Brukar vara väggar, dörrar, bord och dylikt som får ta smällen. Har knäckt en laptop itu som strulade, slog sönder en mobiltelefon med hammare osv. Kan bli lite dyrt i längden . Har dock blivit lite bättre med åldern, om jag måste avreagera mig nuförtiden så försöker jag göra det på sånt som inte är så dyrt.

Wow, personligen så har jag snarare problem med att skrika, gråta och få ur mig raseri som jag faktiskt skulle behöva få ut. Har varit frusen inombords i evigheter känns det som.
Annars det enda jag kan komma så långt mot raseriutbrott är att dra på högmusik och lyssna på det istället.

Numera hanterar jag dom genom att stanna upp en extra sekund. Detta är möjligt tack vare min medicinering för ADHD. Innan så slog jag helt enkelt sönder saker bara.

I min släkt har vi ett italienskt temperament. Jag kunde bli riktigt vansinnig när jag var yngre. Nu brukar jag gå ut i skogen ett tag och andas djupa och lugna andetag. Det hjälper för mig. Det hjälper mig även mot oro.

Mina raseriutbrott går från raseri till depression inom loppet av 2 sekunder ungefär. Jag blir arg, men vänder den ilskan inåt och tänker på det faktum hur någon kan vara så värdelös som jag är och fortfarande existera är en förbannad gåta. Jag blir arg och sedan väldigt, VÄLDIGT ledsen innan någon ens hunnit fatta att jag blev arg. Jag SER inte mig själv som värdelös och om jag lämnas ensam utan saker att oroa mig över så är jag en tämligen munter prick som kan brista ut i sång och skratta och roa mig.


Vid 2 tillfällen har ilskan vänt sig utåt, och då mot en person som försökt lägga ord i munnen på mig och anklagat mig för misskötsel av djur. En militant vegan som ansåg att vi inte ska hålla husdjur. Djur är de varelser jag värderar högst på jorden efter min familj (mamma, pappa, 5 syskon och mormor) och jag skulle snarare skära handen av mig själv än göra ett djur illa.

Vid de tillfällena har folk blivit rädda, backat och varit spaka i flera timmar medan jag har suttit för mig själv i ett hörn och bligat elakt på folk. Vid båda tillfällena har de andra varit först med att söka kontakt, för jag har blivit så arg att det inte skulle röra mig i ryggen om de föll döda ner och jag aldrig mer behövde ha med dem att göra och på något sätt tror jag det framgick väldigt tydligt.

Den andra gången var när en kvinna hade sett Cesar Millan på TV4+ och ansåg sig veta hur man visar sig som "ledare" över en hund. Jag kommer och går med min hund, hennes hund vänder sig för att titta på min och då tar kvinnan tag i hunden, drar upp halsbandet alldeles bakom käkbenet på den, sliter till och dänger ner hunden på marken i en "alfarullning".

Jag gick från mörkblond, blåögd ung kvinna till en viking svingandes en yxa på 1 ögonblick. En lång tirad följde där jag på något sätt lyckades sammanfatta nya rön inom hundträning (som går LÅNGT ifrån alfa och dominanstänk), djurplågeri, hur bandet under käkbenet stammar från tortyrmetoder för människor samt hennes inkompetens samt en fråga gällande VAD hon trodde sig uppnå med den där behandlingen på bara 2 andetag. Hon svarade att "hundar måste veta vem som bestämmer" i en vag ton, varpå jag replikerade "Är du oförmögen att förse en hund med den trygghet och träning som krävs för detta och istället känner dig tvingad att bruka våld, så ska du inte ha hund".

Jag svär, jag pratade mer med en främling på den stunden än vad jag gjorde under resten av det året...Djur = skarpladdat ämne.

Överlag så är det dock ilska till hastig och skarp depression inom loppet av sekunder när jag blir arg. Det som triggar detta för det mesta är när jag har mycket att göra på en och samma gång. Jag slår aldrig sönder grejer, jag är alldeles för rädd om de få prylar jag har.

mitt ex var lite labil, hon hamna på psyket en gång, men de medecinerade henne inte
ej heller utredde de hennes problematik, de sket i henne. så hon fick ingen hjälp.

de e jobbigt när blomkrukorna flyger omkring.

Stänger in mej på mitt rum och drar på musik.
Eller går ut och springer, eller slår på några träd.

Stänger in skiten tills jag känner för att radera världen när det nu blir.

Issa Jesus skrev:mitt ex var lite labil, hon hamna på psyket en gång, men de medecinerade henne inte
ej heller utredde de hennes problematik, de sket i henne. så hon fick ingen hjälp.

de e jobbigt när blomkrukorna flyger omkring.

Hon skulle tagit med blomkrukorna till psyket och låtit dem flyga där så hade det nog blivit någon form av behandling! Om den däremot hade blivit rätt och varit till hjälp är en helt annan fråga.

När jag blir riktigt arg går oftast något sönder, kan bli dyrt ibland.

Idiot skrev:Men det är ju så jävla SKÖNT att få göra det också.

Tex. att kasta mobiltelefonen allt man har rätt in i väggen, utan att sikta, utan bara kasta iväg den i full kraft. Det är så jävla skön känsla.

Så ibland blir det så att jag lite halvt provocerar min omgivning för att få dem att "fylla bägaren över kanten".
Visserligen kan jag trigga detta själv genom att tänka på saker som irriterar mig/gör mig arg eller ledsen.. Det gör jag genom att gå igenom "minnes-banken" och fokusera på händelser som jag hatar.

Det som är mitt livs absolut största enskilda problem (och det som gjort att jag sökt hjälp och nu väntar på utredning) är alltså något som du längtar efter och njuter av?

Vi är alla olika, antar jag.

En liten fråga till er som får raseriutbrott. Hur reagerar omgivningen? Blir de rädda för er eller typ bara tycker ni är löjliga eller reagerar det med ett eget raseriutbrott så de blir ett jävla liv.

Jag får själv aldrig raseriutbrott och tycker de är väldigt väldigt obehagligt med folk som gapar/skriker o har sönder saker. Blir helt ärligt fruktansvärt rädd och börjar ofta gråta och ibland svimmar ( min kropp har fått för sig att svimma vid rädsla eller smärta )

Linda skrev:En liten fråga till er som får raseriutbrott. Hur reagerar omgivningen? Blir de rädda för er eller typ bara tycker ni är löjliga eller reagerar det med ett eget raseriutbrott så de blir ett jävla liv.

Jag får själv aldrig raseriutbrott och tycker de är väldigt väldigt obehagligt med folk som gapar/skriker o har sönder saker. Blir helt ärligt fruktansvärt rädd och börjar ofta gråta och ibland svimmar ( min kropp har fått för sig att svimma vid rädsla eller smärta )

Folk kan väl käfta emot, men den vanligaste, och sundaste, reaktionen är förstås rädsla. Vilket är anledningen till att raseriutbrott är ett enormt problem som bör bekämpas med all tillgänglig kraft.

Sist fick jag det på stället jag är på och slog näven i väggen och skrek. Det var en individ som var hotfull och det förekom förtal vilket gjorde mig vansinnig, så jag slog näven i väggen och vände mig mot individen och skrek att om jag hotas igen så åker denne ut genom fönstret. Vände mig om, gick ut ur rummet och gick till min "safe place" och stod med knutna nävar och skakade. Sen var det tyst. Förutom personal som kom springandes.

Spräckte en liten del av huden på handen.

Jag bad frivilligt samtliga som hörde det om ursäkt och beskrev situationen. Det blev även krissamtal för individer som kände sig upprörda efter det. Jag bad om ursäkt för att jag betedde mig så och att jag egentligen är harmlös, men att en viss situation störde det. Det var en fullvuxen man i medelåldern, så det var en sak. Kvinnorna blev skärrade, men jag beskrev det. Känner mig mer accepterad nu än innan. Alla är väldigt vänliga mot mig.

Det är lugnt annars blir jag inte arg, men känner jag mig hotad blir jag inte trevlig. Och förekommer det någon form av förtal blir jag inte heller särskilt trevlig.

Jag hanterar ilskan genom att rikta större delen av den inåt. De flesta ser itnemycket av den. Någon enstaka gång har det gått så snabbt så min medvetna hjärna inte hunnit med och då har det blivit lite jobbigt. Den gång jag tänker på var det som tur var en person med en god portion humor som kunde ta det hela. När jag är själv eller med djuren kan jag leva ut ilskan. Givetvis riktar jag den inte mot djuren utan vänder mig bort. Hitills har de mest tittat på mig och undrat vad jag håller på med. Mina djur är tränade att reagera på saker jag ber dem om inte störande "brus" i omgivningen så djuret vet mycket väl att utbrottet och ilskan inte är riktat mot det. När jag fått mitt utbrott, sist kastade jag en sak hårt i en vägg och svor högt och ljudligt, så kan jag vända mig tillbaka mot djuret klappa på det och tacka för att det accepterar mig för den jag är, utan fördommar .

Det här med ilska är ett stort problem. Jag tror att detta är en stor del av mina återkomande depressioner. All ilskan jag riktar inåt är destruktiv att bära på och jag kan inte få ut den vid ett senare tillfälle. Det skulle dock skapa större problem att leva ut den. Jag minns tydligt min fars vredesutbrott när jag var liten. Han tappade mer eller mindre kontrollen på sig själv även om han aldrig gjorde någon illa. Det var mycket obehagligt och jag bestämde mig då för att aldrig släppa kontrollen på det sättet. Det är på sätt och vis skönt iom att mina vänner blir förvånande när jag säger att jag har ett mycket skarpt humör men väldigt negativt iom att det låser mig väldigt hårt känslomässigt. Den här låsningen jag tillskansat mig gör att jag aldrig vågat dricka alkohol, som tur är tycket jag det är vidrigt äckligt också men det är en stort handikapp i det här samhället framförallt som jag ju redan har ett stort socialt handikapp. Det gör också att jag låses ganska kraftigt även i andra yttringar av känslor så fort någon annan människa, med några enstaka få undantag, är närvarande.

På gymnasiet fick vi i uppgift på bilden att rita vår ilska. Min bild var en liten liten svart prick och läraren tyckte att det var en liten ilska, haha. När jag förklarade vad den föreställde altså en skarpladdad granat som kan explodera när som helst så blev han nästan chockad och jag tror även lite rädd. Folk har alltid sett mig som snälla, milda och timida Jakaranda.

Tyvärr lever vi i en kultur där denna typ av känslor inte är acceptabla. Jag har läst på ett annat forum om en tjej som var ihop med en kille som fick den här typen av utbrott, altså dunkade näven i väggen eller liknande. Inga hot mot henne överhuvudtaget och inga tecken som tyder på tex en normaliseringsprocess. Hon fick tipset av alla att hon skulle göra slut eftersom han garanterat skulle slå på henne endera dagen. Detta beteende ansågs inte vara accpetabelt då man inte ska få denna typ av ilskeutbrott. Det gör mig lite rädd. Har vi inget existensberättigande alls i samhället även om vi endast ger oss på döda ting och inte ens slår sönder eller skadar dem?

Kostymhippie skrev:Lonya: perversa svin som njuter av att få människor med vår problematik ur kontroll finns det gott om tyvärr. Det bästa är att hålla dessa individer väldigt kort, ha ingen kontakt med dom om man inte absolut måste. Speciellt barn och yngre tonåringar har dessa drag och hos vissa kvarstannar beteendet i vuxen ålder.

Exakt! Bra skrivet av dig

Jag har aldrig haft raseriutbrott, jag är så enormt lugn så de gånger jag ens blir /arg/ under ett år kan räknas på ena handens fingrar. Känns väldigt främmande att ens fundera över raseriutbrott för mig.

Sen jag separerade från min ex så hade jag sällan raseriutbrott men sen jag blev ihop med min nuvarande för 19 månader sedan har jag inte haft ett enda.

Innan separationen däremot speciellt mot slutet av vårt förhållande så hade jag flera i veckan, det är så skönt att den tiden är över.

Har bara hänt en gång att en stol flög. Annars gormar jag bara. För det mesta kan jag kontrollera mig själv. Annars får mamma stiga i mellan. Åh, just det, mamma har fått en smäll också en gång, hon råkade...just gå i mellan.
Raseriutbrott var vanligare för mig när jag var liten.

När jag blir arg så brukar jag svära och det har hant att jag slår på saker fast jag kunde få värre utbrott när jag va mindre och när jag blir arg så har det oftast med sport att göra

Jag förstår inte varför människor blir arga överhuvudtaget. Raseriutbrott?? Varför gör man sånt? det leder ju ingen vart... Om man vill uppnå någonting så är det bäst att tänka och då kan man resonera sig fram till det bästa tillvägagångssättet. Om någon blir arg så brukar jag påminna mig själv om att den är en organism vars gener har aktiverats av omständigheter som får den att utföra beteendet "ilska". Vi har ingen fri vilja, kom ihåg det. Att bli arg på en annan människa är typ som att bli arg på en vägg, människor är bara ännu en klump av materia.

I mitt fall handlade det väldigt mycket om frustration, jag hamnade i ett läge där ingenting jag gjorde hjälpte, det kändes som att dunka huvudet i en stenmur...

Det gick helt enkelt inte att kommunicera och besök hos famileterapeut gjorde saken nästan än värre. Hon kunde nämligen prata i timmar, jag behöver tänka efter hela tiden och i varje tankepaus jag tog så började hon prata direkt. När jag istället provade med att skriva vad jag försökte få sagt så förstod hon ändå inte vad jag menade, hon drog hela tiden förutfattade meningar och all kommunikation blev därmed totalt fruktlös.

KourosGould skrev:Jag förstår inte varför människor blir arga överhuvudtaget. Raseriutbrott?? Varför gör man sånt? det leder ju ingen vart... Om man vill uppnå någonting så är det bäst att tänka och då kan man resonera sig fram till det bästa tillvägagångssättet. Om någon blir arg så brukar jag påminna mig själv om att den är en organism vars gener har aktiverats av omständigheter som får den att utföra beteendet "ilska". Vi har ingen fri vilja, kom ihåg det. Att bli arg på en annan människa är typ som att bli arg på en vägg, människor är bara ännu en klump av materia.

Om vår vilja är fri eller inte, det är någor som dryftats av filosofer ända sedan hedenhös, och i högsta grad än idag. Du verkar vara lite av determinist, men det är inget som är något slags fakta. Jag är betydligt mer av en liberalist och hävdar bestämt att, även om det är kemiska processer, och man tycker sig se ett och annat i MRT då man kollar på råtthjärnor, så har vi ett ansvar för vad vi gör och tänker. Man har en skyldighet att vara så bra man kan, och då andra beter sig illa har man rätt att reagera. Ilska är inget alltigenom ont, då det inte spårar ur helt. Det är feedback som kan vara nyttig.

Framför allt bortskämda människor mår bra av att ta emot några sopor ovett, gör dem gott.

KourosGould skrev:Jag förstår inte varför människor blir arga överhuvudtaget. Raseriutbrott?? Varför gör man sånt? det leder ju ingen vart... Om man vill uppnå någonting så är det bäst att tänka och då kan man resonera sig fram till det bästa tillvägagångssättet. Om någon blir arg så brukar jag påminna mig själv om att den är en organism vars gener har aktiverats av omständigheter som får den att utföra beteendet "ilska". Vi har ingen fri vilja, kom ihåg det. Att bli arg på en annan människa är typ som att bli arg på en vägg, människor är bara ännu en klump av materia.

Vilken självmotsägelse. Om det inte finns nån fri vilja, så går det ju inte heller att välja bort ilska och eventuella utbrott.