Hej!
Jag har länge funderat på att starta en förskola för barn med asperger då jag som timvikarie inom barnomsorgen lagt märke till att barn med asperger far väldigt illa i den miljön som de flesta förskolor erbjuder (givetvis finns det undantag) Det finns en stor okunskap bland personalen, exempelvis fick jag svaret, när jag uttryckte oro för ett barn som visade flera tecken på någon form av autistisk störning, "Men h*n kan inte ha asperger! H*n tycker ju om att kramas!" Andra gånger har jag fått tips från kolleger om att hålla ett extra öga på det barnet för h*n har asperger/ADHD. Samtliga gånger var det ju tvärt om, håll koll på de andra barnen så det låter barnet med diagnos vara ifred. Det är bland annat därför jag vill starta en förskola för barn med asperger/ADHD.
Nu till mina frågor: Vad har ni för erfarenheter av förskolor, vad var positivt/negativt? Har ni några idéer om hur en sådan förskola ska vara utformad?

Admin: förtydligade rubriken

Jag avskydde förskolan som barn. Påtvingad kollektivism, påtvingade aktiviteter jag såg som meningslösa.

Jag längtade ständigt hem. Och hem till mig själv, så jag kom ifrån det där grupptramset, allt ringdansande och allt målande med händer på stora pappersdukar utbredda på golvet.
Naturligtvis var jag bråkig och funkade inte alls i grupp.
Slogs mycket, som jag minns det i protest mot hela grejen.

På den tiden fanns det dock inga aspergerdiagnoser och såvitt jag vet gick man bet när man utredde mig på BUP.

Förskolor för aspergerbarn är en god idé. Sen kommer diskussionen om hur de ska utformas och där tror jag man ska ta med flera olika aspekter, att man ska fråga människor med olika erfarenhetsgrunder.

Något som egentligen alla förskolor borde ha är ett rum eller en "vrå" dit man kan dra sig undan om det blir för mycket intryck eller man bara vill vara i fred.
Jag har fått för mig att waldorfförskolor har en bra utformning med mjukare belysning, mindre av plotter, bilder och skarpa färger samt få leksaker. Dessutom eftersträvar man en tydlig och förutsägbar rytm (rutiner) som återkommer dagsvis, veckovis och årstidsvis.

Jag gillade nog inte förskolan så mycket heller. Men jag försökte att vara där först, då fick man en chans att vara i "bygghörnan". Det fanns även andra spel och saker man kunde sysselsätta sig med. Så jag gjorde väl det bästa av det.

Men det är en bra idé. Enda problemet är kanske att Asperger inte brukar diagnosticeras så tidigt. Och då kan det ju vara svårt att få barn dit. Föräldrar kanske inte heller vill veta av att deras barn är annorlunda. Många tycker ju att man ska tänka på sånt tidigast i skolåldern, inte redan på dagis.

Just därför skulle jag nog tro att det kan vara bättre att ha en egen grupp på ett vanligt dagis för såna barn.

Tydliga och förutsägbara rutiner är ett måste. Det jag minns är att man magiskt förväntades känna till sjuhundrafemtioelva förändringar och undantag. Man får inte gå ut under dom och dom omständigheterna, men plötsligt förväntas man gå ut utan att omständigheterna ändrats. Spelet man gillar har sin plats i hyllan men är plötsligt inte där. Ingen annan har tagit det. Det visar sig att dagistanterna plockat bort det för att man hittat på egna regler (som inte skadar någon).

Ha inte regler bara för reglernas skull. Vi hade ett instrument som ingen fick spela på under några omständigheter. Det var aldrig någon som spelade för oss. Enda orsaken till att det var framme var att tanterna skulle kunna säga åt oss att inte spela på det.

En annan regel jag tyckte var urkorkad var att under vilostunden måste man ligga helt stilla. Var man i en obekväm ställning fick man alltså inte svänga sig. Det satt en tant som läste någon saga och konstant avbröt sig själv för att säga namnen på dom som rörde sig. Vid ett tillfälle svängde jag mig 3 gånger på min madrass. Hon började skrika så att jag är helt säker på att hon väckte dom som somnat. Och om man somnade och frågade vad som hänt i sagan fick man inte veta, det testade jag också. Det fanns täcken, men tanterna tyckte inte om ifall man använde dom. Enda anledningen i deras värld var att man ville röra något finger utan att det skulle synnas.

Någonstans att gå undan där det är tyst är nödvändigt.

Jeg gikk på förskola og jeg tror jeg fortsatt har en uofisiell rekord: flest vellykkede rømningsforsøk. Jeg ventet til alle var opptatt, snek meg ut og sprang hjem. Igjen og igjen, de klarte ikke å holde meg der. Jeg forsto ikke hvorfor jeg var der og jeg hadde ingen interesse av å være der. Det var egentlig litt morsomt, jeg snek meg sakte ut av bygget også var det bare å springe, jeg så for meg en rett linje mellom förskolan og hjemmet mitt og fulgte den linjen, (holdt meg unna veier så ingen skulle finne meg). Det ble mye løping over jorder og i skogen.

Positivt med förskola: ingenting.
Negativt med förskola: alt.

Skulle aldrig få för mig att sätta mitt barn i förskola, risken att nåt går åt helvete är på tok för stor. Jag tror att det som behövs är en förändring i synen på barn snarare än mer utevistelser hit och superpedagogik dit..

Tala med förskolechefen om att personalen behöver gå en kurs i npf-diagnoser.

I vilken stad hade du tänkt starta verksamheten?

Nefarious skrev:Skulle aldrig få för mig att sätta mitt barn i förskola, risken att nåt går åt helvete är på tok för stor. Jag tror att det som behövs är en förändring i synen på barn snarare än mer utevistelser hit och superpedagogik dit..

Absolut medhåll.

Att man slutar fokusera på att tvinga in barn i grupper skulle också kunna vara nåt. Som barn var jag ganska harmonisk så länge jag inte vistades i grupp med andra barn.
Jag hade mått bättre om jag sluppit allt det där grupperiet, den saken är klar.

Men då som nu fanns det en förhärskande idé om att alla barn prompt måste vistas i grupper och att alla prompt mådde bäst av det, oavsett hur illa det sen fungerade i praktiken...det var en jävla massa grupper man skulle tvingas in i hela tiden...det ansågs allmängiltigt nyttigt.

Man måste sluta se individualistbarn som defekta eller sjuka bara för att de inte funkar/trivs i grupper.