ATT LÄRA SIG HANTERA AS ÄR EN SAK, MEN ATT LÄRA SIG HANTERA ALLA TRAUMAN DET SKAPAT EN ANNAN SAK. :-)200

Hej! Jag körde in i epicentrum av ett trauma idag. Jag skakade, jag frös, försökte undslippa den traumatiska situationen. Min väninna fattade inget och inte jag heller - först, men sen... Barn- och ungdom ligger långt bakom mig fast inte så långt trots allt.

Eftersom jag var odiagnosticerad tills nyligen så fattade jag inte mycket av vad som hände omkring mig när jag var ung. Att jag var hopplöst utanför var jag inte riktigt medveten om. Men så blev det skoldans, på gymnasiet. Då skulle man vara välutvecklad och kvinnlig. Men det var inte jag p g a störning på hypofysen och Gud vet vad mer som var avvikande hos mig. Men jag visste inte. Så jag frågade en tjej:"Du jag är den enda i klassen som inte blir uppbjuden. Vet du varför?" "Hmm, sa hon - jag tror det beror på att du inte har någon BH. Jösses, jag hade ju inte ens byst, men å andra sidan kunde jag väl ha stoppat upp en BH, fejkat, låtsats, hittat strategier. Mamma hade köpt mina kläder. Och hur sexiga var DE? Nej, just det!

Ikväll ville en väninna släpa iväg mig på logdans. Hjärnan snabbtuggade: dansband (Huuuuu!!!!!), foxtrot (Huuuuuuu!!!!), gamla dreglande gubbar (Huuuu!!") OCH att stå där och vänta på att bli uppbjuden, men inte bli det, bli ratad, en panelhöna, stå där plattbröstad, könlös och felklädd. Jag skakade av skräck. Jag glömde de män som älskat mig, den hormonbehandling jag senare fått, det barn jag fått.

Diskon var jag inte rädd för, men det HÄÄÄR! Jag sögs som i en tratt tillbaks till gymnasietiden, då andra blivit kvinnor och män och jag en bokmal, en mask.
Jag kunde namnet på alla blommor, grässtrån, mossor och lavar, men hade ingen namnlista på killar, pojkvänner.

Hon hade fel: Det var stängt ikväll! Det blev ingen logdans, bara en smärtsam resa bakåt i tiden till svåra minnen av utanförskap, då jag blev bortvald. Kommer man någonsin över all mobbing?

Ååååååå, Debbido! En e-kram är allt jag kan skicka dig, och min sympati för de jobbiga känslor som dök upp.

Om man kommer övre mobbing vet jag inte men när så starka känslor kommer kan man kanske passa på att omfamna den fortfarande sårade tonåriga delen av sig själv och hölja den i all kärlek man förmår. Och tala om för den hur vacker den trots allt var.

(Att andra just då inte kunde se det är inget man bör ta personligt.)

Debbido skrev:[ Kommer man någonsin över all mobbing?

Nej det gör man inte men det finns ju långa tider i livet när man inte alls märker av den....Stor medkänsla till dig Debbido!

Själv lärde jag mig inte dansa förrän vid 28 års ålder och har ännu inte kommit till det stadium där jag själv klarar av att ordna en fest. Så skiten går igen och kan komma över en när man minst anar det.

Bortsett från att jag inte har AS...

Inger skrev:Ååååååå, Debbido! En e-kram är allt jag kan skicka dig, och min sympati för de jobbiga känslor som dök upp.

Om man kommer övre mobbing vet jag inte men när så starka känslor kommer kan man kanske passa på att omfamna den fortfarande sårade tonåriga delen av sig själv och hölja den i all kärlek man förmår. Och tala om för den hur vacker den trots allt var.

(Att andra just då inte kunde se det är inget man bör ta personligt.)

Ja, du har säkert helt rätt Inger. Jag får meditera/affirmera över det inträffade. Jag hade en rosa blus på mig i något silkigt tyg, hög i halsen, en kant runt, som avslutades med fastsydda pärlor. Jag får väl omfamna den där taniga, vilsna stackarn. Sedan kan jag väl sätta in bilden av då min amerikanske man, enligt sedvänja, bar in mig i vårt gemensamma hem i en fin villa vi hade ett tag. Livet förändras och vi med det.

Debbido skrev: Jag hade en rosa blus på mig i något silkigt tyg, hög i halsen, en kant runt, som avslutades med fastsydda pärlor. Jag får väl omfamna den där taniga, vilsna stackarn.

Du var säkert rätt söt i den där rosa blusen, även om den var fel och det var för knepigt för de bortkomna stackarna till pojkar i din ålder på den tiden att hantera.

Bjäbbmonstret skrev:

Debbido skrev: Jag hade en rosa blus på mig i något silkigt tyg, hög i halsen, en kant runt, som avslutades med fastsydda pärlor. Jag får väl omfamna den där taniga, vilsna stackarn.

Du var säkert rätt söt i den där rosa blusen, även om den var fel och det var för knepigt för de bortkomna stackarna till pojkar i din ålder på den tiden att hantera.

Det var nog inget fel på blusen, förutom att den borde varit urringad och den skulle ha avslöjat ett par Pamela Andersson-bröst.

Jag har bara lagt fram ett enda önskemål till Gud, ifall jag skulle få något mer liv på jorden: Den här gången vill jag ha BIG BOOBS!
En synnerligen oandlig bön, men man blir så himla frustrerad av att gå plattbröstad genom livet, även om allt känns lite bättre nu - jag har ju inga "taxöron", som många i min ålder.

Jag var också småbystad som tonåring. Fick boobs först efter 30-nånting när jag gick upp i vikt av mediciner, så mina har också hållit sig bra. Fast tyvärr fick jag lite mer på köpet än bara boobsen... allt hamnade liksom inte där uppe.

Inger skrev:Jag var också småbystad som tonåring. Fick boobs först efter 32 när jag gick upp i vikt av mediciner, så mina har också hållit sig bra. Fast tyvärr fick jag lite mer på köpet än bara boobsen... allt hamnade liksom inte där uppe.

Du också!? Mina växte också sådär 1-2 BH-storlekar efter medicinsk behandling. Och jag var - få se - 35! Konstigt att man inte pratar mer om sånt! Jag blev småsur för jag var fullt nöjd med dom som dom var innan.

Bjäbbmonstret skrev:

Inger skrev:Jag var också småbystad som tonåring. Fick boobs först efter 32 när jag gick upp i vikt av mediciner, så mina har också hållit sig bra. Fast tyvärr fick jag lite mer på köpet än bara boobsen... allt hamnade liksom inte där uppe.

Du också!? Mina växte också sådär 1-2 BH-storlekar efter medicinsk behandling. Och jag var - få se - 35! Konstigt att man inte pratar mer om sånt! Jag blev småsur för jag var fullt nöjd med dom som dom var innan.

Jamen, är vi äntligen på väg att lösa världsproblemen! Det var på tiden! Alltså, det här med boobs. Det är ju det enda som tjejer sysslar med idag - att operera brösten, förutom läppförstoringar. förstås.

Jag har alltid velat kopplat felet på hyofysen till AS. Den styr ju över alla former av stabiliserande reglage av vikt, psyke, humör, kroppstemperatur, hormonell balans etc. Den är en djävla diktator, det är vad den är! Och sen ska de kurera ALLT med serotonin! Ha! Varför just serotonin när vi behöver balans på ett enormt antal hormoner, neuropeptider, neursubstanser etc.

Så varför fick ni andra försenad bröstutveckling?

Inget konstigt alls. Först smal med små bröst. Sen lite rundare med dito barm. Ingen 'utveckling', bara vanligt hull.

AS har ingenting med hypofysen att göra.

KrigarSjäl skrev:AS har ingenting med hypofysen att göra.

Är du säker? Har inte läst att den har det, men den är ju ändå en del av hjärnan där allting samverkar och påverkar vartannat? Om jag hade ett fel i hjärnan så är jag ovillig att ge upp min hypotes förrän jag har alla fakta på bordet, om de finns.

En annan teori kring min störning är kopparamalgamförgiftning. Autistiska hjärnor har svårare att avyttra tungmetaller (läste jag på nätet). Hade massor av hål i tänderna redan som barn. Så om förgiftning skadade hypofysen kan detta inte skapa eller förvärra en AS? FINNS det kunskaaper om alla skäl till AS? Hjärnskada vid förlossning är väl en? Nej, det trodde du inte på. Men symptomen kan verkligen likna autism har jag sett.

De symptom & besvär du räknade upp rörande hypofysen är inte aspergerkriterier.

Hej!

KrigarSjäl skrev:De symptom & besvär du räknade upp rörande hypofysen är inte aspergerkriterier.

Nej, det med hypofysen är inte AS-kriterier. Men det kanske finns ett samband, fastän det inte är forskat så mycket på det att det finns klara bevis. Har du tänkt på det, KrigarSjäl?

Jag sällar mej till KS tveksamhet i frågan om hypofysen, men ansluter mej snabbt till Ingers förhoppning att du kan krama om din lilla tonåring, Debbido!

Med eller utan tuttar, man måste krama på det lilla barn man en gång var, ta hand om det och vara sann mot det. Att läsa om all skit som har hänt dej, Debbido, gör mej ledsen för din skull. Det är så synd att en så livsglad och omtänksam människovän ska ha så mycket ont, både till kropp och själ.