare du kommit i kontakt med här eller annorstädes stämmer på Gillbergs beskrivningar? Att de flesta är rigda, själviska, okänsliga, snåla, ointresserade av andra etc?

Jag har inte träffat så många aspergare men en del har påminnt om beskrivningarna ja, andra inte. Särskilt de som tillhört den "aktiva och udda gruppen" har jag stört mig på, för jag har tyckt de uppfört sig som barn. Man fick ingen riktig emotionell kontakt med dem, och det gick inte att sitta ner och bara prata. Aspergarna på habiliteringen var ju också ganska allmänt tröga och osjälvständiga, och beroende av att personalen skulle bestämma allt åt dem. Folk här på forumet verkar inte vara så, men det är ju inte alltid sånt som märks i skrift.

Inger skrev: Sen har jag lagt märke till ett intressant fenomen (både bland Aspergare och vanliga människor) nämligen att de som har sämst självförtroende och oroar sig mest för att inte vara 'bra personer', i många fall är de som minst anledning att oroa sig.Medan de få som faktiskt skulle behöva ta sig en funderare över hur de uppträder och uppfattas av andra ofta verkar jättenöjda med sig själva och helt sakna intresse av att jobba på sina sämre sidor.

Ja, så är det ju ofta, och många klagar på sig själva för att få uppmärksamhet och för att folk ska säga emot dem. Så är det inte riktigt med mig. Jag konstaterar helt lugnt att jag inte är en bra person, och jag eftersträvar det inte heller. Alla kan inte vara det, och jag hade antagligen sämre förutsättningar att bry mig om andra redan från början.Jag saknar också för det mesta intresse att jobba på mina sämre sidor,tror det är försent nu och ofta vill jag t.o.m lida och må dåligt över min "ondska". Det kan låta destruktivt, men det är så jag känner.

Anastasia skrev:

Inger skrev: Tycker du själv att de Aspergare du kommit i kontakt med här eller annorstädes stämmer på Gillbergs beskrivningar? Att de flesta är rigda, själviska, okänsliga, snåla, ointresserade av andra etc?

Jag har inte träffat så många aspergare men en del har påminnt om beskrivningarna ja, andra inte. Särskilt de som tillhört den "aktiva och udda gruppen" har jag stört mig på, för jag har tyckt de uppfört sig som barn. Man fick ingen riktig emotionell kontakt med dem, och det gick inte att sitta ner och bara prata. Aspergarna på habiliteringen var ju också ganska allmänt tröga och osjälvständiga, och beroende av att personalen skulle bestämma allt åt dem. Folk här på forumet verkar inte vara så, men det är ju inte alltid sånt som märks i skrift.

Inger skrev: Sen har jag lagt märke till ett intressant fenomen (både bland Aspergare och vanliga människor) nämligen att de som har sämst självförtroende och oroar sig mest för att inte vara 'bra personer', i många fall är de som minst anledning att oroa sig.Medan de få som faktiskt skulle behöva ta sig en funderare över hur de uppträder och uppfattas av andra ofta verkar jättenöjda med sig själva och helt sakna intresse av att jobba på sina sämre sidor.

Ja, så är det ju ofta, och många klagar på sig själva för att få uppmärksamhet och för att folk ska säga emot dem. Så är det inte riktigt med mig. Jag konstaterar helt lugnt att jag inte är en bra person, och jag eftersträvar det inte heller. Alla kan inte vara det, och jag hade antagligen sämre förutsättningar att bry mig om andra redan från början.Jag saknar också för det mesta intresse att jobba på mina sämre sidor,tror det är försent nu och ofta vill jag t.o.m lida och må dåligt över min "ondska". Det kan låta destruktivt, men det är så jag känner.

Det jag tänker när jag läser dina inlägg är mest att du verkar lida av dåligt självförtroende eller en skadad självbild och därpå följande depression (eller om det kommit i nån annan ordning), mer än aspighet överlag.

Har du fått nån hjälp för det? Jag borde veta, som läst dina inlägg, men allt flyter ihop för mig när jag läst klart. Har för mycket eget gojs i huvet.

Önskar du fick komma till nån npf-kunnig psykolog och rensa upp lite... Lycka till! Hoppas nu jag inte låter som en klämkäck hurtfrisk tant som kommer med löjliga förslag à la Ta en promenad, när folk har suicidtankar...

alfapetsmamma skrev:

Anastasia skrev:

Inger skrev: Tycker du själv att de Aspergare du kommit i kontakt med här eller annorstädes stämmer på Gillbergs beskrivningar? Att de flesta är rigda, själviska, okänsliga, snåla, ointresserade av andra etc?

Jag har inte träffat så många aspergare men en del har påminnt om beskrivningarna ja, andra inte. Särskilt de som tillhört den "aktiva och udda gruppen" har jag stört mig på, för jag har tyckt de uppfört sig som barn. Man fick ingen riktig emotionell kontakt med dem, och det gick inte att sitta ner och bara prata. Aspergarna på habiliteringen var ju också ganska allmänt tröga och osjälvständiga, och beroende av att personalen skulle bestämma allt åt dem. Folk här på forumet verkar inte vara så, men det är ju inte alltid sånt som märks i skrift.

Inger skrev: Sen har jag lagt märke till ett intressant fenomen (både bland Aspergare och vanliga människor) nämligen att de som har sämst självförtroende och oroar sig mest för att inte vara 'bra personer', i många fall är de som minst anledning att oroa sig.Medan de få som faktiskt skulle behöva ta sig en funderare över hur de uppträder och uppfattas av andra ofta verkar jättenöjda med sig själva och helt sakna intresse av att jobba på sina sämre sidor.

Ja, så är det ju ofta, och många klagar på sig själva för att få uppmärksamhet och för att folk ska säga emot dem. Så är det inte riktigt med mig. Jag konstaterar helt lugnt att jag inte är en bra person, och jag eftersträvar det inte heller. Alla kan inte vara det, och jag hade antagligen sämre förutsättningar att bry mig om andra redan från början.Jag saknar också för det mesta intresse att jobba på mina sämre sidor,tror det är försent nu och ofta vill jag t.o.m lida och må dåligt över min "ondska". Det kan låta destruktivt, men det är så jag känner.

Det jag tänker när jag läser dina inlägg är mest att du verkar lida av dåligt självförtroende eller en skadad självbild och därpå följande depression (eller om det kommit i nån annan ordning), mer än aspighet överlag.

Har du fått nån hjälp för det? Jag borde veta, som läst dina inlägg, men allt flyter ihop för mig när jag läst klart. Har för mycket eget gojs i huvet.

Önskar du fick komma till nån npf-kunnig psykolog och rensa upp lite... Lycka till! Hoppas nu jag inte låter som en klämkäck hurtfrisk tant som kommer med löjliga förslag à la Ta en promenad, när folk har suicidtankar...

Det tänker jag också alfapetsmamma för jag får lite ont i hjärtat när jag läser din beskrivning Anastasia och önskar du fick uppleva lite mer positivt i din tillvaro.

alfapetsmamma skrev:Det jag tänker när jag läser dina inlägg är mest att du verkar lida av dåligt självförtroende eller en skadad självbild och därpå följande depression (eller om det kommit i nån annan ordning), mer än aspighet överlag.

Har du fått nån hjälp för det?

Jag har inte så dåligt självförtroende generellt, men däremot verkar jag ha sämre empatisk förmåga och vilja att engagera mig i andra än de flesta. Det är inte bara jag som säger så, jag fick höra det redan när jag var liten. Samhället ser det här som allvarliga brister, bland de allvarligaste man kan ha som människa, och jag påverkas av deras syn på mig. Jag skulle säkert kunna skita i det och vända min känslokyla utåt mot andra, men det gör jag inte, för jag tänker att det i första hand är jag som ska drabbas.

Jag har inte fått nån hjälp för det för jag har inte bett om nån hjälp. Dels är jag rädd för att de kommer tvinga på mig massa "aspergerhjälp" (kontaktperson, aspergergrupper och sånt) som jag inte vill ha, och sen så kan jag inte lita så mycket på andra att jag vill berätta något om mig själv. Jag önskar att jag kunde det, men jag vill inte chansa just nu, för det finns för få pålitliga människor för att det ska vara värt det. Jag vill bara vara ifred, och vill inte att någon ska ha insyn i mitt liv.

Dåligt självförtroende var fel ord, ville säga dålig självkänsla, men när jag ville ändra var det för sent.

Ok, ja, dålig självkänsla stämmer nog bättre i såna fall. Jag har bra självförtroende på de områden jag vet att jag är bra på, men de är ju inte så många. Däremot kan jag inte känna att människor har något egenvärde; värde är något man (åtminstone jag) måste förtjäna, och jag har inte gjort mig förtjänt av det, då jag inte alls kunnat leva upp till mina egna krav om att alltid göra mitt bästa. Det är oförlåtligt.

Anastasia skrev:Ok, ja, dålig självkänsla stämmer nog bättre i såna fall. Jag har bra självförtroende på de områden jag vet att jag är bra på, men de är ju inte så många. Däremot kan jag inte känna att människor har något egenvärde; värde är något man (åtminstone jag) måste förtjäna, och jag har inte gjort mig förtjänt av det, då jag inte alls kunnat leva upp till mina egna krav om att alltid göra mitt bästa. Det är oförlåtligt.

Känner du samma krav på andra som dig själv?

Jag bryr mig inte så mycket om andra, så nej, jag känner nog inte samma krav på dem. Jag kan ju irritera mig om nån jag ska göra nåt ihop med inte anstränger sig, som det var i skolan, men annars spelar det inte så stor roll hur de är. Jag har inte så extremt höga krav på mig själv, det är mest det att jag misslyckats med massa saker som jag vet att jag borde ha klarat om jag tvingat mig mer.

Anastasia skrev: Jag har inte så extremt höga krav på mig själv, det är mest det att jag misslyckats med massa saker som jag vet att jag borde ha klarat om jag tvingat mig mer.

Frågan är om du undvek att göra saker för att du var lat eller för att du verkligen inte kunde göra mer.

Jag håller med de tidigare skribenterna. Du resonerar i väldigt depressiva banor. Att söka hjälp för depressiva besvär gör inte att du hamnar i aspergergrupper med efterblivna. Jag hoppas att du hör själv att det låter ologiskt att bota depression genom att pådyvla någon en aspergergrupp.

weasley skrev:Frågan är om du undvek att göra saker för att du var lat eller för att du verkligen inte kunde göra mer.

Jag tror jag hade kunnat göra mer. Jag har iofs väldigt svårt att koncentrera mig på att plugga och sånt, men jag har knappt fått nånting gjort alls och det känns som om jag gav upp för tidigt. Samma sak gäller andra vardagssaker där jag haft höga ambitioner, men misslyckats lite med flit för att det känts meningslöst att bara anstränga sig utan att få något roligt tillbaka.

weasley skrev: Jag håller med de tidigare skribenterna. Du resonerar i väldigt depressiva banor. Att söka hjälp för depressiva besvär gör inte att du hamnar i aspergergrupper med efterblivna. Jag hoppas att du hör själv att det låter ologiskt att bota depression genom att pådyvla någon en aspergergrupp.

Ja det låter ologiskt,men grejen är att jag inte verkar deprimerad, ingen har uppfattat mig så iallafall. När jag har försökt berätta lite om hur jag mår har de bara förklarat allt med AS, och kommit med sina förslag om aspergergrupper.De har inte varit förstående alls, utan tvärtom irriterade på mig för att jag misslyckats med så många saker. Det känns inte så kul att öppna sig för folk som verkar så fientligt inställda.

Det här var ju dock ett tag sen, och jag har ingen kontakt alls med de här människorna längre. Något som hindrar mig från att söka hjälp är att jag faktiskt många gånger vill må dåligt ifred, utan att bli stoppad av någon. Jag är ganska ambivalent, och skeptisk till alla. Men jag ska tänka på saken, tack för att ni bryr er !

Anastasia skrev:Ja det låter ologiskt,men grejen är att jag inte verkar deprimerad, ingen har uppfattat mig så iallafall. När jag har försökt berätta lite om hur jag mår har de bara förklarat allt med AS, och kommit med sina förslag om aspergergrupper.De har inte varit förstående alls, utan tvärtom irriterade på mig för att jag misslyckats med så många saker. Det känns inte så kul att öppna sig för folk som verkar så fientligt inställda.

Mycket märkliga människor detta. De verkar inte ha någon koll. Och jag tycker nog, tvärtemot deras uppfattning, att du mycket väl kan anses ha lite depressiva drag.

Anastasia skrev:Det här var ju dock ett tag sen, och jag har ingen kontakt alls med de här människorna längre. Något som hindrar mig från att söka hjälp är att jag faktiskt många gånger vill må dåligt ifred, utan att bli stoppad av någon. Jag är ganska ambivalent, och skeptisk till alla. Men jag ska tänka på saken, tack för att ni bryr er !

Ok, jag förstår. Fast samtidigt inte. Jag förstår vad du skriver men inte hur du känner. Varför vill du må dåligt i fred?

När jag läser Vill må dåligt ifred tänker jag dels på min kompis som verkade vilja fortsätta må dåligt för det kunde han, det var bekant, det var han bra på, medan må bra var nytt, scary, obekant och kunde gå åt skogen. Lite av Why change a winning concept fast med helt sjuka insatser... (Han är förövrigt den aspigaste jag känner.)

Dels tänker jag på att inte tro sig om att FÖRTJÄNA att må bra, för att man tror man är dålig, för att man matats med det, eller matat sig själv med det av en eller annan anledning.

Fast då talar vi om annat än rent aspiga saker (även om många med AS dras med dålig självbild, depressioner, ångest osv, antingen genom tillståndet eller genom de ständiga missförstånden konflikterna misslyckandena och ensamheten som kan bli följden av tillståndet, om man har otur).

Då talar vi alltså om sånt som psykologer eller andra proffs samt medicin faktiskt kan hjälpa en med, om man vågar och satsar lite.

Det du berättar tycker jag helt klart låter som anledningar att ägna tid åt lite skruvsortering, fast då inte inte inte med en psykodynamiskt inriktad terapeut utan kunskap/öppenhet för neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag gjorde det och även om massor av mina bekymmer är desamma idag så lärde jag mig oändligt mycket, och detta trots att den jag såg var just en sån som vill förklara allt allt allt med barndomsupplevelser. Sen har jag tagit det jag lärt mig där och jobbat vidare.

Lycka till! Ingen tackar dig för att du mår dåligt. Det finns ingen Sankte Per eller liknande som ger en medalj för att man stod ut med skiten. Bättre försöka göra nåt åt det, även om jag absolut inte är sån som säger Du kan bara du vill, Alla kan bli det de vill och Lyckas du inte så hänger det bara på dig och liknande som jag tycker är taskigt flummigt och dumt.

weasley skrev:Varför vill du må dåligt i fred?

Det finns flera anledningar till det, en del av det som alfapetsmamma skrev stämmer på mig. För det första har jag aldrig mått mer än halvbra, inte ens när jag inte var deprimerad ( om jag nu är det nu, jag vet inte) har jag varit lycklig och nöjd med mitt liv. Jag har aldrig kunnat känna några starkare positiva känslor, och därför har allting på sätt och vis alltid känts meningslöst. Jag kan knappt känna några känslor alls, och det gör att jag nästan uppskattar de negativa känslor jag har, framför absolut tomhet. Om jag orkade mer så skulle jag lätt kunna ordna upp mitt liv, komma in på en utbildning och ge sken av att vara en bra och duktig människa.Jag skulle kunna bli lyckad, men aldrig lycklig, och då känns det alternativet också meningslöst.

Jag känner inte heller att jag förtjänar att må bra. Det finns många som har det betydligt värre än jag, och som vården är till för i första hand. Jag har alltid varit självständig och kunnat klara mig på egen hand, utan andras inblandning. Sen så har jag också alltid haft en känsla av att ha många dåliga egenskaper som jag förtjänar att straffas för. Jag har ofta medvetet gjort sånt som jag vet skadar mig, som straff och som ett sätt att kunna känna något alls.

Anastasia skrev:

weasley skrev:Varför vill du må dåligt i fred?

Det finns flera anledningar till det, en del av det som alfapetsmamma skrev stämmer på mig. För det första har jag aldrig mått mer än halvbra, inte ens när jag inte var deprimerad ( om jag nu är det nu, jag vet inte) har jag varit lycklig och nöjd med mitt liv. Jag har aldrig kunnat känna några starkare positiva känslor, och därför har allting på sätt och vis alltid känts meningslöst. Jag kan knappt känna några känslor alls, och det gör att jag nästan uppskattar de negativa känslor jag har, framför absolut tomhet. Om jag orkade mer så skulle jag lätt kunna ordna upp mitt liv, komma in på en utbildning och ge sken av att vara en bra och duktig människa.Jag skulle kunna bli lyckad, men aldrig lycklig, och då känns det alternativet också meningslöst.

Jag känner inte heller att jag förtjänar att må bra. Det finns många som har det betydligt värre än jag, och som vården är till för i första hand. Jag har alltid varit självständig och kunnat klara mig på egen hand, utan andras inblandning. Sen så har jag också alltid haft en känsla av att ha många dåliga egenskaper som jag förtjänar att straffas för. Jag har ofta medvetet gjort sånt som jag vet skadar mig, som straff och som ett sätt att kunna känna något alls.

Skulle du vara min dotter skulle jag jobba för en tvångsinläggning eller nåt vad det nu kunde vara när du inte verkar uppenbart suicidal, men nu är du inte det, utan en helt fristående vuxen och bestämmer själv.

Det du säger gör mig bedrövad, men att tjata på dig om att ta tag i det är hjälpoholism och kan snarare vara kontraproduktivt, så det tänker jag inte göra. Hoppas du nångång hittar nåt som får dig att ändra dig kring att söka hjälp.

Anastasia skrev:

weasley skrev:Varför vill du må dåligt i fred?

Det finns flera anledningar till det, en del av det som alfapetsmamma skrev stämmer på mig. För det första har jag aldrig mått mer än halvbra, inte ens när jag inte var deprimerad ( om jag nu är det nu, jag vet inte) har jag varit lycklig och nöjd med mitt liv. Jag har aldrig kunnat känna några starkare positiva känslor, och därför har allting på sätt och vis alltid känts meningslöst. Jag kan knappt känna några känslor alls, och det gör att jag nästan uppskattar de negativa känslor jag har, framför absolut tomhet. Om jag orkade mer så skulle jag lätt kunna ordna upp mitt liv, komma in på en utbildning och ge sken av att vara en bra och duktig människa.Jag skulle kunna bli lyckad, men aldrig lycklig, och då känns det alternativet också meningslöst.

Jag känner inte heller att jag förtjänar att må bra. Det finns många som har det betydligt värre än jag, och som vården är till för i första hand. Jag har alltid varit självständig och kunnat klara mig på egen hand, utan andras inblandning. Sen så har jag också alltid haft en känsla av att ha många dåliga egenskaper som jag förtjänar att straffas för. Jag har ofta medvetet gjort sånt som jag vet skadar mig, som straff och som ett sätt att kunna känna något alls.

Jag håller med alfapetsmamma ovanför. Anastasia, jag skulle bli väldigt glad om du kunde ta steget att kopiera ovanstående och ta med dej till ett ställe där de kan hjälpa dej. Det är väldigt bedrövande det du skriver! Du BEHÖVER inte ha det sådär. Det GÅR att ha det annorlunda.

Anastasia

För sent för att jobba dit man vill som människa? Ursäkta, men jag får litet av den äldres leende över oerfaren ungdom... allvarligt, du anar inte hur mycket man kan hinna med även som vuxen.

Håller med weasley, alfapetsmamma och de övriga.

Du låter för mig som om du (precis som jag) inte har riktig koll på vad som är rimligt att kräva av sig själv. Eller på hur lata folk mest faktiskt är inuti. Jag lovar, mycket latare än du tror. (Det har jag börjat inse först sedan jag fick min diagnos, och därmed för första gången glasögon som korrigerade för den extra börda som AS och övriga bokstäver lade på mig men inte på alla dessa andra som alltid var så mycket bättre än jag i allt till och med om de bara var utan att anstränga sig. Och då hade jag också ett halvt livs erfarenhet av andra människor, så att jag hade gott om material att jämföra mig med på nytt, med de nya glasögonen på den här gången. Det jag har sett med dem på bekräftar det jag redan hade som en obelagd och obejakad känsla: att de bortskämda djävlarna inte kan föreställa sig en värld där allt är så djävla jobbigt - eller att en människa kan bokstavligen överleva med sådana bördor att bära. Jag misstänker alltså att det gäller dig med.)

Och ja, vi vet alla att det finns knäppskallar som betraktar oss som så fundamentalt omänskliga att alla problem vi kan ha bara kan bero på vår AS. Och inte vet, fast de jobbar med oss, att man kan ha problemet att man ser mycket annorlunda ut än man känner sig. Det kan vara kämpigt att hitta vårdfolk som inte är knäppare än att de begriper sånt, och sedan övertyga dem. Eller vänner. Men folk här har också vittnat om att det finns sådana (av båda). Med litet kamp...

Har läst på många hemsidor och likande att personer med AS har svårt för ansikten, det vill säga har svårt att koppla ihop ansikten med personer. (jag vet, dålig förklaring men jag tror att ni förstår ändå) Iallafall har inte jag detta problem, tvärtom, jag har alltid haft väldigt lätt för att känna människor, även såna jag inte träffat på jättemånga år. Men på den senaste tiden har jag stött på ett väldigt läskigt problem.. ett flertalet gånger då jag har kollat mig i spegeln har jag inte känt igen mig själv. Tidigare har jag endast tyckt att så som jag ser ut i verkligheten/spegeln stämmer inte ihop med hur jag ser ut på bild. Men ibland, på stan till exempel, har jag liksom kollat i ett skyltfönster tänkt: vem är det där? och sedan till min förskräckhet insett att personen i fråga är mig själv. Vissa gånger har jag medvetet vetat om att jag kollar i spegeln, men jag blir rädd för jag känner inte igen personen, oftast påminner personer som någon jag känner, ibland min mamma, ibland någon klasskamrat.. Det känns väldigt skrämmande.

Något jag också undrar är om ni under vissa perioder har väldigt svårt för att uttala vissa ord (som ni tidigare har kunnat uttala) eller har svårt för att säga rätt namn, även om ni vet vad dom heter? Den perioden har jag befunnit mig i i några månader. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag börjar känna mig "senil".

Jag har absolut ingen aning om om detta har något med AS att göra, men det känns skönt att skriva om det och få ur mig det.

Hm, när jag var 20 år gammal så var det ett par-tre tillfällen jag fann mig själv skärrad när jag tittade i spegeln. Jag visste att det var jag men det kändes fel. Som om att spegelbilden drev med mig. Men det har inte hänt efter det. Det var i samband med att det tog slut med en tjej. Kanske har någonting med att man rent känslomässigt når botten att göra? Jag vet inte.

Det där med att inte kunna känna igen sin egen spegelbild är väldigt specifikt för en viss problematik:
http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization_disorder
Din andra problematik känner jag inte igen, men jag antar att det går att hitta någonstans bland alla de olika dys-diagnoserna.
Vad jag vet så är det du beskriver inte särskilt sammanhängande med AS, och det som beskrivs som problem med ansikten har jag för mig kallas för Alexithymia på engelska.

Jag brukar känna igen mig i spegeln (även om jag kan ha känslan av att jag inte alls ser ut så), men däremot har jag en annan läskig upplevelse och det är att vakna och inte ha en susning om vem jag är. Jag får liksom koda av grejer jag känner igen och tänka mig fram till att "jag" lever här, heter si och så och hålls för den och dens mamma och fru osv. Inte så roligt.

Då blev allting enkelt.

"Depersonalization (or depersonalisation) is an 'alteration' in the perception or experience of the self so that one feels 'detached' from, and as if one is an 'outside' observer of, one's mental processes or body. A feeling of watching oneself act, while having no control over a situation."


TACK, OnionKnight.

javisst, depersonalisation heter det. Jag har haft sådana upplevelser en period när jag var under mycket stark ångest. Väldigt läskigt var det. Titta på spegeln och undra vem den där personen var...Jag kunde också titta ner på mina händer och undrar vems de är, om det är jag som skriver eller gör något med dem... Skrämmande...Sedan jag haft liknande saker en period till, fast på mycket mindre utsträckning och det kändes inte läskigt som den där första intensiva perioden.