Utmattad skrev:Detta väcker frågor hos mig, så som om många här inne har slutat att kämpa för att kunna leva ett vanligt liv med jobb och den biten, om ni har gett upp? Om ni trivs med att vara sjukersätta och klassade i den kategorin och om det gått så långt att ni känner det som det enda att göra att acceptera hur ni blivit diagnosticerade och behandlade? (kanske ni fått bättre hjälp än mig)

Kan ju inte svara för andra här. För min del har det handlat om att acceptera, inte om att ge upp.
Jag har sjukersättning för att det inte finns ett enda arbete på den här planeten som jag klarar av. Något som jag dagligen får tydliga bevis för.

Trots dessa bevis har det tagit en jäkla tid att acceptera att så är fallet. Utsikten av all leva snudd på existensminimum resten av livet är inte något man gärna tar till sig. Inte heller är det något man någonsin trivs med.

Vad jag menade i förra tråden var inte att man behöver ge upp bara för att man får sjukersättning, jag tycker det borde ses som en trygghet i stället.

Alltså att man slipper stressen av att inte behöva oroa sig om man får pengar varje månad. Det finns ju som sagt inget som hindrar en till att försöka jobba trots att man har sjukersättning. Och visar det sig att man kan jobba så avslutar man sjukersättningen.

Men under tiden man inte klarar av att arbeta är det ju som sagt en trygghet. Jag förstår inte varför det skulle vara att ge upp? Man blir ju inte automatiskt handlingsförlamad bara för att man får sjukersättning.

tahlia skrev: Jag har sjukersättning för att det inte finns ett enda arbete på den här planeten som jag klarar av....

Vill verkligen inte bråka med dig eller vara otrevlig, men jag tror att du kan missa en del möjligheter med den inställningen och känns som att du med många motgångar har kommit fram till den inställningen att du inte skulle kunna klara av ett enda arbete.

Kanske kan verka arrogant, men jag hävdar att alla människor (med undantag för de som är hjärndöda, totalt förståndshandikappade etc) mycket väl kan klara av att jobba. Däremot så ligger det viktiga i vad man anser är ett jobb. Givetvis kan inte alla bli läkare eller ingenjörer eller taxichaufförer eller annat, men du som exempel har skrivit över 6000 inlägg på detta forumet, så du skulle troligen passa alldeles ypperligt att driva ett forum SOM EXEMPEL. Visst, det är inget vanligt jobb så som de flesta har, men vem har sagt att det endast är denna form utav jobb som skall räknas som jobb?

Men jag kan mycket väl förstå att det gått långt, även för dig, och med en hel del motgångar så orkar man inte längre och man är fast i ekorrhjulet och där är ju fk af psyk väldigt duktiga på att se till så att man kan fortsätta att vara sjuk (istället för att hjälpa folk att kunna bli friska eller iallafall få en dräglig vardag....)

Så, jag tror mycket väl att du skulle klara av ett jobb, du verkar som en smart, intelligent och vettig människa. Kanske du fått ta mycket skit i ditt liv och tvivlar på dig själv? Jag vet, jag är själv där och det är det som är så tråkigt, att vi inte är så välkomna och accepterade för att vi inte är exakt som alla andra och det där "alla människors lika värde" är ju väldigt förlegat känns det som....

Sköt om dig

Utmattad skrev:så som om många här inne har slutat att kämpa för att kunna leva ett vanligt liv med jobb och den biten, om ni har gett upp?

Jag var slutkörd redan i gymnasiet.

Någonstans inom mig har jag alltid förstått att jag inte var som de andra människorna. Men ett jobb trodde jag mig klara. Tji fick jag när ingen arbetsplats blev nöjd med mig. Jag blev tröttare och tröttare, mot slutet sov jag i fikarummet eller på wc så fort jag fick en chans, detta på ett ALU-jobb.

Utmattad skrev:Om ni trivs med att vara sjukersätta och klassade i den kategorin och om det gått så långt att ni känner det som det enda att göra att acceptera hur ni blivit diagnosticerade och behandlade?

Jag har inget val. Ja, det skulle vara självmord då. Jag mår inte bra. Vore jag frisk och arbetsför skulle ingen kunna "klassificera" mig.

Det här har min kropp bestämt åt mig. Jag försöker sköta om spillrorna som är kvar, och skäms inte och är inte missnöjd.

Det där med jobb var aldrig viktigt för mig, det var så det skulle vara bara, man jobbade, annars fick man ingen mat. Den livsstilen fungerade inte. Jag blev trasig. Vad är det meningen att man ska känna då? Jag känner ärligt talat ingenting inför det annat än att det är förbaskat att jag inte har mer pengar och sociala förmågor samt förstånd.

Det skulle kännas enbart farsartat om jag vid 37 års ålder skulle liksom kämpa för att komma tillbaka till ett arbetsliv jag aldrig fungerade i och som stressade livet ur mig. Min kamp handlar om att stå emot självmordsimpulserna och fixa mitt liv dag för dag, timme för timme.

Utmattad skrev:jag hävdar att alla människor (med undantag för de som är hjärndöda, totalt förståndshandikappade etc) mycket väl kan klara av att jobba.

Så varför jobbar inte du då, som går med sjukpenning?

Det räcker bra med att myndigheter, sjukvård och arbetsföra tror sig veta bättre om sjukas liv och möjligheter. Att någon ska komma hit och hacka på dessa människor ytterligare är arrogant, korkat och helt enkelt gräsligt.

Projicera inte ditt hopp om arbetsliv på andras situation utan håll dig du till din egen historia om du inte vill att det ska ta mer hus i helvete. Har inget tålamod kvar för urbota åsikter som detta.

Skaffa mer theory of mind o inse att en del sitter obönhörligen fast. 6000 inlägg på ett forum över 7 år inte i närheten av något jävla jobb.

DIProgan skrev:Det räcker bra med att myndigheter, sjukvård och arbetsföra tror sig veta bättre om sjukas liv och möjligheter. Att någon ska komma hit och hacka på dessa människor ytterligare är arrogant, korkat och helt enkelt gräsligt.

Projicera inte ditt hopp om arbetsliv på andras situation utan håll dig du till din egen historia om du inte vill att det ska ta mer hus i helvete. Har inget tålamod kvar för urbota åsikter som detta.

Skaffa mer theory of mind o inse att en del sitter obönhörligen fast. 6000 inlägg på ett forum över 7 år inte i närheten av något jävla jobb.

Ursäkta om du kände dig träffad och ber ju väldigt mycket om ursäkt om jag trampade på en öm punkt hos dig, däremot så är jag verkligen ingen som tycker att man ska döma ut människor till att inte klara av att jobba, eftersom det om något, är en väldigt negativ syn på människor, oavsett diagnos etc. Däremot kanske inte alla människor kan se det på det sättet, som du, men då är det nog snarare du som skall tänka innan du kräker ur dig så som du gjorde, för jag skrev absolut inget som helst dumt till någon, snarare tvärtom, så lyfte jag upp personen och berömde och försökte göra möjligt för personen att se att den är bättre än vad den blivit dömd till, men du verkar vara en sådan som vill vara sjuk och då låter jag dig vara det isåfall, men kom inte och attackera mig när jag försöker att vara upplyftande och trevlig på mitt sätt, då är det bättre om du PM eller låter bli att skriva alls.

MEN jag har insett att forum som dessa, i mångt och mycket stöttar folk att fortsätta att vara sjuka och fokusera på det, istället för att lyfta fram dess möjlighter till att faktiskt åstadkomma betydligt bättre saker än vad människor försökt pränta in i deras huvud. Kalla mig dum som inte dömer människor till det sämre, fast här inne verkar det ju vara tvärtom, alltså dåligt att ens anta eller nämna något om att man tror att en människa är betydligt mer kompetent än att vara sjukad resten av livet, då får man smaka på piskan av veteranerna här inne. Skulle ju kännas så mycket bättre om man fått lite medhåll och förståelse, men tydligen är det ju inget som man kan ha om man har en AS diagnos och givetvis så verkar flertalet gå upp i sina diagnoser till fullo, så jag är inte förvånad, utan mest utmattad......

Och jag VILL inget hellre än att jobba, få bli accepterad, att någon skall se mina kunskaper, färdigheter etc, men har haft ett helvete med mycket i livet, precis som ni andra, MEN jag vill inte vara sjukad, utan jag har så pass mycket vetskap om mig själv, att jag vet om att jag kan mycket mer än att vara sjukad, vilket de flesta människorna kan, på ett eller annat sätt. Men här blir man ju attackerad när man skriver saker som att man tror att folk skulle kunna klara av ett jobb, för här ska man ju istället skriva saker som "men åååå vad synd det är och klart att du aldrig ska klara av ett jobb, det förstår ju vem som helst, sååå dåligt som du mår..."

Jag har haft sjukpenning för att systemet är för jävligt, att jag blivit behandlad på ett sätt som varit väldigt kränkande och jag i min ensamhet, till skillnad från många här inne som har både vänner kompisar barn familj etc, så har jag aldrig haft något av det. Istället för att hjälpa mig när jag bett om det, så har man sett genom fingrarna och gjort saker värre, jag har väl dumt nog varit naiv och trott att jag skulle få hjälp att bli frisk, just därför så sjukskrev jag mig från första början, FÖR ATT BLI FRISK, men istället så har de hjälpt mig att kunna fortsätta vara sjuk.

Men än en gång, vem är jag att veta något sådant, jag är ju bara en ignorant arrogant ovetande människa, så som folk skriver om mig här inne och det gör mig ledsen, men jag får väl inse att det är så som folk här inne är som mest.... Men om det mot förmodan finns någon som kan förstå mig och inte attackera mig när jag vill försöka se möjligheterna i människor, så pm eller skriv gärna.

Hej svejs

Har läst en hel del trådar, även startat några själv och följt en del andra. Nu senast så berättade jag att de har bestämt att jag inte duger till något mer än att få sjukersättning. För mig så är det en otrolig kränkning, då jag har både utbildning, kunnande, vetande och intresse i väldigt mycket, MEN då fk och psykiatrins ord väger betydligt högre än att hjälpa mig, så har jag inte så mycket att stå emot med och jag klarar mig inte ekonomiskt och nu har det gått så många år i helvetet och kämpat, att jag inte orkar längre och kommer att ge med mig, för att sedan sakta men säkert försvinna...


Hur som helst, när jag startade min andra tråd: http://www.aspergerforum.se/hjalp-mig-far-fk-gora-sa-t40063.html så upplever jag att väldigt många tycker att jag ska vara nöjd, liksom inte tjata, att jag ska vara glad att jag får någon ersättning alls (då många verkar stå utan helt och hållet) och så.


Detta väcker frågor hos mig, så som om många här inne har slutat att kämpa för att kunna leva ett vanligt liv med jobb och den biten, om ni har gett upp? Om ni trivs med att vara sjukersätta och klassade i den kategorin och om det gått så långt att ni känner det som det enda att göra att acceptera hur ni blivit diagnosticerade och behandlade? (kanske ni fått bättre hjälp än mig)


Tack för svar

Sjukersättning är inte lika med att man vill vara sjuk. Men det ger mej möjlighet att orka ta hand om mej själv istället för att lägga ner den energi jag har på ett jobb. Jag förstår inte varför arbete prisas så högt. Det är inte många som har ett arbete de trivs med. Pengar är väl moroten för de flesta men det är ett högt pris man betalar om man inte platsar in, eller anstränger sig till max och ändå inte känner att man duger. Är man det minsta avvikande kan arbetslivet bli hårt. Jag är glad att slippa gå till jobbet.

För min del har det definitivt inte handlat om att ge upp och vara bitter. Jag har jobbat med olika saker under åren tills jag till slut gick "in i väggen" - inte bara en gång utan flera när jag började jobba om och om igen.

Nu vet jag bättre. Ingen tackar mig för att jag sliter ut mig genom att göra sådant jag inte har förutsättningar att klara av.

Att lotsa de tre "bokstavsbarn" jag har kvar hemma genom skolan och ut i vuxenlivet är det viktigaste jag har att göra nu. För att kunna det måste jag vara frisk. Därför är det en befrielse att slippa känna mig jagad av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. De gör mig sjuk.

Jag är 50+ och slutade förvärvsarbeta för ett år sedan. Skulle jag vilja och kunna jobba några år till senare lär ingen kunna hindra mig. Men just nu är det en befrielse att slippa.

@Utmattad, Tycker inte att forumet är något generellt snyftläger. Det finns de som har det jobbigt. Människor har dessutom olika egenskaper och mål. En del blir t.ex stressade över sådant som normala personer inte reflekterar över och blir på det sättet handikappade från att jobba.

Det kan vara värt att se FK som en ren försörjningssak. AF och psyk är otillräkneliga. Använd tiden och pengarna till att hitta ett sätt att hitta nya copingstrategier, få andrum samt strukturera tillvaron så att du kan fungera i den och komma igen.

Vad exakt är det du vill att FK och psykiatrin och AF ska göra för dig??

På min tid skaffade man jobb genom att ringa till ställen på vinst och förlust och fråga om de sökte folk. Nu verkar allting gå via AF och FK mfl?

Folk har olika förutsättningar och innan man kan jobba bör man också ha förutsättningar för en fungerande vardag utanför jobbet. Så är det inte idag. Det kan hända att vissa på sjukersättning har en viss arbetskapacitet men att den inte kan utnyttjas mer än sporadiskt utan att att symptomen kraftigt förvärras och vardagslivet faller samman.

För min del var det inte alls självklart med sjukersättning så jag ser det från ett annat håll. Jag fick kämpa för att FÅ sjukersättning öht, vilket var jobbigt eftersom jag inte enbart har aspergers. Alla sa till mig istället tvärtom att JO DU KLARAR DET. DU SKA INTE TRO ATT DU HAR STÖRRE PROBLEM. DU ORKAR.

Hela jävla tiden. Det var jobbigast då jag hade min värsta depression, att alla sa att Jamen så jobbigt är det väl inte?

Nähe.

Nu mår jag såpass bra att jag orkar göra saker som faktiskt är jobbiga för alla. Men inte hela tiden. Så det är lite synd att man inte kan ha någonslags grundpension som är lägre men som man klarar sig på och sedan jobba lite när man orkar.

Jag anser mig inte handikappad, jag kan både det ena och det andra många svenssons inte kan. Men det är förbannat svårt att integrera det i arbetslivet. Det känns sugigt med pension iom alla som övertygat mig att jag är snyltare, de har fått mig att känna att jag inte är en hel person, och sedan är jag lite rädd för att kunna göra för mycket vissa gånger, tänk om FK får veta, typ.

Det är heller inte min dröm att ha ett vanligt jobb. Skulle jag orka, skulle jag nog jobba på ett mer otraditionellt sätt.

Sedan är inte jobbet det som borde definiera människovärdet, man kanske ger tillbaka på andra sätt. Allt kan inte mätas i pengar.

Att alla kan utföra vissa arbetsuppgifter är sant. Men folk förväxlar det ibland med att ha ett jobb. Det är INTE samma sak. Jag säger inte att aspergare inte ska jobba, det finns många som jobbar! Jag ser inget fint med att inte jobba, inte heller något fint med att jobba. Det handlar bara om om man kan.

kiddie skrev:För min del var det inte alls självklart med sjukersättning så jag ser det från ett annat håll. Jag fick kämpa för att FÅ sjukersättning öht, vilket var jobbigt eftersom jag inte enbart har aspergers. Alla sa till mig istället tvärtom att JO DU KLARAR DET. DU SKA INTE TRO ATT DU HAR STÖRRE PROBLEM. DU ORKAR.

Hela jävla tiden. Det var jobbigast då jag hade min värsta depression, att alla sa att Jamen så jobbigt är det väl inte?

Nähe.

Nu mår jag såpass bra att jag orkar göra saker som faktiskt är jobbiga för alla. Men inte hela tiden. Så det är lite synd att man inte kan ha någonslags grundpension som är lägre men som man klarar sig på och sedan jobba lite när man orkar.

Jag anser mig inte handikappad, jag kan både det ena och det andra många svenssons inte kan. Men det är förbannat svårt att integrera det i arbetslivet. Det känns sugigt med pension iom alla som övertygat mig att jag är snyltare, de har fått mig att känna att jag inte är en hel person, och sedan är jag lite rädd för att kunna göra för mycket vissa gånger, tänk om FK får veta, typ.

Det är heller inte min dröm att ha ett vanligt jobb. Skulle jag orka, skulle jag nog jobba på ett mer otraditionellt sätt.

Sedan är inte jobbet det som borde definiera människovärdet, man kanske ger tillbaka på andra sätt. Allt kan inte mätas i pengar.

Att alla kan utföra vissa arbetsuppgifter är sant. Men folk förväxlar det ibland med att ha ett jobb. Det är INTE samma sak. Jag säger inte att aspergare inte ska jobba, det finns många som jobbar! Jag ser inget fint med att inte jobba, inte heller något fint med att jobba. Det handlar bara om om man kan.

Bra skrivet!!

Tiblan skrev:

kiddie skrev:För min del var det inte alls självklart med sjukersättning så jag ser det från ett annat håll. Jag fick kämpa för att FÅ sjukersättning öht, vilket var jobbigt eftersom jag inte enbart har aspergers. Alla sa till mig istället tvärtom att JO DU KLARAR DET. DU SKA INTE TRO ATT DU HAR STÖRRE PROBLEM. DU ORKAR.

Hela jävla tiden. Det var jobbigast då jag hade min värsta depression, att alla sa att Jamen så jobbigt är det väl inte?

Nähe.

Nu mår jag såpass bra att jag orkar göra saker som faktiskt är jobbiga för alla. Men inte hela tiden. Så det är lite synd att man inte kan ha någonslags grundpension som är lägre men som man klarar sig på och sedan jobba lite när man orkar.

Jag anser mig inte handikappad, jag kan både det ena och det andra många svenssons inte kan. Men det är förbannat svårt att integrera det i arbetslivet. Det känns sugigt med pension iom alla som övertygat mig att jag är snyltare, de har fått mig att känna att jag inte är en hel person, och sedan är jag lite rädd för att kunna göra för mycket vissa gånger, tänk om FK får veta, typ.

Det är heller inte min dröm att ha ett vanligt jobb. Skulle jag orka, skulle jag nog jobba på ett mer otraditionellt sätt.

Sedan är inte jobbet det som borde definiera människovärdet, man kanske ger tillbaka på andra sätt. Allt kan inte mätas i pengar.

Att alla kan utföra vissa arbetsuppgifter är sant. Men folk förväxlar det ibland med att ha ett jobb. Det är INTE samma sak. Jag säger inte att aspergare inte ska jobba, det finns många som jobbar! Jag ser inget fint med att inte jobba, inte heller något fint med att jobba. Det handlar bara om om man kan.

Bra skrivet!!

Håller med!

kapuni skrev:

Tiblan skrev:

kiddie skrev:För min del var det inte alls självklart med sjukersättning så jag ser det från ett annat håll. Jag fick kämpa för att FÅ sjukersättning öht, vilket var jobbigt eftersom jag inte enbart har aspergers. Alla sa till mig istället tvärtom att JO DU KLARAR DET. DU SKA INTE TRO ATT DU HAR STÖRRE PROBLEM. DU ORKAR.

Hela jävla tiden. Det var jobbigast då jag hade min värsta depression, att alla sa att Jamen så jobbigt är det väl inte?

Nähe.

Nu mår jag såpass bra att jag orkar göra saker som faktiskt är jobbiga för alla. Men inte hela tiden. Så det är lite synd att man inte kan ha någonslags grundpension som är lägre men som man klarar sig på och sedan jobba lite när man orkar.

Jag anser mig inte handikappad, jag kan både det ena och det andra många svenssons inte kan. Men det är förbannat svårt att integrera det i arbetslivet. Det känns sugigt med pension iom alla som övertygat mig att jag är snyltare, de har fått mig att känna att jag inte är en hel person, och sedan är jag lite rädd för att kunna göra för mycket vissa gånger, tänk om FK får veta, typ.

Det är heller inte min dröm att ha ett vanligt jobb. Skulle jag orka, skulle jag nog jobba på ett mer otraditionellt sätt.

Sedan är inte jobbet det som borde definiera människovärdet, man kanske ger tillbaka på andra sätt. Allt kan inte mätas i pengar.

Att alla kan utföra vissa arbetsuppgifter är sant. Men folk förväxlar det ibland med att ha ett jobb. Det är INTE samma sak. Jag säger inte att aspergare inte ska jobba, det finns många som jobbar! Jag ser inget fint med att inte jobba, inte heller något fint med att jobba. Det handlar bara om om man kan.

Bra skrivet!!

Håller med!

Jag håler också med att det är bra skrivet .

Jag ska få min AS och ADHD utredning nu i juni. Jag kommer att bli väldigt förvånad om jag inte får AS diagnosen. I så fall kanske jag har klassisk autism utan utvecklingsstörning eller något annat inom autismspekrumet. När jag väl fått min diagnos så tänkte jag söka delvis sjukersättning, antingen på 25% eller på 50%.

Just nu har jag gått mer eller mindre in i väggen. Det har varit en turbulent period, tonårsdottern som mår dåligt och en eventuell skilsmässa inom den närmaste framtiden.

Jag ska sjukskriva mig helt på måndag, min dotters terapeut tyckte att jag skulle göra det. Min hjärna är alltid helt överhettad efter en arbetsdag och jag måste isolera mig och ligga i ett mörkt rum i minst en timme efter jobbet. Jag jobbar heltid just nu vilket är alldeles för mycket för mig.

Har tidigare mestadels jobbat 80% eftersom ungarna varit mindre (har fortfarande rätt att gå ner till 75% eftersom en av ungarna är så pass liten). Brukade vara ledig på onsdagarna och det "räddade" mig från sjukskrivningen. Är HELT SLUT bara efter två dagars arbete och av att ständigt behöva vara social i två dagar i rad (fem dagar i rad dödar mig nästan, så jävla utmattad blir jag efter en hel arbetsvecka). Lördagarna går mestadels åt att sova och på söndagarna känner jag mig rätt så återställd efter maraton sömnorgier. Jag har tänkt söka delvis sjukersättning när jag fått min diagnos, det är rätt så uppenbart att jag inte klarar av jobba heltid.

Om jag nu får en AS-diagnos så hur lätt/svårt är det att få en sjukersättning på deltid? Vad krävs för att få en sjukersätting och hur testar man en? Jag vill ABSOLUT inte få HEL SJUKERSÄTTNING eftersom jag ÄLSKAR att jobba och är dessutom ganska så ambitiös. Berättigar AS i sig till en sjukersättning, det är tydligen vetenskapligt dokumenterat att man ofta är oerhört stresskänslig och klarar inte av så mycket sinnesintryck som NT gör.