Träna bort AS?
65 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Kvasir skrev:sommar skrev:Kvasir skrev:Ingen fara. Lyckas man förstå varandra till slut så är väl allt frid och fröjd.
Ok. Va bra. Ja, verkligen!
Vad är det för mening att diskutera om man inte försöker förstå varandra? En lyckad diskussion tyckar jag är en där båda parter har förstått den andres argument. Att övertyga motparten är inte så viktigt. Har motparten verkligen förstått argumenten för den ståndpunkt eller åsikt men har, men ändå inte håller med, ja då är det ju helt enkelt så. Däremot känns inte en diskussion lyckad eller avslutad om man bara har olika ståndpunkter utan att ha förstått varandra.
Som exempel, i den tråd som låstes var inte mina inlägg menade som någon kritik mot dig eller egentligen ta någons parti. Jag ville bara försöka förstå dina synpunkter och argument och samtidgt se om du själv verkade ha klart för dig vad du menade och vilka konsekvenser det i så fall hade.
Håller klart med!
Jag uppfattade aldrig dina inlägg som kritik i den tråden. Du var den enda som inte direkt gick på mig utan frågade ordentligt. Tack! Bortsett från Savanten Svante, men han modererade ju o. därmed ett annat läget o att han sa till mig var förståligt. jag tycker du brukar disk/debattera sakligt o. har viljan att försöka förstå (liksom Zombie o. Jonsch), dock har jag svårt att tolka dina inlägg ibland (liksom Zombie o. Jonsch), men då är det upptill mig att säga till som nu annars kan du ju inte veta det. Jag säger till just för att då kan nog missförstånd minimeras i framtida konversationer!
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
Lilla Gumman skrev:Hej!
AS är en form av autism. Och autism är ett funktionshinder som man inte kan bota. Helt riktigt. Däremot tror jag på att man kan kompensera för problemen så att ens AS inte blir lika tydlig.
Har man svårt att struktuera, organisera och komma igång med saker? Ja, då har man en Handi eller Handifon i stället för en vanlig kalender. Eller listor och scheman. Jag tror att man kompenserar för de svagheter man har och lär sig handskas med dem.
På ytan kan man alltså ha ett vanligt jobb, ha kompisar o.s.v. fast man har vissa problem som inte märks utåt. Vem ser att du har en städlista upptejpad på insidan av städskåpet som du följer när du städar?
Sen tror jag också att man kan lära sig att tyda andras signaler och kroppsspråk. Och lära sig själv att uppträda korrekt, inte minst. Om man har svårt att titta folk i ögonen, är det bara att träna och till sist blir det naturligt att titta på den man pratar eller dansar med.
Man kommer alltid att ha AS. Men det kommer att märkas mindre och mindre, ju äldre man blir. Under förutsättning att man verkligen vill träna och bli mer som NT-människor. En del trivs med att vara ensamma och pyssla med sitt specialintresse, de vill inte ha varken partner eller vänner och sådana människor är lika ok som de som vill jobba bort effekterna av sitt AS.
Hälsningar
Lilla Gumman
Ev. kommer man inte alltid ha AS., inte om man är gränsfall i början iaf. enligt vad utredningsteamet + min kurator på VC. sagt. Jag har knappt AS redan nu, så mitt kan ev. försvinna helt, men det ska erkännas att jag är lite tveksam. Har för mig att det står hos Socialstyrelsen att AS. antingen är av bestående eller övergående natur.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
Fast det kan betyda två saker, antingen att de erkänner att de inte vet riktigt. Eller att det är olika på olika individer. Socialstyrelsen sätter inte DSM så vi kan nog gå efter att de menar att det kan vara båda delarna.
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 2 gånger.
Jag har funderat lite till efter det jag skrev tidigare.
Ingen vet ju ännu vad AS är, men i stort sett alla verkar anse att det i alla fall måste vara någonting som är annorlunda i hjärnan. Vad sedan detta något är vet vi inte, även om det finns diverse spekulationer. Låt oss kalla detta något för AS-mekanismen.
Eftersom vi inte vet vad denna AS-mekanism är så kan vi i princip bara avgöra om en person har AS via beteenden och liknande observationer. Det går inte att avgöra med blodprov, hjärnröntgen eller någon liknande objektiv mätmetod i dagsläget om en hjärna har denna obekanta AS-mekanism. Därför är det ju i praktiken så att AS definieras just av beteendet, eller personlighetstypen om vi så vill, för något annat har vi inte att utgå från i dagsläget.
Om en person uppvisar AS-beteende så säger vi att personen har AS. Antag nu att personen lyckas att på olika sätt kompensera för sina annorlunda beteenden så att personen inte går att skilja från en NT. Då har personen inte längre AS eftersom vi inte kan påvisa något AS-beteenden utan personen beter sig som en NT. Dvs. rent definitionsmässigt kliniskt har personens AS försvunnit. Men, då missar vi att vad personen har gjort är att få sin hjärna att kompensera för AS-mekanismen i hjärnan. Det är högst osannolikt att själva AS-mekanismen har försvunnit eller omvandlats till en "NT-mekanism". Själva mekanismen finns troligen kvar, i alla fall i någon omfattning, och personen har lyckats bygga upp några andra mekanismer i hjärnan som kompenserar bort det som AS-mekanismen gör och som orsakar ett annorlunda beteende jämfört med NT. Det är högst troligt och rimligt att detta inte är kostnadsfritt utan är en extra belastning för hjärnan. Vad vi då har är en person som rent kliniskt inte längre har AS utan faktiskt beter sig som en NT, men denna persons hjärna måste arbeta hårdare än en NT-hjärna för att ge samma beteende.
Som ett försök till en analogi för att ytterligare klargöra detta. Antag att medicinvetenskapen ännu inte hade en aning om orsaken till diabetes utan bara visste att diabetiker har insulinbrist. Det enda sättet att avgöra om en person är diabetiker är då att mäta insulinnivåerna i blodet. Om en person har diabetes kan man kompensera för detta genom att tillföra insulin. Då stiger insulinnivåerna igen och då är personen kliniskt sett inte längre diabetiker, eftersom antagandet förutsatte att insulinhalten i blodet var enda sättet att diagnosticera diabetes. Men personen har ju fortfarande något fel på insulinproduktionen även om hon/han kliniskt sett inte längre är diabetiker. En haltande analogi, kanske, men den kan förhoppningsvis hjälpa till att klargöra vad jag menade ovan.
Ingen vet ju ännu vad AS är, men i stort sett alla verkar anse att det i alla fall måste vara någonting som är annorlunda i hjärnan. Vad sedan detta något är vet vi inte, även om det finns diverse spekulationer. Låt oss kalla detta något för AS-mekanismen.
Eftersom vi inte vet vad denna AS-mekanism är så kan vi i princip bara avgöra om en person har AS via beteenden och liknande observationer. Det går inte att avgöra med blodprov, hjärnröntgen eller någon liknande objektiv mätmetod i dagsläget om en hjärna har denna obekanta AS-mekanism. Därför är det ju i praktiken så att AS definieras just av beteendet, eller personlighetstypen om vi så vill, för något annat har vi inte att utgå från i dagsläget.
Om en person uppvisar AS-beteende så säger vi att personen har AS. Antag nu att personen lyckas att på olika sätt kompensera för sina annorlunda beteenden så att personen inte går att skilja från en NT. Då har personen inte längre AS eftersom vi inte kan påvisa något AS-beteenden utan personen beter sig som en NT. Dvs. rent definitionsmässigt kliniskt har personens AS försvunnit. Men, då missar vi att vad personen har gjort är att få sin hjärna att kompensera för AS-mekanismen i hjärnan. Det är högst osannolikt att själva AS-mekanismen har försvunnit eller omvandlats till en "NT-mekanism". Själva mekanismen finns troligen kvar, i alla fall i någon omfattning, och personen har lyckats bygga upp några andra mekanismer i hjärnan som kompenserar bort det som AS-mekanismen gör och som orsakar ett annorlunda beteende jämfört med NT. Det är högst troligt och rimligt att detta inte är kostnadsfritt utan är en extra belastning för hjärnan. Vad vi då har är en person som rent kliniskt inte längre har AS utan faktiskt beter sig som en NT, men denna persons hjärna måste arbeta hårdare än en NT-hjärna för att ge samma beteende.
Som ett försök till en analogi för att ytterligare klargöra detta. Antag att medicinvetenskapen ännu inte hade en aning om orsaken till diabetes utan bara visste att diabetiker har insulinbrist. Det enda sättet att avgöra om en person är diabetiker är då att mäta insulinnivåerna i blodet. Om en person har diabetes kan man kompensera för detta genom att tillföra insulin. Då stiger insulinnivåerna igen och då är personen kliniskt sett inte längre diabetiker, eftersom antagandet förutsatte att insulinhalten i blodet var enda sättet att diagnosticera diabetes. Men personen har ju fortfarande något fel på insulinproduktionen även om hon/han kliniskt sett inte längre är diabetiker. En haltande analogi, kanske, men den kan förhoppningsvis hjälpa till att klargöra vad jag menade ovan.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir skrev:Jag har funderat lite till efter det jag skrev tidigare.
Ingen vet ju ännu vad AS är, men i stort sett alla verkar anse att det i alla fall måste vara någonting som är annorlunda i hjärnan. Vad sedan detta något är vet vi inte, även om det finns diverse spekulationer. Låt oss kalla detta något för AS-mekanismen.
Eftersom vi inte vet vad denna AS-mekanism är så kan vi i princip bara avgöra om en person har AS via beteenden och liknande observationer. Det går inte att avgöra med blodprov, hjärnröntgen eller någon liknande objektiv mätmetod i dagsläget om en hjärna har denna obekanta AS-mekanism. Därför är det ju i praktiken så att AS definieras just av beteendet, eller personlighetstypen om vi så vill, för något annat har vi inte att utgå från i dagsläget.
Om en person uppvisar AS-beteende så säger vi att personen har AS. Antag nu att personen lyckas att på olika sätt kompensera för sina annorlunda beteenden så att personen inte går att skilja från en NT. Då har personen inte längre AS eftersom vi inte kan påvisa något AS-beteenden utan personen beter sig som en NT. Dvs. rent definitionsmässigt kliniskt har personens AS försvunnit. Men, då missar vi att vad personen har gjort är att få sin hjärna att kompensera för AS-mekanismen i hjärnan. Det är högst osannolikt att själva AS-mekanismen har försvunnit eller omvandlats till en "NT-mekanism". Själva mekanismen finns troligen kvar, i alla fall i någon omfattning, och personen har lyckats bygga upp några andra mekanismer i hjärnan som kompenserar bort det som AS-mekanismen gör och som orsakar ett annorlunda beteende jämfört med NT. Det är högst troligt och rimligt att detta inte är kostnadsfritt utan är en extra belastning för hjärnan. Vad vi då har är en person som rent kliniskt inte längre har AS utan faktiskt beter sig som en NT, men denna persons hjärna måste arbeta hårdare än en NT-hjärna för att ge samma beteende.
Som ett försök till en analogi för att ytterligare klargöra detta. Antag att medicinvetenskapen ännu inte hade en aning om orsaken till diabetes utan bara visste att diabetiker har insulinbrist. Det enda sättet att avgöra om en person är diabetiker är då att mäta insulinnivåerna i blodet. Om en person har diabetes kan man kompensera för detta genom att tillföra insulin. Då stiger insulinnivåerna igen och då är personen kliniskt sett inte längre diabetiker, eftersom antagandet förutsatte att insulinhalten i blodet var enda sättet att diagnosticera diabetes. Men personen har ju fortfarande något fel på insulinproduktionen även om hon/han kliniskt sett inte längre är diabetiker. En haltande analogi, kanske, men den kan förhoppningsvis hjälpa till att klargöra vad jag menade ovan.
Jo, visst har den behövt göra en extra ansträngning, men när den väl är gjort så har personen inte AS mer om ansträngningen gjordes innan den blev NT. med den förklaringen Alltså kan den som har haft AS. bli NT. Dock tror jag det är svårt i praktiken/verkligheten om man inte är gränsfall o. gränsen emellan att avgöra AS. eller NT. blir då hårfin. Ännu hårfinare än hos mig som är ett gränsfall. Ju mindre AS. man har, desto lättare torde det vara att bli av med den. Riktigt svår AS. kan nog aldrig försvinna helt.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
sommar skrev:Jo, visst har den behövt göra en extra ansträngning, men när den väl är gjort så har personen inte AS mer om ansträngningen gjordes innan den blev NT. med den förklaringen Alltså kan den som har haft AS. bli NT. Dock tror jag det är svårt i praktiken/verkligheten om man inte är gränsfall o. gränsen emellan att avgöra AS. eller NT. blir då hårfin. Ännu hårfinare än hos mig som är ett gränsfall. Ju mindre AS. man har, desto lättare torde det vara att bli av med den. Riktigt svår AS. kan nog aldrig försvinna helt.
Nu missförstod du mig. Jag menar att även när man har byggt upp kompenationsmekanismerna så är det fortfarande en ansträngning för hjärnan hela tiden att använda dessa.
Som ett exempel. Jag har kämpat för att försöka förstå hur man läser av diskussioner och förstå när man kan säga något utan börja prata samtidigt som någon annan och avbryta. Nu har jag inte lyckats helt, men jag har i alla fall blivit bättre på det. Problemet är att jag hela tiden måste tänka på hur själva diskussionen fungerar och utvecklas. Andra människor tänker förmodligen bara på vad som sägs, men min hjärna måste tänka både på vad som sägs och på att följa själva diskussionsbeteendet. Det blir dubbelt arbete för hjärnan.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir skrev:sommar skrev:Jo, visst har den behövt göra en extra ansträngning, men när den väl är gjort så har personen inte AS mer onasträngningen gjordes innan den blev NT. med den förklaringen Alltså kan den som har haft AS. bli NT. Dock tror jag det är svårt i praktiken/verkligheten om man inte är gränsfall o. gränsen emellan att avgöra AS. eller NT. blir då hårfin. Ännu hårfinare än hos mig som är ett gränsfall. Ju mindre AS. man har, desto lättare torde det vara att bli av med den. Riktigt svår AS. kan nog aldrig försvinna helt.
Nu missförstod du mig. Jag menar att även när man har byggt upp kompenationsmekanismerna så är det fortfarande en ansträngning för hjärnan hela tiden att använda dessa.
Som ett exempel. Jag har kämpat för att försöka förstå hur man läser av diskussioner och förstå när man kan säga något utan börja prata samtidigt som någon annan och avbryta. Nu har jag inte lyckats helt, men jag har i alla fall blivit bättre på det. Problemet är att jag hela tiden måste tänka på hur själva diskussionen fungerar och utvecklas. Andra människor tänker förmodligen bara på vad som sägs, men min hjärna måste tänka både på vad som sägs och på att följa själva diskussionsbeteendet. Det blir dubbelt arbete för hjärnan.
Jo, jag missförstod dig vilket jag ser nu. men, möjligen kan man bli av med sin AS. iaf. om man är ett gränsfall. Den infon har jag fått iaf. Ev. skulle jag kunna bli av med min AS. m några år eftresom jag ligger så precis på gränsen. Nära att jag inte fick någon diagnos o. den har minskat de senaste 2 åren då jag mognat iom. det som hänt mig iom. det ännu mer gränsfall.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
Din AS kan inte minska, möjligen kan dina svårigheter mattas av. Två olika saker. Fatta.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
KrigarSjäl skrev:Din AS kan inte minska, möjligen kan dina svårigheter mattas av. Två olika saker. Fatta.
Joo. Det har den redan gjort! Jag kan tom. bli av med den helt & hållet om jag tränar mkt., viiket jag gör då jag inte är en lat individ som gett upp hoppet o. é grinig!
Som vi konstaterade igår , så vet jag , utredn.teamet o min kurator på VC. det bättre än Du
Huruvida det är med andra varken kan eller ska jag bedöma, vilket jag oxå skrev igår.
Tydligen många på forumet som har svårt att läsa innantill och/eller minnas.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
Du har isf missförstått dem, de har kanske uttryckt sig oklart eller så är du precis så trög som du verkar. Välj själv.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Som jag skrev innan så kan nog AS rent kliniskt försvinna i vissa fall, genom att man kompenserar så man inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Men att kalla det för att ens AS har försvunnit är bedrägligt eftersom det som jag, i brist på bättre ord, tidigare kallade AS-mekanismen sannolikt inte har försvunnit.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 12:00:23, redigerad totalt 1 gång.
Träna bort AS-drag?
Hej!
Som barn hade jag nästan inga kompisar alls, gjorde nästan ingenting på fritiden (mamma bestämde vad jag skulle göra), jag lät mamma köpa kläder åt mig och så vidare. Svårigheten att få riktiga kompisar höll i sig ända till jag var 20+. På kort såg jag riktigt nördig ut. Jag var nervös och tordes inte prata med vem som helst. Fick nästan panik bara jag skulle ringa till mormor (innan jag flyttade hemifrån 1998), eller prata med fotografen inför vårt bröllop 2001.
Nu kan jag ringa till vem som helst utan att få stora skälvan. Jag pratar gärna och länge i telefonen. Jag kan gå fram och prata med folk, babblar gärna på och är inte så blyg längre. Alla ser mig som supersocial. Jag har inget problem med ögonkontakt. Jag förstår skämt och metaforer.
Så visst kan man träna bort en del av sin AS? Hade jag blivit utredd nu, hade jag med stor sannolikhet bara fått diagnosen ADHD, kanske med drag av Asperger syndrom.
Jag tror att som barn har man tydligast AS-drag och som vuxen har man lyckats lära sig så mycket att det hos vissa individer inte längre framgår så tydligt att man har AS. Det finns ju de som har stora problem hela livet, men långt ifrån alla.
Hälsningar
Lilla Gumman
Moderator: Slog ihop två trådar om liknande ämnen.
Som barn hade jag nästan inga kompisar alls, gjorde nästan ingenting på fritiden (mamma bestämde vad jag skulle göra), jag lät mamma köpa kläder åt mig och så vidare. Svårigheten att få riktiga kompisar höll i sig ända till jag var 20+. På kort såg jag riktigt nördig ut. Jag var nervös och tordes inte prata med vem som helst. Fick nästan panik bara jag skulle ringa till mormor (innan jag flyttade hemifrån 1998), eller prata med fotografen inför vårt bröllop 2001.
Nu kan jag ringa till vem som helst utan att få stora skälvan. Jag pratar gärna och länge i telefonen. Jag kan gå fram och prata med folk, babblar gärna på och är inte så blyg längre. Alla ser mig som supersocial. Jag har inget problem med ögonkontakt. Jag förstår skämt och metaforer.
Så visst kan man träna bort en del av sin AS? Hade jag blivit utredd nu, hade jag med stor sannolikhet bara fått diagnosen ADHD, kanske med drag av Asperger syndrom.
Jag tror att som barn har man tydligast AS-drag och som vuxen har man lyckats lära sig så mycket att det hos vissa individer inte längre framgår så tydligt att man har AS. Det finns ju de som har stora problem hela livet, men långt ifrån alla.
Hälsningar
Lilla Gumman
Moderator: Slog ihop två trådar om liknande ämnen.
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Jo, man kan ju träna bort vissa AS-drag åtminstone, och en del som fick diagnos som barn kanske inte uppfyller kriterierna som vuxna. Jag lärde mig också göra vanliga vardagsgrejer senare än andra, pratade aldrig i telefon som barn och hade knappt ögonkontakt. Däremot hade jag faktiskt fler kompisar, och gjorde mer saker. Det kanske inte var så nära relationer för jag har nästan aldrig pratat om känslor och sånt med vänner jag haft. Det har varit dem som anförtrott sig till mig.
Då var jag inte lika medveten om att jag var annorlunda, och jag hade inget riktigt grepp om hur andra tänkte och kände. Det har jag nu, nu kan jag förstå det mesta och jag vet hur olik jag är andra människor. Det är svårare att ha vänner nu för jag är så hopplöst efter andra och saknar en "social grund" att stå på i livet. Jag har hamnat utanför mänskligheten, jag kan kanske dölja det utåt ibland, men jag kan inte låta någon komma mig nära.
Då var jag inte lika medveten om att jag var annorlunda, och jag hade inget riktigt grepp om hur andra tänkte och kände. Det har jag nu, nu kan jag förstå det mesta och jag vet hur olik jag är andra människor. Det är svårare att ha vänner nu för jag är så hopplöst efter andra och saknar en "social grund" att stå på i livet. Jag har hamnat utanför mänskligheten, jag kan kanske dölja det utåt ibland, men jag kan inte låta någon komma mig nära.
Senast redigerad av Anastasia 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
Jag förstår inte riktigt varför en del folk verkar tro att dom AS-dragen dom hade som barn ska hålla i sig till vuxen ålder. Alla andra förändras med tiden, så varför skulle inte vi också förändras?
Sen om man tränar bort dragen, tränar på att dölja dom eller om en del är saker som man bara lär sig senare i livet spelar väl ingen roll heller?
Sen om man tränar bort dragen, tränar på att dölja dom eller om en del är saker som man bara lär sig senare i livet spelar väl ingen roll heller?
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
Det är naturligtvis sant att vissa drag kan förändras med åldern, men det är inte riktigt samma sak som att man kan träna bort dem.
Det är ju accepterat att folk med Asperger KAN träna på vissa saker och bli bättre på dem, men det verkar finnas gränser.
Ta ditt exempel om att du fick panik när du skulle ringa ett samtal.
Exakt VAD gjorde du för att träna bort det? Att det förändras är en sak, men för att det ska gå att tala om träning måste du ju specifiera vad du faktiskt gjorde för att få bort det.
Jag är 32 år gammal och har försökt allt för att att "träna bort" den typ av problem och ingenting har förändrats. Det är fortfarande bara dagsformen som bestämmer om jag kan ringa någon eller inte (och vanligtvis inte). Så om du vet hur man tränar bort det, berätta gärna.
Sammanfattningsvis:
Att saker förändras är INTE samma sak som att man kan träna bort dem. Träning innebär att man MEDVETET kan förändra något. Att det förändras av en slump kan inte räknas till träning. Vissa saker kan tränas bort, men med andra verkar det mer tveksamt.
Det är ju accepterat att folk med Asperger KAN träna på vissa saker och bli bättre på dem, men det verkar finnas gränser.
Ta ditt exempel om att du fick panik när du skulle ringa ett samtal.
Exakt VAD gjorde du för att träna bort det? Att det förändras är en sak, men för att det ska gå att tala om träning måste du ju specifiera vad du faktiskt gjorde för att få bort det.
Jag är 32 år gammal och har försökt allt för att att "träna bort" den typ av problem och ingenting har förändrats. Det är fortfarande bara dagsformen som bestämmer om jag kan ringa någon eller inte (och vanligtvis inte). Så om du vet hur man tränar bort det, berätta gärna.
Sammanfattningsvis:
Att saker förändras är INTE samma sak som att man kan träna bort dem. Träning innebär att man MEDVETET kan förändra något. Att det förändras av en slump kan inte räknas till träning. Vissa saker kan tränas bort, men med andra verkar det mer tveksamt.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:Jag förstår inte riktigt varför en del folk verkar tro att dom AS-dragen dom hade som barn ska hålla i sig till vuxen ålder. Alla andra förändras med tiden, så varför skulle inte vi också förändras?
Om något så tror jag de flesta överdriver hur mycket förändring som sker. Ett av problemen för folk med Asperger verkar just vara att sådana problem som folk omkring dem säger åt dem kommer växa bort eller försvinna, stannar kvar oförändrade.
Pontus skrev:Sen om man tränar bort dragen, tränar på att dölja dom eller om en del är saker som man bara lär sig senare i livet spelar väl ingen roll heller?
Självklart spelar det roll.
Om jag vet att problem X försvinner med tiden så är det en stor skillnad mot om jag vet att det inte gör det. Om det försvinner med tiden om jag beter mig på ett visst sätt ("tränar bort problemet") är det ytterligare information som jag kan ha stor nytta av. Så jo, det är ytterst viktigt att veta vilka problem som förändras och hur man kan få till stånd en sådan förändring.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 2 gånger.
Jag har ett exempel som troligen passar in under träning.
När jag var liten så blev jag otroligt stressad av folkmassor och det var inte helt omöjligt med ångest-attacker. Men jag utsatte mig själv för folkmassor ända tills jag klarade av dom, nu kan jag faktiskt tom trivas i dom då och då.
Jag har för mig att den här träningen tog flera år och att jag blev bättre och bättre på att hantera folkmassor, men eftersom det tog så lång tid så kan åldern ha spelat sin roll också. Men jag tror att det var antingen enbart träning som gjorde det eller en kombination av träning och att jag åldrades.
När jag var liten så blev jag otroligt stressad av folkmassor och det var inte helt omöjligt med ångest-attacker. Men jag utsatte mig själv för folkmassor ända tills jag klarade av dom, nu kan jag faktiskt tom trivas i dom då och då.
Jag har för mig att den här träningen tog flera år och att jag blev bättre och bättre på att hantera folkmassor, men eftersom det tog så lång tid så kan åldern ha spelat sin roll också. Men jag tror att det var antingen enbart träning som gjorde det eller en kombination av träning och att jag åldrades.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
Peter skrev:Pontus skrev:Sen om man tränar bort dragen, tränar på att dölja dom eller om en del är saker som man bara lär sig senare i livet spelar väl ingen roll heller?
Självklart spelar det roll.
Om jag vet att problem X försvinner med tiden så är det en stor skillnad mot om jag vet att det inte gör det. Om det försvinner med tiden om jag beter mig på ett visst sätt ("tränar bort problemet") är det ytterligare information som jag kan ha stor nytta av. Så jo, det är ytterst viktigt att veta vilka problem som förändras och hur man kan få till stånd en sådan förändring.
Jag tänkte nog från ett annat perspektiv än dig när jag skrev det där, jag tänkte utifrån det att man redan hade blivit av med problemet.
Men om man däremot har ett problem man vill bli av med så spelar det självklart roll, man vill ju inte traska omkring och försöka träna bort ett problem som försvinner med tiden ändå.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
Träna ja, det är säkert bra till en viss gräns. Men att anpassa sig och "bli som andra" och t ex spela ett spel/spela ngn man inte är för att passa in...KAN leda till utbrändhet och mer psykisk sjukdom än den man kanske redan har.
Senast redigerad av Flinta 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
Hej!
Jag ringde mera samtal. Jag lärde mig att folk inte är farliga. Min man tvingade mig att ringa till affärer, myndigheter och så vidare. Han sa: "Du klarar det" och det gjorde jag också. Jag lärde mig att det är bara att artigt presentera sig, och sedan tala om sitt ärende. Den i andra änden bits inte. Jag ringer mormor ungefär två gånger i veckan, mamma en till två gånger och svärmor när jag har något särskilt ärende. Jag har några kompisar som jag ringer till nästan varje dag. Det tog ett tag innan jag slutade bli nervös när jag ringde till en butik för att fråga om något, men nu går det bra bara jag vet vad jag ska säga och har skrivit upp det viktiga som mått etc. när jag ska fråga om en vara finns inne.
Hälsningar
Lilla Gumman
Peter skrev:Det är naturligtvis sant att vissa drag kan förändras med åldern, men det är inte riktigt samma sak som att man kan träna bort dem.
Det är ju accepterat att folk med Asperger KAN träna på vissa saker och bli bättre på dem, men det verkar finnas gränser.
Ta ditt exempel om att du fick panik när du skulle ringa ett samtal.
Exakt VAD gjorde du för att träna bort det? Att det förändras är en sak, men för att det ska gå att tala om träning måste du ju specifiera vad du faktiskt gjorde för att få bort det.
Jag är 32 år gammal och har försökt allt för att att "träna bort" den typ av problem och ingenting har förändrats. Det är fortfarande bara dagsformen som bestämmer om jag kan ringa någon eller inte (och vanligtvis inte). Så om du vet hur man tränar bort det, berätta gärna.
Sammanfattningsvis:
Att saker förändras är INTE samma sak som att man kan träna bort dem. Träning innebär att man MEDVETET kan förändra något. Att det förändras av en slump kan inte räknas till träning. Vissa saker kan tränas bort, men med andra verkar det mer tveksamt.
Jag ringde mera samtal. Jag lärde mig att folk inte är farliga. Min man tvingade mig att ringa till affärer, myndigheter och så vidare. Han sa: "Du klarar det" och det gjorde jag också. Jag lärde mig att det är bara att artigt presentera sig, och sedan tala om sitt ärende. Den i andra änden bits inte. Jag ringer mormor ungefär två gånger i veckan, mamma en till två gånger och svärmor när jag har något särskilt ärende. Jag har några kompisar som jag ringer till nästan varje dag. Det tog ett tag innan jag slutade bli nervös när jag ringde till en butik för att fråga om något, men nu går det bra bara jag vet vad jag ska säga och har skrivit upp det viktiga som mått etc. när jag ska fråga om en vara finns inne.
Hälsningar
Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Som flera här varit inne på, yttrar sig asperger olika hos barn och vuxna. Dessutom kan man naturligtvis utvecklas och bli mycket bättre på att hantera vissa specifika situationer. En del tilläggsproblem som social fobi eller OCD kan minska (fast är de AS?).
Kanske kan man rentav sträva efter att bygga upp en livssituation där de positiva sidorna av ens asperger kommer till nytta.
Däremot ser jag inte något vettigt alls med perspektivet "Träna bort AS". Bland annat för det rymmer ett outtalat antagande om att asperger skulle vara något nödvändigtvis negativt.
Tor
Kanske kan man rentav sträva efter att bygga upp en livssituation där de positiva sidorna av ens asperger kommer till nytta.
Däremot ser jag inte något vettigt alls med perspektivet "Träna bort AS". Bland annat för det rymmer ett outtalat antagande om att asperger skulle vara något nödvändigtvis negativt.
Tor
Senast redigerad av TORatANDET 2011-05-04 14:39:45, redigerad totalt 1 gång.
- TORatANDET
- Inlägg: 850
- Anslöt: 2006-06-30
- Ort: Falköping
Återgå till Övriga Aspergerfrågor