Debattartikeln gäller utvecklingsstörda men detta borde väl i princip gälla alla som lever på sjukersättning och bor på gruppboende. De kan inte heller "öka sina inkomster" genom att jobba mer/söka ett bättre avlönat jobb. De lever på sjukersättning. Ev Daglig verksamhet (DV) ger bara habiliteringsersättning som knappt täcker resekostnaderna.

Ordf i FUB i DN Debatt skrev:Riksförbundet FUB, Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, har genomfört en ekonomisk kartläggning över de inkomster och utgifter som en person med utvecklingsstörning har. Resultaten redovisas i rapporten med just titeln ”Fångad i fattigdom?” som släpps i dag, fredag. Den visar svart på vitt att det inte ens är en fråga om ett liv på existensminimum som många av våra medlemmar har. Nej, i stället är det en fråga om hur mycket minus en person hamnar på varje månad.

De personer det handlar om är individer som bor på gruppbostäder enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och därmed har stora omvårdnadsbehov. De saknar arbetsförmåga. De är helt beroende av socialförsäkringssystemen för sin försörjning och av samhällets stöd och hjälp i sitt dagliga liv. Ett stort problem är att principen som säger att ingen ska ha extra kostnader till följd av sin funktionsnedsättning har urholkats vad gäller hyror i gruppbostäder.

http://www.dn.se/debatt/utvecklingsstor ... domsfalla/

Att minska sina bokostnader är i praktiken omöjligt.

Eftersom personerna i fråga är i behov av stöd och hjälp i sin vardag är de ofta hänvisade till de gruppbostäder som erbjuds av kommunen. I gruppbostäder ges just den omvårdnad och den sociala kontext som dessa personer är i behov av. Deras möjlighet att som andra medborgare välja lägenhet efter pris och läge är därmed mycket mindre.

Inte heller hjälper det om anhöriga betalar in extra pengar varje månad, då försvinner i stället bostadstillägget.

Anhöriga kan visserligen skjuta till pengar för att den enskilde personen ska få pengarna att räcka, men att försöka bygga upp en ekonomisk buffert för att försäkra sig om att personen har det bra även när de anhöriga har gått bort lönar sig inte. Då riskerar nämligen det statliga bostadstillägget från Försäkringskassan att dras ned. Hur man än vänder och vrider på sig sitter man alltså i en usel sits utan några möjligheter att själv förändra den.

Eftersom de utvecklingsstörda/funktionshindrade har så dålig ekonomi är det svår för dem att ta sig ut på aktiviteter.

Verkligheten står därför många gånger i bjärt kontrast till de absolut fantastiska intentionerna i LSS om jämlikhet i levnadsvillkor, delaktighet i samhällslivet och möjlighet att få leva som alla andra. LSS är en fantastisk lag – den vill vi och alla riksdagspartier värna om, därom råder ingen tvekan.

Det råder inte brist på utredningar med åtföljande rapporter, däremot på åtgärder.

Redan 2008, i den statliga utredningen ”Brist på brådska”, fick regeringen uppgifter från Riksförbundet FUB som klart visade att personer som har en utvecklingsstörning kan ha en negativ disponibel inkomst. I utredningen ”Möjlighet att leva som andra” från 2008 lade utredningen fram ett förslag om att höja det statliga bostadstillägget och att utreda hyressättningen i LSS-bostäder. Tyvärr vidtogs inga åtgärder som förbättrade den ekonomiska situationen. I Socialstyrelsens rapport ”Alltjämt olikt” från 2010 konstaterades att den ekonomiska situationen för personer med funktionsnedsättning inte har studerats i tillräcklig utsträckning och att regeringen borde ta initiativ till en översyn av den ekonomiska situationen.

Statens folkhälsoinstituts ”Strategi för genomförande av funktionshinder politiken 2011–2016” visar att personer som har en utvecklingsstörning har sämre levnadsförhållanden på i stort sett alla livsområden än befolkningen i övrigt, i synnerhet vad gäller arbete, inkomst och socialt umgänge.

I SKL:s rapport ”Hyresnivåer i särskilda boenden” från 2013 föreslogs att det statliga bostadstillägget ska höjas. Till skillnad mot ålderspensionärer har det statliga bostadstillägget legat på samma nivå sedan 2007. I samma rapport, som visserligen byggde på ett litet antal undersökta kommuner, framkom det att 18 procent av personer med en funktionsnedsättning som har ett särskilt boende enligt LSS eller SoL (socialtjänstlagen) är hänvisade till att söka ekonomiskt försörjningsstöd.

Eftersom anhöriga ofta skjuter till det som fattas, finns ingen statistik om hur många som egentligen går med underskott.

Jag tycker det var ett superviktigt inlägg som du skrev!

Jag råkade av misstag flytta från ett gruppboende i Norra Stockholm till ett SoL-boende i Södra. För jag behövde/ville flytta.

Flera av mina grannar här verkar vara fattiga, fångna i sitt, och i den mekanism som du nämner,

Eftersom det gjordes LSS-boende av det i stället, så får dom andra flytta. Jag fick en Aspergerdiagnos, och får bo kvar, men jag är chockad över vad jag upplevde här.

Jag visste inte att det fanns olika typer av gruppboende - men jag hade inget val, ändå.

Uppenbart är att man dels inte får ha några konsumtionsbehov förutom mat och cigaretter. För dom jag sett här, jagade som vansinniga efter pengar till kaffe och tobak.

Jag själv lärde mig hur hårt det är på samhällets botten, men jag undrar nu vad som hände under 2,5 år egentligen? Jo, grannarna, mystiska personer, har under avflyttningen påverkat det extrema liv som jag själv hade på ett högst anmärkningsvärt sätt. Jag känner mig klart hotad, även om några nu är härifrån.

Men åter till ditt inlägg, så kan jag inte gissa exakt hur fattigdomen grundas. Det enda jag börjat fundera över för egen räkning, är om tjänstepensionen som jag själv lyckligtvis har, kommer att räcka när jag någongång blir ålderspensionär.

Jag är dock mer fundersam över vilka mystiska saker som fungerar eller påverkar detta boende. För jag känner mig allvarligt hotad, och då har min schizofreni ändå varit praktiskt taget helt fri från paranoida upplevelser. Vården fungerar bra, bortsett från missförstånd.

Och de stackars grannar som bott under SoL, verkar ha bott på "fattighuset". Jag blev chockad förståndsmässigt av vad som mötte mig här. Som kristen, så betraktar jag det hela som ett mysterium. Sjysstaste grannen flyttade först, och jag hoppas att dom får det bättre än här.

Jag är osäker på skillnaden mellan deras problem, och utvecklingsstördas. För fattigt värre är det. Och Aspergerpatienter har det kanske inte mycket bättre, eller hur har andra med gruppboende här det?

Själv har jag inte egentligen råd att leva så som jag gör. Jag tär på mina besparingar, men jag har av olika skäl valt detta.

Och jag själv kan i nödfall kanske tjäna lite pengar, t.ex på data-kompetens som mitt liv på 90-talet vant mig vid. Men lite konsulterande via Internet är inte så lätt att få igång.

Och slutligen, så ser jag inte hur man kan klara sig med den nämnda problematiken, jag tycker det dessutom är en viktig faktor om man är Svensk medborgare. Vet inte hur en sådan sak påverkar.

Sorgligt.