Chrilleb skrev:Nano:

Du verkar ha en mild och fin framtoning, fler borde va som du, jag är helt 100 på at du är så IRL oxå.

Jo, nano är verkligen så IRL med, en helt underbar mild och fin framtoning (för att stjäla dina ord)!

Tack för fina ord hörni

Alexandra skrev:

Altus skrev:

LILITH_ skrev:Ytliga bekanta eller främlingar skakar man hand med.

Noo, vägra handskakning. Det var rätt nyligen som jag insåg att jag inte tycker om handskakningar (eller annan ovälkommen närkontakt), så nu har jag bestämt mig för att aldrig ta initiativ till det. Däremot är det inte värt besväret att inte returnera om någon annan tar initiativ.

Är lite kluven där, det känns på nåt sätt oartigt och olämpligt att inte skaka hand, samtidigt känns det inte naturligt för mig.

Är det oartigt även att bara inte ta initiativ? Förmodligen, gissar att man förväntas göra det i vissa lägen, men jag har inte bra koll på reglerna.

Altus skrev:

Alexandra skrev:Är lite kluven där, det känns på nåt sätt oartigt och olämpligt att inte skaka hand, samtidigt känns det inte naturligt för mig.

Är det oartigt även att bara inte ta initiativ? Förmodligen, gissar att man förväntas göra det i vissa lägen, men jag har inte bra koll på reglerna.

Säkerligen, i vissa lägen. Kanske särskilt om man är av han-kön? (Tur att jag inte är det.) Män förväntas ju vara mer initiativtagande generellt.

Bump!

Svenska män kramas för mycket, skriver engelsmannen(?) Oliver Gee:

SvD skrev:"I Frankrike pussas de på kinden. Maoriska stammar gnuggar näsorna mot varandra. Och i Sverige kramas de."

Så inleder skribenten Oliver Gee sin artikel i The Local, sajten med svenska nyheter på engelska (som en tjänst för alla de från utlandet inflyttade som inte behärskar språket), om att han inte kan omfamna svenskars förtjusning för kramen.

I listform redogör han träffsäkert för reglerna runt det svenska kramandet, här förkortat till att första gången man träffar någon skakar man hand, men man sedan har pratat med personen i mer än fem minuter kramas man sedan till avsked och hädanefter kramas man så fort man ses. Kindpussas gör man aldrig.

http://www.svd.se/kultur/svenskar-krama ... 412254.svd

Utan problem kan jag krama dottern, systern och de två barnbarnsflickorna. Sen kan jag, med svag avstötningsmekanism, krama svägerskan och sonhustrun. Fast med sonhustrun är det mer att jag inte vill tränga mig på.
Sonen kan jag krama med rätt stark avstötningsmekanism. Jag känner mig lite påflugen. Jag kunde krama min mamma när hon levde, och jag kan krama mina två levande mostrar.

Jag tycker det här med att kramas är en klart besvärlig affär.

Frimodig

Håller mig borta ifrån kramande, förrutom inom familjen (hustrun och dottern). Socialt kramande sysslar jag inte med.

Jag förstår inte behovet som många har av att kramas, har märkt att det numera har blivit vanligt att folk vill kramas då man hälsar på varann fast man knappt känner varann. Tycker det räcker med ett handslag men skulle föredra att man hälsade med knutna händer där man endast stöter knogarna mot varann (hygieniskt också då det slarvas med handhygienen hos en del) eller helst inte alls då jag tycker det kan räcka med att man säger hej eller liknande.

Jag har inga som helst problem med kramar, jag gillar det sättet att hälsa.

Jag gillar endast kramar och närhet om det är mina närmaste .
Annars tycker jag det är väldigt obehagligt.
Folk i min omgivning måste tro att jag är kram sugen , för folk ska alltid ta på mig.
Lägga armen om mig eller stryka mig både här och där.
Undrar vad de skulle säga om jag lappa till dem nästa gång.
En knapp där det står " jag tycker inte om närkontakt " vad tror ni?

Confession time, om min humor och mitt uppträdande och kanske en förklaring till om ni tycker jag är fåordig eller skriver konstigt och styltigt i mina inlägg. Jag tar på folk på jobbet, inte på ett sexuellt sätt men däromkring kan jag väl erkänna. Nu måste jag förtydliga lite, på manliga jobbarkompisar på ett humoristiskt sätt, de vet att jag skämtar och skrattar med mig. Vissa säger att de känner kalla kårar när jag är i närheten, de säger det med humor för jag är inte utesluten ur deras vänskap. Min humor är väldigt "self deprecating", tror jag den engelska termen är. Men det känns som att jag fastnat i en roll jag inte kan komma ur, vill ha mer vettigt att säga och närhet och kärlek med en tjej. Jag har kvinnliga vänner jag skulle vilja röra, med deras godkännande givetvis, och prata mer med men känner mig som fastlåst och DUM, FUL och äcklig. Om detta håller mig tillbaka eller om det är ett steg på vägen vet jag inte riktigt än. Ber om ursäkt om detta vart väl konstigt och osammanhängande men det var det jag började tänka på när jag lästa denna tråd.

Det har blivit " trendigt " att krammas och folk krammas både på tv och på gatan fast när folk krammas i filmen Hur många kramar finns det i världen ? är det bara trevligt. Jag krammas inte för att hälsa på någon . Jag brukar bara säga hej .

Ogillar det där med att kramas för att hälsa på varandra när man ses, går oftast med på det men är väldigt obekväm med det.
Gillar att krama min snygga pojkvän.

Kramar o klappar om alla möjliga människor, både såna jag känner och okända

Hade under en period umgänge med två olika grupperingar som båda kramades istället för t.ex. handskak, tyckte det blev lite mycket i längden. Bör sparas till de/n man vill krama, som jag dock gärna kramar ofta.

Beror helt och hållet på vem som kramar mig.
Jag kan få helt olika reaktioner beroende på vem det är.

När jag tänker efter så betyder det inte jätte mycket. När jag dock inte träffat min bror, som bor i Danmark, på länge så är det klart att en kram känns bra.

Eller om man kramar någon man gillar överhuvudtaget

Jag tycker kramar är en intressant grej. Det berättar om andra saker.

När jag växte upp, kramade min mamma och pappa, aldrig mig, när jag hade blivit medveten. De förstod att jag upplevde det som ett övergrepp. De var extremt snälla, stod ut med alla mina egendomligheter, fast de krävde aldrig att vi skulle kramas. Och jag hade stor respekt. Fast jag skulle aldrig ha kommit på idén att kramas. Det var nån sjukdom som andra gjorde. När min mamma blev äldre, och hamnade i underläge, så kramade jag henne som bekräftelse och uppmuntran och för att visa att jag verkligen tyckte om henne. Ett komplicerat budskap.

När jag blev kär, så kom det här med kramar, naturligt, i rätt sammanhang. Och när man får barn så kramar man naturligtvis, fast man är uppmärksam på gensvaret. Dottern har alltid kramats, bokstavligt och i ord. Sonen har en klart mer distanserad attityd, ungefär som jag när jag var liten.

Det är lite olika.

Frimodig

Vid ett tillfälle var jag för okramig och ett annat för kramig.

Detta är ett mysterium.

Charlie72 skrev:Kramar o klappar om alla möjliga människor, både såna jag känner och okända

Huu!!! Vad är meningen med att hålla på att ta på människor man inte känner?
Håller mig helst på avstånd från människor som ska kramas och röra vid en "i onödan". Det värsta jag varit med om var en äcklig psykiater som liksom för att visa att hon brydde sig eller skulle ge tröst eller något när jag mådde dåligt skulle hålla mig i handen och röra vid mig (typ klappa tröstande antar jag). Jag fick panik på kärringen och gick. Jag vägrade gå till henne fler gånger.

Jag tycker det är helt galet att hålla på och krama och ta på personer man inte känner och jag tycker också att folk borde förstå att det kan upplevas som väldigt jobbigt.

Jag har iofs problem med det även om jag känner personerna, med några undantag som går bra.

instämmer med många andra här.

Det är så jävla vidrigt med klappar oavsett om det är från vänner eller främlingar!
Från främlingar värst då, då får jag lust att nita dom!
Ursäkta språket men det är verkligen ett av det vidrigaste jag vet är när någon lägger en hand på ens axel. Även kramar av främlingar eller personer man inte vill krama och det är ytterst, YTTERST få jag jag vill krama.

Dessutom så hatar jag hud mot hud kontakt det är också så jävla vidrigt! så jag skulle tex aldrig gå på massage! ewwwwwwww!!!

Vill knappt att nån förutom min pojkvän ska röra mig.

Varför kan folk inte bara använda sina ord istället för att hälsa med kroppen, inte bara hälsa det gäller iofs. Men generellt.

Hmm... jag känner att det kanske inte är beröring som är problem hos mig, utan snarare oväntat beröring. Jag kan tycka om kroppskontakt när jag är inställd på det, men överraskande sån ger mig kalla kårar. Och även när det känns onödigt, när jag inte vet vad det ska vara bra för. T.ex. rena hälsningskramar av folk som man knappt känner.

Toblerone skrev:Hmm... jag känner att det kanske inte är beröring som är problem hos mig, utan snarare oväntat beröring. Jag kan tycka om kroppskontakt när jag är inställd på det, men överraskande sån ger mig kalla kårar. Och även när det känns onödigt, när jag inte vet vad det ska vara bra för. T.ex. rena hälsningskramar av folk som man knappt känner.

Hög igenkänningsfaktor här. Det är inte beröringen i sig som det är problem med, men beröring jag inte är inställd på kan få mig att rycka till, och beröring som bara ska vara, för att det är konvention (till exempel hälsningskramar med folk man inte känner så väl) kan kännas krystad och onaturlig. Inte så att jag hatar det, men det känns bara inte naturligt för mig. Om det däremot är någon som ber om en kram, eller signalerar tydligt i förväg att de vill ge mig en kan det kännas hur bra som helst.

Men den enda form av beröring som jag tycker är direkt obehaglig, är den som känns sexuellt laddad, från folk man absolut inte är intresserad av. Det finns en del män som verkar utnyttja vår kultur av meningslös beröring på det sättet, för att liksom testa hur långt de kan gå och det gör mig djupt obehaglig till mods.