Jag misstänker att min man har asperger. Vi har stora problem med vår kommunikation och han tycker att jag ljuger och manipulerar. Det gör mig väldigt ledsen och arg eftersom jag alltid har haft väldigt svårt för att ljuga.

Det känns som om jag måste vara övertydlig med allt jag säger för att han ska förstå, och ändå missuppfattar han mig väldigt ofta. (Det här är bara ett par exempel på sådant som har fått mig att börja fundera på asperger.) Listan över olika beteenden hos honom som jag funderar över börjar bli väldigt lång, och många saker på den listan har jag sett att andra har skrivit om tidigare här på forumet.

Är det någon som känner igen sig?



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Hej Teddy!

Det är svårt när det är en så kort beskrivning, även för en gissning.
Har du läst om Aspergers någonstans? Tycker du det mesta stämmer in på din man där?

Ja, ju mer jag läser desto fler "aha-upplevelser" får jag. (Från början var det en terapeut jag gick till som ställde frågan till mig om han möjligen hade asperger, både utifrån hur jag beskrev honom men också med anledning av att min bror sannolikt har det.)

Några exempel till:
Låg impulskontroll (har gjort illa mig och kränkt mig många gånger, ofta vet han inte varför själv, ibland förklarar han det med att han blev sårad).
Pratar aldrig om känslor, men är bra (nästan för intensiv) på att visa känslor.
Berättar ofta om att han uppfattades som lillgammal när han var liten för att han hade ett så vuxet språk.
Berättar ofta om att han kände sig utanför i barndomen, tonåren, bland kompisar, till och med att han känner sig utanför när hans föräldrar och syskon träffas.
Har uttryckt att han känner sig utanför när jag och barnen har trevligt ihop.
Avbryter ofta mig och barnen när vi umgås, detta gör han genom att kritisera mig för något.
Beter sig ofta som en stökig tonåring vid matbordet - har svårt att bidra till matro.
Kommer ofta i konflikt med äldsta dottern - när han skämtar med henne så märker han inte när han går för långt.
Har svårt att bedöma tid, blir ofta sittande med en bok när han ska laga mat, vilket ofta har gjort att vi har fått middag väldigt sent när han ska laga den.

(Jag har en lista på ca 30-40 exempel till.....)

Låg impulskontroll tycker jag låter mer som ADHD. Men han kan ju ha AS också.
"Svårt beräkna tid", ja, det har jag också.

Några andra trådar där anhöriga vet el misstänker AS:
Hjälp, har min sambo AS?
Att leva med en aspie/aspergare
Asperger och ömhet (förhållande NT och aspie)
Anhörig... boktips?
Svärfar med asperger med explosivt humör
Hjälp! När specialintresset har fyllt hela lägenheten
Behöver råd för att anpassa mig till min man med AS

Tack för alla länktips! Har börjat läsa och redan känt igen en hel del. Känns bra att få stöd i mina funderingar genom att andra har liknande erfarenheter.

Och en fråga till: Om en person med asperger har svårt att tolka underförstådda budskap utan behöver stor tydlighet i kommunikationen - kan denne då uppfatta mig som manipulativ för att han inte kan tolka mig? (Eftersom jag ofta har blivit anklagad av min man för bland annat det.)

Kanske det. Jag brukar tycka att andra människor är så luddiga och vill att jag ska vara tankeläsare istf att säga rent ut vad de menar.

Svårt att säga. Han låter knepig i alla fall. Men jag tycker du bör inte vara alltför inställd på att det är just Asperger. Det kan vara det förstås. Men det kan likaväl vara t.ex. Borderline eller en annan personlighetsstörning.

Det där med att anklaga andra att manipulera (eller att ljuga) - jag kan inte tänka mig att det är ett direkt resultat av att ha Asperger. Det låter ju som om han är sjuklig misstänksam. Man kan bli det av negativa erfarenheter förstås. Men det är lite paranoid. Om det inte är sant, alltså. Är du säker på att det inte ligger något i det, alltså att du försöker övertala/övertyga honom lite väl mycket?

Teddy skrev:Det känns som om jag måste vara övertydlig med allt jag säger för att han ska förstå, och ändå missuppfattar han mig väldigt ofta. (Det här är bara ett par exempel [...])

Det där var i alla fall ett klockrent exempel på otydlig kommunikation, dina exempel innehåller ingen konkret information. Om han har AS och det är så du uttrycker dig när du tycker att du behöver vara övertydlig förstår jag mycket väl att han inget begriper.

Har du pratat med din man om det här? Misstänker han själv AS?

Toblerone skrev:Svårt att säga. Han låter knepig i alla fall. Men jag tycker du bör inte vara alltför inställd på att det är just Asperger. Det kan vara det förstås. Men det kan likaväl vara t.ex. Borderline eller en annan personlighetsstörning.

Det där med att anklaga andra att manipulera (eller att ljuga) - jag kan inte tänka mig att det är ett direkt resultat av att ha Asperger. Det låter ju som om han är sjuklig misstänksam. Man kan bli det av negativa erfarenheter förstås. Men det är lite paranoid. Om det inte är sant, alltså. Är du säker på att det inte ligger något i det, alltså att du försöker övertala/övertyga honom lite väl mycket?

Jag har försökt komma på ifall det är något som jag gör/säger som medför att han känner sig "manipulerad". Det är ju förståss svårt att vara opartisk när man tittar på sitt eget beteende, men jag har inte kunnat komma på vad som gör att han känner så.

Jag tänkte att han kanske uppfattar mig som manipulerande för att han har svårt att tolka mimik, kroppsspråk mm, och att det som jag säger därför skapar osäkerhet hos honom.

nallen skrev:

Teddy skrev:Det känns som om jag måste vara övertydlig med allt jag säger för att han ska förstå, och ändå missuppfattar han mig väldigt ofta. (Det här är bara ett par exempel [...])

Det där var i alla fall ett klockrent exempel på otydlig kommunikation, dina exempel innehåller ingen konkret information. Om han har AS och det är så du uttrycker dig när du tycker att du behöver vara övertydlig förstår jag mycket väl att han inget begriper.

När jag skrev mitt första inlägg här på forumet så uttryckte jag mig nog lite försiktigt för jag kände mig osäker på hur mina frågor skulle tas emot. Det är också svårt att börja skriva om en nära anhörig.

När jag pratar med min man (och skriver mail eller sms) så är jag mycket mer konkret, annars får jag inga svar av honom överhuvudtaget. Och i andra sammanhang, på jobbet till exempel, så får jag ofta höra att jag är tydlig och pedagogisk. Därför känns det märkligt att det är så stor skillnad i hur jag uppfattas hemma.