Jag kan bli helt tvångsmässigt fixerad vid hur jag ser ut, hur andra ser mig, vad jag behöver, vem jag är, vad jag vill, gamla foton, vad jag kan, och framförallt vad jag inte kan. Jag analyserar mig hela tiden. Tankar om mig själv är det enda som finns i mitt huvud. Jag funderar ständigt över mig själv. Varför gjorde jag så? Hur ska jag göra nu? Ganska störigt specialintresse i sådant fall. Tur att jag intresserar mig för några andra saker också. Men jag är inte så intresserad av andra människor.
Det här låter väl helknasigt? Men det var en tanke som slog mig. Aj!

Jag tänkte först att alla har väl sig själva som "specialintresse". Men att analysera sig själv låter typiskt aspigt. Just att analysera sig själv jämfört med en omgivning som är NT.

Man kan vara egocentrisk. Är det vad du talar om?

Klart man kan ha sig själv som specialintresse, det är väl just vad specialintresse är, något ofta drivet in i absurdum som jag förstått det ^_^
Sen om det är fysik(Matte) eller fysik(Kropp) har väl mindre betydelse
Är man insnöad i något så är man.

Dock så är väl dom flesta i de moderna samhället väldigt ego- och snygghets-fixare, ideal som samhället göder en med

Det är väl främst så att jag är så intresserad av allt som kan ha med mig att göra. Just nu läser jag bara om asperger och autism. För att jag tror att det är en bit av mig. När jag pratar med min sambo handlar det alltid om mig. Dessutom tror jag att allt handlar om mig. Att alla tänker på mig. Då behöver det absolut inte vara i positiv mening. Snarare tvärt om. Jag undrar bara varför jag aldrig tröttnar?

Det räknas inte som ett specialintresse. Det är bara ett typiskt aspergerdrag, att nojja över sig själv.
Det är ju dock helt naturligt att utgå ifrån sig själv, om någon tror att de har asperger, eller cancer eller vadsomhelt så är det väl självklart att de läser om det, för att förstå vad det handlar om? Det är lite som att säga att en politker har sig själv som specialintresse för att han sysslar med politik.

Det kan jo høres litt narsisitisk ut, men jeg vet ikke.

Jeg har selv et lite oppheng på noe slikt, jeg har problemer med ansikter, kjenner ikke igjen ansikter.

Også oppdaget jeg at jeg ofte ikke kjenner igjen meg selv på bilder. Også oppdaget jeg at hvis jeg ser på et bilde av meg selv og sammenligner med hva jeg ser i speilet så ser det ulikt ut. Jeg vet på en måte ikke hvordan jeg ser ut og det hender jeg grubler mye over det, det er veldig forvirrende og ubehagelig. Ser jeg vanlig ut? Eller rar? Eller stygg? Jag vet inte.

Jeopardy Lane skrev:Det kan jo høres litt narsisitisk ut, men jeg vet ikke.

Jeg har selv et lite oppheng på noe slikt, jeg har problemer med ansikter, kjenner ikke igjen ansikter.

Også oppdaget jeg at jeg ofte ikke kjenner igjen meg selv på bilder. Også oppdaget jeg at hvis jeg ser på et bilde av meg selv og sammenligner med hva jeg ser i speilet så ser det ulikt ut. Jeg vet på en måte ikke hvordan jeg ser ut og det hender jeg grubler mye over det, det er veldig forvirrende og ubehagelig. Ser jeg vanlig ut? Eller rar? Eller stygg? Jag vet inte.

Du får skriva ditt namn i pannan, då kommer du alltid känna igen dig själv!



Moderator atoms - reparerade citatet (okänt varför det blev konstigt).

Myrkr skrev:Du får skriva ditt namn i pannan, då kommer du alltid känna igen dig själv!

Maybe a nice `dumbass` tattoo right in the middle of the forehead, big black letters. Men alvorlig talt, det er vanskelig. Jeg tror de fleste vet hvordan de selv ser ut. Det er ubehagelig og forvirrende.

Men nå er jeg off-topic, never mind.

Det är väl klart man kan det, att ge akt på sig själv och hur man beter sig, bör man väl göra lite till mans, men om man börjar att självförhärliga och få en överdriven tilltro på sig själv, går det över i narcissism, som kan bli ett mer sjukligt beteende...

Jag är INTE narcissistisk!

Man behöver inte ha ett specialintresse för att ha asperger, om det är något som oroar dig.
Men som sagts tidigare, att fundera på vad man gör, hur man gör det och hur andra uppfattar det är typiskt aspigt, man använder logik för att räkna ut sådant som är intuitivt och automatiskt för andra, vilket kan ta en jädra massa tid.

Jag har haft kul och t.o.m skrivit en halvfärdig iBook (Apple interaktiva e-books) om mig och "sjukdomen".

Det är inte oväsentligt att man ju söker sig själv. Eftersom jag fick diagnosen först 55+ år gammal.

Man ser ju hela sitt liv ur ett annat perspektiv.

Men jag vill skriva om någonting intressant, snarare än att göra klar iBooke'n. För man måste kunna vara nyttig för andra genom något som man varit genom.

Nä, inte så orolig för det. Jag undrade just det jag undrade. Varför? För att det är onormal besatthet enligt mig.

Och jag och andra har gett dig svar, har din uppfattning ändrats på något sätt?

Jo, det kan man och kanske bör man.

Att försöka förstå hur man funkar. Vilka man liknar och inte liknar. Jag är skitsur på att personlighetsteori är så dåligt utvecklad. En lång tid styrde psykoanalys-vansinnet.

Jag har lärt mig mest av roman-författare.

Sen tror jag man bör se på sig själv som ett egendomligt fenomen. Som en dörr som inte går att öppna, bakom finns bara berg.

Frimodig

Visst bör man vara intresserad av sig själv och sin egen utveckling, det är hälsosamt och fullkomligt normalt. Jag tror att alla är det i någon utsträckning, och självklart kan det kan gå till överstyr, men det behöver inte betyda att det är ett "specialintresse".

T ex så tänker jag, och förmodligen alla andra också, vad de ska göra nu, hur de skall göra det, varför etc hur skulle man annars få något gjort? Om jag ska diska måste jag ju tänka att jag ska göra det, det sker ju inte av sig självt (vilket iofs vore jäkligt skönt)! Hur skulle det se ut om man bara gjorde en massa saker utan att någonsin reflektera över det?

Frimodig skrev:Sen tror jag man bör se på sig själv som ett egendomligt fenomen. Som en dörr som inte går att öppna, bakom finns bara berg.

Frimodig

+1
Men mitt berg står framför den där hemska dörren!! Vad finns bakom den!

//L

Oscar Wilde sade något klokt angående fenomenet att älska sig själv. -"To love oneself is the beginning of a lifelong romance"

Ponera att alla människors quest här på jorden är att kunna hitta ett sätt att älska sig själv på, som ett redskap för att bara orka liksom. Orka existera. Orka torka sig i röven. Orka diska. Hur oändligt mycket jobbigare vore det inte att behöva trilskas med dessa vardagliga trivialiteter samtidigt som man går runt och hatar sig själv?

Att vara intresserad av sig själv är givetvis en evolutionär förutsättning för människans överlevnad. Hur många barn skulle bli gjorde om alla bara satt hemma och led av dålig självkänsla? Det gäller bara att inte låta detta intresse ta överhand i det sociala samspelet, det gäller att hitta en balans, annars blir det svårt med vänner (och vänner är jätteviktigt, det finns vetenskapliga bevis för vilka negativa konsekvenser det finns av att vara ensam). Var inte oroliga, vi sitter var och en i samma metaforiska båt.

Jag tycker inte om mig själv, alls.

Tråkigt att höra men då är det alltså inte ett specialintresse, eftersom ett intresse antyder att det är något man tycker om. Att vara besatt av sig själv på det sättet du beskriver låter snarare som dålig självkänsla och otrygghet. Försök att fokusera på de andra intressen du nämnde, man behöver en paus ifrån sig själv ibland.