Jag har fått bekräftat att jag kommer kallas till ett första samtal för att utvärdera om jag bör utredas för Asperger, och jag funderar på om jag bör skriva ner de personlighetdrag och återkommande problem som är relevanta. Jag kan få tunghäfta och svårt att tänka klart när jag ska redogöra för upplevelser t.ex.

Är rädd att missa/glömma något som är viktigt, det vore så typiskt mig.

Har någon annan varit betjänt av att skriva ned beskrivningar av er själva och era liv inför samtal? Eller kan det verka uttänkt och beräknande, som om jag pluggat in eller "letat" symptom?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Den här tråden kanske ska ligga under Aspergare och vården?

Jag har nu efter min diagnos, medvetet undvikit att läsa in mig på saker i arkiven. Jag är rädd att man kan bli hypokondrisk. Och då avvaktar jag med att se vilka saker som jag vill kolla.

/notwoodstock

notwoodstock skrev:Jag har nu efter min diagnos, medvetet undvikit att läsa in mig på saker i arkiven. Jag är rädd att man kan bli hypokondrisk. Och då avvaktar jag med att se vilka saker som jag vill kolla.

/notwoodstock

EFTER diagnos? Menar du när du söker stöd och uppföljning, eller?

Jag undrar ju hur jag bäst går tillväga INNAN ens eventuell utredning. Jag har ofta svårt att strukturera mina tankar när jag ska beskriva händelser och upplevelser och kan lätt börja... inte svamla, direkt, men associationerna drar iväg och jag missar poängen och så blir jag missförstådd och bortförklarad.
Därför skulle jag vilja skriva en lista över det jag lagt märke till hos mig själv. Men är det nån idé? Förstår psykiater/psykolog poängen med en sån sammanställning?

Narcissa skrev:

notwoodstock skrev:Jag har nu efter min diagnos, medvetet undvikit att läsa in mig på saker i arkiven. Jag är rädd att man kan bli hypokondrisk. Och då avvaktar jag med att se vilka saker som jag vill kolla.

/notwoodstock

EFTER diagnos? Menar du när du söker stöd och uppföljning, eller?

Jag undrar ju hur jag bäst går tillväga INNAN ens eventuell utredning. Jag har ofta svårt att strukturera mina tankar när jag ska beskriva händelser och upplevelser och kan lätt börja... inte svamla, direkt, men associationerna drar iväg och jag missar poängen och så blir jag missförstådd och bortförklarad.
Därför skulle jag vilja skriva en lista över det jag lagt märke till hos mig själv. Men är det nån idé? Förstår psykiater/psykolog poängen med en sån sammanställning?

Jag fick psykolog- och läkarutlåtande för någon månad sedan.

Hoppas dom hjälper mig. Ingen ny medicin, jag äter psykofarmaka sedan 80-talet.

Jag själv kan säga att jag hade en första psykologutredningsbit, och fick ett första besked: Asperger. Sedan läste jag lite av varje från i julas här på AF. Då kollade jag lite av varje. Men nu efter diagnosen, så tar jag ledigt och kollar inte ens efter de saker som jag vet stämmer för mig. Jag tror att du borde ta det lugnt innan utredningen. Men jag tror AF mer kan stå för expertisen åt dig.

/notwoodstock

Narcissa skrev:Jag har fått bekräftat att jag kommer kallas till ett första samtal för att utvärdera om jag bör utredas för Asperger, och jag funderar på om jag bör skriva ner de personlighetdrag och återkommande problem som är relevanta. Jag kan få tunghäfta och svårt att tänka klart när jag ska redogöra för upplevelser t.ex.

Är rädd att missa/glömma något som är viktigt, det vore så typiskt mig.

Har någon annan varit betjänt av att skriva ned beskrivningar av er själva och era liv inför samtal? Eller kan det verka uttänkt och beräknande, som om jag pluggat in eller "letat" symptom?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.

Jag tror att så länge det handlar om att du beskriver personliga drag och hur du uppfattar och fungerar i olika situationer så kan det vara till stor hjälp för utredningen. Om du beskriver egna upplevelser och problem med egna ord så tror jag inte du behöver oroa dig för att det ska verka som om du pluggat in beskrivningar. Försök dock att tänka på hur du fungerar osv utan att bry dig om att försöka relatera till symtom för specifika diagnoser utan precis hur just du upplever det. Jag tror det är allra bäst med specifika exempel där du beskriver tex hur vardag och rutiner fungerar och inte fungerar för just dig eller beskrivningar av specifika händelser / specifika sociala situationer och hur du reagerat och vad det är som inte fungerat.

Jag har själv oerhört mycket lättare att berätta saker i skrift än om jag måste prata. Om det dessutom är nya okända personer blir det ännu svårare att prata. Jag hade tidigare, just pga detta, ofta skrivit ner saker till psykolog som jag gick hos i terapi och som senare skickade mig till neuropsyk-teamet för utredning och då sa hon att det var bra om jag lämnade alla dessa beskrivningar till dem. Jag gjorde det och de tyckte att det var jättebra. Detta var alltså texter kring olika situationer och problem där det framgick hur jag tänkte och fungerade. (De var iofs skrivna tidigare och utan någon tanke på ev utredning.) Teamet som gjorde utredningen tyckte att det var mycket bra att få detta men givetvis var det ändå de vanliga intervjuerna osv.

Så, är man en person som hellre eller bättre kan uttrycka sig i skrift och vet med sig att man har problem att förklara när man måste prata med okända personer så tror jag att det kan vara jättebra att lämna information skriftligt.

AlterEgo skrev:Jag tror att så länge det handlar om att du beskriver personliga drag och hur du uppfattar och fungerar i olika situationer så kan det vara till stor hjälp för utredningen. Om du beskriver egna upplevelser och problem med egna ord så tror jag inte du behöver oroa dig för att det ska verka som om du pluggat in beskrivningar. Försök dock att tänka på hur du fungerar osv utan att bry dig om att försöka relatera till symtom för specifika diagnoser utan precis hur just du upplever det. Jag tror det är allra bäst med specifika exempel där du beskriver tex hur vardag och rutiner fungerar och inte fungerar för just dig eller beskrivningar av specifika händelser / specifika sociala situationer och hur du reagerat och vad det är som inte fungerat.

Tack för tipset. Det är just de där konkreta beskrivningarna av verkligheten som liksom blir luddiga och svåra muntligt. Jag stakar mig och tappar fokus och får svårt att välja vad som är relevant att ta upp. Och så blir det lättare att bara copy-paste:a en beskrivning och peka. Men då ska jag försöka jobba på egna beskrivningar skriftligt istället.

Men jag är ändå så orolig att beskrivningar av enskilda situationer och upplevelser ska bli missförstådda och avfärdade. Det är det jag är van vid.

Narcissa:

Kan tillägga att jag tycker absolut inte det är fel att säga att man läst beskrivningar och kännt igen sig. Det tror jag bara kan vara ytterligare bekräftelse på en ev diagnos. Det är dock bra om man inte bara ställer in sig på att man är allt i en beskrivning (så är det ju sällan) utan kan förklara vad specifikt det är man känner igen, i vilka situationer man märker dessa problem osv. Jag skulle tro att det är mer ovanligt att personer (när det gäller vuxna iaf) kommer till en utredning man väntat på och hävdar att man inte läst något om det än att man faktiskt har läst och funderat en hel del om det. Så att säga att du läst och känner igen dig tycker jag inte heller behöver vara det minsta fel.

Lycka till!