Det enda jag har läst av Gillberg är hans informationsbroschyrer om ADHD och AS.

När jag fick diagnos bestämde jag mig ganska snabbt för att inte läsa några böcker om AS. Jag läste lite artiklar på nätet för att så att säga synka in lite med de problem och erfarenheter jag redan visste att jag hade haft hela livet. I övrigt kände jag snabbt att det här forumet ger mycket bättre kunskap om AS än någon bok, för här får man en överblick över både vad som är typiskt och över hur enorm variation det är mellan oss. Jag är mera intresserad av hur jag praktiskt ska förhålla mig till min diagnos och eventuellt förändra mitt liv, och den hjälpen får jag mycket mera av här än genom att läsa böcker, misstänker jag.

Sedan är det väl naturligt att vårdpersonal och andra som ska möta aspergare läser böcker och informationsmaterial, snarare än sådana här forum, även om vi har en psykolog som dök upp här för att få lära sig mera (all heder åt honom).

Kanske det vore en viktig uppgift för OA att försöka sammanställa någon slags informationsbroschyr om AS som utgår mera från oss här på forumet och ger en mera balanserad bild som visar skillnaderna lika mycket som likheterna?

Jag håller käften. De som vet det, bortsett från forumet, träffdeltagare och OA-medlemmar, är familj samt en nära vän. Jag har inte heller några planer på att berätta det för flera. Risken finns att de då betraktar mig som någon som bör mest av allt käka piller eller någon som bör dagcentrifieras. Jag vill blir bedömd efter vad jag gör, inte efter AS.

Svårt att veta, 'omvärlden' är ju inte EN person. Bäst att hålla käfft tror jag oxå.

antikropp skrev:Det enda jag har läst av Gillberg är hans informationsbroschyrer om ADHD och AS.

Kanske du missat resten för att han brände 14 hyllmeter forskningsmateriel när han fick rök under fötterna..

sugrövmanövern skrev:Mardröm, jag tror du kan ha rätt . Jag får ofta höra, men du ser ju så pigg ut och verkar så normal?!

- I de lugnaste vatten simmar de mest defekta fiskarna, se bara på slöjstjärtarna i akvariebutikerna brukar jag svara . Fina är de, men jävlar om gammelgäddan skulle släppas ner i akvariet, då har de inte en chans att simma undan.

Och angående piggheten, hört talas om Kanebo? Typ.

Hmm..jag vet inte om det e pillsen eler så fattar jag inte riktigt, kankse, men kanske jag gör det, jag e osäker.. öh..

Savanten Svante skrev:
Jag fasar för min normalitet och hur jag ska förklara hur jag funkar på ett AF-möte nu i augusti. Ska jag ta på mig för korta byxor och vägra titta folk i ögonen?

Tjock vinterjacka och mössa från 1979 som det står "stenmark" på nerdragen i pannan. Till detta långa badshorts med tydlig dressmanmärknig, ta de billigaste fulaste de rear ut. Ha gärna olika skor utan strumpor. Påpeka att det bara är idioter som har strumpor till shorts och att du minsann inte har det..

Se dem rakt in i ögonen som du vore galen. Påpeka att du inte förstår hur ngn kan tro du har problem, du ser ju folk rakt in i ögonen och det kan ju inte aspergere, måste vara ngt fel på diagnosen.

Skrik "kuk" två eller tre ggr mitt under ert samtal.

Risk för en dos risperdal såklart men....

.

alfapetsmamma skrev:SÄRSKILT hemskt om de läst just Gillberg, eftersom han är så neggo mot AS, vilket känns skrämmande, när han ska vara bland de främsta i Sverige...

Äh Gillberg är som du säger svensk och vem f-n bryr sig om svenskar?
Han malde ju ner alla sina "bevis."
Så man kan inte granska forskningen, vilket gör att den inte finns.

Mardröm skrev:

sugrövmanövern skrev:Mardröm, jag tror du kan ha rätt . Jag får ofta höra, men du ser ju så pigg ut och verkar så normal?!

- I de lugnaste vatten simmar de mest defekta fiskarna, se bara på slöjstjärtarna i akvariebutikerna brukar jag svara . Fina är de, men jävlar om gammelgäddan skulle släppas ner i akvariet, då har de inte en chans att simma undan.

Och angående piggheten, hört talas om Kanebo? Typ.

Hmm..jag vet inte om det e pillsen eler så fattar jag inte riktigt, kankse, men kanske jag gör det, jag e osäker.. öh..

Jag fattar inte själv alla gånger det jag säger heller . Men ungefär så här: Jag ser ut som de andra barnen men jag är inte som dem. Kanebo är ett sminkmärke som har bra underlagscreme som täcker svarta ringar under ögonen mycket effektivt. Man ser ut som en docka efter några lager av den.

Jaha, jag som tyckte du var ovanligt söt.

Jag slog upp kanebo bra tips kanske?

jag har hört att hemorojdsalva ska vara bra?

Mardröm skrev:Jaha, jag som tyckte du var ovanligt söt.

Jag slog upp kanebo bra tips kanske?

Ja, jag sminkade min 25-åriga sambo på skoj och han såg ut som en 12-årig pojke efteråt.

Gjorde det för att vi sett de där bögarna i big brother som sade att det är okej för killar att ha lite foundation. Ja, visst, om man vill se bisarr ut . Men det är klart, man behöver ju inte ha i hela ansiktet, man kan ha bara runt ögonen, det brukar jag ha när jag inte har acne-anfall.

jag har hört att hemorojdsalva ska vara bra?

Kanske främst mot påsar under ögonen och ytliga blodkärl, det lär ju ha en mycket god sammandragande effekt...

Lilla Gumman skrev:Jag har en kompis som är fullt övertygad om att de flesta av mina svagheter beror på AS. Att jag är dålig på att städa, pratar mycket, avbryter henne när vi talar i telefonen, har svårt att slutföra vissa saker och så vidare.

Jag vet att mycket av mina svårigheter beror på min ADHD. Att jag pratar mycket, är intensiv och ibland har flera saker på gång samtidigt.

Är det viktigt vilken av ens diagnoser som orsakar vilka problem?

Jag tänker på AS och ADHD som variationer på ett tema, dvs att hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt. De jag träffar kan ha den ena eller båda diagnoserna och ofta är det väldigt svårt att skilja ut vilka problem som tillhör det ena eller det andra.

Eller är det bara irriterande att andra har åsikter om vilken diagnos som är "viktigast"?

Som vanligt uppriktigt undrande...

Frågande skrev:

Lilla Gumman skrev:Jag har en kompis som är fullt övertygad om att de flesta av mina svagheter beror på AS. Att jag är dålig på att städa, pratar mycket, avbryter henne när vi talar i telefonen, har svårt att slutföra vissa saker och så vidare.

Jag vet att mycket av mina svårigheter beror på min ADHD. Att jag pratar mycket, är intensiv och ibland har flera saker på gång samtidigt.

Är det viktigt vilken av ens diagnoser som orsakar vilka problem?

Jag tänker på AS och ADHD som variationer på ett tema, dvs att hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt. De jag träffar kan ha den ena eller båda diagnoserna och ofta är det väldigt svårt att skilja ut vilka problem som tillhör det ena eller det andra.

Eller är det bara irriterande att andra har åsikter om vilken diagnos som är "viktigast"?

Som vanligt uppriktigt undrande...

Håller helt med om att det i regel är svårt att särskilja vad som hör till vad, mycket överlappar - inte minst beträffande det som psykologerna kallar exekutiva funktioner (orkar inte definiera/exemplifiera uttrycket).

Om probleme/t/n kan förklaras av AD/HD finns avsevärt större möjlighet att påverka de/t/m med centralstimulantia eller annan medicin.

docfrasse skrev: Håller helt med om att det i regel är svårt att särskilja vad som hör till vad, mycket överlappar - inte minst beträffande det som psykologerna kallar exekutiva funktioner (orkar inte definiera/exemplifiera uttrycket).

Om probleme/t/n kan förklaras av AD/HD finns avsevärt större möjlighet att påverka de/t/m med centralstimulantia eller annan medicin.

Väcker det inte även frågan om det finns ett utrymme för godtycklighet i diagnosticeringen? Kanske någon som diagnosticeras som AS och (bara) drag av AD(H)D egentligen har mera AD(H)D men att vissa symptom passar in under båda och man därför nöjer sig med att förklara de symtomen med AS? En sådan person kanske egentligen skulle kunna ha en viss hjälp av medicin, men får inte det eftersom AD(H)D-komponenten tonades ner och delvis förklarades med AS.

(Den hypotetiska personen i frågan passar t.ex. bra in på undertecknad, vilket gör frågan extra intressant ).

jag tror de flesta NT är rädda för oss. i deras ögon tycks det vara så att människor med sämre social kompetens är mindre mänskliga.
ta till exempel när det blir skolmassaker nånstans, då börjar man alltid skylla på AS och autism.

Jo, det har ju stått sånt som att aspergare kan "döda med en axelryckning" eller "stycka en kropp lika lätt som man skruvar isär en klocka". Personligen skulle jag faktiskt föredra om folk såg mig som en iskall mördartyp, framför det nedlåtande bemötandet man ofta blir utsatt för. Farlighet kan ju ändå inge en viss respekt.

När det gäller skolmassakrer så tror jag faktiskt att en del av mördarna kan ha haft nån form av AS eller autism. Cho Seung-Hui, som låg bakom Virginia
Tech-massakern, hade t:ex fått diagnosen selektiv mutism, och verkade väldigt autistisk i en dokumentär jag såg om honom.

Frågande skrev:Är det viktigt vilken av ens diagnoser som orsakar vilka problem?

Jag tänker på AS och ADHD som variationer på ett tema, dvs att hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt. De jag träffar kan ha den ena eller båda diagnoserna och ofta är det väldigt svårt att skilja ut vilka problem som tillhör det ena eller det andra.

Eller är det bara irriterande att andra har åsikter om vilken diagnos som är "viktigast"?

Som vanligt uppriktigt undrande...

Jadu, Frågande. Återigen ett snällt och respektfullt ödmjukt inlägg. Får jag anlita dej som huspsykolog?

Jag har själv frågat mej din inledande fråga, men går faktiskt lite längre än så. Är det verkligen viktigt att ha diagnoserna AS och ADHD öht? Kan inte människor bara få vara människor, utan att etiketteras och slussas in i särskilda åtgärdsprogram?

Ok, jag inser att frågan till viss del är retorisk. Men det gör den inte mindre relevant.

Jag försöker dra mig till minnes vad jag visste om AS innan jag lärde känna den här personen som fick mig att dra mig till forumet för att begripa mer. Då baserade sig hela min kunskap på ett barn till bekantas bekanta som hade fått diagnosen. Jag visste att man ofta men inte alltid speciella udda intressen, och ensidiga begåvningar medan det här barnet bara hade allmänt svårt för sig och hade svårt med kamrater. Jag trodde nog mest att folk höll sig avvaktande till aspergare för att de ofta var lite udda och nördiga men hade nog inte så mycket koll på vad det var i övrigt.

Och jag hade definitivt ingen koll på vad som skilde Asperger från ADHD MBD och andra konstiga saker.

...

weasley skrev: Kan inte människor bara få vara människor, utan att etiketteras och slussas in i särskilda åtgärdsprogram?

Ja, det tycker jag. Det är i första hand "handikappifieringen" som har fått mig att må dåligt och känna mig ännu mer avvikande, jag vill verkligen inte tillhöra LSS tillsammans med utvecklingsstörda och hjärnskadade. Jag anser att man ska få vara och leva på ett annorlunda sätt utan att omgivningen ska kräva en diagnos som förklaring.

Forskningen som har lett fram till diagnoserna AS och ADHD är ju inte fel i sig, kunskap är bra, men den praktiska tillämpningen är dålig. Jag skulle faktiskt mycket hellre ha en vanlig psykisk sjukdom, tror jag skulle ha lättare att acceptera en diagnos som jag inte har lika stark handikappstämpel och inte innebär samröre med människor jag inte har något gemensamt med alls. Jag tycker att aspergerdiagnosen ska bort från LSS, för habiliteringen och allt sånt är en sjuk miljö som passiviserar människor och får dem att se sig själva som mer defekta än de är. Om AS ska finnas kvar som diagnos så måste de som har med aspergare att göra vara intelligenta människor som kan behandla en med värdighet och respekt.

Jag tycker LSS, vuxenhab med flera suger pung och håller med Anastasia i mycket (vilket framgår av saker jag har skrivit tidigare och inte orkar upprepa). Likväl är en del av den löjliga hjälpen ovärderlig för många (till exempel mig. Och förutsatt att man av någon verklighetsfrämmande anledning ska fortsätta leva). Lever man i en livslångt pågående akut katastrof på grund av sitt funktionshinder, blir det mindre viktigt vilka man sammanförs med av några till bland alla dem man aldrig kommer att bli människa för, eller i vad mån ens funktionshinder har en egen existens eller uppstår i samspel med samhället man har dömts in i.
Som med pengar, klass, socialt trygghetsnät eller vad som helst: lätt för den som klarar sig utan ett dåligt system att säga att det vore bättre med inget alls.

Och exakt samma sak gäller diagnosetiketteringen. Fast där gäller det också de underverk den kan göra för ens självförståelse och för respekten hos den del av omgivningen som händelsevis kan respektera en om man kan legitimera sin rätt att vara kuf åtminstone.
Inklusive det höga priset på grund av felaktiga premisser.

Bara vara människa. Och få hjälp efter behov, så att man kanske rentav får en ärlig chans att betala igen den efter förmåga. Tillåt mig småle. Så bra kommer människan aldrig att bli. Därför ska man tänka sig för innan man river ner skitbyggen som är bättre än inga alls.

Hej!

Habiliteringen är bra för de som behöver den. Men att sammanföras med utvecklingsstörda borde inte få ske, om man inte själv vill det vill säga.

Vi med AS borde vara en egen grupp inom LSS. Eller, att personal på dagcenter, vuxenhabiliteringen, Försäkringskassan och så vidare vet vad AS är och vad för stöd som kan vara lämpligt.

Den som känner sig helt normal och kan söka ett vanligt jobb och städa lägenheten utan någons inblandning behöver ju bara skita i alla insatser istället för att klaga på systemet.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har all respekt och förståelse för att många av er har väldigt dåliga erfarenheter av LSS och liknande, men generalisera inte. Jag har haft turen att få väldigt kompetent och bra bemötande på LSS här i staden, så det förekommer att kompetens finns. I synnerhet har jag en psykolog som har ägnat sig heltid åt bara aspergare i sex års tid, och har hunnit lära sig väldigt mycket om vilka typiska problem vi brukar ha och vilken variation det är på oss. Förmdoligen är problemet ofta större på mindre orter, där man mera ont om personal och färre aspergare, och därför inte får samma erfarenhet och kan avsätta lika mycket resurser. Det verkar som universitetet här i staden står för en stor del av aspergarna på LSS, om jag förstått det rätt.

Lilla Gumman skrev:Habiliteringen är bra för de som behöver den. Men att sammanföras med utvecklingsstörda borde inte få ske, om man inte själv vill det vill säga.

Vi med AS borde vara en egen grupp inom LSS. Eller, att personal på dagcenter, vuxenhabiliteringen, Försäkringskassan och så vidare vet vad AS är och vad för stöd som kan vara lämpligt.

Det är nog ovanligt att man rent fysiskt sammanförs med utvecklingsstörda, men personalen behandlar en ofta lite på samma sätt, som om man var ett barn. De tror ju de vet vilket stöd som är lämpligt men den bild de har av AS är ganska stereotyp, och många känner sig kränkta av deras "stöd". Dagcenter skulle jag t:ex aldrig sätta min fot på, just för att jag vet att jag skulle bli illa behandlad.

Jag tycker AS har väldigt lite gemensamt med de övriga diagnoserna som tillhör LSS, undantaget autism, och hör bättre hemma inom psykiatrin. Det finns ju psykiskt sjuka som har liknande problem som aspergare med att strukturera sin vardag, eller vad det nu finns för anledningar till att man söker LSS-stöd, och som får hjälp från annat håll. Jag tror, men det är bara en känsla jag har,att de blir bättre bemötta än aspergare blir.

Zombie skrev: Bara vara människa. Och få hjälp efter behov, så att man kanske rentav får en ärlig chans att betala igen den efter förmåga. Tillåt mig småle. Så bra kommer människan aldrig att bli.

Nej, det tror inte jag heller tyvärr. Människor är ganska äckliga och intoleranta varelser, en stor del av dem.

Jag kan förstå om man absolut måste ta emot hjälp från andra av någon anledning, men jag tycker ändå de som köper aspergerdiagnosen med hull och hår, och utan ifrågasättande låter sig bli klappade på huvudet av tanter, gör fel. Aspergare som jag träffade precis efter diagnosen var såna, de verkade känna sig helt hemma i den miljön och nöjda med sin lott i livet. Jag försökte också anpassa mig i början, men jag kände innerst
inne att jag var mer komplex än bara en diagnos.

Jag undrar vad du lägger in i att "köpa betydelsen med hull och hår".

När de insatta i min närhet nämnde möjligheten med AS i mitt fall, var jag mest "jaha, och vad är det med det?". Min egen uppfattning är att jag är som jag är och om någon tvunget måste etikettera det med särskilda bokstäver så må det så vara. På det viset har jag, kan man säga, "köpt" betydelsen.

På senare tid har jag dock förstått att det i det här landet är vanligt att anse att alla med egna bokstäver är KONSTIGA och ANNORLUNDA och borde sitta i speciella och åtgärdsomgärdade institutioner.