Här kommer en tråd där ni i detalj kan dela med er av era mest extrema erfarenheter där ni blivit impulsiva och tagit övermodiga beslut då ni helt enkelt inte tagit hänsyn till er Asperger. Berätta gärna vilka konsekvenser det fick och vad ni eventuellt lärde er.

Senast för mig var när jag via Arbetsförmedlingen önskade att få praktisera på hypersociala klädkedjan Carlings. Där ska man helst som säljare anamma en tuff stil och samtidigt inge en familjär känsla hos kunderna och gärna bli personlig med dem. Samtidigt ska alla sociala reflexer vara aktiverade utan avbrott, vilket kan vara en otrolig ansträngning för en Aspergare.

Nej men jag ville gärna identifiera mig med den coola imagen. Viljan att bli del av något eftersträvansvärt i samhällets ögon om än hyfsat långt från min personlighet segrade över en gnagande inre känsla av att det inte var rätt för mig.
Jag arbetade 2 h per dag fyra dagar/vecka i en månad. Jag började låtsas att tänka som de andra anställda (ytligt, överexalterat, sälj, sälj, sälj!) och försökte att hänga med i deras tempo utan att låta påskina att jag kände mig fullständigt utmattad inombords efter ca en kvart. Kunderna skulle man alltid säga "hej" och "hej då" till samt snick-snacka om allt möjligt och SAMTIDIGT pracka på dem varor. Ibland kändes det naturligt att hälsa men oftast kom kunder in i hörlurar i sin egen värld och då skulle man ju skrämma bort dem med sin (vad jag känner) "påflugenhet". Resultatet skulle bli att de gick därifrån. Så oftast avstod jag.

Inne i lunchrummet fanns en lapp med en radda egenskaper man helst ska ha som säljare på Carlings och det skrämde livet ur mig med tanke på att det skulle krävas ansträngning och starkt logiskt tänkande för att jag skulle nå upp till ett av idealen som marknadsförare och säljare av kläderna.

Förutom Aspie-svårigheterna har jag trauman i bagaget vilka har medfört lätt social fobi. Att prata med kunderna kunde kännas som en krigsföring ibland. Men de märkte nog inte kunderna för jag var så upptagen med att spela "Carlings-aktig" utåt. Man kanske skulle säga att jag utkämpade ett inbördeskrig - min vilja att anpassa mig låg i konflikt med mina svårigheter.

Efter praktiken kom jag fram till att jag inte lämpades som säljare i en butik. Det visste jag väl innan, men en impulsdriven fåfäng önskan om att bli omtyckt och passa in bland typiska NT:s styrde mina aktioner i helt fel riktning den gången.

Jag är 21 år gammal och kämpar fortfarande med att acceptera diagnosen som jag fick när jag var 15. Därav mitt val av praktikplats. Så kan det gå ibland.

Vad vill ni dela med er av?

Jag har gjort något liknande. Var borta från arbetsmarknaden hur länge som helst, stundtals sjukskriven, hoppat av och på högskoleutbildningar och gått en del åtgärdsprogram, men inget har lett nån vart.
Men nu mådde jag bra, hade nyss fått höra att jag led av social fobi så tänkte "ta tjuren i hornen" och söka nånting där man träffar folk hela dagarna! jättesmart tyckte jag.
Började praktisera som boendestöd, har ju ett helt liv av erfarenhet från psyk som jag kunde få användning av. Fungerade faktiskt bra till en början, kom bra överrens med brukarna, och jag fick många insikter om mig själv, bland annat av att träffa andra aspergare.
Men det var ett helvete på lunchen och all annan tid med de anställda, de var trevliga men jag kunde inte relatera till dom och att kommunicera var en kamp. Det som skulle räknas som vilotid blev det motsatta.
Ganska snart så började jag ringa och sjukanmäla mig mitt i veckorna, bara för att kunna bearbeta allt jag var med om.
Fick gå ner från 75% till 25%, trodde jag skulle vänja mig så småningom, men det blev bara värre och värre. För många intryck och främmande, obekväma situationer. Hjärnan hann liksom inte med.
Så här i efterhand inser jag att jag kunde gått ifrån mer på lunchen och rasterna, men kände mig tvingad att framstå "normal".
Det gäller nog att ta mindre steg men det blir oftast frustrerande.

@TheWonderer92, Detaljera gärna ännu mer vilka egenskaper som Carlings önskade. Det kan ge intressant bild. I vilket fall som helst så har du fått en massa erfarenhet. Underskatta inte denna.

@Myrkr, Vad var det som specifikt gjorde att du inte kunde relatera till dina kollegor?

plåtmonster skrev:@Myrkr, Vad var det som specifikt gjorde att du inte kunde relatera till dina kollegor?

Svårt att förklara det, men som min psykiater uttryckte det, "som att möta en urstam från djungeln med helt annan kultur, seder och språk". Inget fel på dom, men de pratade om saker som var mig både främmande och ointressanta, det var sällan jag kunde bidra med något och när jag väl hade det var det svårt att komma till tals, samtalen hade oftast hunnit övergå i ett annat. Känns dumt ta upp något som talades om för 10 minuter sen, och oftast ville jag bara nämna nån värdelös fakta. Gjorde det ibland förstås, men det kändes mest som jag störde eller blev missförstådd. De var omtänksamma och försökte nog sitt bästa att förstå men det gjorde det hela värre, som om jag var efterbliven.
Dessutom var de så många att hålla reda på, jag funkar verkligen inte i grupp, min uppmärksamhet överbelastas, vilket bara får mig att vilja fly, det stärkte inte precis banden emellan oss.
Gick bättre när det var en och en, lättare att fokusera och kunde passa på att ställa frågor om sånt som jag undrat och tänkt på under dagen.

plåtmonster skrev:@TheWonderer92, Detaljera gärna ännu mer vilka egenskaper som Carlings önskade. Det kan ge intressant bild. I vilket fall som helst så har du fått en massa erfarenhet. Underskatta inte denna.

* Merförsäljning
* Alltid ha humöret på topp oavsett hur man mår
* Alltid ha ett stort leende på läpparna

Det är väl typ det jag kommer ihåg.

På vilket sätt skulle denna information ge en intressant bild? Jobbar du där eller?

Besöker affärer och i en del märker man hur oerhört fastlimmade leendet är och hur påflugna de är.

TheWonderer92 skrev:* Merförsäljning
* Alltid ha humöret på topp oavsett hur man mår
* Alltid ha ett stort leende på läpparna

Bra beskrivning av säljarnas falska och kommersiella värld...

Bläh...