Hej.

Nu vänder jag mig till detta forum för att få ett perspektiv som jag tror är vettigt.
Att få höra åsikter av personer som vet bäst om asperger, anser jag på ett grundläggande vis är en som själv har det.

Jag är inte en galen kvinna som tror jag kan läka brustna män som en följd av min barndom, därför är det uteslutet och inte intressant i en kommentar. Jag är emellertid i ett obekvämt, (jättejobbigt, frustrerande), läge som jag behöver få rätsida på. Jag kommer förklara en person, vilken kommer att kallas N, utifrån mina perspektiv. Från början så var jag inte dragen till N, inte alls en person jag vanligtvis ens hade märkt. N tog kontakt omgående vid en större tillställning, jag var tillbakadragen och blyg, N hade ett nervöst obekvämt sätt. Det sättet är positivt när jag skapar ett första intryck. Jag kan slappna av.

Jag led inte när N sällskapade mig, speciellt då jag inte utmärkte som en loner. Så jag fick en fin bild, men attraktion var skrattretande. Jag uppfattade en desperation då sms på sms skickades och fick åsikten bekräftad av vänner. Men det var inte jobbigt, inte heller bekräftande. Ett tycke fattades och att jag dessutom märkte mer saker som redan då skrek asperger så var det inte övertygande. Dock var beröring ett problem, behov av överdrivet lite prat utan att bli uppretad och ett väldigt unikt sätt att gå, använda gester och med ansträngda miner. Jag anpassade mig, men jag kunde inte stoppa vissa sidor då.

Ett jag bröt vi upp, jag tog initiativet för att få upp ögonen på N och se allvaret i att det inte var okej att bete sig på det viset. (Jag var för på om jag ville ha en puss, att ligga i samma säng var den ömhet som gavs i stället för att hållas om. Sexuellt inga problem. Inte vad jag vet. På något vis så kände jag mig inte bra, N fick mig att känna mig dålig. Att jag är fråga var inte uppskattat.)

Mitt omogna uppbrott tog N på allvar och mina tårar var inte av någon betydelse, reaktionsmässigt. Jag kunde inte hantera detta. Jag hade aldrig varit så förvirrad. N Förklarade att jag var fel för N. Jag träffade N ändå och upphöll en sexuell och liknande relation där vi sågs varje dag. Men det tog lång tid innan jag fick det bekräftat att vi var ett par.

Jag förstod inte varför det inte var officiellt om vi betedde oss som om det var det, utan att dölja eller något sådant. Efterhand har N förklarat att n inte förstått att N betydde så mycket för mig. Vi är i ett stabilare partnerskap, men ändå inte. Lång tid har gått och N är ointresserad och nedlåtande när jag vill säga något. N pratar däremot frenetiskt entusiastiskt om ett tillfälligt speciellt intresse som jag inte är lika imponerad av och inte är intresserad av att höra gång på gång, men lyssnar för N skull.

Jag mår bra om N mår bra. Jag upplever att N inte kan förstå hur jag blir sårad. N Säger att jag ser det från mitt håll och det är precis tvärtom. Jag trodde det förstådd när jag kunde ge en bild av mig själv utifrån N syn, som var negativ och N instämde med. När jag bad om det motsatta kunde N inte göra det.

Onda avsikter, ett sjukligt försvårande beteende och ett uppenbart försök att attackera mig på saker han vet skadar mig (personliga upplevelser som är traumatiska) när N upplever sig p påhoppad. Allt är mitt fel alltid, jag överdriver inte. Ingenting är N inblandad i, utan allt vänds åt mig, jag ser ett väldigt avvikande beteende som N inte delar. Jag är som en djävul som ska plåga N utifrån min tolkning av reaktionerna. N blir så arg och skriker på ett hotfullt sätt och är moraliskt sett elak. Ärlig tycker N, men närmare förklarar att man kan lägga fram det klart och tydligt och inte skrika det i en följd av kommentarer om att man är värdelös och gud vet vad.

Ändå stannar N kvar i vårat sambo liv. Trots att möjligheter finns tillgängliga till att inte stanna med mig. Så jag vet att jag är värdefull, N förklarar att vi har olika behov.
Jag kan inte acceptera ett beteende som är psykiskt skadande, det är inte okej. Det är förståeligt dock om det är något N inte kan rå för. Men är upprörd när jag drar upp asperger liknelser. Jag hade gett mig i väg för länge sedan, om inte N var så speciell på andra vis, på vis som jag inte vill förlora.

Kort skildring med andra inslag av betydelse ej medtagna.

Kan någon se ett samband? Att i vuxen ålder ta det hårt?
Jag kan inte komma längre på egen hand.

Ge upp, vill jag inte göra utan ett BRA motiv till varför.

Otroligt tacksam för bidragande spontana åsikter. Come at me!
(Fråga om någon info skulle bidra som saknas)



Moderator atoms - drog ihop meningarna och la in blankrader.

Tillägg: en klassisk bokstavstolkare. N kan rätta mig och säga att jag sagt fel och säga exakt samma sak på ett sätt som N uppfattar korrekt.
Blir arg om N misstår och handlar fel till följd av det och skäller ut mig på ett extremt sätt för att rättfärdiga sitt beteende och att jag är den ständigt felande länken.
Jag är grunden, roten till alla bråk.
Jag, jag, jag.
Jag måste kunna förstå bättre, annars så är jag självdestruktiv. Då är N elak, om det är utan en orsak som N inte förmår.
Så snälla! Olikheter är jag medveten om. Hur ska jag bemöta?

Ursäkta rörigheten då jag lade till ytterligare en fråga.
Läs igen, tills en helhet fås, fråga om något inte är klart. Jag är oerhört tacksam för tiden som läggs ned i så fall.

Alltså...fy. Jag kan känna hur dåligt du mår av det här ända hit.
Just nu önskar jag att jag hade en massa fiffiga och effektiva metoder att tipsa om. Trots att jag själv är aspergare och vet hur ofantligt svårt det är att jobba på vissa av sina egna beteenden så kan jag inte ställa mig på N's sida här.

Jag tycker det är uppenbart att N är drabbad av en rätt svår grad av Aspergers. Om så är fallet finns det inte mycket du kan göra förrän N själv ser sin problematik, utreder den, lär sig om sig själv och tar tag i saken. N ser inget probkem nu vilket låser dina möjligheter att komma någonvart. Stanna och behåll hopp om det känns rätt men snälla du, om insikten och förändringen inte kommer, gå innan du kört dig i botten.

Theresea skrev:Jag hade gett mig i väg för länge sedan, om inte N var så speciell på andra vis, på vis som jag inte vill förlora.

Så där resonerade jag länge i mitt förra förhållande, det var jag som kämpade för att bibehålla förhållandet men till slut så mådde jag så psykiskt dåligt att jag måste lämna, problemet då var att våra två barn var beroende av mig för att komma till skolan, men i samband med en flytt då de fick gångavstånd så pallade jag inte längre (det kunde inte bli tal om att barnen skulle kunna flytta med mig eftersom jag inte hade någonstans att bo så jag blev inneboende hos min mamma).

Jag var ensam i drygt ett och ett halvt år, sen hittade jag en ny partner tack vare detta forum och nu mår jag riktigt bra, det har hjälpt henne med att må bättre.

Så även om du lämnar N så finns det andra som du kan fungera bättre tillsammans med, var dock beredd på att behöva vara ensam ett tag, men den väntan är värd det.

Tack, för både förståelse av att jag inte vill svartmåla honom innan jag kan förstå honom. Tack, även för ärliga åsikter!

Jag kämpar med att tänka på en psykisk misshandel som jag inte förtjänar, men som också drabbar honom om jag inte förstår motiven.

Jag tänker att det är hårt att acceptera så sent, när man har utvecklat ett sätt för sin överlevnad bland idioter och hycklare. När livet inte har kvar något att leva för. Vi har gått igenom svåra perioder tillsammans, jag strävar efter att hjälpa och skydda på ett sätt som kan upplevas påfrestande. Men det tar jag inte hänsyn till om självmord är en önskan utan stannar i tystnad.

Jag blir sårad när jag inte fått samma omsorg, han tolkar mig som väldigt krävande. Jag kan förklara att jag inte söker uppmärksamhet, jag förväntar mig ett slags "bry sig om"-beteende.

Min uppväxt har gett en bild som inte är lik hans egen bild tror jag. Han försöker ta hand om mig med allt som han kan köpa, vilket jag egentligen avskyr. Men om det är ett sätt som han är bekväm med, får jag till en början ta emot det bra! Men jag kan inte diskutera detta. Det är där det brister.

Jag kan förklara att jag har adhd som jag bearbetar och tar verkligen hänsyn till säger i mitt beteende s han påverkas av. Jag uppskattar hans råd och har granskat mig själv.
Mått åt helvete och velat ta mitt liv för den enorma förnedringen av mitt värde. Jag har andra tillitsproblem som inte kan förändras effektivt i en sådan miljö.
Jag är starkare nu ändå, som alltid efter en hård kamp.

Men det är så svårt att bemöta. Jag känner mig så elak på ett sätt som jag blir behandlad elakt.

Jag lyfter fram det negativa för att få hjälp med problemet.
Han är den mest intressanta, smarta, omtänksamma, och trogna människa jag mött trots det andra. Jag är så sammankopplad på ett för mig helt nytt sätt än jag upplevt tidigare.
Någon som känner igen en sådan känsla?



Moderator atoms - drog ihop en mening och la in blankrader.

Theresea skrev:jag förväntar mig ett slags "bry sig om"-beteende

Kanske du borde tala om tydligt att han behöver göra X och Y för att du skall må bra och att det måste ske kontinuerligt på eget initiativ. Många människor har ju lite mer behov än mat, husrum och värme.

Exempel: "För att må bra och därmed att vårt förhållande skall fungera behöver jag att du pussar mig på eget initativ minst 5 gånger per vecka och att du håller om mig när vi ligger i sängen om det inte är jättevarmt på sommaren. Jag visar dig gärna hur du pussa på ett sätt som jag tycker om."

plåtmonster skrev:

Theresea skrev:jag förväntar mig ett slags "bry sig om"-beteende

Kanske du borde tala om tydligt att han behöver göra X och Y för att du skall må bra och att det måste ske kontinuerligt på eget initiativ. Många människor har ju lite mer behov än mat, husrum och värme.

Exempel: "För att må bra och därmed att vårt förhållande skall fungera behöver jag att du pussar mig på eget initativ minst 5 gånger per vecka och att du håller om mig när vi ligger i sängen om det inte är jättevarmt på sommaren. Jag visar dig gärna hur du pussa på ett sätt som jag tycker om."

Ja, det har jag gjort och det har gått. Men jag får en bättre blick av mig själv när jag läser detta. Jag är extremt ömhetskrävande. Jag skulle behöva ligga i hans famn en hel film, en halv timme.. ibland går det bra om han läser, ibland inte.
Det är jobbigt att inte veta när det är okej.

Men som sagt jag ville bli omhållen tills jag somnade. Han klarar max 5 minuter.
Men han försöker, på eget initiativ.

Han försöker mer än jag förstått tidigare.
Tack!

Tidigare trådar om förhållanden NT-Aspie:

asperger-och-omhet-forhallande-nt-och-aspie-t1399.html
att-leva-med-en-aspie-aspergare-t11318.html
behover-rad-for-att-anpassa-mig-till-min-man-med-as-t23977.html
behover-hon-bekraftelse-eller-vad-t4934.html
kansloloshet-t14460.html

Theresea skrev:

plåtmonster skrev:

Theresea skrev:jag förväntar mig ett slags "bry sig om"-beteende

Kanske du borde tala om tydligt att han behöver göra X och Y för att du skall må bra och att det måste ske kontinuerligt på eget initiativ. Många människor har ju lite mer behov än mat, husrum och värme.

Exempel: "För att må bra och därmed att vårt förhållande skall fungera behöver jag att du pussar mig på eget initativ minst 5 gånger per vecka och att du håller om mig när vi ligger i sängen om det inte är jättevarmt på sommaren. Jag visar dig gärna hur du pussa på ett sätt som jag tycker om."

Ja, det har jag gjort och det har gått. Men jag får en bättre blick av mig själv när jag läser detta. Jag är extremt ömhetskrävande. Jag skulle behöva ligga i hans famn en hel film, en halv timme.. ibland går det bra om han läser, ibland inte.
Det är jobbigt att inte veta när det är okej.

Men som sagt jag ville bli omhållen tills jag somnade. Han klarar max 5 minuter.
Men han försöker, på eget initiativ.

Han försöker mer än jag förstått tidigare.
Tack!

Så bra att du inser att han försöker!

Jag har levt i den omvända situationen i många år, d.v.s. jag har As och har varit i ett förhållande med en NT-person med stort behov av socialt utbyte och random närhet. De många och ihållande kraven på kontakt och tillgänglighet gav mig aldrig någon chans att visa ömhet och uppskattning på mitt sätt.
Jag är långsam i att hantera relationer, måste ofta bearbeta intryck och återhämta mig innan jag kan ge respons. För mig var det svårt att förstå att min f.d. man kunde kräva närhet av mig när jag tydligt visade att jag inte kunde ge gensvar. Som att jag förväntades göra övergrepp på mig själv, för att dämpa hans missnöje.

Kanske kan du få innerlig kontakt och ömsint närhet om du backar lite, ger honom utrymme att finna sina egna uttryck? Det kanske blir svårare för honom när han känner att det är ett stående krav?