Kvinnor är generellt mer manipulativa än män. Har du någon störning åt det paranoida hållet kan det avhjälpa problemet, du slutar gå och tro folk om gott.

LordNelson skrev:Kvinnor är generellt mer manipulativa än män. Har du någon störning åt det paranoida hållet kan det avhjälpa problemet, du slutar gå och tro folk om gott.

Noen kaller det paranoid når man ikke lenger stoler på folk. Men jeg ser slik på det; hvis man brenner seg på en stekeovn 7 ganger, så frister det ikke å stikke hånden inn i den igjen den 8. gangen. Man må være litt dum for å gjøre det igjen.

Jeg vet ikke om kvinnor är generellt mer manipulativa än män, men jeg tror menn er lettere å gjennomskue. Jeg har blitt manipulert av noen damer og det var som å bli overjørt av et tog, jeg hadde ikke sjangs. They robbed me blind and I helped them do it withouth having a clue.

Hallå .

jag hör till den kategorin som har trott på människor tidigare, vad de säger trodde jag var sant osv. För mig har det aldrig fallit mig in att ljuga eller att hitta på historier.

man har nu lärt sig att folk ljuger, skryter över allt de har gjort. som alla som kommer att skryta över deras Göteborgs varv som går till helgen.

Tyvärr har jag blivit trött på människor i största allmänhet, i nulägget så utgår jag från att de ljuger till motsatsen är bevisad. Människor är otroligt egocentriska och det är därför som facebok har blivit så stort, de det handlar om sig själv. Bilder på en själv skriv vad du gör, var du är nu osv.

Jag själv har varit lätt att manipulera men har lärt mig, så jag är inte manipuler barlängre.
Dock tycker jag har blivit en sämre människa än vad jag var innan.

aldra jobbigast är på mitt arbete då man måste ha med folk att göra

Jo, många aspergare är godtrogna eftersom många aspergare är goda. Genom sig själv känner man andra. Vill man väl så får man lätt för sig att andra vill väl, men det är ju ingenting som inte lite erfarenhet kan rätta till ens hos aspergare.

Samtidigt så kan det vara svårare att lura en aspergare med falsk info om det finns motsägelser i informationen, vilket vissa aspergare brukar vara duktiga på att uppmärksamma.

Som några andra har skrivit så var jag också lättmanipulerad som barn och ung, men efter att ha blivit illa behandlad och manipulerad så blev jag istället väldigt misstänksam.
Jag har jättesvårt för oärliga personer och försöker att vara väldigt ärlig själv. Jag tycker att det är tråkigt att behöva vara misstänksam men jag har blivit ganska bra på att upptäcka vilka personer som är manipulativa.

Jag är både naiv och lättmanipulerad, för jag brukar för det mesta aldrig reflektera över om någon talar sanning eller inte, eller om de har några baktankar med det de säger eller om de kommer att ändra sej, utan bara förutsätta att alla alltid är helt ärliga med allting.

LILITH_ skrev:Jag är också rätt naiv i betydelsen att jag tror gott om folk in i det längsta men lättmanipulerad tror jag inte att jag är. Tvärtom är jag rätt observant på andra människors beteenden och outtalade avsikter.

Men den där naiviteten tycker jag är en positiv egenskap för det mesta.

Ungefär så är jag också. Jag har varit med om människor som manipulerar, och sedan dess känner jag igen det väldigt väl. Däremot krävs det egentligen att jag har någon slags misstanke, eller att jag är i alla fall alert på det. Om jag inte förväntar mig manipulation och är helt avlappnad - då kan jag lättare gå på det.

Förresten - manipulera är en sak. Ljuga eller framför allt ljuga för att skoja eller för att testa - det kan jag gå på. Oftast, faktiskt. Det har mycket att göra med att jag inte förväntar mig att jag måste vara uppmärksam och alert och ifrågesätta det som någon säger till mig.

Det ligger nog något i det.


När jag va yngre va jag nog väldigt naiv och godtrogen, men lärde mig väl av erfarenheterna.


Nu har jag en helt annan uppfattning om det här med "sanning", det är inte så svart eller vitt som jag upplevde det då.

Det svåraste och värsta tycker jag dom här vardagliga "vita lögnerna" och ursäkterna är, jag har blivit ganska bra på att upptäcka dom, folk är ofta ganska fantasilösa och korkade, jag är väldigt bra på att uppfatta detaljer och märker direkt när någon motsäger sig själv eller kommer med rena orimligheter,problemet är ofta att jag bara kan peka ut att någon ljuger men inte vad som är sant/falskt och vad som är syftet.

Till exempel om någon ny bekant berättar massa saker om sig själv, att han bor i ett radhus, har en bil, båt och en katt, och två veckor senare säger "jag har ingen bil" när jag frågar om han kan hjälpa mig köra hem grejer från IKEA, då vet jag bara att han ljuger, antagligen vill han bara inte köra grejer åt mig men han kan ju lika gärna ha ljugit när han sa att han hade en bil, och eftersom han ljuger kan han ju lika gärna bo i lägenhet och ha hund, hur ska jag kunna veta?


Men för det mesta låter jag det folk säger passera utan att lägga någon större energi på att analysera, det finns ingen absolut objektiv sanning, allt är bara mer eller mindre troligt.

Men det tar väldigt lång tid innan jag släpper någon nära och ger dom min tillit, och dom som jag kommit på med att försöka ljuga/lura mig så att jag blir verkligt sårad är utestängda i kylan för alltid, jag kan inte lita på lögnare och har dom lyckats en gång så skulle jag kunna gå på det igen.


EN styrka är att jag med lätthet upptäcker alla möjliga typer av bedrägerier, falska politiker, religion/sekter, pyramidspel osv.

petrus skrev:Men det tar väldigt lång tid innan jag släpper någon nära och ger dom min tillit, och dom som jag kommit på med att försöka ljuga/lura mig så att jag blir verkligt sårad är utestängda i kylan för alltid, jag kan inte lita på lögnare och har dom lyckats en gång så skulle jag kunna gå på det igen.

hHar du även så att om någon bryter ditt förtroende så tappar man all inner koppling till den personen.
Tex när en vanlig människa, en person som jag varken gillar eller tycker illa om tex kollega bryter mitt förtroende eller ljgder så tappar jag alla känslomässiga kopplingar till den personen, den blir helt utfrusen ur mitt inre. lite svårt att förklara känslan. Det är Klart jag fortfarande hjälper personen i sig som en snäll medmänniska men all mina känslor för personen är totalt borta, jag bryr mig inte skit om personen alls, förutom som en snäll med människa då.

Jag kan ibland spela mer naiv än vad jag är för att få bekräftelse från killarna, sen står de som fågelholkar när jag bevisar min intelligens!

Ungefär som att naivitet och intelligens är motpoler. Nej, men det är väl en allmän missuppfattning att naiva människor är lite korkade. Det är därför människor i allmänhet och killar i synnerhet blir aningen rädda eller undflyende när jag driver lite med dem.

Fast lite naiv är jag ändå, det får man väl lov att vara när man är 21 år...eller?

Att vara naiv och godtrogen är inte samma sak som att man är ointelligent.

TheWonderer92 skrev:Jag kan ibland spela mer naiv än vad jag är för att få bekräftelse från killarna, sen står de som fågelholkar när jag bevisar min intelligens!

Ungefär som att naivitet och intelligens är motpoler. Nej, men det är väl en allmän missuppfattning att naiva människor är lite korkade. Det är därför människor i allmänhet och killar i synnerhet blir aningen rädda eller undflyende när jag driver lite med dem.

Fast lite naiv är jag ändå, det får man väl lov att vara när man är 21 år...eller?

Mind games?

Tiblan skrev:Att vara naiv och godtrogen är inte samma sak som att man är ointelligent.

Jag skrev att det måhända är en vanlig missuppfattning i samhället bland individer som inte tänker så långt

TheWonderer92 skrev:

Tiblan skrev:Att vara naiv och godtrogen är inte samma sak som att man är ointelligent.

Jag skrev att det måhända är en vanlig missuppfattning i samhället bland individer som inte tänker så långt

OK då missförstod jag dig. Sorry

När jag var liten fram till tidiga tonår så gick jag nog på det mesta - Bara det lät och såg trovärdigt ut, nu är jag nog precis tvärtom. Tur att man utvecklas

Inte mer än andra människor, de e bara o läsa olika trådar så förstår man det

Var stöter ni på alla dessa manipulatorer? De enda jag kan komma på är försäljare, och de skyr jag som elden. Ska jag köpa något har jag redan planerat exakt vad jag ska ha, så håll käften och låt mig betala och dra härifrån!

Myrkr skrev:Var stöter ni på alla dessa manipulatorer? De enda jag kan komma på är försäljare, och de skyr jag som elden. Ska jag köpa något har jag redan planerat exakt vad jag ska ha, så håll käften och låt mig betala och dra härifrån!

Säljare är automatiskt klassificerade som icke-trovärdiga Vad dom än säger!

Jag är precis tvärt om. Det är väldigt svårt att manipulera mig eller styra mig i någon riktning. Allt som sägs till mig analyserar jag och jag märker väldigt snabbt om något inte står rätt till.

Myrkr skrev:Var stöter ni på alla dessa manipulatorer?

Överallt - alla som inte rakt ut säger vad de förväntar sig och vill utan istället tycker att man ska kunna räkna ut det.

Vegeta skrev:men samtidigt har jag en allmänt väldigt ifrågasättande syn på allt och alla, vilket fungerar lite som ett "vaccin" mot manipulativa mytomaner.

Detta fenomen är tämligen intressant och något jag personligen (och säkert många andra) känner igen sig i. I det sociala samspelet finns det ofta något som klingar dissonant med att vara ifrågasättande. Att problematisera, kritisera och att utforska verklighetens gråzoner, som ett ifrågasättande ofta innebär, passar ofta inte in i situationens decorum, spelreglerna.

Det behöver inte vara ett vaccin mot manipulativa mytomaner, de bakomliggande mekanismerna till ifrågasättandet är väl där av någon anledning (hoppas iaf det) - härledda till evolutionsteorin. Samtidigt har dessa ifrågasättanden ofta en tendens att skapa oskön stämning i en grupp, det är liksom så himla mycket enklare att bara följa sociala konventioner för trevnads skull. Helt plötsligt blir man en partypooper som skapar en oskön stämning.

Att känna av situationen och kalibrera sig i enlighet med den är något jag, sannolikt till följd av diagnosen, alltid har svårt för. Ofta känns det inte ens som att det är ens fel, exempelvis kan det röra sig om en diskussion som någon annan påbörjar, och för att kunna delta i den på ett meningsfullt sätt krävs många gånger ifrågasättandet, som kan borga för oskön stämning. Eftersom någon annan startade diskussionen och man in retrospect inser att något gick snett, och att det hade att göra med att man deltog i diskussionen behöver dock inte innebära att skulden helt och hållet är ens egen. Den som initierar diskussionen kan ju göra det utifrån ramar som garanterar att situationens konventioner (om än de givetvis är högst flexibla) inte överträds. Ämnesvalet kanske till en början var pseudokontroversiellt?

Många gånger kan jag känna att det blir jobbiga situationer till följd av det här men samtidigt de gånger man är för klok och följdaktligen tyst är det svårt att inte känna sig som en hycklare gentemot sig själv. Då blir det liksom en annan fråga som startas också, vad bryr jag mig om? Hur andra ser på mig som människa vs mig själv.

Det är så jävla knepigt att manövrera sig inom ovanstående sorgliga sörja på ett vettigt sätt.

mugglare skrev:

Vegeta skrev:men samtidigt har jag en allmänt väldigt ifrågasättande syn på allt och alla, vilket fungerar lite som ett "vaccin" mot manipulativa mytomaner.

Detta fenomen är tämligen intressant och något jag personligen (och säkert många andra) känner igen sig i. I det sociala samspelet finns det ofta något som klingar dissonant med att vara ifrågasättande. Att problematisera, kritisera och att utforska verklighetens gråzoner, som ett ifrågasättande ofta innebär, passar ofta inte in i situationens decorum, spelreglerna.

Det behöver inte vara ett vaccin mot manipulativa mytomaner, de bakomliggande mekanismerna till ifrågasättandet är väl där av någon anledning (hoppas iaf det) - härledda till evolutionsteorin. Samtidigt har dessa ifrågasättanden ofta en tendens att skapa oskön stämning i en grupp, det är liksom så himla mycket enklare att bara följa sociala konventioner för trevnads skull. Helt plötsligt blir man en partypooper som skapar en oskön stämning.

Att känna av situationen och kalibrera sig i enlighet med den är något jag, sannolikt till följd av diagnosen, alltid har svårt för. Ofta känns det inte ens som att det är ens fel, exempelvis kan det röra sig om en diskussion som någon annan påbörjar, och för att kunna delta i den på ett meningsfullt sätt krävs många gånger ifrågasättandet, som kan borga för oskön stämning. Eftersom någon annan startade diskussionen och man in retrospect inser att något gick snett, och att det hade att göra med att man deltog i diskussionen behöver dock inte innebära att skulden helt och hållet är ens egen. Den som initierar diskussionen kan ju göra det utifrån ramar som garanterar att situationens konventioner (om än de givetvis är högst flexibla) inte överträds. Ämnesvalet kanske till en början var pseudokontroversiellt?

Många gånger kan jag känna att det blir jobbiga situationer till följd av det här men samtidigt de gånger man är förklok och följdaktligen tyst är det svårt att inte känna sig som en hycklare gentemot sig själv. Då blir det liksom en annan fråga som startas också, vad bryr jag mig om? Hur andra ser på mig som människa vs mig själv.

Det är så jävla knepigt att manövrera sig inom ovanstående sorgliga sörja på ett vettigt sätt.

Att ifrågasätta i sådana sammanhang kan väl också vara frågan om att uppvisa civilkurage? Det beror ju på vad det handlar om förstås, men rent principiellt tycker jag att det är/brukar vara viktigare att inte låta folk oemotsagda ösa ur sig en massa fördomar eller andra skadliga dumheter, än att till varje pris försöka bevara den goda stämningen. (Sedan kanske man ändå inte orkar varje gång och det är också fullt förståeligt...)

Jag tror inte det är ovanligt för aspergare att t ex ifrågasätta logiska luckor i någons berättelse, och på så sätt förstöra stämningen, det är inte provocerande men det är helt orelevant och påverkar inte poängen med historien. Något som dom flesta förstår och tillåter, men som aspergare ändå inte riktigt kan släppa.
Det är väl "detaljseendet" som spökar. Är ofta så för mig iaf.