Det känns mer och mer som att jag inte har något liv. Har en familj och jobbar heltid måndag till fredag på ett kontor. Efter jobbet måste jag oftast lägga mig för att jag är så jävla utmattad. Helgerna går mer eller mindre åt återhämtning och vila och det ser ut som fan här hemma trots att jag egentligen är oerhört pedantiskt lagt. Jag lider verkligen av hur det ser ut här hemma.

Orkar inte träffa vänner, orkar inte gå på hundkursen som jag anmält mig och hunden till, skulle bara vilja sova dygnet runt om det nu var möjligt (har ändå sömnsvårigheter men som tur är så har jag olika sömnmedel som jag kan ta när jag INTE kan sova).

Just nu väntar både jag och min dotter på asperger- och ADHD-utredning. Jag har läst en hel del om asperger den senaste tiden och fattat att det är väl det jag "lider av".

Undrar om det kan vara så att jag har alldeles för länge kört alltför hårt i livet och allt håller på att krascha ihop nu. Har alltid känt att det är något grundläggande fel på mig men ingen psykiater har kunnat sätta fingret på vad det är. Dom har bara gett mig antidepressiva och sömnpiller. Snart ligger jag väl som ett kolli i sängen bara och går varken till jobbet eller lagar mat åt mina stackars ungar.

Jag ser inte ens fram emot sommaren. Jag tycker att precis alla blir hyperaktiva när vårsolen börjar skina från himmelen. Alla människojävlarna dyker upp från sina hålor där dom tillbringat vinterdvalan. Det ska grillas och bakas jordgubbstårtor, man ska spela minigolf och ha pensionärsavtackningar och liknande kattdop på jobbet (HATAR SÅDANT). Man måste spela brännboll (jag suger på brännboll och HATAR DET med)med skolklasserna och umgås med andra ungarnas föräldrar. Sen är det bara socialt och social non stop hela sommaren lång, släktingar och bekanta som dyker upp från när och fjärran och man håller på att bli fullständigt psycho! Det hela avslutas med kräftskivor och surströmmingsfester och till slut börjar den underbara hösten då man får mysa under filten och kolla på film eller nörda med sin dator i lugn och ro.

Ibland önskar jag att jag hade blivit en nunna till yrket, måste vara jävligt lugnt och skönt att bo på ett kloster! Nu är det tyvärr för sent, har redan hunnit föröka mig med mera och måste ta hand om avkomman! Är dessutom för kåt att vara en nunna (fast dom kanske masturberar dom med hehehe)

Life sucks sometimes - en lobotomi känns tidvis som ett väldigt lockande alternativ

Hej

Känner igen mig i att bli väldigt trött av arbetet och inte ha energi kvar till allt som man behöver göra efter jobbet. Som att laga mat, städning diska tvätta träningar, barnen, deras aktiviteter.

Läxor är minst tre läxor varje vecka är det till mitt barn. Vilket kräver sitt.

Jag brukar ta och greja mycket på lördagen, allt som man inte gjorde under veckan


Har man barn så är det ett hårt jobb de närmaste 18 åren det enda man kan göra är att inte skaffa fler om man tycker det är kämpigt med ett barn.

Något som jag tycker du ska göra är att vägra vara med på "brännbolen" säg att du har ont i foten eller något, tänk på dig själv.
ta med något att sitta på och titta på barnen, eller bara blunda och koppla av, försök stänga av.


Funderar på det där med hund, Jag orkar inte med hund, min mor har hundar och jag blir så otroligt trött av att de där hundarna springer runt överallt inte en lungnstund.
kanske skulle du ta bort hunden ?? tror den tar energi från dig beroende på hur livlig hunden är.


Nunna eller Munk näää ... de har nog sina egna problem med han där uppe

Det är långt ifrån " skönt och lugnt " att bo på ett kloster som nunna . Möjligen om man bor som en gäst . Du skulle blir förvånad över att se hur tufft det är att leva som en nunna i ett kloster .

Tack för tipsen Biskswe Ska försöka gå ner i arbetstid till hösten. När jag jobbat 80% och varit ledig på onsdagarna har livet funkat mycket bättre. Ska inte heller någonsin mer spela brännboll eller delta i andra idiotiska aktiviteter som jag hatar! Jag är på god väg att att utvecklas till en väldigt udda och avvikande sociopat, najs!

Du har nog rätt Elle, jag är alldeles för lat för att klara av klosterlivet Skulle inte ens orka stiga upp så tidigt på morgonen gäsp... Jag skulle säkert inte ens klara av en vecka på ett ashram i Indien

elle skrev:Det är långt ifrån " skönt och lugnt " att bo på ett kloster som nunna . Möjligen om man bor som en gäst . Du skulle blir förvånad över att se hur tufft det är att leva som en nunna i ett kloster .

elle skrev:Det är långt ifrån " skönt och lugnt " att bo på ett kloster som nunna . Möjligen om man bor som en gäst . Du skulle blir förvånad över att se hur tufft det är att leva som en nunna i ett kloster .

Mycket jobb men lite stress, vi är skapta för att behöva slita i livet men inte för att vara konstant stressade. Stressen är det som verkligen sliter på kroppens insida.

Som jag känner igen mig!

Det värsta är att jag håller på med min utredning nu och jag är för framgångsrik för att ha diagnos. Men min kropp skriker den orkar inte mer nu. Känns som att jag måste bråka med dem för att det överhuvudtaget ska hända något. Jag vill bara sova, sova, sova och sova.

hustomten skrev:Som jag känner igen mig!

Det värsta är att jag håller på med min utredning nu och jag är för framgångsrik för att ha diagnos. Men min kropp skriker den orkar inte mer nu. Känns som att jag måste bråka med dem för att det överhuvudtaget ska hända något. Jag vill bara sova, sova, sova och sova.

Samma här, är för "framgångsrik" för att få min diagnos. Hur fan har jag ens orkat ända tills nu? Känns i alla fall bra att min dotter utreds redan som barn och får sin eventuella diagnos redan nu. Jag har i hela livet mer eller mindre tvingat mig själv framåt och tryckt i mig en massa antidepressiva tabletter på doktorns ordination utan att ens lida av egentlig depression. Jag mår faktiskt toppenbra om jag får vara i lugn och ro i flera dagar i rad och slipper att ständigt umgås med folk.

Jag är rätt så pigg och alert på förmiddagarna på jobbet. Någon gång vid 12 tiden är hjärnan helt överhettad och jag skulle bara vilja gå hem och lägga mig. Brukar stänga in mig på mitt kontor då och det brukar hjälpa lite och då blir jag något piggare igen. Efter arbetsdagen är jag totally slut, det tar ett par timmar innan jag ens känner mig någorlunda normal. Har aldrig fattat att folk orkar göra en massa grejer efter jobbet, t.ex. spela innebandy, gå på bokcirkel, gå på bio o.s.v. Jag börjar väl fatta nu att dom inte mår på samma sätt som jag själv efter en arbetsdag och att det är mig det är fel på.

Samma sak på olika slags sociala tillställningar. Jag tycker att det är helt okej med formella möten (enligt protokoll) eller att umgås helt avslappnat med goda vänner. Något mitt i mellan formellt och avslappnat, typ jobbfester, hatar jag allra mest. Går ofta på toa under sådana fester bara för att rensa hjärnan lite, bara alla ljuden från olika håll gör att man nästan blir knäpp. Folk måste tro att jag har en ovanligt liten urinblåsa eller att jag lider av diarré eller är hård i magen eller något. Jag sveper gärna i mig något alkoholhaltigt om det bara erbjuds, dämpar ångesten lite (allra värst var det när man inte ens kunde dricka något alkoholhaltigt på tråkiga fester när man råkade vara på smällen).

PMS-monstret skrev:

hustomten skrev: Brukar stänga in mig på mitt kontor då och det brukar hjälpa lite och då blir jag något piggare igen.

Känner igen det där, man la fram några viktiga faktablad eller dokument på skrivbordet så att det såg ut som att man satt och läste något viktigt, men i själva verket var det återhämtningsmeditation