Jag är ny här på forumet och har nyligen begärt att få bli utredd för Asperger.

Jag har en rad stora, återkommande problem som påverkar hela mitt liv, men jag är rädd att vården inte kommer ta det på allvar för att jag är "för intelligent".... Jag kände igen mig mycket, men såklart inte helt, i den här beskrivningen: http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... nus_1.html

Att jag skulle kunna ha As är en gammal fundering, men den har slumrat i ca 15 år sedan jag gjorde någon slags utredning om neuropsykiatriskt funktionshinder i öppenvården. Den visade, som jag minns det, att jag hade problem med kodning(?) och att mitt IQ låg en bra bit över genomsnittet. Jag fick ingen diagnos.

Jag tror att det där IQ:t ligger mig i fatet. Min intelligens hjälper mig att "räkna ut" hur jag ska göra i olika situationer. Men det är inte samma sak som att jag VET hur jag ska bete mig. Det är otroligt krävande, och "normala" relationer och situationer gör mig helt utmattad.

Jag är överanalytisk och ägnar mycket tid och energi åt att älta sociala situationer, för att försöka förstå vad som förlöpt. Länge. Det händer att jag funderar över samtal eller händelser som ägt rum för flera år sedan.

Jag har INGEN förmåga att lägga relationer på en adekvat nivå. Det gör mig väldigt spänd och orolig, även med folk jag varit bekant med i flera år, och jag är hela tiden vaksam på hur jag "sköter mig". Har varit med om så många tillfällen då jag säger fel saker, på fel sätt, vid fel tillfälle, till fel person, etc.....

Att jag definieras som kvinna gör nog inte oddsen bättre heller, eftersom underdiagnosticeringen av kvinnor med As är väldigt hög.


Någon som förstår? Känner igen sig?


Det här blev lite osammanhängande, men det är så många tankar och känslor som trängs i mig kring detta med Asperger.

Jag tycker att jag känner igen mig. Ältar ibland saker som hände för femton år sedan, om inte ännu längre tillbaka. Hoppas att du får det stöd du behöver.

Narcissa skrev:Jag är ny här på forumet och har nyligen begärt att få bli utredd för Asperger.

Jag har en rad stora, återkommande problem som påverkar hela mitt liv, men jag är rädd att vården inte kommer ta det på allvar för att jag är "för intelligent"....

För intelligent? Många med AS-diagnos är mycket intelligenta, så varför skulle det ligga dig i fatet? De flesta med AS har en ganska ojämn begåvningskurva.

Precis som du, så har vi skapat oss strategier för att klara oss i många situationer... så vi är fler "intelligenta" här

Jag kan känna igen mig i din beskrivning, även som man. Hoppas att du snart får din utredning

Lycka till, vill jag bidraga med!

Det var klart positivt att få slappna av med min egen, ganska nya Aspergerdiagnos. Jag har schizofreni sedan länge, fungerade dock bra i arbetslivet tills för 12 år sedan, trots dessa besvär. Men jag har nästan inga paranoida symtom.

Och fördelen med Schizofenin är att den ställer till med så mycket problem att Aspie-biten både motverkas och inte blir så viktiga. Samt att jag träffar nästan inte några vänner, längre.

Men kolla paranoid schizofreni, då får man får sjukligt mycket återkommande grubblerier.

Och framför allt, hoppas inte livet spårar ur, för jag själv är 55+ sjukpensionär. Och är också periodvis högfungerande. Men inget ljushuvud längre, sedan lång psykos och depression.

/notwoodstock

Narcissa skrev:Jag är ny här på forumet och har nyligen begärt att få bli utredd för Asperger.

Jag har en rad stora, återkommande problem som påverkar hela mitt liv, men jag är rädd att vården inte kommer ta det på allvar för att jag är "för intelligent".... Jag kände igen mig mycket, men såklart inte helt, i den här beskrivningen: http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... nus_1.html

Att jag skulle kunna ha As är en gammal fundering, men den har slumrat i ca 15 år sedan jag gjorde någon slags utredning om neuropsykiatriskt funktionshinder i öppenvården. Den visade, som jag minns det, att jag hade problem med kodning(?) och att mitt IQ låg en bra bit över genomsnittet. Jag fick ingen diagnos.

Jag tror att det där IQ:t ligger mig i fatet. Min intelligens hjälper mig att "räkna ut" hur jag ska göra i olika situationer. Men det är inte samma sak som att jag VET hur jag ska bete mig. Det är otroligt krävande, och "normala" relationer och situationer gör mig helt utmattad.

Jag är överanalytisk och ägnar mycket tid och energi åt att älta sociala situationer, för att försöka förstå vad som förlöpt. Länge. Det händer att jag funderar över samtal eller händelser som ägt rum för flera år sedan.

Jag har INGEN förmåga att lägga relationer på en adekvat nivå. Det gör mig väldigt spänd och orolig, även med folk jag varit bekant med i flera år, och jag är hela tiden vaksam på hur jag "sköter mig". Har varit med om så många tillfällen då jag säger fel saker, på fel sätt, vid fel tillfälle, till fel person, etc.....

Att jag definieras som kvinna gör nog inte oddsen bättre heller, eftersom underdiagnosticeringen av kvinnor med As är väldigt hög.


Någon som förstår? Känner igen sig?


Det här blev lite osammanhängande, men det är så många tankar och känslor som trängs i mig kring detta med Asperger.

Jag tror på att det är svårt att bli tagen på "allvar" faktiskt, tror själv att jag har asperger/liknande men min terapeut fortsätter upprepa "Jag ser dig inte som någon typisk asperger, de är oftast......" etc. Känns som att han bara har en bild av extrem asperger i huvudet.

Askorbin skrev:"Jag ser dig inte som någon typisk asperger, de är oftast......"

Oftast ja, men långt ifrån alltid kan du kontra med...

Vår ojämna begåvningsprofil ligger oss med hög intelligens rejält i fatet, vi kan klara av en jädrans massa saker elegant, ofta med hjälp av vår intelligens och en massa energi, men sen finns det rejäla dippar, det är de dipparna samt den höga energiförbrukningen (som med tiden brukar göra att vi går in i väggen) som orsakar en massa problem som gör att vi ska ha diagnos och kanske rätt till hjälp för att kunna fungera bra.

Jag känner igen det också! Inte bara pga intelligens, utan också pga prestation. Folk (psykologer/kuratorer och liknande framförallt) brukar förvänta sig att man inte klarar särskilt mycket. Och de räknar inte med att det kan vara väldigt ojämnt. Dvs. man klarar mycket ett tag, men det kan också komma perioder då man inte orkar så bra.

Det är faktiskt en av dem jobbigaste sakerna med att ha AS, tycker jag, att folk antingen tror att man är riktigt svårt funktionshindrad. Och om de ändå förstår att man inte är det, så tror de igen att man inte har några problem och kan klara allt som vanligt.

Det värsta tycker jag är att de som borde veta oftast har så förbannat förutfattade meningar som inte stämmer med verkligheten (inte bara min verklighet utan rätt mångas verklighet utav oss som är här).

Saken hör till att, som du nämner, har du anpassat dig och observerat din omgivning. Man kopierar beteenden, och därmed förmildras den direkta observationen på din individ. Självfallet framstår man då inte som ett "normalt aspergerfall"(Vad de nu än är..)

Det stämmer även att kvinnor är generellt sett mer benägna att lyckas bättre på just detta, än motsvarande män, vilket är en av grunderna varför män är överrepresenterade när det kommer till diagnosticering.

Jag kan med stor övertygelse intyga att det är fler här som känner samma sak, även likaså jag.

Tack för era svar!

Att jag börjat dra i Asperger-utredning nu beror på att jag sökt KBT-terapi för paniksyndrom (som jag kanske utvecklade som tonåring p.g.a. As-relaterade svårigheter... ) och vid det inledande samtalet framkom saker som fick terapeuten att fråga om jag funderat på om jag har As. Då slog jag ifrån mig med argumentet att jag ju gjort en slags utredning, och han sa just "Nä, du framstår ju inte heller som nån typisk Asperger-person".

Det måste ha hänt mycket med kunskapen om As under 15 år, för jag känner igen mig mycket mer nu när jag läser på, än jag gjorde då. Men ändå finns schablonbilderna kvar, förstås, och jag känner mig väldigt orolig att bli utan det stöd jag märker att jag behöver.

Nu när jag fått lite bekräftelse kanske det blir lättare att tackla just den biten vid en (förhoppningsvis) kommande utredning.

Det viktigaste är att du får genomgå en undersökning. Sedan vad den visar på är någonting annat. Kanske inte just precis Aspergers, men när den är genomförd ved du i vilket fall vad.

Jag trodde förut Asperger var ung. "högfungerande Asperger", t.ex så råkade jag se en tjej med egen tip-top högintellektuell nogrannt gjord blog/web. Så jag tänkte "undvik", dom är nog orimliga intellektuella. Så dröjde det ju ett tag innan jag kom hit...

Narcissa skrev:Tack för era svar!

Att jag börjat dra i Asperger-utredning nu beror på att jag sökt KBT-terapi för paniksyndrom (som jag kanske utvecklade som tonåring p.g.a. As-relaterade svårigheter... ) och vid det inledande samtalet framkom saker som fick terapeuten att fråga om jag funderat på om jag har As. Då slog jag ifrån mig med argumentet att jag ju gjort en slags utredning, och han sa just "Nä, du framstår ju inte heller som nån typisk Asperger-person".

Det måste ha hänt mycket med kunskapen om As under 15 år, för jag känner igen mig mycket mer nu när jag läser på, än jag gjorde då. Men ändå finns schablonbilderna kvar, förstås, och jag känner mig väldigt orolig att bli utan det stöd jag märker att jag behöver.

Nu när jag fått lite bekräftelse kanske det blir lättare att tackla just den biten vid en (förhoppningsvis) kommande utredning.

Min terapeut sa ungefär precis samma sak till mig, att jag inte framstår som en typisk aspie.
Men för egen del så har jag blivit mer o mer säker på saken sedan jag börjat läsa på om det.
Känner du igen dig i att du har blivit en sorts skådespelare i vardagen?

Askorbin skrev:min terapeut fortsätter upprepa "Jag ser dig inte som någon typisk asperger, de är oftast......" etc.

Om denna person nu är terapeut så kanske denne borde veta att asperger medför en ojämn begåvningsprofil. Dessutom innebär typisk att man fokuserar på det som är vanligt men det finns gott om andra som inte passar in i den mallen.

Tyvärr anser den kommentaren från terapeuten som amatörmässig och en indikation på avsaknad av situationsanalys. En psykolog som har cirka 3 års längre utbildning kanske lyckas bättre? annars blir det väl professor med asperger som specialitet. De verkar klara av att få verkligheten och sina uttalanden att stämma överens bättre än många andra gällande detta.

Jag är väldigt högfungerande och många tvivlar starkt på min asperger. Men de kände mig ju inte när jag var ett barn och var så jävla aspig man kan vara utan att ha autism i princip.

Känner att även aspergare nästan ser ner på mig när jag säger att jag är väldigt högfungerande. Som om jag skryter. Men det är ju bara sanningen. Jag trodde jag var lågfungerande tills jag hittade det här forumet, då insåg jag att jag är betydligt normalare än de flesta här. Men det har tagit mycket tid och kraft.

Jag trodde jag var ung och normal... tills jag verkligen började fundera över det hela. Alla underligheter, missförstånd, utanförskap, underliga förmågor... beroende hur en ser det, kan en vara lågfungerande som högfungerande. Enligt mig själv är jag välfungerande, om alla förutsättningar stämmer.

Tänkte även det kunde vara PTSD, tvång och ADHD - eventuellt även schizofreni och paranoida drag. Som sagt, hobbydiagnosticera sig själv är inte det bästa, så istället för att mantra in någon falsk självbild, så efter par års betänkande beslutade jag mig för utredning. Jodå, AS och ADHD, med AS som primär diagnos.

dasunbedingte skrev:Jag trodde jag var ung och normal... tills jag verkligen började fundera över det hela. Alla underligheter, missförstånd, utanförskap, underliga förmågor... beroende hur en ser det, kan en vara lågfungerande som högfungerande. Enligt mig själv är jag välfungerande, om alla förutsättningar stämmer.

Ung och normal..... ja, när jag var i kontakt med öppenvården för 15 år sedan och beskrev mina problem sade de att jag bara hade "problem att anpassa mig till vuxenlivet" och behövde lite gruppterapi med andra ungdomar. Nu börjar jag närma mig 40 och har fortfarande samma problem med vuxenlivet, men de har hunnit få svårare konsekvenser......

Har fått så mycket kritik för att jag är "oambitiös", aldrig lyckas "ordna något för mig", är "oansvarig", etc. Jag har alltid vetat att jag är otroligt känslig för intryck och stress, och ganska omogen socialt och känslomässigt, men har liksom tagit till mig omgivningens bild av hur någon med min bildnings- och intelligensnivå borde klara av saker. Mycket skuld och skam.

Narcissa skrev:

dasunbedingte skrev:Jag trodde jag var ung och normal... tills jag verkligen började fundera över det hela. Alla underligheter, missförstånd, utanförskap, underliga förmågor... beroende hur en ser det, kan en vara lågfungerande som högfungerande. Enligt mig själv är jag välfungerande, om alla förutsättningar stämmer.

Ung och normal..... ja, när jag var i kontakt med öppenvården för 15 år sedan och beskrev mina problem sade de att jag bara hade "problem att anpassa mig till vuxenlivet" och behövde lite gruppterapi med andra ungdomar. Nu börjar jag närma mig 40 och har fortfarande samma problem med vuxenlivet, men de har hunnit få svårare konsekvenser......

Har fått så mycket kritik för att jag är "oambitiös", aldrig lyckas "ordna något för mig", är "oansvarig", etc. Jag har alltid vetat att jag är otroligt känslig för intryck och stress, och ganska omogen socialt och känslomässigt, men har liksom tagit till mig omgivningens bild av hur någon med min bildnings- och intelligensnivå borde klara av saker. Mycket skuld och skam.

Känner igen det där. Inte blir det bättre när alla i ens egen ålder har stabilt arbete (eller åtminstone gjort något färdigt), bostad, familj och allt som hör till. Nu är jag inte så keen på en del av de resultaten, men poängen är att de har åstadkommit något.
Vad har jag åstadkommit, förutom gnäll? För om allt känns "förnedrande" och "för lätt" - hur kommer sig då att jag *inte* fixar basala grejer? =P

Inte blir det bättre när en får höra varför en inte fortsätter med studier till X, varför en aldrig accepterade platsen på apotekarprogrammet, varför en aldrig tog utlandstjänst, varför en inte arbetar på verksamhet X längre etc. Nä, men vad ska jag göra åt en situation jag inte kan lösa helt på egen hand? Svara att jag är Kung av Mongo? =P En del personer vet hurdant en haft det tidigare (och givetvis hur en är), dock så blir ju varenda välmenande kommentar hemsk. Jag vill inte ha medlidande - jag vill fixa allt själv efter egna villkor - precis som alla andra. För det är inte "bara" till att göra något åt det - för det där "bara" skiljer sig fullständigt... men nu verkar det bli ljusare iaf.

Tidigare liknande trådar:

asperger-eller-ej-kan-jag-ha-as-t8512.html

tiden-innan-as-misstanktes-hos-er-t7123.html

kan-jag-ha-asperger-trots-god-social-formaga-t27678.html

andra-tankbara-diagnoser-istf-as-t18835.html

att-gransa-till-asperger-t22394.html

socialt-receptiva-kvinnor-med-asperger-t19314.html

har-jag-asperger-eller-inte-hur-ska-jag-veta-t22257.html

fragor-oro-infor-utredning-t26082.html

Och en lättsammare tråd att känna igen sig i:

du-vet-att-du-ar-en-aspie-nar-t4401.html

Lånade denna på biblioteket igår: http://www.amazon.com/Aspergirls-Empowe ... 1849058261

Den har en lite jobbig och beskäftig självhjälps-ton emellanåt, men jag blev nästan chockad över hur väl jag kände igen mig. Bl.a. fick jag en förklaring till de konstiga vredesutbrott, sammanbrott och mutism-anfall jag drabbats av från och till i hela mitt liv. Visste inte att det ingick i As.

Askorbin skrev:Min terapeut sa ungefär precis samma sak till mig, att jag inte framstår som en typisk aspie. Men för egen del så har jag blivit mer o mer säker på saken sedan jag börjat läsa på om det. Känner du igen dig i att du har blivit en sorts skådespelare i vardagen?

Ja, skådespel, det kan jag känna ofta. Och jag är hela tiden medveten om hur jag för mig och rädd för att göra "fel". Jag har bl.a. försökt lägga mig till med en uppsättning minspel och menlösa ljud att använda vid konversationer, för jag har märkt att folk tror att jag är dum i huvudet, eller inte hör, när jag är som vanligt. Jag har nog rätt bristande mimik. Och stirrar ("egendomlig blick"?).
Ofta känner jag att jag måste tona ner mig själv. Inte tillåta känslouttryck, för de blir överdrivna. Inte prata om sånt som är intressant, för då går jag in i en monolog. Inte värna min integritet, för det blir avvisande. Det blir inte mycket kvar av mig......

Jag har träffat aspergare som arbetar som kommunikationskonsulter. När jag berättar för "aspergerproffsen" säger de att jag nog har förstått fel, sådant klarar inte aspergare.

Det saknas kunskap om hur stor förmågan är till inlärning på manuell nivå. Dessa personer kan med framgång hjälpa andra, och till viss del sig själva, men i realiteten fungerar de inte helt smidigt själva.

Att lära sig det sociala och kommunikation m.m. manuellt, är inte konstigare än det ALLA djurägare sysslar med för att lära sig kommunicera med, eller läsa av, sin hund eller annat djur.

Jag blir hemskt trött av att läsa om alla proffs okunskap. Ändras det aldrig?

"Du verkar ha så lite AS, de flesta aspergare blaaa blaaa blaaa". Är ju sååå tröttsamt. Sluta någon gång liksom.

Av midnre vetande proffs har jag själv fått höra att jag har "lite AS" för att jag har god kännedom om hur jag själv fungerar. Eller för att jag är gift, eller för att jag inte bor på gruppboende, eller för att jag inser att det kan finnas folk i andra rum än där jag själv är, eller för att jag tittade proffset i ögonen en gång för 20 minuter sedan, eller för att jag förstår att man inte får ta med egen sprit på krogen och dessutom inser att om man vill smuggla med spriten ändå, så måste den gömmas, eller för att jag lärt mig så mycket om kropsspråk via böcker och manuellt kan räkna ut hur det fungerar många gånger, eller för att jag på andra sätt genom högt IQ, analyserande och intresse, har lärt mig vissa saker som en utvecklingsstörd autist utan social intresse, inte har lärt sig.

De blandar helt enkelt ihop det som utvecklingsstörning ger, med hela autismgrejen. Och inser inte vad socialt intresse ofta resulterar i, efter år av analyserande och funderande och försök.

När blir det ett slut på detta inadekvata bemötande?

Senaste har jag ändå träffat två psykologer som verkar ovanligt duktiga, och de har sagt att jag är typiskt aspig, och ena beskrev dessutom tre grupper gällande det sociala, en mer ointresserad, en som har försökt, men tröttnat och nu verkar ointresserad, och en grupp som är intresserad och försöker och försöker men blir utanför och olycklig. De senare lider mest enligt henne. Hon poängterade också det jag själv brukar poängtera, att kärnan av problemet är oförmåga, inte ointresse (gällande det sociala). Det kan föra med sig ointresse, särskilt om man blir lätt fokuserad på icke sociala saker, men det är inte kärnan.

Också ny på forumet, måste börja någonstans.

Jag känner igen mig jätte mycket(Är dock man), försökte få en remiss för utredning i flera år, men ingen tog mig på allvar, sedan gick jag till två privata mottagningar och gjorde två oberoende utredningar(Dyrt men bekvämt..) , båda kom fram till Asperger + AD(H)D(Fick långt över gränsvärde på både ADD och med hyperaktivitet, så fortfarande inte helt klart vilken av dom jag har, hehe).
Har aldrig känt mig så korkad dock, hade jätte dåligt i alla tester förutom dom logiska bitarna där jag satte nästan full-pott på allt :p

Tog med mig det till min husläkare, då hörde jag något i stil med "Du har inga nischade intressen, du har socialkompetens och du har en väl fungerande karriär."

Sen la ja upp det till min chef, han sa lite samma sak. Och avslutade med den klassiska "Alla har nog några bokstavs-kombinationer"

Den ända perfekta balansen hittills i mitt liv har varit arbete och mitt intresse för IT, och där utvecklat ett otroligt bra fackspråk och teknisk-kompetens. Är yngst på det IT-konsult-bolaget där jag jobbar, är alltid den som får hoppa in och hjälpa mina seniora:re kollegor med precis allt, alltid jag som får agera räddare i nöden.

Utanför min jobb-bubbla finns det inte mycket dock, precis samma problem som TS. Även fast jobbet gjort den sociala-aspekten lite lättare, då jag har mycket möten och kundkontakt(Samt projektledare-roller)

@Bror duktig, Kanske det är de som kallar dessa personer för "Profesionella" som borde granskas? annars betyder just proffs egentligen att man får betalt för det man gör. Så det kanske inte är någon direkt kvalifikation.

Min utredningspdykolog ansåg att jag var ovanligt verbal för att ha asperger. De med asperger brukar inte vara så talföra sa han.