Jag vet inte . Jag tror inte jag är bra på att dölja saker för människor . Ibland önskar jag att jag kunde göra det .

antonius skrev:Jag säger "bara en myt", "inbillning","vetenskapliga belägg för det där","så där säger du bara för att få kompisar" eller min personliga favorit "det där påstår du bara för att din farmor/mormor dillat i dig". OBS! inget av citaten bör användas om man är ute efter att lisma, haha

HAHA! Älskar att säga såna saker också! "Det säger du bara för att få kompisar" =D

Jag vet inte hur jag bra jag är på att lura NTs på att jag bryr mig. Kanske avslöjar mig genom att stirra i fjärran eller något. Men jag har lärt mig att man ska nicka, mmm:a, komma med passande utrop i stil med "men vad tråkigt"/ "vad roligt för dig" och att man ibland ska klappas. Ibland bryr jag mig i tillfället men när jag kommer hem orkar jag inte ta kontakt igen på ett tag och då rinner hela grejen ut i sanden. (Forever alone)

Så; jag tror jag är bra på att vara social, men vet inte säkert hur bra jag döljer min egentliga sociala klumpighet.

Jag kan dölja mitt handikapp på ett adekvat vis. Ingen i min närhet vet om att jag har asperger eller någon av de andra diagnoserna jag har. Det tar väldigt mycket kraft att dölja det men det går, och jag verkar "normal" utåt sett.

Jag är en jävel på att spela normal och vettig. Men egentligen är jag jävligt sjuk i huvudet och i stora folkmassor brukar jag fantisera om att spränga allihop i luften.

colaflaska skrev:Jag är en jävel på att spela normal och vettig. Men egentligen är jag jävligt sjuk i huvudet och i stora folkmassor brukar jag fantisera om att spränga allihop i luften.

Haha jag kan också känna så eller tänka så. Men som tur är går det över fort och skulle aldrig i mitt liv göra slag i saken, utan jag kan snabbt släppa det och skratta åt hur frustrerad jag kan bli i folksamlingar.

Vet inte om jag medvetet döljer något som är direktkopplat till min AS. Det jag är bra på att dölja och aktivt döljer är vad jag egentligen tänker, känner och hur jag mår. Det sista döljer jag mest hela tiden. De andra två när det är lämpligt.

slackern skrev:

colaflaska skrev:Jag är en jävel på att spela normal och vettig. Men egentligen är jag jävligt sjuk i huvudet och i stora folkmassor brukar jag fantisera om att spränga allihop i luften.

Haha jag kan också känna så eller tänka så. Men som tur är går det över fort och skulle aldrig i mitt liv göra slag i saken, utan jag kan snabbt släppa det och skratta åt hur frustrerad jag kan bli i folksamlingar.

Jag kan haka upp mig på det i flera timmar. Ibland när jag är på bio fastnar jag i den tanken istället för filmen

Att jag är helt lost.

TheWonderer92 skrev:... Själv brukar jag "mm:a" och skratta till i ställen där det passar i en konversation. Jag har även lärt mig att nicka sympatiskt m.m. när någon berättar något väldigt angeläget för mig för att jag ska inge emotionell respons. I smyg kan jag känna mig ganska likgiltig för saken i fråga - huruvida det är etiskt korrekt eller inte är iofs diskuterbart...

Detta gör jag också!
Oftast har jag ingen aning om vad personen berättade efteråt då jag är helt fokuserad på att pricka rätt med "mm", skratt + att jag inte brukar vara intresserad.
Jag tröttnar ganska fort också på vad folk babblar om så oftast vill jag bara gå därifrån men så har man ju lärt sig att man ska bygga upp ett avsked och inte bara säga "hejdå" så ibland tar det ju lite tid.

Så ja, jag är nog ganska bra på att dölja att jag är totalt ointresserad och bara vill gå därifrån

colaflaska skrev:Jag är en jävel på att spela normal och vettig. Men egentligen är jag jävligt sjuk i huvudet och i stora folkmassor brukar jag fantisera om att spränga allihop i luften.

...omg, kära barn

Jag härmar verkligen inte NT:s. Alla är mer eller mindre upplärda av en rad olika faktorer!

Det är lättast att dölja vad jag egentligen tänker genom att vara trevlig och artig även om jag känner mig asförbannad!

Det är väl om man är ledsen antar jag?
Döljer det mest med hat och ilska. Ingen bra blandning men blivit en vana.
Har inte gråtit på två eller mer år så jag tror inte jag kan det längre.

Annars försöker jag inte härma eller dölja något. Jag är i min egen värld bara.

Jag visste inte det var aspigt att dölja sina känslor. Ibland tänker jag bara inte på att uttrycka dem, ibland vill jag inte visa dem för det känns då som någon kan se rakt in i min själ, så jag fejkar att jag är OK när jag inte är helt OK.

earlydayminer skrev:Jag härmar verkligen inte NT:s. Alla är mer eller mindre upplärda av en rad olika faktorer!

Det är lättast att dölja vad jag egentligen tänker genom att vara trevlig och artig även om jag känner mig asförbannad!

Är nyfiken på hur länge du klarar av att dölja att du är asaförbannad?

Ver faktiskt inte....får nog fundera på den frågan ett slag.

Dölja vet jag inte.

Men jag vet att jag kompenserar genom intellektet och genom att hitta strategier och förhållningssätt.

Det jag har varit mest mån om att dölja, i vuxen ålder, är min oförmåga att sköta vardagen (städning etc). Ofta och i långa perioder (när det är kaos hemma) får ingen komma hit men jag förklarar aldrig varför eller erkänner problemen. Om någon vill komma så säger jag då alltid tex "jag måste ändå ner till stan så jag kan komma bort till dig istället". Fokuserar på det som ses av andra, tidigare tex arbetet. Har nu varit sjukskriven länge men tidigare kunde jag lägga all energi på att göra ett bra jobb och ingen insåg att allt annat i mitt liv var ett totalt kaos och att ingenting utanför jobbet fungerade...

Har också i långa perioder kunnat lägga min energi på att hjälpa närstående med en massa saker och har då absolut dolt att det innebär att jag inte orkar med mitt eget... Jag har absolut inte mått bra av det men har inte velat erkänna de brister jag har eller att jag inte klarar av allt det där vanliga vardagliga. Börjar nu efter att ha fått diagnoserna AS o ADD så smått känna mindre skam över detta, det känns inte längre alltid som att det bara är jag som är så jävla dålig på allt utan att det faktiskt finns andra orsaker som gör det svårt. Erkände till slut för en på psyk (även där har jag dolt sådant innan) hur stora problem det var med detta och fick lite hjälp att ta tag i att rensa upp och få lite ordning. Var sedan i utredningen fullständigt ärlig med dessa svårigheter. Nu har en arbetsterapeut på hab satt klorna i mig så förhoppningsvis kan det bli lite bättre. Döljer det fortfarande för alla andra utom de på psyk o hab men det är faktiskt väldigt skönt att äntligen ha erkänt hur det är inför dem åtminstone och även fått erbjudande om hjälp.

I tonåren hade jag en del för mig som nog var till för att dölja vem jag var... Jag har alltid varit obekväm i att bara vara jag och jag lärde in "roller" som jag baserade på någon jag hade träffat och gillat eller sett upp till. Tog efter och lärde in otroligt mycket (allt från klädstil, musiksmak, sätt att uttrycka sig och dialekter) och skapade liksom en roll, ett nytt jag som jag sedan gjorde allt för att vara/spela. Vet inte hur jag mådde av just det, det jag mådde dåligt av var väl det som ledde till att jag gjorde så tex svårigheterna att acceptera mig själv som jag var och den stora förvirringen kring identitet, vem är jag?, vad tycker jag? osv. Hade svårt att veta vem jag var och vad jag tyckte så det var lättare att spela någon annan. Emellanåt blev jag nog verkligt deprimerad av det för någonstans visste jag ju att jag levde en lögn och kände mig falsk.

Jag är bra på att dölja mitt behov för ensam tid. Ställer upp och sover länge när jag kommer hem istället.

elle skrev:Jag vet inte . Jag tror inte jag är bra på att dölja saker för människor . Ibland önskar jag att jag kunde göra det .

Jo , jag var bra på att dölja mina problem pga min ADD , jag skämdes tidigare väldigt mkt speciellt i sociala sammanhang . Jag läste en bok Flickor och kvinnor med ADHD / ADD och den har delvist hjälpt mig att acceptera min ADD .

Jag är väldigt bra på att dölja att jag är en ond människa. Men att jag är det är nog inte speciellt aspigt.

Jag är nog bäst på att dölja hur mycket jag behöver STIM:a. Jag maskerar det oftast som att jag diggar till musiken i mina hörlurar. Det gör jag ju också iofs, men jag skulle gärna vilja känna mig mer fri att humma, mumla, trampa, vagga, vifta med händerna, etc. även utan musik.

Annars är det inte mycket jag kan dölja, särskilt inte i längden.

KrigarSjäl skrev:Dölja vet jag inte.

Men jag vet att jag kompenserar genom intellektet och genom att hitta strategier och förhållningssätt.

Ja, precis så.

Jag är duktig på att vara ytligt social: lätt för prata med folk helt enkelt. Så jag skulle säga att det jag är bäst på att dölja att jag har AS: ingen ser liksom mina sociala problem - ingen ser att jag har oerhört svårt för relationer.

Jag kan inte dölja någonting. Har inget pokerface alls. Folk kan nog rätt tydligt se vad som är på gång.