Katter är inte alltid ensamdjur
13 inlägg
• Sida 1 av 1
Katter är inte alltid ensamdjur
Hej!
Katter räknas ju som ensamdjur. Men de kan tycka om varandra väldigt mycket och bry sig om varandra.
Vi har tre katter. Silva är exotic, Cassandra och Lisa är huskatter.
Cassandra och Lisa står mycket nära varandra. Förra sommaren kunde jag inte gå ut med Lisa i sele utan att Cassandra satt på vår innätade balkong och jamade efter henne. Samma sak när jag gick ut med Cassandra. Nu jamar de inte så hjärtskärande längre när de är ifrån varandra.
Men det starka bandet har de kvar. En historia från i söndags:
I söndags hade vi varit ute och rest. Maken skulle sova över natt så han packade lakan, jag skulle komma hem på kvällen. När jag kom hem möttes jag av Silva och Cassandra i dörren. Jag antog att Lisa låg och sov någonstans. Cassandra jamade på mig som sjutton. Jag förklarade lugnt att husse inte skulle komma hem på kvällen. Jag försökte ta upp henne i famnen, hon var svårfångad men till sist gosade vi en kort stund. Hon ville ner igen och jamade.
Jag satte mig vid datorn. Cassandra blev inte lugn. Hörde ett krafsande. Det lät som om Lisa krafsade på garderobsdörrarna, något hon gör för att få uppmärksamhet trots att hon inte får. "Sluta krafsa, Lisa!" fräste jag bestämt flera gånger. Hon slutade inte. Då gick jag ut i hallen. Cassandra jamade. Krafset hördes från mittengarderoben, där vi har våra lakan och gardiner och sådant. Jag öppnade garderobsdörren, och där var Lisa.
När maken packade ner sängkläder hade Lisa hoppat in i garderoben utan att han märkt det. Längst ner där vi har gardinerna är det skönt att ligga tycker hon. Men det får hon inte. Det är rätt rörande att Cassandra försökte få mig att förstå att Lisa är instängd i garderoben.
Så katter kan tydligen vara flockdjur, också.
Hälsningar
Lilla Gumman
Katter räknas ju som ensamdjur. Men de kan tycka om varandra väldigt mycket och bry sig om varandra.
Vi har tre katter. Silva är exotic, Cassandra och Lisa är huskatter.
Cassandra och Lisa står mycket nära varandra. Förra sommaren kunde jag inte gå ut med Lisa i sele utan att Cassandra satt på vår innätade balkong och jamade efter henne. Samma sak när jag gick ut med Cassandra. Nu jamar de inte så hjärtskärande längre när de är ifrån varandra.
Men det starka bandet har de kvar. En historia från i söndags:
I söndags hade vi varit ute och rest. Maken skulle sova över natt så han packade lakan, jag skulle komma hem på kvällen. När jag kom hem möttes jag av Silva och Cassandra i dörren. Jag antog att Lisa låg och sov någonstans. Cassandra jamade på mig som sjutton. Jag förklarade lugnt att husse inte skulle komma hem på kvällen. Jag försökte ta upp henne i famnen, hon var svårfångad men till sist gosade vi en kort stund. Hon ville ner igen och jamade.
Jag satte mig vid datorn. Cassandra blev inte lugn. Hörde ett krafsande. Det lät som om Lisa krafsade på garderobsdörrarna, något hon gör för att få uppmärksamhet trots att hon inte får. "Sluta krafsa, Lisa!" fräste jag bestämt flera gånger. Hon slutade inte. Då gick jag ut i hallen. Cassandra jamade. Krafset hördes från mittengarderoben, där vi har våra lakan och gardiner och sådant. Jag öppnade garderobsdörren, och där var Lisa.
När maken packade ner sängkläder hade Lisa hoppat in i garderoben utan att han märkt det. Längst ner där vi har gardinerna är det skönt att ligga tycker hon. Men det får hon inte. Det är rätt rörande att Cassandra försökte få mig att förstå att Lisa är instängd i garderoben.
Så katter kan tydligen vara flockdjur, också.
Hälsningar
Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 14:41:11, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Man behöver ju faktiskt bara titta på ett par lejon för att förstå att katter kan vara flockdjur. Däremot har jag för mig att leoparder inte trivs så bra tillsammans med andra leoparder och är väldigt måna om sina respektive revir. Så det är verkligen skillnad på katter och katter.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 14:41:11, redigerad totalt 1 gång.
Var och hämtade en annan förstärkare idag och där var det en katt som kom fram och var väldigt sällskaplig. Det var trevligt.
Sällskapliga kan de ofta vara (när det passar) men om de gillar människor beror på om man vänjer dem vid människor från det att de är små.
Där jag bodde förut slutade min granne ge sin katt p-piller för han behövde fler som kunde jaga råttor. Första kullen lät hon oss ta upp och gulla med och de blev väldigt sällskapliga sen, särskilt två av dem (de två som redan från början var lite mer utåtriktade och nyfikna).
Men den andra kullen gömde hon i ladan och lät oss aldrig komma nära och de blev aldrig tama utan kom bara och åt efter att man lämnat maten och gått men försvann kvickt som blixten när man närmade sig. Däremot låg de gärna och myste tillsammans när man lät dem vara ifred, och verkade ganska sällskapliga med varandra.
Sällskapliga kan de ofta vara (när det passar) men om de gillar människor beror på om man vänjer dem vid människor från det att de är små.
Där jag bodde förut slutade min granne ge sin katt p-piller för han behövde fler som kunde jaga råttor. Första kullen lät hon oss ta upp och gulla med och de blev väldigt sällskapliga sen, särskilt två av dem (de två som redan från början var lite mer utåtriktade och nyfikna).
Men den andra kullen gömde hon i ladan och lät oss aldrig komma nära och de blev aldrig tama utan kom bara och åt efter att man lämnat maten och gått men försvann kvickt som blixten när man närmade sig. Däremot låg de gärna och myste tillsammans när man lät dem vara ifred, och verkade ganska sällskapliga med varandra.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 14:41:11, redigerad totalt 1 gång.
Visst är katter sällskapliga av sig! Men bara för att de trivs tillsammans behöver det inte betyda att de har samma hierarki som t ex en vargflock - det är så de flesta tänker sig att en flock fungerar. Trots att det finns exempel på andra sorters grupper med flockar där det inte alls existerar något sådant som alfahona/alfahane, och ibland ingen ledare alls.
Bland de förvildade tamkatterna kan man också se ett tydligt sällskapsmönster - en hona behåller ofta sina vuxna döttrar hos sig, medan hanarna vandrar ensamma eller slår ihop sig två och två.
Förmodligen är det arvet från den vilda katt tamkatten utvecklades ur - en afrikansk ökenkatt. Katter på varmare breddgrader håller gärna ihop i grupper, eftersom bytesdjuren där är större och fler kan dela på ett nedlagt byte eller hjälpa till att jaga.
Däremot är t ex vår europeriska vildkatt en ensam jägare.
Jag har också en liten kattflock härhemma som väldigt tydligt visar att det finns band dem emellan - inte bara att de samexisterar härhemma. De slår sig ihop mot faror - är jag ute och går med dem, och de får syn på en utekatt, så bildar de en imponerande vägg av ragg tillsammans... Ännu har ingen utmanare stått pall för det. Likaså när det är "lekdags" (jakt i kattens tankar) så deltar alla genom att turas om på ett imponerande rättvist sätt. Har jag bara varit borta med en, kommer de andra genast fram för allt kolla att jag inte utsatt den stackarn för något förskräckligt... och sedan är det putskalas i någon halvtimme.
Bland de förvildade tamkatterna kan man också se ett tydligt sällskapsmönster - en hona behåller ofta sina vuxna döttrar hos sig, medan hanarna vandrar ensamma eller slår ihop sig två och två.
Förmodligen är det arvet från den vilda katt tamkatten utvecklades ur - en afrikansk ökenkatt. Katter på varmare breddgrader håller gärna ihop i grupper, eftersom bytesdjuren där är större och fler kan dela på ett nedlagt byte eller hjälpa till att jaga.
Däremot är t ex vår europeriska vildkatt en ensam jägare.
Jag har också en liten kattflock härhemma som väldigt tydligt visar att det finns band dem emellan - inte bara att de samexisterar härhemma. De slår sig ihop mot faror - är jag ute och går med dem, och de får syn på en utekatt, så bildar de en imponerande vägg av ragg tillsammans... Ännu har ingen utmanare stått pall för det. Likaså när det är "lekdags" (jakt i kattens tankar) så deltar alla genom att turas om på ett imponerande rättvist sätt. Har jag bara varit borta med en, kommer de andra genast fram för allt kolla att jag inte utsatt den stackarn för något förskräckligt... och sedan är det putskalas i någon halvtimme.
Senast redigerad av Vitter 2011-05-04 14:41:11, redigerad totalt 1 gång.
Hej!
Hos oss är det Cassandra som putsar pälsen på Silva. Cassandra är högst i rang och visar detta genom att slicka Lisa över hela pälsen.
Cassandra är också den katt som är gosigast. På kvällarna kommer hon (oftast, inte alltid) och lägger sig på min madrass mellan mig och maken. Sedan är det kvällsgos en stund innan vi somnar allihopa. På morgonen när jag precis vaknat och visat att jag är på väg att gå upp, då kommer hon ibland och ska buffa på mig.
Lisa behöver inte lika mycket gos. Hon är överlycklig bara hon får vara med utan att bli undanputtad. Att få vara med när jag sår tomater, vilken lycka. Eller att nyfiket undersöka något jag tillfälligt ställt på golvet. Ögonen riktigt lyser och det syns när hon är lycklig.
Hälsningar
Lilla Gumman
Hos oss är det Cassandra som putsar pälsen på Silva. Cassandra är högst i rang och visar detta genom att slicka Lisa över hela pälsen.
Cassandra är också den katt som är gosigast. På kvällarna kommer hon (oftast, inte alltid) och lägger sig på min madrass mellan mig och maken. Sedan är det kvällsgos en stund innan vi somnar allihopa. På morgonen när jag precis vaknat och visat att jag är på väg att gå upp, då kommer hon ibland och ska buffa på mig.
Lisa behöver inte lika mycket gos. Hon är överlycklig bara hon får vara med utan att bli undanputtad. Att få vara med när jag sår tomater, vilken lycka. Eller att nyfiket undersöka något jag tillfälligt ställt på golvet. Ögonen riktigt lyser och det syns när hon är lycklig.
Hälsningar
Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 14:41:11, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Vitter skrev:Visst är katter sällskapliga av sig! Men bara för att de trivs tillsammans behöver det inte betyda att de har samma hierarki som t ex en vargflock -det är så de flesta tänker sig att en flock fungerar. Trots att det finns exempel på andra sorters grupper med flockar där det inte alls existerar något sådant som alfahona/alfahane, och ibland ingen ledare alls.
Bland de förvildade tamkatterna kan man också se ett tydligt sällskapsmönster -en hona behåller ofta sina vuxna döttrar hos sig, medan hanarna vandrar ensamma eller slår ihop sig två och två.
förmodligen är det arvet från den vilda katt tamkatten utvecklades ur- en afrikansk ökenkatt. Katter på varmare breddgrader håller gärna ihop i grupper, eftersom bytesdjuren där är större och fler kan dela på ett nedlagt byte eller hjälpa till att jaga.
Däremot är t ex vår europeriska vildkatt en ensam jägare.
Jag har också en liten kattflock härhemma som väldigt tydligt visar att det finns band dem emellan -inte bara att de samexisterar härhemma. De slår sig ihop mot faror -är jag ute och går med dem, och de får syn på en utekatt, så bildar de en imponerande vägg av ragg tillsammans... Ännu har ingen utmanare stått pall för det. Likaså när det är "lekdags" (jakt i kattens tankar) så deltar alla genom att turas om på ett imponerande rättvist sätt. Har jag bara varit borta med en kommer de andra genast fram för allt kolla att jag inte utsatt den stackarn för något förskräckligt... och sedan är det putskalas i någon halvtimme.
Intressanta och gulliga observationer.
Jag märkte liknande på grannens katter, som jag fick möjlighet att observera på nära håll genom att de fick bo i min lilla uppvärmda glasveranda på vintern, även de halvvilda. Gjorde det mysigt med mjuka sovplatser och annat som jag kände på mig att de skulle gilla och fick i gengäld möjlighet att observera dem genom dörrfönstret utan att störa.
Där visade de både samarbete och samtidigt respekt för 'privat egendom', t ex om en av dem hade fångat en levande mus; då satt de andra i rad och tittade intresserat på matchen men försökte inte knycka musen om de inte blev inbjudna i leken.
Gulligast var när de sov ihop för då la de sig liksom i en enda hög huller om buller, och när de vaknade så började de genast putsa närmaste öra eller tass. I såna lägen önskade man nästan själv att man var katt!
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 14:41:11, redigerad totalt 1 gång.
Hej!
Åååh, vad det låter gulligt med katterna som du observerade i din inglasade veranda.
Hälsningar
Lilla Gumman
Åååh, vad det låter gulligt med katterna som du observerade i din inglasade veranda.
Hälsningar
Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 14:41:11, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Hej!
En katt är också rätt intelligent. Den har förmåga att lära sig saker, om den vill. Det är också olika från katt till katt.
Våra tre katter förstår en del av det vi säger till dem. Alla tre katterna lystrar till sina namn, men det är bara Lisa som i stort sett alltid kommer när jag ropar. Om Lisa inte kommer, beror det på att hon äter, tvättar pälsen eller sover så djupt att hon inte orkar vakna till och komma.
Ingen av katterna får vara på något av våra bord, och det vet de. Men de hoppar ändå upp där när de tror att vi inte ser. Om vi kommer in i ett rum och barskt säger "Nej!" hoppar de omedelbart ner igen.
De är nyfikna och kikar gärna in i skåp och garderober när vi går omkring här hemma. Om vi säger "Ut!" går de genast ut från skåpet eller garderoben. Ibland får vi upprepa det ett par gånger, om det är något väldigt spännande de vill kika på.
Lisa lystrar till sitt namn och kommer nästan alltid när jag ropar. Om hon inte kommer, beror det på att hon äter, tvättar pälsen eller sover djupt.
Balkongen är innätad så katterna kan vara där utan tillsyn så ofta de vill. Igår när jag satt i soffan satt Lisa på balkongen, på en hylla vi satt upp i balkongräcket för att katterna ska kunna sitta och titta ut. Jag ropade flera gånger: "Lisa! Lisa! Kom då! Lisa kom då! Matte ska stänga balkongdörren! Kom då!" Lisa hoppar då ner från hyllan, går in och hittar ett annat ställe att vara på. Varvid jag kan stänga balkongdörren.
Lisa brukar krafsa på garderobsdörrar, skafferidörren eller städdörren för att tala om att hon vill något. När jag eller maken säger "Nej!" eller "Lisa!" med barsk röst stannar hon i sin rörelse, hon vet att det hon gör fel. Om vi inte hörsammar det hon vill med detsamma, krafsar hon igen. Men stannar upp vid varje tillsägelse.
Så nog förstår de. Även om deras ordförråd inte är så stort. De kan även lyssna in känslor och sinnesstämningar. Om jag är ledsen och gråter kan de ibland komma för att trösta. Om jag är arg på maken eller skriker därför att jag slagit mig springer de i väg, en gång fick Cassandra uppspärrade, frågande ögon. De förstår mer än man tror.
Hälsningar
Lilla Gumman
En katt är också rätt intelligent. Den har förmåga att lära sig saker, om den vill. Det är också olika från katt till katt.
Våra tre katter förstår en del av det vi säger till dem. Alla tre katterna lystrar till sina namn, men det är bara Lisa som i stort sett alltid kommer när jag ropar. Om Lisa inte kommer, beror det på att hon äter, tvättar pälsen eller sover så djupt att hon inte orkar vakna till och komma.
Ingen av katterna får vara på något av våra bord, och det vet de. Men de hoppar ändå upp där när de tror att vi inte ser. Om vi kommer in i ett rum och barskt säger "Nej!" hoppar de omedelbart ner igen.
De är nyfikna och kikar gärna in i skåp och garderober när vi går omkring här hemma. Om vi säger "Ut!" går de genast ut från skåpet eller garderoben. Ibland får vi upprepa det ett par gånger, om det är något väldigt spännande de vill kika på.
Lisa lystrar till sitt namn och kommer nästan alltid när jag ropar. Om hon inte kommer, beror det på att hon äter, tvättar pälsen eller sover djupt.
Balkongen är innätad så katterna kan vara där utan tillsyn så ofta de vill. Igår när jag satt i soffan satt Lisa på balkongen, på en hylla vi satt upp i balkongräcket för att katterna ska kunna sitta och titta ut. Jag ropade flera gånger: "Lisa! Lisa! Kom då! Lisa kom då! Matte ska stänga balkongdörren! Kom då!" Lisa hoppar då ner från hyllan, går in och hittar ett annat ställe att vara på. Varvid jag kan stänga balkongdörren.
Lisa brukar krafsa på garderobsdörrar, skafferidörren eller städdörren för att tala om att hon vill något. När jag eller maken säger "Nej!" eller "Lisa!" med barsk röst stannar hon i sin rörelse, hon vet att det hon gör fel. Om vi inte hörsammar det hon vill med detsamma, krafsar hon igen. Men stannar upp vid varje tillsägelse.
Så nog förstår de. Även om deras ordförråd inte är så stort. De kan även lyssna in känslor och sinnesstämningar. Om jag är ledsen och gråter kan de ibland komma för att trösta. Om jag är arg på maken eller skriker därför att jag slagit mig springer de i väg, en gång fick Cassandra uppspärrade, frågande ögon. De förstår mer än man tror.
Hälsningar
Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 14:41:12, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
jag hade en katt förrut som följde med mig när man var ute och gick osv och som öppnade dörrar också..
ja dörren till sovrummet mm han hoppade mott handtaget sedan så puttade han upp dörren..
ja dörren till sovrummet mm han hoppade mott handtaget sedan så puttade han upp dörren..
Senast redigerad av manne 2011-05-04 14:41:12, redigerad totalt 1 gång.
Katter är inte alltid ensamdjur
Katter kan prata med varann också:
Jag har ju hört katter gräla/skälla på varann (t ex två hankatter), men de här verkar faktiskt prata med varann (de är honkatter).
Jag har ju hört katter gräla/skälla på varann (t ex två hankatter), men de här verkar faktiskt prata med varann (de är honkatter).
Återgå till Intressanta intressen