Just nu håller jag på att läsa en tjock "bibel" om Aspergers syndrom (som alla andra här på forumet kanske redan har läst). Både jag och min dotter ska utredas för Asperger och ADHD framöver och just nu är min dotters situation ganska så ohållbar. Jag tror att Asperger kommer att bli den huvudsakliga diagnosen för oss båda två eftersom vi inte har några som helst koncentrationssvårigheter, vi är bara hyperaktiva och impulsiva båda två (dock inte i lika stor utsträckning som mina polare som har diagnosen ADHD).

Min dotter fyller 13 år i sommar. Hon har alltid varit en liten underbar glad och pratsam solstråle men har helt plötsligt förvandlats totalt och mår bara skit rent utsagt. Hon känner sig mobbad i skolan och vägrar att gå dit, hon har haft självskade beeteende (skurit sig själv) och hon har till och med haft självmordstankar. Hon är otroligt utseendefixerad och oroar sig jämnt och ständigt för sitt eget utseende och för sin egen vikt (anorektiska tendenser). Hon är just nu sjukskriven resten av skolåret och vi får väl hoppas att allt blir bättre när hon väl börjar sjuan. Hon har nu börjat med både antidepressiv medicinering, Atarax mot ångestattacker och Melatonin för att kunna sova på nätterna. Hon får även KBT på BUP en gång i veckan fram tills sommarlovet börjar (vi tror att hon kommer att må bättre när skolåret är över).

Just nu är hon helt besatt av mode och skönhet, hon läser alla möjliga modebloggar och samlar på smink och skönhetsprodukter. Hon har säkert minst 50 stycken olika maskaras och massvis med alla slags smink och krämer som hon gärna pratar om när man kommer in i hennes rum. All smink och skönhetsprodukterna ligger i en perfekt ordning i hennes sminkbords lådor samt i korgarna på golvet eftersom allt inte mer ryms i sminkbords lådorna. Hon kan hålla monologer om olika skönhetsprodukters egenskaper och hur dom ligger till prismässigt och kvalitetsmässigt jämfört med andra liknande produkter (jag vet i alla fall vart jag ska ta vägen när mitt eget smink har tagit slut hehehe).

Vad jag funderar på just nu (det kanske finns trådar om detta sedan tidigare, har bara inte hittat dom) - är det Asperger i sig som förorsakar depressioner, ångest, självskadebeteende o. s. v. eller beror följdsjukdomarna mestadels på att man alltid känner sig udda och annorlunda och passar inte riktigt in? Jag själv har behandlats för bl. a. depressioner och läkarna har ansett att jag lider av social fobi eftersom jag inte gillar vissa sociala situationer. Jag själv anser att jag alltid har varit feldiagnostiserad hittills och att jag lider varken av depression eller social fobi. Jag har däremot gott om neuroser och fobier och jag tror att dom beror mestadels på Asperger vilket även mina kroniska sömnsvårigheter gör.

Min personliga åsikt är att depressioner och ångest beror inte på Aspergers överhuvudtaget utan man blir deprimerad och får ångest eftersom man känner sig lite udda och inte passar in. Jag själv, exempelvis, var mobbad från och med tredje klass på lågstadiet till och med trean i gymnasiet - det är väl inte alls konstigt att man blir deppig och får ångest när man alltid ska vara mobbad!

Vad har ni för åsikter om detta? Finns det någon forskning om vad som orsakar följdsjukdomarna? Och ni andra som har aspiga anorektiska utseendefixerade tonårsdöttrar får gärna komma med lite tips till den här helt desperata mamman som bor i helvetet just nu



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.
Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

Oj det låter svårt. 7:an är ju det som ofta ställer till problem för barn även utan Asperger på grund av allt det nya, fler lärare, oftare byten av klassrum och så vidare. Går det inte att försöka påverka det där intresset på något sätt så att hon kanske kan intressera sig lite mer för sånt som är i närheten? Tycker det låter klart osunt.

Jobbigt för er båda.

Det är vanligt med en viss samsjuklighet när man har AS.

PMS-monstret skrev:Min personliga åsikt är att depressioner och ångest beror inte på Aspergers överhuvudtaget utan man blir deprimerad och får ångest eftersom man känner sig lite udda och inte passar in.

Låter troligt.

PMS-monstret skrev:Just nu är hon helt besatt av mode och skönhet, hon läser alla möjliga modebloggar och samlar på smink och skönhetsprodukter.

Helt normalt att vara intresserad av sådant i hennes ålder, men det låter som att det är ett specialintresse för din dotter. Inte ett specialintresse man som förälder vill att ens dotter ska ha mtp risken för anorexi. Jag funderar på om hon har tvångssyndrom och/el dysmorfofobi?
aspergers-syndrom-och-tvangssyndrom-ocd-t35954.html
tvang-tvangshandlingar-eller-dysmorfofobi-t18686.html
aspergers-syndrom-bdd-dysmorfofobi-omrostning-t5951.html
utseende-viktfixering-och-dysmorfofobi-t8188.html

Hoppas det blir bättre för henne när utredningen startat. Kanske kan hon gå i Aspergerklass senare, om det inte funkar med kamraterna. Hon har ju inte träffat jämnåriga med AS förr, antar jag.

Jag tror ändå att sjuan blir en nystart för henne, hon ser nämligen själv fram emot det. Det största problemet i sexan har varit att två stycken femmor slogs ihop eftersom det startades en helt ny friskola här i stan och en del av eleverna började där.

Förmodligen kommer det att bli lite problematiskt och otryggt med så många olika lärare och klassrum i sjuan. Nu är i alla fall lärarna, kuratorerna o. s. v. medvetna om hennes situation och hon kommer att få extra uppmärksamhet när sjuan väl börjar. Hon har exempelvis inget lokalsinne alls (brås på sin mamma) så bara att hitta till det rätta klassrummet kommer att bli en stor utmaning för henne. Hon fick träffa sina nya klasskamrater förra veckan och det gick jättebra. Hon är rätt så pratsam av sig och gick bara fram till alla sina blivande klasskamrater och presenterade sig själv. Alla verkade faktiskt gilla henne även om hennes beteende kan vara lite excentriskt ibland Alla hennes mobbare (det finns både killar och tjejer som mobbat henne) har placerats till helt andra klasser. Tyvärr så kommer hon ändå att träffa dom på rasterna, på luncherna och eventuellt på valfria ämnen...

Jag tror att dom allra första veckorna när skolan väl börjar är allra viktigast, det måste bli en bra start, annars går väl allt mer eller mindre år helvete helt enkelt! Jag kanske får ta tjänstledigt från jobbet då för att orka ha full koll på läget...

Det är lite svårt att påverka hennes anormala mode- och sminkintresse just nu, besattheten är så pass kraftig. Jag var själv helt besatt av Michael Jackson i hennes ålder och det gick nog inte att påverka min på gränsen till sjukliga besatthet heller. (Var så besviken i 15 års åldern när jag till slut insåg att jag och Michael aldrig skulle gifta oss hehehe). Hon har i alla fall ett antal jättebra tjejkompisar, dom är inte ett dugg intresserade av varken smink eller utseende och när hon umgås med dom så pratar dom om någonting helt annat än mode som tur är.

Lyckligtvis har hon nu slutat med självskadebeteendet och äter ordentligt med mat igen (hon blev mycket gladare när hon blev sjukskriven från skolan). Hon är bara så fruktansvärt kräsen vad gäller mat, hon äter i princip bara "barnmat", typ korv med bröd eller köttfärssås och spaghetti, lilla systern däremot trycker i sig oliver och fetaost och vad som helst hahaha Jag bryr mig faktiskt inte om vad min dotter äter för någonting, hon får gärna äta "barnmat" resten av livet om hon nu så vill, huvudsaken är ju att hon äter någonting eller hur

Mobbning i skolan lär vara huvudorsaken. Resten kommer som en konsekvens. Behöver hon bli gillad av andra så läser hon så klart in sig på ämnet mode, smink och sociala koder mm. Problemlösnings beteende helt enkelt.

Kan vara värt att kika på extralärare (specialpedagoger) och andra skolor. Eller rentav hitta någon bästis eller pojke så att hon kan känna sig fullvärdig. Det lär ge bäst resultat med att lägga energin på att hitta rätt person än att de är snälla för att du säger åt eller belönar detta.

Kanske finns det andra sammanhang där din dotter kan vara? i föreningar och tillställningar?

Angående mobbarna så verkar det enda som hjälper att skolan bevakar raster, att man säger åt mobbarnas föräldrar mycket tydligt och om det inte hjälper så får din dotter ta till våld. Detta om man skall utgå från alla de mobbningsupplevelser som delgetts.

Kanske kan du ta med henne till någon mataffär med större kvalitétsutbud och kanske så hitta något nytt att äta?

Jag funderar på om hon har tvångssyndrom och/el dysmorfofobi?

Det tror jag definitivt att hon lider av och det hör väl ihop med Asperger (jag ska strax läsa alla dom tråden som du tipsat om - tack ska du ha). Jag själv har ALLTID lidit av tvångsneuroser men dom har lyckligtvis minskat med åren. Redan i dagis åldern hade jag en fruktansvärd bakterierädsla, tvättade mina händer konstant tills jag nästan tappade huden på händerna....

Jag har själv inte gått på någon terapi mot OCD (gick bara en gång i terapi hos en idiotisk sjuksköterska efter att min mamma hade dött, detta var inte till någon nytta överhuvudtaget förutom att hon gillade att krama mig och det kändes tryggt och skönt hehehe) men jag har lärt mig att hantera mina neuroser helt själv mestadels genom att tänka logiskt. Att jag ätit SSRI-preparat ett antal år har nog också gjort sitt. Nu har min dotter ätit 25 mg Zoloft om dagen sedan tre dagar tillbaka, ångesten och neuroserna borde väl börja minska sakta men säkert så småningom...

plåtmonster skrev:Mobbning i skolan lär vara huvudorsaken. Resten kommer som en konsekvens. Behöver hon bli gillad av andra så läser hon så klart in sig på ämnet mode, smink och sociala koder mm. Problemlösnings beteende helt enkelt.

Kan vara värt att kika på extralärare (specialpedagoger) och andra skolor. Eller rentav hitta någon bästis eller pojke så att hon kan känna sig fullvärdig. Det lär ge bäst resultat med att lägga energin på att hitta rätt person än att de är snälla för att du säger åt eller belönar detta.

Kanske finns det andra sammanhang där din dotter kan vara? i föreningar och tillställningar?

Angående mobbarna så verkar det enda som hjälper att skolan bevakar raster, att man säger åt mobbarnas föräldrar mycket tydligt och om det inte hjälper så får din dotter ta till våld. Detta om man skall utgå från alla de mobbningsupplevelser som delgetts.

Kanske kan du ta med henne till någon mataffär med större kvalitétsutbud och kanske så hitta något nytt att äta?

Rasterna måste definitivt bevakas, jag kommer nog vara som en tigermamma när skolan väl börjar! (Måste definitivt ta ledigt från jobbet då för att ORKA vara en tigermamma!). Som det varit nu i sexan så har inte skolan reagerat tillräckligt snabbt på mobbandet, det är inte bara min dotter som har drabbats av detta utan det är flera som mått dåligt av situationen och har inte velat gå till skolan. Jag hoppas att utredningen blir klar ganska så snart med, diagnosen i sig kanske inte ändrar någonting men det är ju en fördel att lärarna m.m. vet om detta.

plåtmonster skrev:Mobbning i skolan lär vara huvudorsaken. Resten kommer som en konsekvens. Behöver hon bli gillad av andra så läser hon så klart in sig på ämnet mode, smink och sociala koder mm. Problemlösnings beteende helt enkelt.

Kan vara värt att kika på extralärare (specialpedagoger) och andra skolor. Eller rentav hitta någon bästis eller pojke så att hon kan känna sig fullvärdig. Det lär ge bäst resultat med att lägga energin på att hitta rätt person än att de är snälla för att du säger åt eller belönar detta.

Kanske finns det andra sammanhang där din dotter kan vara? i föreningar och tillställningar?

Angående mobbarna så verkar det enda som hjälper att skolan bevakar raster, att man säger åt mobbarnas föräldrar mycket tydligt och om det inte hjälper så får din dotter ta till våld. Detta om man skall utgå från alla de mobbningsupplevelser som delgetts.

Kanske kan du ta med henne till någon mataffär med större kvalitétsutbud och kanske så hitta något nytt att äta?

Hon har några bra tjejkompisar, en bra killkompis skulle nog inte vara helt fel heller.

Hon har tyvärr slutat med alla sina fritidsintressen under det här alldeles för utmattande skolåret, att börja med en ny hobby eller någon föreningsverksamhet skulle nog vara skitbra för hennes självförtroende och välmående.

Du skrev om att ta till våld Jag håller med definitivt, om inget annat hjälper så ska man faktiskt ta till våld till slut! Att börja med judo, karate eller någon annan kampsport skulle också kunna vara bra för henne. Jag menar nu inte att hon ska använda sina kampsportstalanger mot andra utan att man kan avreagera lite under träningarna och få lite mer självförtroende! Lagsporter är nog inget för henne men en kampsport skulle nog funka skitbra, hon är stark och atletiskt byggd dessutom

Om hon är stark och atletiskt byggd så skulle jag nog rekommendera en rak höger som kur för mobbarna. Många förstår inte bättre. Det är den konklusionen som framkommit efter ett antal mobbningsberättelser och utfallet av dessa beroende på hur den mobbade agerat. Endast då skolan bevakat raster och ingripit resolut. Eller att de som mobbar har fått stryk så har det slutat någorlunda vettigt.

Din dotters långsiktiga välmående är viktigare än en förbannad förälder till någon skitunge som inte kan respektera folk. Ett litet pris i förhållande till att bli stamkund hos psyk.

Jag har själv en dotter med anorexi (och ADHD). Orsakarna till ätstörningar i allmänhet är inte riktigt klarlagda än. Min personliga teori (som också stöds av forskning) är att det kan vara en blandning av anlag/personligshetsdrag, skönhetsideal i samhället och någon utlösande faktor (något traumatiskt eller en kombination av flera belastningar).

Om hon äter nu, så är det väl bara att avvakta och se. Många med Asperger har speciella vanor när det gäller mat. Däremot kan det ju bli knepigt om hon blir ännu mera kräsen där. Det skulle jag styra emot som mamma. Hoppas det går bra i 7:an, ni har ju förberett det bra. Det är en knepig ålder förstås.

Jag tror att mina ångestproblem bara delvis berodde på situationen. Hade jag velat tala om känslor hade det kanske för stunden känts lite bättre. Men jag var helt enkelt så överkänslig och tog in hela världen. Utan skygglappar som normala är födda med. Världen kom lite för nära.

plåtmonster skrev:Om hon är stark och atletiskt byggd så skulle jag nog rekommendera en rak höger som kur för mobbarna. Många förstår inte bättre. Det är den konklusionen som framkommit efter ett antal mobbningsberättelser och utfallet av dessa beroende på hur den mobbade agerat. Endast då skolan bevakat raster och ingripit resolut. Eller att de som mobbar har fått stryk så har det slutat någorlunda vettigt.

Din dotters långsiktiga välmående är viktigare än en förbannad förälder till någon skitunge som inte kan respektera folk. Ett litet pris i förhållande till att bli stamkund hos psyk.

Instämmer helt - om det gäller 'fysisk mobbning'. Bara lite osäker på om det var så i det här fallet.

Kan även fungera på skitsnackare och glåpordskastare inom vissa begränsningar.

plåtmonster skrev:Om hon är stark och atletiskt byggd så skulle jag nog rekommendera en rak höger som kur för mobbarna. Många förstår inte bättre. Det är den konklusionen som framkommit efter ett antal mobbningsberättelser och utfallet av dessa beroende på hur den mobbade agerat. Endast då skolan bevakat raster och ingripit resolut. Eller att de som mobbar har fått stryk så har det slutat någorlunda vettigt.

Din dotters långsiktiga välmående är viktigare än en förbannad förälder till någon skitunge som inte kan respektera folk. Ett litet pris i förhållande till att bli stamkund hos psyk.

Håller med! Jag brukade själv slåss som barn fast bara mot pojkar. Flickornas sätt att mobba är mycket värre, mer som en psykologisk tortyr, och dessutom svårare att upptäcka av lärarna m. m.

PMS-monstret skrev:Just nu håller jag på att läsa en tjock "bibel" om Aspergers syndrom (som alla andra här på forumet kanske redan har läst). Både jag och min dotter ska utredas för Asperger och ADHD framöver och just nu är min dotters situation ganska så ohållbar. Jag tror att Asperger kommer att bli den huvudsakliga diagnosen för oss båda två eftersom vi inte har några som helst koncentrationssvårigheter, vi är bara hyperaktiva och impulsiva båda två (dock inte i lika stor utsträckning som mina polare som har diagnosen ADHD).

Min dotter fyller 13 år i sommar. Hon har alltid varit en liten underbar glad och pratsam solstråle men har helt plötsligt förvandlats totalt och mår bara skit rent utsagt. Hon känner sig mobbad i skolan och vägrar att gå dit, hon har haft självskade beeteende (skurit sig själv) och hon har till och med haft självmordstankar. Hon är otroligt utseendefixerad och oroar sig jämnt och ständigt för sitt eget utseende och för sin egen vikt (anorektiska tendenser). Hon är just nu sjukskriven resten av skolåret och vi får väl hoppas att allt blir bättre när hon väl börjar sjuan. Hon har nu börjat med både antidepressiv medicinering, Atarax mot ångestattacker och Melatonin för att kunna sova på nätterna. Hon får även KBT på BUP en gång i veckan fram tills sommarlovet börjar (vi tror att hon kommer att må bättre när skolåret är över).

Just nu är hon helt besatt av mode och skönhet, hon läser alla möjliga modebloggar och samlar på smink och skönhetsprodukter. Hon har säkert minst 50 stycken olika maskaras och massvis med alla slags smink och krämer som hon gärna pratar om när man kommer in i hennes rum. All smink och skönhetsprodukterna ligger i en perfekt ordning i hennes sminkbords lådor samt i korgarna på golvet eftersom allt inte mer ryms i sminkbords lådorna. Hon kan hålla monologer om olika skönhetsprodukters egenskaper och hur dom ligger till prismässigt och kvalitetsmässigt jämfört med andra liknande produkter (jag vet i alla fall vart jag ska ta vägen när mitt eget smink har tagit slut hehehe).

Vad jag funderar på just nu (det kanske finns trådar om detta sedan tidigare, har bara inte hittat dom) - är det Asperger i sig som förorsakar depressioner, ångest, självskadebeteende o. s. v. eller beror följdsjukdomarna mestadels på att man alltid känner sig udda och annorlunda och passar inte riktigt in? Jag själv har behandlats för bl. a. depressioner och läkarna har ansett att jag lider av social fobi eftersom jag inte gillar vissa sociala situationer. Jag själv anser att jag alltid har varit feldiagnostiserad hittills och att jag lider varken av depression eller social fobi. Jag har däremot gott om neuroser och fobier och jag tror att dom beror mestadels på Asperger vilket även mina kroniska sömnsvårigheter gör.

Min personliga åsikt är att depressioner och ångest beror inte på Aspergers överhuvudtaget utan man blir deprimerad och får ångest eftersom man känner sig lite udda och inte passar in. Jag själv, exempelvis, var mobbad från och med tredje klass på lågstadiet till och med trean i gymnasiet - det är väl inte alls konstigt att man blir deppig och får ångest när man alltid ska vara mobbad!

Vad har ni för åsikter om detta? Finns det någon forskning om vad som orsakar följdsjukdomarna? Och ni andra som har aspiga anorektiska utseendefixerade tonårsdöttrar får gärna komma med lite tips till den här helt desperata mamman som bor i helvetet just nu

Jag mådde dåligt under mina skolår också, inte i samma grad som din dotter men. Jag kände alltid att jag inte passade in, jag var inte mobbad eller utanför men det kändes som jag var det. Jag kände mig så otroligt fel.

Jag har haft skönhet, mode och allt inom det som specialintresse (har en del fortfarande). Samlade mycket på smink och nagellack, jag äger nog ca 70 lack i dagsläget och då har jag ändå rensat nyss. Smink har jag börjat kasta också för intresset har svalnat men förut var det en manisk besatthet. Spenderade timmar på skönhetsbloggar och hemsidor för att lära mig allt. Sen så snöade jag också in på kemikalier i produkterna osv, hahaha. Kläder och sånt var inte lika galet även om jag seriöst planerade ihop outfits för månader i förväg, hahaha.

Hade liksom din dotter lååånga monologer om alla jädrans produkter och användningsområden och ända ner till beståndsdelarna i produkten, haha.

Men har aldrig varit besvärad över mitt utseende eller haft ätstörningar eller så.

Jag mådde dåligt under mina skolår också, inte i samma grad som din dotter men. Jag kände alltid att jag inte passade in, jag var inte mobbad eller utanför men det kändes som jag var det. Jag kände mig så otroligt fel.

Jag har haft skönhet, mode och allt inom det som specialintresse (har en del fortfarande). Samlade mycket på smink och nagellack, jag äger nog ca 70 lack i dagsläget och då har jag ändå rensat nyss. Smink har jag börjat kasta också för intresset har svalnat men förut var det en manisk besatthet. Spenderade timmar på skönhetsbloggar och hemsidor för att lära mig allt. Sen så snöade jag också in på kemikalier i produkterna osv, hahaha. Kläder och sånt var inte lika galet även om jag seriöst planerade ihop outfits för månader i förväg, hahaha.

Hade liksom din dotter lååånga monologer om alla jädrans produkter och användningsområden och ända ner till beståndsdelarna i produkten, haha.

Men har aldrig varit besvärad över mitt utseende eller haft ätstörningar eller så.

Inressant att läsa, exakt samma besatthet hahaha Hon funderar också mycket på sina outfits och vill inte gå ut om ett hårstrå ligger fel. Hon är skitduktig på att sminka sig, nästan som en färdiglärd make up artist innan hon ens fyllt 13 år... Hon kollar nämligen på massvis med sminkvideos på You Tube. Jag gillar inte alls att hon har Kissie och liknande bloggeskor som sina idoler.

Ibland har jag funderat på om tjejerna i klassen kan mobba henne ännu mer eftersom hon ser så pass bra ut. Hon är naturligt vacker (tycker mamma i alla fall, man kanske inte är så värst objektiv) och behöver ingen smink egentligen (det fattar hon tyvärr inte själv) och eftersom hon är sådan "specialist på skönhet" ser hon förstås ännu bättre ut när hon gjort sig ordning med perfekt sminkning o. s. v... Självförtroendet verkar dock vara lika med noll, hon känner sig ändå tjock och ful tyvärr

kiddie skrev:Jag tror att mina ångestproblem bara delvis berodde på situationen. Hade jag velat tala om känslor hade det kanske för stunden känts lite bättre. Men jag var helt enkelt så överkänslig och tog in hela världen. Utan skygglappar som normala är födda med. Världen kom lite för nära.

Kan vara så, en kombination av allt kanske. Svårt att göra någon forskning på ämnet egentligen, möjligtvis på enäggstvillingar med exakt samma diagnos som växt upp i helt olika förhållanden, uppväxtförhållandena påverkar ju nämligen också. Jag till exempel hade en ganska jävlig barndom med schizofren mamma och alkoholiserad pappa. Svårt att säga varför jag lider av ångest emellanåt, ärftlighet, eventuell (och ganska trolig) AS, kass barndom, mobbning i skolan o. s. v...

Ett litet brutalt förslag. Ta med henne på olika endags utflykter till t.ex hästtävlingar, teknikcenter (som t.ex Tekniska museet i Sthlm), astronomiklubb, teaterförening, makerspace, osv. Så att hon får lite miljöombyte och kanske erfarenhet av annat än den ofta lobotomerade skolmiljön.

plåtmonster skrev:Ett litet brutalt förslag. Ta med henne på olika endags utflykter till t.ex hästtävlingar, teknikcenter (som t.ex Tekniska museet i Sthlm), astronomiklubb, teaterförening, makerspace, osv. Så att hon får lite miljöombyte och kanske erfarenhet av annat än den ofta lobotomerade skolmiljön.

Lät som en jättebra idé, hitta på någonting helt annat än att shoppa i butikerna dit hon allra helst vill gå! Ska försöka hitta på roliga saker på min semester, grejer som har varken med mode eller skönhet att göra

Jag själv får göra min neuropsykiatriska utredning redan i juni, ganska najs, eller hur, vet inte hur länge min dotter måste köa (hoppas att det blir ganska så snart det med). Kärringen på BUP hade tydligen ringt till VUP att jag är i stort behov av en AS utredning hahaha Jag och kärringen (en socionom) blev ganska irriterade på varandra på ett möte på BUP, jag orkar inte med att hon snackar en massa onödig bullshit! Den manliga psykologen som vi träffar på BUP är MYCKET vettigare och smartare än socionomen. Måste ändå säga att även jag och socionomen kommer faktiskt mycket bättre överens nu när vi lärt känna varandra bättre. Jobbigt bara att behöva springa på BUP varenda jävla vecka, hoppas att saker och ting blir bättre snart

Dessutom håller mitt och pappans äktenskap på att krascha, det var inte bra innan heller, men detta med dottern var nog den sista spiken på kistan... Jag ska bo kvar här hemma än så länge för dotterns skull, vi får se hur det blir sen... Sorry att jag skriver en massa skit om mig själv på den här tråden, har nog behov att uttrycka mig någonstans

Vad vart det som underminerade äktenskapet?

PMS-monstret skrev:

Jag mådde dåligt under mina skolår också, inte i samma grad som din dotter men. Jag kände alltid att jag inte passade in, jag var inte mobbad eller utanför men det kändes som jag var det. Jag kände mig så otroligt fel.

Jag har haft skönhet, mode och allt inom det som specialintresse (har en del fortfarande). Samlade mycket på smink och nagellack, jag äger nog ca 70 lack i dagsläget och då har jag ändå rensat nyss. Smink har jag börjat kasta också för intresset har svalnat men förut var det en manisk besatthet. Spenderade timmar på skönhetsbloggar och hemsidor för att lära mig allt. Sen så snöade jag också in på kemikalier i produkterna osv, hahaha. Kläder och sånt var inte lika galet även om jag seriöst planerade ihop outfits för månader i förväg, hahaha.

Hade liksom din dotter lååånga monologer om alla jädrans produkter och användningsområden och ända ner till beståndsdelarna i produkten, haha.

Men har aldrig varit besvärad över mitt utseende eller haft ätstörningar eller så.

Inressant att läsa, exakt samma besatthet hahaha Hon funderar också mycket på sina outfits och vill inte gå ut om ett hårstrå ligger fel. Hon är skitduktig på att sminka sig, nästan som en färdiglärd make up artist innan hon ens fyllt 13 år... Hon kollar nämligen på massvis med sminkvideos på You Tube. Jag gillar inte alls att hon har Kissie och liknande bloggeskor som sina idoler.

Ibland har jag funderat på om tjejerna i klassen kan mobba henne ännu mer eftersom hon ser så pass bra ut. Hon är naturligt vacker (tycker mamma i alla fall, man kanske inte är så värst objektiv) och behöver ingen smink egentligen (det fattar hon tyvärr inte själv) och eftersom hon är sådan "specialist på skönhet" ser hon förstås ännu bättre ut när hon gjort sig ordning med perfekt sminkning o. s. v... Självförtroendet verkar dock vara lika med noll, hon känner sig ändå tjock och ful tyvärr

De andra tjejerna i klassen tyckte aldrig om mig från jag var typ 14 och uppåt. Umgicks alltid med killarna, gör hon också det?

plåtmonster skrev:Vad vart det som underminerade äktenskapet?

Jag tror att jag inte är en lätt person att leva med, däremot är det jag som vill skiljas, han vill gärna gå i parterapi, läsa böcker om asperger o. s. v. Dessutom har jag haft känslor för en annan man, har dock inte varit otrogen.

Jag har mått dåligt i äktenskapet eftersom jag inte har fattat att jag har hela tiden haft AS. Min man har alltid tvingat mig att gå på en massa ångestframkallande stela tillställningar, t.ex. vinprovningar och liknande. Jag har försökt bete mig normalt i många, många år, men från och med nu ska jag bete mig så excentriskt och konstigt som möjlig hahaha Det är otroligt energikrävande att man ska hela tiden låtsas att man är "normal" när man i verkligheten är allt annat än "normal". Jag tror att min man förstå sig inte på mig (det kanske ingen gör i och för sig).

Att vara ihop med en aspig man skulle nog vara mycket lättare. Jag gillar inte att umgås som siamesiska tvillingar hela tiden. Jag gillar sex men är inte speciellt gosig eller kramig av mig, i synnerhet inte offentligt. Jag har alltid blivit störd när mina pojkvänner har försökt pussa mig på offentliga platser. Jag är romantisk på mitt sätt. Sex är romantik om man är förälskad, annars är sex bara sex Jag vill inte heller sova ihopklistrad med en annan människa, jag måste linda in mig i täcket på ett speciellt sätt och sova i fosterställning med ryggen mot personen som jag delar sängen med hahaha, är nog ingen drömkvinna att leva med

MissN skrev:

PMS-monstret skrev:

MissN skrev:Jag mådde dåligt under mina skolår också, inte i samma grad som din dotter men. Jag kände alltid att jag inte passade in, jag var inte mobbad eller utanför men det kändes som jag var det. Jag kände mig så otroligt fel.

Jag har haft skönhet, mode och allt inom det som specialintresse (har en del fortfarande). Samlade mycket på smink och nagellack, jag äger nog ca 70 lack i dagsläget och då har jag ändå rensat nyss. Smink har jag börjat kasta också för intresset har svalnat men förut var det en manisk besatthet. Spenderade timmar på skönhetsbloggar och hemsidor för att lära mig allt. Sen så snöade jag också in på kemikalier i produkterna osv, hahaha. Kläder och sånt var inte lika galet även om jag seriöst planerade ihop outfits för månader i förväg, hahaha.

Hade liksom din dotter lååånga monologer om alla jädrans produkter och användningsområden och ända ner till beståndsdelarna i produkten, haha.

Men har aldrig varit besvärad över mitt utseende eller haft ätstörningar eller så.

Inressant att läsa, exakt samma besatthet hahaha Hon funderar också mycket på sina outfits och vill inte gå ut om ett hårstrå ligger fel. Hon är skitduktig på att sminka sig, nästan som en färdiglärd make up artist innan hon ens fyllt 13 år... Hon kollar nämligen på massvis med sminkvideos på You Tube. Jag gillar inte alls att hon har Kissie och liknande bloggeskor som sina idoler.

Ibland har jag funderat på om tjejerna i klassen kan mobba henne ännu mer eftersom hon ser så pass bra ut. Hon är naturligt vacker (tycker mamma i alla fall, man kanske inte är så värst objektiv) och behöver ingen smink egentligen (det fattar hon tyvärr inte själv) och eftersom hon är sådan "specialist på skönhet" ser hon förstås ännu bättre ut när hon gjort sig ordning med perfekt sminkning o. s. v... Självförtroendet verkar dock vara lika med noll, hon känner sig ändå tjock och ful tyvärr

De andra tjejerna i klassen tyckte aldrig om mig från jag var typ 14 och uppåt. Umgicks alltid med killarna, gör hon också det?

Hon umgås mest med tjejer som är totalt ointresserade av mode och sminkar sig nästan aldrig. Hon skypar mycket med killar men umgås mestadels med tjejkompisarna.

PMS-monstret skrev:Min man har alltid tvingat mig att gå på en massa ångestframkallande stela tillställningar, t.ex. vinprovningar och liknande. Jag har försökt bete mig normalt i många, många år, men från och med nu ska jag bete mig så excentriskt och konstigt som möjlig hahaha

Att du inte sagt ifrån? "Jag vill gå på 8-bits retromässan NU!"
(eller ro i någon skärgård på sommaren)

Detta med folk som läser på om asperger och sedan skall förstå-sig-på är något som väcker en viss skepsis om man säger så. Då många neurotyper helt enkelt saknar förutsättningarna att till att bryta sig ur den mentala standardboxen.

Vad gillar du själv?

Tror det viktiga är att undvika måsten samt känna efter vad man själv vill och gillar. Helt enkelt göra så som man känner.