Hej på er

Jag är en man på 21-25 år som misstänker att jag har asperger.
Vet att det lär komma upp många såna här trådar men hoppas någon orkar läsa..
Går för tillfället hos terapeut av andra orsaker, har tagit upp mina misstankar men pga tidigare droganvändning så kan man inte sätta diagnos än, plus att jag aldrig lyckas säga det jag ska säga när jag väl sitter där. Nättester säger att det finns en risk att jag har det, men vill inte gå efter detta för mycket.

Syftet med tråden är att jag skulle vilja ha er syn på vissa situationer osv som förstärkt mina misstankar..

- blir trött av att socialisera, väldigt dålig på att prata om "ingenting" som vissa verkar kunna göra. har svårt för att berätta saker om mig själv på ett spontant sätt, men har inga problem ifall folk ställer raka frågor (var kommer du ifrån? har du några syskon? t ex)
- var på en minnesstund för en person som dött, kände inte den här överväldigande sorgen som de andra verkade känna, men jag förstår varför alla var så nere. blev som ett skådespel från min sida. har också börjat skratta vid en minnesstund för en person som jag dock inte kände, tror det var pga förvirring av att jag inte kände så mycket, var första gången jag befann mig i den situationen, som tur var så var det inte många där för tillfället men fick såklart kommentarer efteråt.
- när folk visar starka känslor, börjar gråta/blir väldigt arga tycker jag det ser ut som ett skådespel. jag tar liksom inte in deras ilska utan kan sitta och småle medan någon ryter åt mig t ex.
- Om ett barn börjar gråta pga att denne slog sig så förstår jag varför den är ledsen men har väldigt svårt för att trösta den, kommer inte naturligt... men i övrigt är jag bra med barn.(motsägelsefullt??)

Det här var vad jag kom på nu, någon som har synpunkter eller någon fråga??

Du lär ha någon diagnos och jag utesluter inte Asperger men överlåter till doktorer att avgöra vad.

DIProgan skrev:Du lär ha någon diagnos och jag utesluter inte Asperger men överlåter till doktorer att avgöra vad.

Tack för svaret. vill bara påpeka att jag inte har varit någon som skadat folk, tvärtom har jag nästan varit för trevlig mot folk som varit otrevlig mot mig. Inte förstått allvaret(?) på något sätt kanske..

har du själv asperger? vad tänker/känner du om någon är riktigt arg t ex?

Askorbin skrev:har du själv asperger? vad tänker/känner du om någon är riktigt arg t ex?

Jag känner mig hotad och kränkt vanligtvis men det är ju inget måste för Aspiesar även om flyktbeteende tycks mer närvarande hos oss.

Här har du 4 frågor som du kan fundera över.


Hur känner du dig när du befinner dig i stora folksamlingar?

Hur känner du dig när du ska göra något nytt du aldrig gjort förut?

Föredrar du att göra saker för dig själv eller samarbeta med andra?

Vad tyckte du om idrott i skolan?

Braincandy skrev:Här har du 4 frågor som du kan fundera över.


Hur känner du dig när du befinner dig i stora folksamlingar?

Hur känner du dig när du ska göra något nytt du aldrig gjort förut?

Föredrar du att göra saker för dig själv eller samarbeta med andra?

Vad tyckte du om idrott i skolan?

Folksamlingar; Går förbi folksamling som väntar på bussen: uttittad och har fokus på att komma förbi, kan inte gå förbi avslappnat iallafall men det är väl vanligt bland alla människor?

göra nya saker: vet ej, kan inte komma på ett bra exempel(förslag??)

föredrar att arbeta själv, mest för att då vet jag hur, när och att saker blir gjorda.

hade inte något emot idrotten i skolan, men växte upp i en hälsosam familj där fysisk aktivitet var viktigt, började åka skidor tidigt t ex.

Kom på en fråga som jag har till er.
Man läser ofta att asperger = svårt att förstå ironi.
Kan det vara åt andra hållet också? Mina föräldrar säger t ex att jag förstod ironi väldigt tidigt.
Jag har inga problem med att använda ironi själv, däremot kan det ta tid att förstå ifall någon annan gör det.

MEN jag förstår inte SERIOSITET. Jag har väldigt svårt för att lyssna på någon som skiftar mellan att vara lagom skämtsam och sedan seriös/allvarlig.
Tar då ofta seriositeten som ironi och möter konstiga ansiktsuttryck när jag ler/fnissar åt allvaret.

Någon som känner igen sig?

Jag känner din frustration, befinner mig i exakt samma situation. Kan verkligen relatera till det där med att "kallprata" d.v.s. prata om ingenting. Det finns verkligen inte något mer ointressant och jag vet liksom inte om jag tycker att det är ointressant eftersom att jag inte är något bra på det eller eftersom att det inte tilltalar mig.

Är ny på forumet då jag också känner mig vilsen och har börjat känna igen mig i saker och ting jag läser om Asperger så jag har tyvärr inga råd att ge än så länge, men undrar om du vill länka ett sånt aspie-test du sa att du hittat?

Skriv gärna här/PM om du vill bolla lite tankar med, eftersom våra situationer känns en aning lika

Askorbin skrev:Kom på en fråga som jag har till er.
Man läser ofta att asperger = svårt att förstå ironi.
Kan det vara åt andra hållet också? Mina föräldrar säger t ex att jag förstod ironi väldigt tidigt.
Jag har inga problem med att använda ironi själv, däremot kan det ta tid att förstå ifall någon annan gör det.

MEN jag förstår inte SERIOSITET. Jag har väldigt svårt för att lyssna på någon som skiftar mellan att vara lagom skämtsam och sedan seriös/allvarlig.
Tar då ofta seriositeten som ironi och möter konstiga ansiktsuttryck när jag ler/fnissar åt allvaret.

Någon som känner igen sig?

Känner igen det där med att det är svårt att ställa om när någon växlar mellan en skämtsam ton och en seriös.
Men brukar inte heller ha svårt för ironi, tvärtom.

Ofta är de där aspiga missförstånden på en djupare meta-nivå som är både svårare att förklara och svårare att själv förstå sig på.

LILITH_ skrev:

Askorbin skrev:Kom på en fråga som jag har till er.
Man läser ofta att asperger = svårt att förstå ironi.
Kan det vara åt andra hållet också? Mina föräldrar säger t ex att jag förstod ironi väldigt tidigt.
Jag har inga problem med att använda ironi själv, däremot kan det ta tid att förstå ifall någon annan gör det.

MEN jag förstår inte SERIOSITET. Jag har väldigt svårt för att lyssna på någon som skiftar mellan att vara lagom skämtsam och sedan seriös/allvarlig.
Tar då ofta seriositeten som ironi och möter konstiga ansiktsuttryck när jag ler/fnissar åt allvaret.

Någon som känner igen sig?

Känner igen det där med att det är svårt att ställa om när någon växlar mellan en skämtsam ton och en seriös.
Men brukar inte heller ha svårt för ironi, tvärtom.

Ofta är de där aspiga missförstånden på en djupare meta-nivå som är både svårare att förklara och svårare att själv förstå sig på.

Just det där med att förstå seriositet förresten. Det är extra svårt när jag är i ett "alert"-mode där allt bara flyter, då är allt som ett skämt för mig och jag tar allt med en klackspark.. Den här egenskapen kanske har sina fördelar, men det är verkligen inte alltid kul att missförstå folk och de ser en som en barnunge som inte förstår allvar...

Jag är själv nydiagnoserad och enligt nya systemet har inte jag själv asperger utan fick "Autism spektrum" och det är den diagnosen du kommer att få, men det tar tid. Jag själv fick vänta i cirka två år.

I dina papper kommer det stå en kod som är själva diagnosbeskrivningen enligt DSM-5 som i sin tur är den nya autism manualen från USA som används från Maj detta år. I tidigare manualer fanns Asperger med, den manualen heter ICD-10. Och för att göra det ännu mer förvirrande så använde USA en manual och Europa en annan. Men det är nu ändrat, så att det är DSM-5 som är gällande både i USA och I Europa.

Koden ser ut så här: Bokstav.tre siffror. Som exempel A.001

Info från autism.se:
Källa: http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=19410

Diagnosmanualer
Det finns två internationella manualer som används vid diagnostisering av tillstånd inom autismspektrumet, DSM-IV-TR (Diagnostic and Statistical Manual of mental Disorders, Text Revision), som ges ut av amerikanska psykiatrisällskapet och ICD-10 (International Classification of Diseases) som ges ut av Världshälsoorganisationen. Den sistnämnda används vanligen inom den svenska sjukvården. Manualerna har fastslagna kriterier för olika diagnoser, så att diagnoserna kan ställas på samma grunder, världen över. Det är fortfarande till stor del Kanners beskrivningar och Wings triad som ligger till grund för de kriterier som finns i båda manualerna.

Diagnoserna inom autismspektrumet ligger under den gemensamma rubriken Genomgripande störningar i utvecklingen (eller Genomgripande utvecklingsstörning).

Autistiskt syndrom, även kallat Kanners syndrom, klassisk autism och infantil autism.

Aspergers syndrom, en form av autism hos personer som har en normal begåvning. Aspergers syndrom används ibland synonymt med autism hos personer med begåvning inom normalvariationen (som ibland också kallas högfungerande autism).

Atypisk autism eller autismliknande tillstånd innebär att personen uppfyller många men inte alla kriterier för autistiskt syndrom eller för Aspergers syndrom. Benämningen genomgripande störning i utvecklingen UNS (Utan Närmare Specifikation) används också ibland, men är inte så vanlig på svenska.

Desintegrativ störning, eller Hellers syndrom efter den forskare som först beskrev tillståndet. Tillståndet innefattar svår förlust av färdigheter efter 2 års ålder.

Retts syndrom är en funktionsnedsättning som kan medföra autismsymtom. Syndromet är placerat tillsammans med ovanstående diagnoser i diagnosmanualerna. De flesta forskare är dock ense om att Retts syndrom inte hör hemma inom autismspektrumet, bland annat därför att det även ger fysiska symtom.

Autistiska drag är inte en diagnos, utan används ibland som tillägg till annan diagnos när symtom inom autismspektrumet finns men inte så att kriterierna för en autismspektrumdiagnos uppfylls.

NT kan tycka kallprat och folksamlingar är jobbiga också, det kan handla om självkänsla och social fobi.
Om man utgick enbart ifrån att man tyckte det var jobbigt att träffa folk skulle väl hela Norrland få diagnosen?

Och på begravningar och liknande är det inte ovanligt att folk "stänger av" sina känslor eller t ex börjar skratta för att lätta på trycket så att säga. Det är en ovanlig situation och folk vet inte hur de ska bete sig.
Har man dessutom "självmedicinerat" kan ens känsloutveckling hämmats och det blir alltså ännu svårare att komma i kontakt med dom känslorna.

Jag blir själv utredd just nu, så detta är delvis funderingar jag har om mig själv också.

Myrkr skrev:NT kan tycka kallprat och folksamlingar är jobbiga också, det kan handla om självkänsla och social fobi.
Om man utgick enbart ifrån att man tyckte det var jobbigt att träffa folk skulle väl hela Norrland få diagnosen?

Och på begravningar och liknande är det inte ovanligt att folk "stänger av" sina känslor eller t ex börjar skratta för att lätta på trycket så att säga. Det är en ovanlig situation och folk vet inte hur de ska bete sig.
Har man dessutom "självmedicinerat" kan ens känsloutveckling hämmats och det blir alltså ännu svårare att komma i kontakt med dom känslorna.

Jag blir själv utredd just nu, så detta är delvis funderingar jag har om mig själv också.

Tror många själv-diagnostiserar sig själv med diverse problem och åkommor - Det farliga är när man inte är medveten om sitt mindre "Normala"-beteende, jag blev tvingad att göra utredning för att inga orkar umgås med mig - Det var lite va ska man säga, ett ultimatum från de få vänner jag har

Jag ser inte så stor skillnad på att träffas engång i veckan eller en gång var tredje år - Det är lite sak samma för mig. Längtar efter ensamhet konstant, det är lite dubbelmoral, då jag gärna vill ha socialt umgänge, men på mina vilkor. Jag absorbers så extremt med mina intressen att tid och rum knappt existerar, när jag har en perid av extra mycket intresse finns, så fallerar det mesta. Och suget efter ensamhet med mina intressen växer extra ordinärt
men min reptilhjärna tar mig till jobbet varje dag, då det går hand i hand med mina intressen..

Herregud vad jag skriver mycket idag :] (Önskar jag var så här social face-to-face )

Askorbin skrev:- blir trött av att socialisera, väldigt dålig på att prata om "ingenting" som vissa verkar kunna göra. har svårt för att berätta saker om mig själv på ett spontant sätt, men har inga problem ifall folk ställer raka frågor (var kommer du ifrån? har du några syskon? t ex)
- var på en minnesstund för en person som dött, kände inte den här överväldigande sorgen som de andra verkade känna, men jag förstår varför alla var så nere. blev som ett skådespel från min sida. har också börjat skratta vid en minnesstund för en person som jag dock inte kände, tror det var pga förvirring av att jag inte kände så mycket, var första gången jag befann mig i den situationen, som tur var så var det inte många där för tillfället men fick såklart kommentarer efteråt.
- när folk visar starka känslor, börjar gråta/blir väldigt arga tycker jag det ser ut som ett skådespel. jag tar liksom inte in deras ilska utan kan sitta och småle medan någon ryter åt mig t ex.
- Om ett barn börjar gråta pga att denne slog sig så förstår jag varför den är ledsen men har väldigt svårt för att trösta den, kommer inte naturligt... men i övrigt är jag bra med barn.(motsägelsefullt??)

Känner igen det där... Jag har fått höra att jag har en hel del psykopat/sociopat-drag. Jag har också svårt för när människor eller barn är upprörda eller sammanhang där man förväntas vara upprörd. En situation som jag minns väldigt tydligt från min barndom var när min bästa vän ramlade ner för min våningssäng och bröt handleden. Handleden var verkligen enormt deformerad och nasty, och min vän grät och skrek. Och mitt i allt det där börjar jag rågarva. Jag kunde inte känna in det hon kände, istället det enda jag såg var att hon såg så rolig ut när hon grät att jag inte kunde sluta skratta. Sen fick jag dåligt samvete, men men.

En sak jag haft problem med typ hela livet är att jag har väldigt svårt att se andra människor som just människor, som är som jag. Nu är ju inte alla som jag eftersom de flesta i min omgivning är NT, men just när det kommer till NT så har jag fruktansvärt svårt att se dem som människor utan tänker mer på dem som brainless robots. För allt de gör, pratar om eller verkar intressera sig för är liksom bara ett enda stort kretslopp utan utveckling. Det är som att de aldrig lär sig. Jag är så otroligt trött på skitsnack vid lunchbordet, som alltid handlar om samma saker. Det enda som kan va skönt med skitsnacket är att jag slipper prata och kan ägna mig åt mina egna tankar.

Kan nämna att jag inte heller har diagnos, men är uppsatt för utredning, vilket kan ta forever där jag bor, typ.

Lägg inte för stor vikt vid att skratta åt att folk gör sig illa, finns ju en hel uppsjö med tvprogram som går ut på just det, dolda kameran, jackass etc. Skulle alla som ser på det vara aspergare?
Sägs väl dessutom att skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Det är dock skillnad på att skratta åt folk i allmänhet eller att skratta åt sin bästa vän. Just för att man/jag inte kan koppla att det gör ont, och istället börjar skratta hysteriskt åt personen som har ont. Det är inte så att jag njuter av det men jag reagerar på reflex och innan jag tänker, ganska ofta.

Alla aspergare är helt olika, och jag tror kanske att detta kan vara en egenhet hos vissa. Det är iaf en stor del av mig som jag inte är direkt stolt över.

Jo men min poäng är att alla kan reagera på det sättet, tills de inser att det gör ont eller att personen kanske skadat sig, då sväljer de skrattet. Du förstår ju också att det gör ont förr eller senare? Det går olika snabbt för alla, beroende på dagsformen, ens humör och vem den andra personen är.
Dessutom är det inte ovanligt att skratta när man blir rädd, överraskad eller shockad t ex att en person skadat sig kan upplevas som obehagligt, inte helt olikt hur folk reagerar när de blir skrämda i Spökhuset eller i en bergochdalbana.
Jag menar inte att du inte har asperger, bara att det finns vissa missförstånd för vad som är "normalt".

Har slagit bort mina misstankar om asperger. det spelar ingen roll om det är så eller ej, däremot är jag desto mer säker på att jag är HSP(High sensitive personality), vilket är en god anledning till att jag blir trött av att vara i sociala sammanhang