Det svenska ordet ensam har båda betydelserna, och man måste se till sammanhanget för att (försöka) förstå vilken betydelse som avses. Till exempel i fallet "behov att vara ensam" så antyder behovet att det är något positivt att vara ensam.

Ja, da forstår jeg.

Jag tycker inte alls om att vara ensam, och det är jag egentligen aldrig.

Däremot trivs jag utmärkt med att vara själv, vilket jag är alldeles för sällan.

Jeg er sjelden ensom. Derfor elsker jeg å være alene.

Vigdis Eidsvåg

Finns det verkligen olika slag av ensamhet? Självvald och oönskad? Eller är det bara så att om man alltid är tvungen att vara ensam så är det åtminstone lättare att stå ut med den om man får vara i fred? En gång långt innan jag hade en aning om AS så definierade jag mitt tillstånd som "konstitutionell ensamhet" - måste säga att det var på pricken som jag skulle beskriva AS i dag!

Vet inte var jag ska börja. Har varit ensam så länge som jag kan minnas, men på senare tid har det börjat slita mig isär.

Jag är nu 31 år gammal, har aldrig haft ett förhållande, inget arbete förrän nu (min första lön någonsin nu på Fredag), har aldrig varit ute och träffat folk, undviker folk jag känner så gott det går, aldrig festat då i dagens samhälle mer eller mindre krävs det att du måste vara onykter då och då för att anses normal samt för att få delta i sociala umgängen, men jag låter bli all alkohol då jag är helt säker på att min fader gick bort sommaren '89 på grund av just alkohol. Då var jag 6 år gammal.
Jag har alltid haft svårt med det sociala, ögonkontakt är fortfarande kraftig obekvämt för mig, beröring det samma, samt att mina enda intressen är dator-relaterade (och politik i viss usträckning) vilket får mig att framstå som en tråkig, nykter, och introvert människa som vill vara ifred. Den enda sociala interaktion jag har nu för tiden är via nätet, som är då likasinnade personer, och dessa personer är i majoritet långt utanför min räckvidd. Men någon som jag kan hälsa på i min närhet, någon sådan finns inte.

Hittills har det inte varit några större problem, men det nu händer det att jag titt som tätt ligger i sängen på kvällen, och börjar tänka på hur jag egentligen har det. Då kommer tårarna. Ensamheten kommer och knackar på, och påminner mig att jag är egentligen väldigt ensam. Jag ligger och pratar med mig själv om livet och annat, och pratar med mig själv är något jag gör konstant på daglig basis, för jag har ju ingen annan att prata med. När jag kommer in på ämnet förhållanden, då börjar dammen brista. Och nu när jag är i den åldern de flesta börjar skaffa familj, så fantiserar jag att jag kommer hem från jobbet och blir välkomnad av ett barn som omfamnar mig och säger "Pappa". Då brister det totalt för mig. Nästan det gör det av att bara skriva detta.

Ensamheten kanske är något som många blir vana vid, och många accepterar, men för vissa av oss har den en gräns.

Men ensamhet är väl ändå ett bevis på att något inte står rätt till i livet. Man får i alla fall vara tacksam för det. Tack Gud för alla dessa upplevelser av ensamhet. Desto mer kan jag söka kärleken!

Zzzyn skrev:Hittills har det inte varit några större problem, men det nu händer det att jag titt som tätt ligger i sängen på kvällen, och börjar tänka på hur jag egentligen har det. Då kommer tårarna. Ensamheten kommer och knackar på, och påminner mig att jag är egentligen väldigt ensam.

Kan ha det på liknande sätt själv, det gäller att inte låta de här tankarna komma in i sovrumet, man måste göra klart för sig själv att där är det bara sova som gäller och inte släppa in några "ångestmonster", koncentrera dig på att andas lugnt, undvik grubblerier för annars blir det bara värre och värre, köp en nallebjörn och håll i den, eller vad som helst som gör dig tillfreds, din nya jacka eller whatever...

Oftast trivs jag med att vara ensam, det är väldigt skönt att umgås med bara sig själv.
Men vissa dagar får jag som ett svart hål inom mig av ensamhet.
Jag är en tjej på 21 år som aldrig haft tjejkompisar. Jag har en pojkvän, så helt ensam är jag inte. Men jag saknar att ha tjejvänner, vilket jag aldrig haft.

Jag har försökt umgås med folk genom alkoholen för några år sedan för att det var det enda sätt som fick mig att våga prata med andra människor överhuvudtaget. Men det slutade bara i att man blev utnyttjad på alla sätt. Jag blev till och med våldtagen, för att jag inte visste vad som hände eller hur man skulle säga nej. Jag fick inga bra vänner genom alkoholen och det förstår jag ju nu att det inte funkar i längden.

Jag delar många intressen som jag antar att "vanliga" tjejer i min ålder gillar, som mode, utseende, smink osv. Men jag är för socialt inkompetent för att kunna skaffa en vän.
Som sagt så trivs jag ofta med att bara vara ensam hemma, eller gå ut på promenad, eller gå ut och shoppa själv. Men när jag blir ledsen vissa dagar så blir det bara värre av att vara ute och se andra tjejer umgås och prata och ha kul, och jag går där ensam och känner mig oduglig och onormal.

Men jag tänker ansöka om en kontaktperson nu. Även om jag är livrädd för att träffa en okänd människa själv, så kan ju inget bli värre i alla fall hoppas jag.

Ensamhet är ett knepigt ord. På engelskan har man bra alternativ som jag känner till, t ex solitude. Kanske det finns svenska ord för det? Enro låter lite mer poetiskt och positivt, men jag vet inte om det ordet ens finns?

Efter ett halvt liv med övervägande ensamhet, så har jag givit upp om att ens försöka nå upp till NT-lik vänskap. Jag är aktiv i föreningsliv, men blir aldrig medbjuden på tävlingar, och ofta inte ens informerad om dem. Min familj informerar mig inte om aktuella saker. Det känns hemskt tungrott att behöva ta reda på allt själv hela tiden, så jag ar lagt ner det.

Vänner som jag haft har jag tröttnat på, för det var bara jag som höll kontakten (förutom en person som jag inte gillade). Folk kan börja i min klubb, och efter några gånger har dom "kamrater för livet", jag har inga. Hur allt detta fungerar är en gåta för mig. Men folk med NT är sådana iaf, jag har iakttagit dem i alla år.

En del tar livet av sig, de flesta accepterar sig ensamhet och tar en dag i taget. Men själen dör alltid av att inte få spegla sig i någon annans ögon.

Zimmerit skrev:Ensamhet är ett knepigt ord. På engelskan har man bra alternativ som jag känner till, t ex solitude. Kanske det finns svenska ord för det? Enro låter lite mer poetiskt och positivt, men jag vet inte om det ordet ens finns?

"Solitär" kan man säga, eller att man är "själv" isf ensam för det tolkas så neggativt