Har läst massor med trådar här på forumet och det verkar finnas många missförstånd kring vad som är "normalt".
.
Jag känner igen mig mycket i problematiken men jag tror många av de svårigheter som beskrivs är betydligt vanligare bland neurotypiska också, vanligare än vad folk här verkar inse?
Bör säga att jag utgår ifrån mig själv, och hur jag uppfattat att folk fungerar, så jag kanske är helt ute och cyklar.

Ett exempel är att alla neurotypiska vet hur de ska reagera och bete sig i alla tänkbara situationer, att de har en magisk förmåga kallad intuition som sköter allt automatiskt. Detta tror jag inte på. Alla människor kan vara, och är, osäkra i olika situationer, framförallt i nya eller ovanliga.
Om någon gråter blir alla människor obekväma, och blir osäkra på vad de ska göra, om de inte är vana att ha hand om gråtande personer.

Jag har frågat många kring detta och ingen har upplevt att sociala interaktioner och kroppspråk sker helt och hållet automatiskt, det avläses inte med magiska krafter, nej, de tänker på vad de upplever och sen reagerar de.
Socialt samspel behöver man lära sig och öva på precis som allt annat. Man föds inte med förmågan att förstå alla sociala sammanhang, nya sammanhang måste man uppleva för att förstå.
Inte konstigare än att man måste lära sig nya tekniker i ett hantverk ju mer material och ju mer avancerade projekt man vill syssla med.

Och sen det här med att tycka att folk pratar om ointressanta saker, ja, alla människor kan bli uttråkade av meningslösa samtal och småprat. Att låtsas eller fejka intresse eller prata om vädret kan kännas obekvämt och falskt för alla. Sen kan man vara olika tolerant för det. Det handlar återigen om att träna och vänja sig.
Har man dessutom suttit mycket instängd hemma och undvikit det sociala länge så är jag ganska säker på att det kommer att kännas svårt och konstigt, oavsett asperger eller inte.

Har du aspergers? Om ja, hur länge sedan var det du fick diagnos? Personligen tycker jag hela ditt inlägg handlar mer om att tala om hur lite du avviker "trots" diagnos.
Om du inte har diagnos så handlar ditt inlägg snarare mer om trångsynthet och okunskap.

Inser att jag antagligen lär behöva utveckla och bemöta dina argument om min åsikt ska ha minsta rimliga chans att ha någon vikt.

Myrkr skrev:Jag har frågat många kring detta och ingen har upplevt att sociala interaktioner och kroppspråk sker helt och hållet automatiskt, det avläses inte med magiska krafter, nej, de tänker på vad de upplever och sen reagerar de.

Nej, allt kroppspråk sker inte automatiskt. Däremot sker en stor del av kroppspråks-, minspels- och tonlägestolkningen automatiskt. De saker de tänker på är sådant som blir övertydligt eller udda eftersom det signalerar större "problem".
Som aspergare missar du mer än halva informationsflödet när du pratar med folk eftersom den där automatiska tolkningen antingen inte vill fungera alls eller vrider saker snett.

Som om det inte vore nog så skickar du själv ut signaler som kan vara helt åt helskotta, utan att du har en susning om det. Eftersom vi inte speglar (härmar) andra när vi växer upp på samma vis som NT gör så blir ofta resultatet att vårt kroppspråk, vårt minspel och våra tonlägen inte hamnar inom "normen" och kan därför missuppfattas när det tolkas enligt NT-modellen.

Myrkr skrev:Socialt samspel behöver man lära sig och öva på precis som allt annat. Man föds inte med förmågan att förstå alla sociala sammanhang, nya sammanhang måste man uppleva för att förstå.
Inte konstigare än att man måste lära sig nya tekniker i ett hantverk ju mer material och ju mer avancerade projekt man vill syssla med.

Jo lite konstigare blir det eftersom det upptar en sjujäkla massa energi att medvetet hålla allt du ser och hör i huvudet och tolka det samtidigt som du för en konversation med människan. Ett fenomen som inte sällan leder till att man som aspergare åker på en kraftig social baksmälla när man varit ute och umgåtts. Du blir mentalt utmattad helt enkelt.

Myrkr skrev:Och sen det här med att tycka att folk pratar om ointressanta saker, ja, alla människor kan bli uttråkade av meningslösa samtal och småprat. Att låtsas eller fejka intresse eller prata om vädret kan kännas obekvämt och falskt för alla. Sen kan man vara olika tolerant för det. Det handlar återigen om att träna och vänja sig.

Ehh.. det där hänger på gradskillnader hos svårigheterna samt intressen hos personer med AS. En person som är rätt svårt drabbad av AS kan för sitt liv inte intressera sig för något folk babblar om såvida det inte rör personens intressen (vilket ofta handlar om få intressen - inte sällan ett enda). Aspergerpersonen tenderar dessutom att endast tala om sitt intresse när denne ska "socialisera" och kan många gånger missa (och ibland till och med ignorera) försök att byta ämne.

Att träna bort detta är nog hart när omöjligt. Att lära sig låtsas möjligen men för en så pass drabbad aspergare lär det vara rent ut själsdödande för att inte tala om den enorma mängd energi som skulle gå åt på absolut inget alls egentligen.

tahlia skrev: Har du aspergers? Om ja, hur länge sedan var det du fick diagnos? Personligen tycker jag hela ditt inlägg handlar mer om att tala om hur lite du avviker "trots" diagnos. Om du inte har diagnos så handlar ditt inlägg snarare mer om trångsynthet och okunskap.

Känns olustigt att bli kallad trångsynt när jag försöker ställa frågor för att minska min okunskap. Jag utreds för asperger, och om det är svårt och vagt för mig så är det nog det för andra också.

Detta är alltså inte en attack eller ett försök att förringa problematiken, jag försöker bara förstå liketer och olikheter samt bena ut en del missförstånd.

I många av trådarna jag läst så verkar folk hej vilt diagnostisera varandra för helt vanliga företeelser.
T ex "Jag har svårt att prata med folk och en gång skrattade jag när någon gjorde sig illa och när jag var på min kusins gammelfarfars begravning kände jag ingenting, fast alla andra verkade göra det, har jag asperger?"
Ja, säger någon, för de känner igen sig precis.
Detta skapar ju en enorm förvirring eftersom det är fullkomligt normalt att känna så ibland. Jag har fått lära mig att det är så, men alla verkar inte ha fått göra det, eller så missar jag något underförstått här.

tahlia skrev:Nej, allt kroppspråk sker inte automatiskt. Däremot sker en stor del av kroppspråks-, minspels- och tonlägestolkningen automatiskt. De saker de tänker på är sådant som blir övertydligt eller udda eftersom det signalerar större "problem". Som aspergare missar du mer än halva informationsflödet när du pratar med folk eftersom den där automatiska tolkningen antingen inte vill fungera alls eller vrider saker snett.

Som om det inte vore nog så skickar du själv ut signaler som kan vara helt åt helskotta, utan att du har en susning om det. Eftersom vi inte speglar (härmar) andra när vi växer upp på samma vis som NT gör så blir ofta resultatet att vårt kroppspråk, vårt minspel och våra tonlägen inte hamnar inom "normen" och kan därför missuppfattas när det tolkas enligt NT-modellen.

OK. Jag har personligen svårt för kroppsspråk och mimik och folk säger att jag är uttrycksfull som en död sill. Så kanske är det för mig svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda, att vifta och grimasera känns helt överflödigt.
Men när jag påpekat detta verkar de flesta känna igen sig, de kan också reagera på yviga rörelser eller missa innebörden av olika gester och blickar.

Jag är dessutom skeptisk till att sociala interaktioner någonsin blir helt omedveten, folk tänker och reflekterar konstant, det går inte att komma ifrån.
Det här med logikcentrum kontra social intuition känns väldigt vagt för mig och de enda förklaringar jag fått beskriver det som att neutotypiska har någon slags övernaturlig magkänsla som tolkar allt automatiskt. Jag kan inte köpa det.

Att lista ut hur människor tänker och fungerar är ju endel av att vara mänsklig, se bara på all psykologi och filosofi som ägnas åt det, och all humor som går ut på att det blir fel.
Det är uppenbarligen svårt för neurotypiska också.

tahlia skrev:Jo lite konstigare blir det eftersom det upptar en sjujäkla massa energi att medvetet hålla allt du ser och hör i huvudet och tolka det samtidigt som du för en konversation med människan. Ett fenomen som inte sällan leder till att man som aspergare åker på en kraftig social baksmälla när man varit ute och umgåtts. Du blir mentalt utmattad helt enkelt.

Det sägs oftast att detta är typiskt för asperger, och det har varit ett problem för mig också, men varenda jäkel jag har frågat har upplevt det som kallas "social baksmälla". Det tycks vara stressigt för alla att umgås ibland, särskilt om de är trötta eller om det är mycket eller nytt folk.

Myrkr skrev: Det tycks vara stressigt för alla att umgås ibland, särskilt om de är trötta eller om det är mycket eller nytt folk.

Ja det stemmer, alle blir stresset og trötta. Forskjellen slik jeg opplever det er at andre jeg kjenner gjerne gjør det igjen og igjen selv om de blir slitne og de blir raskere uthvilt igjen. Jeg har ikke sjans til å følge det tempoet eller den livsstilen.

Jeg har prøvd å være med folk i sosiale sammenhenger mange ganger, fester og konserter og alt mulig fordi jeg ikke ville være alene men det er tortur hver eneste gang. Det er vanskelig å være alene men det er lettere enn å være med andre folk, etter 2 timer er jeg helt ødelagt. Hvis alle opplevde det samme som meg så hadde ingen møtt andre folk, noensinne, alle hadde sittet alene hjemme hele tiden.

Jeopardy Lane skrev:

Myrkr skrev: Det tycks vara stressigt för alla att umgås ibland, särskilt om de är trötta eller om det är mycket eller nytt folk.

Ja det stemmer, alle blir stresset og trötta. Forskjellen slik jeg opplever det er at andre jeg kjenner gjerne gjør det igjen og igjen selv om de blir slitne og de blir raskere uthvilt igjen. Jeg har ikke sjans til å følge det tempoet. Jeg har prøvd å være med folk i sosiale sammenhenger mange ganger, fester og konserter og alt mulig og det er tortur hver eneste gang. Etter 2 timer er jeg helt ødelagt. Hvis alle opplevde det samme som meg så hadde ingen møtt andre folk, noengang, alle hadde sittet alene hjemme.

Jag upplever samma sak. Men är det verkligen svart eller vitt?
Vissa klarar mer än andra, vissa är starkare och vissa är svagare. Är rimligtvis likadant med det sociala, vissa vill och kan ses varje dag, andra vill och kan en gång om året, men därimellan måste det finnas en enorm grå zon, hur vet man vad som beror på asperger och vad som bara är vanlig stress?

Myrkr skrev: hur vet vad som beror på asperger och vad som bara är vanlig stress?

Hvis du har Asperger og sosiale problemer og du har vært med folk som ikke har Asperger så vet du forskjellen. Trust me, there`s a f****** huge difference. Jeg var 30 år når jeg fikk diagnosen så jeg gikk i mange år og var `vanlig` og prøvde å passe inn men jeg fikk det aldri til å stemme, jeg så på andre folk og sammenlignet med meg selv og det var så enorme forskjeller, vi reagerer ulikt.

Jo, jag känner igen mig i vad du säger, är själv 30 och alltid kännt att jag överansträngt mig för att förstå alla konstigheter folk har för sig när de pratar. Men jag kan inte avgöra varför jag tycks ha så mycket svårare för det och är tvungen att lägga så mycket energi på det.

T ex så tänkar jag så här, människor föds olika och har olika styrkor och svagheter.
Vissa har talang för musik och det kommer naturligt för dom, andra är helt värdelösa musiker men de kan med ansträngning öva sig tills de blir åtminstone mediokra. Musik behöver man inte vara duktig på för att klara sig i samhället.

Att vara social är däremot ofta nödvändigt, så vad händer om man är socialt värdelös men aldrig får lära sig hur man gör? Skulle inte detta misstolkas som asperger? Det måste väl finnas socialt svaga människor utan att för den saken ha asperger. Så hur vet man vad som är vad?

Myrkr skrev:

Jeopardy Lane skrev:

Myrkr skrev: Det tycks vara stressigt för alla att umgås ibland, särskilt om de är trötta eller om det är mycket eller nytt folk.

Ja det stemmer, alle blir stresset og trötta. Forskjellen slik jeg opplever det er at andre jeg kjenner gjerne gjør det igjen og igjen selv om de blir slitne og de blir raskere uthvilt igjen. Jeg har ikke sjans til å følge det tempoet. Jeg har prøvd å være med folk i sosiale sammenhenger mange ganger, fester og konserter og alt mulig og det er tortur hver eneste gang. Etter 2 timer er jeg helt ødelagt. Hvis alle opplevde det samme som meg så hadde ingen møtt andre folk, noengang, alle hadde sittet alene hjemme.

Jag upplever samma sak. Men är det verkligen svart eller vitt?
Vissa klarar mer än andra, vissa är starkare och vissa är svagare. Är rimligtvis likadant med det sociala, vissa vill och kan ses varje dag, andra vill och kan en gång om året, men därimellan måste det finnas en enorm grå zon, hur vet vad som beror på asperger och vad som bara är vanlig stress?

Självklart är det inte svart och vitt utan det finns allt emellan också. Det är ju ett spektrum. Och jag känner igen dem tankarna - framför allt om man är i diagnosfasen. Då är det naturligt att man vill kunna skilja på vad som är Asperger och vad som är normalvariant. Och att man vill kunna utesluta andra orsaker. Helt förståligt.

Samtidigt är det också helt förståligt att folk som har Asperger inte vill räknas in bland "genomsnittlig osäkerhet", eftersom de flesta har betydligt svårare på dessa områden. Annars hade de inte fått diagnos, eller hur?

Jag tror att det hör till diagnosfasen, att man ältar sånt.

Myrkr skrev:Jo, jag känner igen mig i vad du säger, är själv 30 och alltid kännt att jag överansträngt mig för att förstå alla konstigheter folk har för sig när de pratar. Men jag kan inte avgöra varför jag tycks ha så mycket svårare för det och är tvungen att lägga så mycket energi på det.

T ex så tänkar jag så här, människor föds olika och har olika styrkor och svagheter.
Vissa har talang för musik och det kommer naturligt för dom, andra är helt värdelösa musiker men de kan med ansträngning öva sig tills de blir åtminstone mediokra. Musik behöver man inte vara duktig på för att klara sig i samhället.

Att vara social är däremot ofta nödvändigt, så vad händer om man är socialt värdelös men aldrig får lära sig hur man gör? Skulle inte detta misstolkas som asperger? Det måste väl finnas socialt svaga människor utan att för den saken ha asperger. Så hur vet man vad som är vad?

Om du inte har vuxit upp totalt isolerad, så tror jag inte att man kan vara så värst "social svag" om det inte är Asperger. Nuförtiden jobbar man ju med barn i skolan på sociala färdigheter. Och ändå är skillnaderna så stora. Och fortfarande finns det en del som är svaga där.

Att tycka vissa situationer är jobbigt ibland är en sak. Att de kräver utmattning och vila i minst ett dygn varje gång är en helt annan sak. Liksom om det finns ett ointresse för sammankomster medan +5VDC = cos(8x+5) genast drar igång endorfiner..

På vilket sätt arbetar skolan med sociala färdigheter? är det genom att skälla ut de som missat det viktiga i att jaga en liten boll? - den pedagogiken skulle nämligen inte förvåna mig. Vi kan kalla den för inbankad passering. Det ser ut som att det fungerar. Men det gör det inte förutom att personen räknar ut hur den skall göra för att undvika utskällningar.

Tack för dina svar Toblerone, känns skönt att höra att det inte är ovanligt. Har funderat på detta konstant i flera dagar nu, mitt skolarbete har blivit lidande