matgar skrev:
Jag har kommit fram till att jag behöver social stimulans ifrån andra människor, men det är svårt att komma igång med det. Först måste jag ju hitta nån att umgås med, och det är inte lätt när man är deprimerad och inte kommer i kontakt med andra människor (sitter ju hemma hela tiden). Jag har över lag tom tappat lust för att sitta vid datorn.

Jag har gjort en del försök att komma i kontakt med andra, men det har i princip alltid runnit ut i sanden då jag uppfattar det som om den andra personer inte är intresserad. (jag har rätt dålig självkänsla) och jag har i princip fobi för att tränga mig på någon som inte vill.

Precis så känner jag också. Jag trivs ju bra när jag väl är med människor jag kan vara mig själv med, men det gäller ju att hitta dem också. Och jag har ingen aning om hur man kan ta kontakt med folk egentligen. Känner mig också bortkopplad från samhället som mest sitter hemma och försöker "läka mig själv", inte delar andras intressen etc. Har gjort några försök till kontakt men det känns rätt meningslöst och jag upplever också att jag inte vill tränga mig på de få jag redan känner heller. Även om de faktiskt skulle uppskatta det.

Har tappat kontakten med en del bekanta för att jag är som jag är antar jag. En nackdel är ju att jag inte ringer folk, det undviker jag så mycket jag kan. Tycker email är perfekt sätt för att ta/hålla kontakt med andra. Men det verkar inte andra tycka. Jag har inte facebook och sånt heller, verkar bara skrämmande med all utfläkning av onödigheter där. Eller hur man ska bete sig där är väl det jag inte riktigt vet så då undviker jag det istället.

Vatrevlet skrev:Har tappat kontakten med en del bekanta för att jag är som jag är antar jag. En nackdel är ju att jag inte ringer folk, det undviker jag så mycket jag kan. Tycker email är perfekt sätt för att ta/hålla kontakt med andra. Men det verkar inte andra tycka. Jag har inte facebook och sånt heller, verkar bara skrämmande med all utfläkning av onödigheter där. Eller hur man ska bete sig där är väl det jag inte riktigt vet så då undviker jag det istället.

För mig har facebook varit viktig socialt sett. Den vägen kan jag hålla kontakt med människor utan att behöva ta initiativ själv till att ringa eller skriva. Jag ser och läser det jag väljer av det andra väljer att skriva och visa. Och skriver det jag själv vill. Det, och Aspergerforum, är de viktigaste sociala arenorna för min del och båda har verkligen berikat mitt liv om än på olika sätt.

Titti skrev:För mig har facebook varit viktig socialt sett. Den vägen kan jag hålla kontakt med människor utan att behöva ta initiativ själv till att ringa eller skriva. Jag ser och läser det jag väljer av det andra väljer att skriva och visa. Och skriver det jag själv vill. Det, och Aspergerforum, är de viktigaste sociala arenorna för min del och båda har verkligen berikat mitt liv om än på olika sätt.

Det är väl det att Fejan kan verka lite väl omfattande och skrämande för en del, men det är kanske bättre då med Twitter och ungdomarna verkar ju gå över mer till Kik och Instagram, som många upplever lite mera "otvungna"...

Problem med att få relationer att hålla allt sedan jag slutade skolan. Ensamheten. Min ständiga vän som jag mer och mer vill göra upp med men den vill inte lämna mig.

Jag har, som de allra flesta Autister vad jag förstår, behov av att varva ned och vara för mig själv en del efter att ha träffat någon. Men har också upptäckt att det beror mycket på person.

Kom nyligen i kontakt med en person på ett sådant sätt att jag vet att hon har Asperger.

Besökte henne nu i förra veckan. Vi satt och pratade i nära 6 timmar i hennes lägenhet.

Om ni inte har upplevt någon liknande så tror jag inte ni kan förstå hur ensamt det kändes att vara ensam hemma i lägenheten dagen därpå.

Så det beror nog på vem man umgås med också.

Har också börjat förstå att jag är rätt social för att vara Autist.

Jeg synes det er vanskelig og slitsomt å være sammen med andre mennesker, går sjelden eller aldri ut på noe, og har heller ingen venner.

Ensamhet har varit en stor del av mitt liv också. Jag inser att den kunde varit betydligt värre om jag inte haft turen att folk intresserat sig av mig i perioder eftersom jag själv saknat intresse för andra. Att bli uppmärksammad är något jag själv uppskattar och försöker lära mig att ge andra.
För mig är också trygghet viktig och jag mår ofta sämre under perioder då saker förändras i mitt liv. Att kunna berätta vad jag känner för någon är något jag insett är mycket viktigt. Tyvärr har jag inte hittat en själsfrände.
Jag tror att det är viktigt att vara stolt och acceptera sig själv i alla sammanhang. Jag har svårt för att kallprata exempelvis och kan få negativa känslor och tankar efter ett dåligt kallprat. Jag tror att mitt svaga intresse för andra och för allmänbildning är två orsakaer samtidigt som jag ofta försöker tolka personer och deras tankar istället för att fokusera på konversationen.
Jag har ett större intresse för att grotta ner mig i en specifika saker. Detta gör att jag ofta blir uppskattad i sammanhang då det handlar om specifika sakfrågr men mindre i sammanhang runt omkring då det handlar om umgänge.
Alkohol och välmående kan stundom minska mina problem. Ibland är det oklart om det är min tolkning av situationen som förändras eller om jag blir annorlunda och mer avslappnad och därmed mer uppskattad. Jag tror att det är en kombination.
Jag har inte förstått hur mycket jag kan förändra mig själv och hur mycket av mig som jag måste acceptera men min känsla är att jag antagligen kommer att få jobba med frågan resten av livet.

Jag tycker att det är stor skillnad på olika typer av ensamhet. Jag har ett stort behov av att få vara ensam, att vara med andra kräver oftast så otroligt mycket energi och om det är något socialt med många människor så är jag helt slut i dagar efteråt (även om det är trevliga tillfällen alltså). Däremot kan jag få ångest av känslan att jag är FÖR ensam, inte orkar med relationer och om inte någon annan drar ut mig kan jag lätt stänga in mig i långa perioder utan att träffa någon. Jag tror dock att den ångesten kommer mer av att jag känner mig "misslyckad", dålig på relationer och att jag inte är som man "ska" vara osv än av själva ensamheten. Den stör mig nog inte så jättemycket egentligen men jag kan tycka att det är jobbigt att känna att jag inte orkar med relationer etc för iom det har jag ju helt gett upp om saker som att skaffa barn t.ex. Det är liksom inte att jag väljer bort det för att jag inte VILL det, mer att jag väljer bort det för att jag vet att jag inte orkar med relationer som man liksom måste vara i hela tiden.

Ang. en del frågeställningar i den här tråden så kom jag att tänka på att jag för ett tag sedan läste en del om hur introverta människor fungerar och det var en aha-upplevelse. Den största skillnaden är väl att flertalet människor FÅR energi genom att umgås med vänner etc medan introverta då bara förbrukar energi och ger av sin energi. De introverta behöver få vara ensamma för att kunna få ny energi. Jag brukar undra hur fan folk orkar vara så mycket med andra men när jag läste om introverta så insåg jag att så fungerar jag men andra fungerar helt annorlunda och kan tom FÅ energi av de saker som så fullständigt tröttar ut mig.

Bland personer med AS är det nog större risk (chans?) att man är introvert än extrovert

Lästips för att förstå hur introverta fungerar:

http://www.corren.se/kultur/bocker/susa ... tikel.aspx

Lite småroliga beskrivningar av hur det kan vara:

http://themetapicture.com/how-to-intera ... troverted/

http://www.buzzfeed.com/erinlarosa/prob ... 71_1468178

Inbillar mig att jag gillar att vara ensam. Faktum är nog snarare att ensamheten äter upp mig sakta men säkert. Jag kommer att sitta där som 70-åring och titta tillbaka på mitt patetiskt osociala liv med mängder av saker jag velat göra men inte gjort.

Tanken skrämmer mig. Kanske är dags att ta fram snaran snart ändå.

@Patrix: Men du, vad ledsen jag blev av din uppgivenhet. Vad är det som hindrar dig från att göra det du vill?


Mitt förhållande till ensamheten är lika ambivalent som många andras här.

Ett tag var jag singel, hade jobb och egen lägenhet med katt. Då träffade jag ingen på flera veckor i sträck eftersom jobbet var nog med jobbigt för att jag inte skulle orka. Då kände jag mig ensam, men det var nog mycket för att jag inte hade någon att prata med. Det här var innan mina diagnoser. Då var det inte mycket kunder på jobbet så jag fick ingen social interaktion där heller.

När jag var yngre hade jag sammanhang, även om jag var väldigt deprimerad och mådde psykiskt dålig rände jag runt i stan, fikade och gick på klubbar till höger och vänster. Det var väl trevligt men också, rätt "tomt". Hade en nära vän då men hon försvann på vägen någonstans.

Jag har flyttat ungefär en gång om året och då försvinner alla bekanta man lyckats skrapa ihop. Nu har jag bott i samma stad i 3 år, har gått utbildning och träffat massvis med människor, men alla har redan sammanhang och jag står utanför dem alla. Ingen bjuder med mig.
Antar att det har att göra med att jag har behov av att vara ensam, vilket yttrar sig i perioder då jag inte orkar höra av mig till folk. När jag sen väl orkar har de glömt.
Vet inte om jag sörjer det sociala egentligen eller om jag bara är bitter över att aldrig bli inkluderad.

Har inte så mycket vänner, men av något lustigt skäl, kanske för att jag är snäll, så verkar dumma/korkade/menlösa människor dras till mig och vilja ha mitt sällskap även fast vi inget har gemensamt. Jag vill ju ha vänner att nörda med, typ pysseljuntor. Alla som jag får bra kontakt med försvinner, kanske är de lika dåliga som jag på att hålla kontakten.

Tycker det är svårt att ha ensamhet med sambo. Han förstår inte mitt behov. Tycker bäst om när han är hemma och vi sitter vid varsin dator/pysslar med våra egna grejer. Hatar när man ska behöva sitta ihop som siamesiska tvillingar i ett förhållande och ständigt kramas. Har inget emot att kramas men jag är "färdig" efter kanske 5 minuter, han är aldrig färdig. Han vill även kramas hela natten och ligga nära, jag vill ha egen säng så jag kan sova. Just nu har jag ett eget rum för min dator och alla mina pysselgrejer, det funkar bra, lämnar nästan aldrig min grotta. Men gissar på att min sambo tycker det är trist.

Att umgås med folk skapar så mycket lösa trådar att jag inte orkar. Folk är ologiska, inkonsekventa och manipulativa.

Ett "valspråk" jag har om ensamhet, av egen erfarenhet:

"Påtvingad ensamhet är livsfarligt. Självvald ensamhet en livsförutsättning".

geocache skrev:"Påtvingad ensamhet är livsfarligt. Självvald ensamhet en livsförutsättning".

Har haft detta i huvudet under veckan. Lysande formulering!

Krillo skrev:

geocache skrev:"Påtvingad ensamhet är livsfarligt. Självvald ensamhet en livsförutsättning".

Har haft detta i huvudet under veckan. Lysande formulering!

, och tack tack så mycket för ditt snälla svar!

Wow, jag blir riktigt depp av en hel del jag läser i den här tråden. Alltså det blir lite som att lyssna på vacker, melankolisk musik. Livet är aldrig så vacker som när det är melankoliskt, så vackert att det gör ont och det gör så ont så att det blir vackert. Extatisk lycka och total psykisk kollaps ligger så nära för mig. Jag försöker undvika allt som kan ge mig känslor av djup sorg och extatisk lycka för livets vackerhet och förgänglighet. Det vore aldrig så vacker om det inte vore otroligt sorgligt och förgängligt och tomt och samtidigt så bisarrt fullt. Känner någon igen de känslor jag beskriver?
För mig är sorg och extas nästan samma känsla, de går hand i hand. Ibland står man ut med hur vackert/sorgligt allt är och då upplevs det som vackert, ibland står man inte ut med hur vacker/sorgligt allt är och då blir det ångest. ?

KourosGould skrev:Wow, jag blir riktigt depp av en hel del jag läser i den här tråden. Alltså det blir lite som att lyssna på vacker, melankolisk musik. Livet är aldrig så vacker som när det är melankoliskt, så vackert att det gör ont och det gör så ont så att det blir vackert. Extatisk lycka och total psykisk kollaps ligger så nära för mig. Jag försöker undvika allt som kan ge mig känslor av djup sorg och extatisk lycka för livets vackerhet och förgänglighet. Det vore aldrig så vacker om det inte vore otroligt sorgligt och förgängligt och tomt och samtidigt så bisarrt fullt. Känner någon igen de känslor jag beskriver?
För mig är sorg och extas nästan samma känsla, de går hand i hand. Ibland står man ut med hur vackert/sorgligt allt är och då upplevs det som vackert, ibland står man inte ut med hur vacker/sorgligt allt är och då blir det ångest. ?

Kan inte uttrycka det bättre själv. Gränsen mellan lycka och extas och total depp och ångest är ju väldigt tunn. Alltid när jag varit glad över något som nyligen då jag fick A i ett betyg. SÅ dagen efter blev jag totalt lamslagen av ångest. Jag kan aldrig känna lycka utan att direkt efter finna mig i total sorg och ångest. Känslor för mig är väldigt jobbigt och en fullständig gåta.

Christus surrexit!
Även de som socialiserar mycket och träffar folk upplever en stor ensamhet!
Dagens människor är rädda för att möta sig själva och andra. Allt försöker de göra för att slippa uppleva denna ensamhet men den försvinner inte. Den befinner på ett djupt plan; man skulle nästa våga kalla den för ontologisk ensamhet. Hur blir man då botad? Första steget är att inte vara rädd för ensamheten och fly från den. Nästa steg är att inte vara så rädd för intimitet, dvs våga möta sig själv och andra på djupet. Kanske har man de klassiska AS-problemen men kärlek och vänskap befinner sig på en djupare nivå. Tredje steget är att inte fly från det vardagliga. Egied van Broeckhoven, SJ skrev: Gud, tack för denna vanliga dag; den är dyrbarare för mig än varje stor händelse eller upplevelse därför att jag där särskilt vet att du alltid är hos mig, att vardagslivet har en mening, att ingenting är utanför dig...Tack för dessa vanliga människor.
Fjärde steget är att inse hur ensamheten inte riktigt försvinner i detta liv.

Liksom många andra här så har jag ett behov av att vara ensam. Sedan går jag genom perioder när jag blir deppig för att jag har för få vänner där jag bor. Jag har flyttat runt en hel del och trivs geografiskt där jag bor, västkusten, men har mina få vänner utspridda där jag tidigare bott.
Just nu är en sådan deppig period.

geocache skrev:Ett "valspråk" jag har om ensamhet, av egen erfarenhet:

"Påtvingad ensamhet är livsfarligt. Självvald ensamhet en livsförutsättning".

Den är så sann, geocache.

I Norge har vi også et annet ord, nemlig alene (som kanskje er ensam på svensk?) Ensom og alene behøver ikke å bety det samme. En kan være alene uten å føle seg ensom, og en kan føle seg ensom i selskap med andre. Ensom på norsk forbinder jeg med en følelse av savn etter menneskelig kontakt, mens alene (for seg selv) er ikke helt det samme. Han var alene (ensam?) på stranden. Hun bor alene (ensam?)

Jo, nå har jeg oversatt alene (for seg selv) på google translate, og det er det samme som ensam, og ensam er altså ikke det samme som ensom som jeg trodde.

River skrev:I Norge har vi også et annet ord, nemlig alene (som kanskje er ensam på svensk?) Ensom og alene behøver ikke å bety det samme. En kan være alene uten å føle seg ensom, og en kan føle seg ensom i selskap med andre. Ensom på norsk forbinder jeg med en følelse av savn etter menneskelig kontakt, mens alene (for seg selv) er ikke helt det samme. Han var alene (ensam?) på stranden. Hun bor alene (ensam?)

Vi svenskar säger "allen" med, men även "solitär" förekommer, de orden låter inte lika dramatiska som "ensam" kan göra för många NT, som upplever ensamhet som ett av det mest "fruktansvärda" som kan hända. "Är du ensam?!" kan dom utropa som om man drabbats av någon hemsk sjukdom, de har ju ofta noll förståelse för aspisar, som hämtar styrka genom att vara allen en stund, för att stå ut med NT:folket

I svenska har vi olika ord för ensam och själv. Själv kan man vara utan att känna sig ensam, ensam kan man känna sig utan att vara själv. Allena finns i svenskan också men det är ett uttryck som användes mer förr än nu.

Ja, da er det det samme som her, og ensom er det samme som ensam likevel.

Titti skrev:I svenska har vi olika ord för ensam och själv. Själv kan man vara utan att känna sig ensam, ensam kan man känna sig utan att vara själv. Allena finns i svenskan också men det är ett uttryck som användes mer förr än nu.

Jaa, allena är nog bara äldre som säger, egentligen synd, för det låter inte lika påtagligt...

Titti skrev:I svenska har vi olika ord för ensam och själv. Själv kan man vara utan att känna sig ensam, ensam kan man känna sig utan att vara själv. Allena finns i svenskan också men det är ett uttryck som användes mer förr än nu.

Ja, men det virker likevel ikke å være så enkelt. Her skriver for eksempel Mountain-lion lengre oppe "Liksom många andra här så har jag ett behov av att vara ensam." Det lyder rart å oversette det til "Liksom mange andre her så har jeg et behov for å være ensom." (Ensom = En følelse av savn etter menneskelig kontakt.) Jeg ville heller oversatt det til "Som mange andre her så har jeg et behov for å være alene."