12-13 var jag första gången (jag kan minnas) att jag var deprimerad. Jag har haft väldigt långa perioder och inte speciellt regelbundna, så kan faktiskt inte specificera det något vidare.. Fram till att jag var ~16 ungefär levde jag i mer eller mindre konstant nedstämdhet växlande med tomhet vilket jag såhär efteråt insett berodde på den dåvarande antidepressiva jag hade. När jag bytte till annan var jag istället en berg-och-dal-bana tills jag fick nuvarande som kompleteras med stämningsstebeliserande, numera är jag väldigt jämn i humöret och det känns skönt!
Tror att det oftast utlöses pga stress hos mig dock?

Jag har en notering om misstänkt bipoläritet i min journal men då mina maniska perioder är för korta (bara 2-3 dagar istället för minimum en vecka) så kommer ingen diagnos sättas.

Jag är schizoaffektiv (blandning mellan schizofreni och bipolär). Har återkommande depressioner med psykotiska symtom. Var även hypoman nyligen, därefter depression på kanske tre veckor. Ville ta mitt liv så var inlagd, denna gång dock bara en vecka. Sist deprimerad var före jul. Tror stress är en viktig del, men grundsjukdomen behöver inga anledningar. Jag har mått dåligt i skov så länge jag minns, men det stora började hösten 2001 då jag var just 17 fyllda.

mango skrev:
Hej Lunaria!
Tack för din uppriktighet! det är verkligen uppskattat och givande! Och jag är rätt säker på att det inte bara är jag som tycker det!
Jag förstår att du är en stark person och att allting inte alltid är så "lätt" så jag måste bara säga att du är grym! Och bra jobbat av dig att du får allt fungera/rulla på .
Och förhoppningsvis så blir det lite lättare sen när barnen blivit äldre och kan ta mer eget ansvar

Tack, vad snällt sagt

Tror jag är bipolär då jag inte har ett mellanting, aningen hyper då jag kan sätta all gura på en hel låt på en dag, för att sedan dra till gymmet och köra stenhårt och avsluta med att springa intervall i 45 minuter - eller så sitter jag säckad framför datorn och mår skit och är bitter (jag blir JÄVLIGT BITTER när jag är nere, jag tar lätt ut vrede över andra .. det hjälpte iofs i plugget, man blev automatiskt "lite mer cool" när man var uppkäftig, sarkastisk, drack bärs och slogs).

Några få, skulle jag tro. En vet jag att jag fått diagnosticerad, men jag är mer i en drift av ambivalens än egentlig depression.

Känner igen mig. Har upplevt endel nedstämdhet, inte minst under tonåren. Har nu mera hjälp av antidepressiva läkemedel som har hjälpt mig mycket. Önskar att jag även åt medicinen under tonåren.

Kroniskt deprimerad. Till och från när jag var liten, sedan började det mer runt 13-14-årsåldern. Mår bra när jag medicineras.

Äter venlafaxin året runt, innan det hade jag ständigt åtekommande depressioner, särskilt på hösten,
brukar börja i november, och slutar när våren kommer i slutet av mars början på april,

Vet inte riktigt vad jag ska svara. Är bipolär typ 2, just nu är jag hypomanisk och mår jävligt bra. Men när depressionen slår till igen faller jag nerför en klippa in i ett ändlöst svart hål. Brukar vara betydligt längre än de hypomaniska perioderna, som längst 2 år i sträck innan jag såg en ljusglimt igen. Äter två antidepressiva och stämningsstabiliserande.

Ja, i perioder har jag berg -och dalgångar. Syns på skolarbeten, sociala kontakter dylikt.
Började redan som ung pojk, kanske 5-6 års åldern, känslan av utanförskap och den uppenbara felaktigheten en upplevde att vara annorlunda var rätt påtaglig.

Första mer allvarliga händelserna pga nedgång, var väl i 3:e-4:e klass, hade haft mardrömmar konstant i flera månaders tid. Uppväxtmiljön var ju inte den bästa heller, så alla tillstymmelser till "prata" om det, resulterade i stryk (och då menar jag inte risbastu, utan stryk).
Sedan dess blev svackorna allt mer tydligt periodiserade.

Har det emellanåt nu med. Tänker mest på hur värdelöst livet är. Då menar jag verkligen värdelöst. Allt suger. Verkligen. Det är hård fakta.

Får väl räkna mig som kronisk deprimerad, men jag känner mig ganska bra på den antidepressiva medicin jag har, Venlafaxin 375 mg. Men jag har tidigare fått bl.a ECT-behandling.

Jag är behandlad för depression med framgång tycker jag. Haft 1-2 svåra depressioner som kanske gör att mindre depressioner inte "räknas" för mig. Jag är deprimerad nästan varje vinter men på ngt sätt räknar jag inte det heller! För jag är bara medeldeprimerad, annars milt deprimerad. De svåra depressionerna jag haft var så förlamande att jag glömde hur man gjorde det mest elementära.

Jag orkade ibland till närmaste affär för att handla lite mat (jag orkade inte laga mat på riktigt, inte ens koka potatis) men jag visste aldrig vad jag skulle betala så jag fick hjälp med det, om de sa 110 kr visste jag inte att jag skulle ge en hundralapp och en tia. Jag var helt utan tidsbegrepp, när jag trodde det gått en vecka hade det gått en månad och när det gått ett halvår trodde jag det kanske gått två månader. Precis allt var jobbigt och tungt och min själ skrek att sluta! sätt dig! gör inget alls! En gång var jag på psykakuten och sedan hittade jag inte hem från stan fast jag bott där i flera år!

Jag hade bara en känsla, som att själen drogs genom en mangel. En konstant stark plåga.

Jag hade ingen sådan depression man kunde gråta av, orkade inte ens ha ångest!

Jag säger absolut inte att någons mildare depression är kul alls, jag jämför BARA med mig själv.

Gör jag ett depressionstest, http://www.netdoctor.co.uk/interactive/ ... ldberg.php , så får jag ganska höga poäng (45 idag) men jag känner mig inte deprimerad.

Det som är jobbigt med begreppet depression är att det kan innehålla ganska mycket saker. Folk är deprimerade på så olika sätt.

Som vanligt, så skall man inte försöka bedöma någon annan persons elände.

Depression är illa nog, men jag har lyckligtvis haft mer problem på senare år med min svåra schizofreni, även fast jag är "högfungerande".

Jag tror enda botemedlet mot det förflutna för mig, är "glömma och förlåta". Jag har haft ett ordningssamt men jobbigt liv, och är så glad att jag fått en Aspergerdiagnos.

Jag vill inte göra så mycket, men dom sakerna som jag drivs till (av andar, tolkar jag som troende det), är så vimsiga. Som att idag, när vi "har ledigt", så råkade jag börja leta upp mina mest spännande länkar senaste månaden. Jag tänkte att nå'n kunde vara intresserad.

Och jag tror ens psykiska mående påverkas mycket av vad man gör för saker.

Min första depression var en storkrasch, och då hade jag haft psykosomatiska symtom i >5 år. Jag råder er att söka hjälp om ni har värk eller annat, som är psykosomatiskt. Man måste få hjälp innan allt rasar.

Bra miljöer och människor har varit hjälpen för mig ur depressioner. Socialt skyddsnät är guld värt. Som på jobbet.

Hamnar man inom psykvården, med medicin, så vet jag inte riktigt vilka råd jag skall ge. Mångårigt lidande för mig är ett så stort mysterium, p.g.a att det måste varit en större psykos för ca 10 år sedan.

Förnuftet, och dialog med vården, har fört framåt.

Men framförallt, så säger läkarna, att depressioner går över. Så har det varit för mig.