http://boomp3.com/listen/bz12qqnyx_d/chopinrubato

Jag passar på att spela in ett exempel. Chopin är rubatots konung

Kan ju utveckla det om Brahms på en gång. I sista satsen på hans första symfoni finns ett framträdande tema som påminner väldigt mycket om ett tema ur Beethovens 9e symfoni. Efter premiären påpekade en åhörare för Brahms att det fanns en märkvärdig likhet, varpå Brahms replikerade: "Ja, und noch merkwürdiger ist das jedes Esel das hören kann" (Ja, och ännu märkvärdigare är att varenda åsna kan höra det).

uniqueNr5 skrev:http://boomp3.com/listen/bz12qqnyx_d/chopinrubato

Jag passar på att spela in ett exempel. Chopin är rubatots konung

Hm, där måste jag erkänna att jag hade missat att rubato kan finnas redan i kompositionen. Det vanliga är ju att det är en tolkning av den som framför verket, och där framhäver jag som vanligt Clara Haskil som det perfekt subtilt avvägda rubatots mästare, åtminstone bland pianister. Ett utmärkt exemple på det är dock hennes tolkning av andra satsen i Chopins andra pianokonsert.

Kvasir skrev:

Inger skrev:Jaha. (Kunde jag förstås ha slagit upp själv men jag visste inte vilket språk det var.)

(Traditionella) Musiktermer är nästan alltid italienska.

Jo, det har jag ofta lagt märke till, liksom post-ord brukar vara på franska. Men jag visste inte om det var ett namn eller en sjukdom.

Inger skrev:

Kvasir skrev:

Inger skrev:Jaha. (Kunde jag förstås ha slagit upp själv men jag visste inte vilket språk det var.)

(Traditionella) Musiktermer är nästan alltid italienska.

Jo, det har jag ofta lagt märke till, liksom post-ord brukar vara på franska. Men jag visste inte om det var ett namn eller en sjukdom.

I alltför överdriven och okänslig användning kan det nog betecknas som sjukdom.

Kvasir skrev:

uniqueNr5 skrev:http://boomp3.com/listen/bz12qqnyx_d/chopinrubato

Jag passar på att spela in ett exempel. Chopin är rubatots konung

Hm, där måste jag erkänna att jag hade missat att rubato kan finnas redan i kompositionen. Det vanliga är ju att det är en tolkning av den som framför verket, och där framhäver jag som vanligt Clara Haskil som det perfekt subtilt avvägda rubatots mästare, åtminstone bland pianister. Ett utmärkt exemple på det är dock hennes tolkning av andra satsen i Chopins andra pianokonsert.

Förlåt nu var jag luddig. Egentligen tror jag inte det anges rubato i partituret i just det stycket och det är ju egentligen den som framför stycket som står för genomföringen av rubatot. Men generellt spelas det ju mycket rubato i Chopin. Annars brukar det i senromantik och modern klassisk musik förekomma explicit noterat "Tempo Ad libitum" som är ungefär Rubato fast med ännu större frihet hos den som genomför.

uniqueNr5 skrev:Förlåt nu var jag luddig. Egentligen tror jag inte det anges rubato i partituret i just det stycket och det är ju egentligen den som framför stycket som står för genomföringen av rubatot. Men generellt spelas det ju mycket rubato i Chopin. Annars brukar det i senromantik och modern klassisk musik förekomma "Tempo Ad libitum" som är ungefär Rubato fast med ännu mer frihet hos den som genomför.

OK, framförandetradition snarast, alltså?

Dock kan det ju fortfarande vara stor skillnad mellan olika musiker/dirigenter i vilka friheter de tar sig med rubaton och andra utmejslingar av detaljerna. Hos t.ex. Furtwängler känner man att inte endaste ton har lämnats vind för våg utan har fått en egen inre dynamik.

Inger skrev:TheBoxSaysNo, jag känner igen mig i din beskrivning. Musik har alltid varit extremt viktigt för mig. Fast jag gillar verkligen mp3 och roar mig med att hitta mer musik från mina favoritartister eller favoritperioder som jag inte hört förut.

Ny däremot tar jag bara in i små doser. Mycket av den nya musiken är nyskapande och kreativ, fantastiskt mixad, coola rytmer & effekter och perfekt ljudkvalitet, men saknar ofta känsla och själ. Spelar ingen roll vilken genre, det mesta känns kallt och livlöst jämfört med den 'riktiga' musiken från förr. Känns som om bara den svarta och etniska musiken behållit känslan och blivit bättre och sexigare än den någonsin varit, medan den vita musiken blivit urvattnad, likriktad och kall. (Är säker på att många inte håller med men detta är vad jag tycker i alla fall.)

Roligt att höra att musik är extremt viktig för dig med!
Jag tror jag förstår hur du menar med musiken från "förr". Jag har funderat mycket om den känslan, jag har fått den ibland själv åtminstone när det gäller metal musik som jag var mycket insatt i tidigare. Det har jag också diskuterat med sambon, var det verkligen bättre förr? (nu pratar jag bara om just den genren). Undrar bara om det inte är så att alla lyssnare tenderar känna att deras "första musik" var bättre än den från nutiden, precis för att den var kopplad till så mycket känslor..jag har betydligare starkare känslor för den musik som grupper som jag började lyssna för 10 år sedan skapat än de som jag upptäckt de sista åren (med undantag självklart). Nu är det bara mina funderingar, det är inget ifrågasättande av din upplevelse. Du verkar mycket kunnig om musik, så jag tycker det är intressant det du skriver om själ och känsla i musiken

Samtidigt som jag känner ibland att vissa av mina favorit grupper var bättre förr, så har också upptäckt nya genre de sista åren (mycket vackra post-rock grupper) och det är så vackert. I den genren ser jag mycket känsla...

nu börjar jag med mina krångliga funderingar.... hur mycket är känslan i musiken i sig, hur mycket är våra känslor (vår egen perception av ngt som vackert)... det är ett samspel (ömsesidigt musikaliskt samspel!!!), vilken bit kommer från vilken part och hur mycket är just det där nya som uppstår emellan de två delarna... det går inte att svara på sånt, men jag gillar min musik grubblande (hoppas det var inte alltför obegripligt...)

Svart musik har jag inget koll på, så jag kan inte uttala mig, men jag tyckte det var intressant det du sa. Var det något specifik genre av vit musik som du syftade på?

Nu är det också så att jag gillar mp3, myspace, youtube och allt som kan ge mig tillgång till musik.
Det var bara i början som jag hade stort motstånd mot mp3 (är långsamt med nya saker). Jag var en sådan som gick och kollade i skivaffärer flera timmar och behövde ha något i sina händer, kunna titta på omslaget och booklet medan jag lyssnade...Självklart nu när jag inte kan köpa skivor i samma extrema utsträckning har jag anpassat mig och lyssnar på musik från alla möjliga källor. Jag tycker också det är häftigt att tack vare internet har man tillgång till mycket ny musik, även från mindre grupper och personer som skapar musik som hobby. Det kanske inte framkom så tydligt från mitt förra inlägg.

Musik, det har jag brukat tror jag i hela mitt liv och önskan om ett piano kom när jag var 4 men fick en orgel först när jag var 6.

När jag ser tillbaka så har jag haft en oerhörd bredd på vad jag gillat, flera hundra år gammal till att jag kan höra någon ny som bara är SÅ bra och det fastnar.

Har aldrig varit bra på orda om den men jag vet exakt i ryggmärgen om det är något jag gillar och har ett bra öra om de kommer att lyckas. På kul gick jag igenom en del namn som jag lyssnade på för 20 - 25 år sen och det var kul att konstatera att en del har blivit riktigt bra studiomusiker t ex killarna i gamla bandet Mantra ifrån Karlskoga tror jag det var. Spela på samma ställe har jag för mig en gång och de var då jag hörde dom första gången.

Min största fundering nu är om jag ska gå på konsert på lördag, Joan Armatrading på Skeppsholmen för jag tycker hon är fantastisk musiker.

Kvasir skrev:

Inger skrev:Jaha. (Kunde jag förstås ha slagit upp själv men jag visste inte vilket språk det var.)

(Traditionella) Musiktermer är nästan alltid italienska.

Jag har fortfarande mitt lilla häfte kvar med alla beskrivningar av musiktermerna. Det var så fantastiskt kommer jag ihåg när jag fick ett nytt stycke med ett nytt ord att slå upp och lära sig hur det skulle låta.

TheBoxSaysNo skrev:

Inger skrev:TheBoxSaysNo, jag känner igen mig i din beskrivning. Musik har alltid varit extremt viktigt för mig. Fast jag gillar verkligen mp3 och roar mig med att hitta mer musik från mina favoritartister eller favoritperioder som jag inte hört förut.

Ny däremot tar jag bara in i små doser. Mycket av den nya musiken är nyskapande och kreativ, fantastiskt mixad, coola rytmer & effekter och perfekt ljudkvalitet, men saknar ofta känsla och själ. Spelar ingen roll vilken genre, det mesta känns kallt och livlöst jämfört med den 'riktiga' musiken från förr. Känns som om bara den svarta och etniska musiken behållit känslan och blivit bättre och sexigare än den någonsin varit, medan den vita musiken blivit urvattnad, likriktad och kall. (Är säker på att många inte håller med men detta är vad jag tycker i alla fall.)

Roligt att höra att musik är extremt viktig för dig med!
Jag tror jag förstår hur du menar med musiken från "förr". Jag har funderat mycket om den känslan, jag har fått den ibland själv åtminstone när det gäller metal musik som jag var mycket insatt i tidigare. Det har jag också diskuterat med sambon, var det verkligen bättre förr? (nu pratar jag bara om just den genren). Undrar bara om det inte är så att alla lyssnare tenderar känna att deras "första musik" var bättre än den från nutiden, precis för att den var kopplad till så mycket känslor..jag har betydligare starkare känslor för den musik som grupper som jag började lyssna för 10 år sedan skapat än de som jag upptäckt de sista åren (med undantag självklart). Nu är det bara mina funderingar, det är inget ifrågasättande av din upplevelse. Du verkar mycket kunnig om musik, så jag tycker det är intressant det du skriver om själ och känsla i musiken

Naturligtvis har du en poäng. Även om jag medvetet anstränger mig att skilja mellan subjektiv upplevelse och objektiv observation. T ex så finns det vissa låtar jag gillar av rent sentimentala skäl men som jag vet egentligen inte är några höjdare. Och samtidigt finns det fantastiskt mycket bra musik från 60-talet som jag inte upptäckt förrän nyligen, så den kan jag knappast ha lärt mig gilla som barn för då var det bara mainstreampop från radion man hade tillgång till, typ Thore Skogman, Lasse Lönndahl, Beatles och Cliff Richard.

Nästan alla gruppers största hits som alltid spelades på radio, typ Mellow Yellow och Light My Fire, gillade jag för övrigt inte som ung och gillar fortfarande inte. Om jag kunde begripa detta fenomen med att man ständigt pinar folk med de absolut värsta öronplågorna när samma artister gjort massor med superbra låtar som aldrig spelas i radio?

Samtidigt som jag känner ibland att vissa av mina favorit grupper var bättre förr, så har också upptäckt nya genre de sista åren (mycket vackra post-rock grupper) och det är så vackert. I den genren ser jag mycket känsla...

Kan ju mycket väl finnas sånt som jag missat. Talar om allmänna tendenser bara, av det jag råkar ha hört.

nu börjar jag med mina krångliga funderingar.... hur mycket är känslan i musiken i sig, hur mycket är våra känslor (vår egen perception av ngt som vackert)... det är ett samspel (ömsesidigt musikaliskt samspel!!!), vilken bit kommer från vilken part och hur mycket är just det där nya som uppstår emellan de två delarna... det går inte att svara på sånt, men jag gillar min musik grubblande (hoppas det var inte alltför obegripligt...)

Neejdå. Visst är musikupplevelse väldigt subjektivt. Det som får mig att nästan svimma av hänförelse får min väninna att hålla för öronen och vice versa. Jag tror man dras till det som motsvarar något behov man har just då. Vilken musik man gillar kan därför säga väldigt mycket om vem man är. Även om det också kan förändras över tid.

Lustigt nog så gillar jag melodimässigt ungefär samma låtar som jag alltid gillat ända sen jag var barn, oavsett genre. Däremot känns vissa genrer lite väl tunga idag, t ex all den alternativa musiken från 80-talet där jag kanske fortfarande gillar melodierna men blir deprimerad av den mörka dystra känslan. Svensk progg från 70-talet kan jag också fortfarande gilla melodimässigt men har svårt för de väldigt grovhuggna texterna.

Svart musik har jag inget koll på, så jag kan inte uttala mig, men jag tyckte det var intressant det du sa. Var det något specifik genre av vit musik som du syftade på?

Nä, jag supergeneraliserade. Men t ex alla dessa utslätade tjejer som alla låter likadant och ser likadana ut och sjunger intetsägande dussinlåtar med sina intetsägande röster... Lisa Miskowski t ex, och alla dessa nya s k jazzsångerskor som bara låter platta och trista. Gäsp.

Amanda Jensen är undantag, hon sticker verkligen ut och sjunger med känsla.

Techno är den enda genre där jag tycker det är en tillgång att det låter avskalat och opersonligt, det är en del av charmen och kan vara skönt att lyssna på när man är trött och vill ha något enkelt som är milt stimulerande utan att kräva något emotionellt eller intellektuellt gensvar.

Nu är det också så att jag gillar mp3, myspace, youtube och allt som kan ge mig tillgång till musik.
Det var bara i början som jag hade stort motstånd mot mp3 (är långsamt med nya saker). Jag var en sådan som gick och kollade i skivaffärer flera timmar och behövde ha något i sina händer, kunna titta på omslaget och booklet medan jag lyssnade...Självklart nu när jag inte kan köpa skivor i samma extrema utsträckning har jag anpassat mig och lyssnar på musik från alla möjliga källor. Jag tycker också det är häftigt att tack vare internet har man tillgång till mycket ny musik, även från mindre grupper och personer som skapar musik som hobby. Det kanske inte framkom så tydligt från mitt förra inlägg.

Nej, men nu förstår jag bättre. Jag var också sen att anamma mp3 och skaffade inte spelare förrän förra sommaren när jag fick lite pengar av mamma. Sen dess har mitt intresse blommat upp för fullt efter att ha legat nere en längre tid pga att jag inte tyckt det var nån idé när jag haft så dålig stereo och så få skivor (har flyttat mycket och därför gjort mig av med allt skrymmande, inkl massor av böcker och skivor). Men nu när man kan få tag i gamla låtar på mp3 så känns det roligt igen. Är väldigt allt-eller-inget där.

En Wagnerfavorit: http://www.youtube.com/watch?v=GSKL5E3zSjs

KrigarSjäl skrev:En Wagnerfavorit: http://www.youtube.com/watch?v=GSKL5E3zSjs

Nej men, finns det hopp om Krigis på den musikaliska fronten?

Trevligt att du har upptäckt Wagner. Just Valkyrieritten är nog en vanlig ingång till Wagner, och kanske klassisk musik i allmänhet, från den moderna musiken. Tyvärr är de flesta Wagnerinspelningar senare än 50-tal oftast väldigt tråkiga och få dirigenter och sångare idag klarar av Wagner. Får jag åter tipsa om Furtwänglers version, som jag postade nyligen i den andra tråden (eller det kanske var den som inspirerade?)
http://www.youtube.com/watch?v=V92OBNsQgxU
eller varför inte Stokowski (som jag nog aldrig har hört göra just Wagner förut)
http://www.youtube.com/watch?v=6-ACv3NohLI

Vad sägs om lite hip hop?

Vads sägs om lite abstrakt instrumentell hip hop?

No battle raps.
No booty taps.
No gangsta caps.
For the love of the music.

http://uk.youtube.com/watch?v=tSwNO4Yhlzo
http://uk.youtube.com/watch?v=Bk8W3ysnB ... re=related

Furtwänglers tappning var aningen tightare. Har alltid "halvgillat" klassisk musik, mycket låter som kammarmusik, jag associerar ofta till barockfjollor & mjölhuven från 1700-talets balsalar när jag hör det. Inte mitt gebit... Men Valkyrieritten är mäktig! Inget man glömmer. Det ska låta mäktigt, storslaget, det ska låta som musik för fältherrar!

Brillmongot skrev:Vad sägs om lite hip hop?

Skona mig från negerdunket...

KrigarSjäl skrev:Furtwänglers tappning var aningen tightare. Har alltid "halvgillat" klassisk musik, mycket låter som kammarmusik, jag associerar ofta till barockfjollor & mjölhuven från 1700-talets balsalar när jag hör det. Inte mitt gebit... Men Valkyrieritten är mäktig! Inget man glömmer. Det ska låta mäktigt, storslaget, det ska låta som musik för fältherrar!

Det är musik för fältherrar, ja eller fältkvinnor då, eftersom det så att säga är Valkyriornas call to arms.

Det är ju enorm spännvidd på den klassiska repertoaren, inte minst för att spänner över så många hundra år, men romantiken, och speciellt senromantiken, är ju oftare av det mera svulstiga och maffiga slaget.

Kanske smidesarian ur Siegfried kan passa en Krigarsjäl. Wagner lär ha inspirerats av att han vid tillfälet bodde granne med en smed som höll på att driva honom till vansinne med sitt hamrande.
http://www.youtube.com/watch?v=BKKKjiWBZ9w

Skona mig från negerdunket...

Finns inget negerdunk här.

Ja, tonerna lät bra, även om jag inte kunde finna ngn tydlig rytm, melodi. Sen är inte opera min grej.

Hiphop = negerdunk.

Ge det en chans krigarsjäl, jag är inte någon betongdjungelsapa utan smak eller sinne för rytm, tror nog fan jag avskyr negerdunk lika mycket eller mer som dig själv.

Brillmongot skrev:Vad sägs om lite hip hop?

Vads sägs om lite abstrakt instrumentell hip hop?

http://uk.youtube.com/watch?v=tSwNO4Yhlzo
http://uk.youtube.com/watch?v=Bk8W3ysnB ... re=related

T.o.m. jag tog mod till mig för att i alla fall nosa på vad var. Menar du att det där är hip hop? I så fall har jag totalt missupfattat vad hip hop är. De där länkarna tycker jag låter snarast som någon form av jazz. Helt lyssningsbart, och kanske t.o.m. en aning spännande.

Brillmongot skrev:Ge det en chans krigarsjäl, jag är inte någon betongdjungelsapa utan smak eller sinne för rytm, tror nog fan jag avskyr negerdunk lika mycket eller mer som dig själv.

Det var ingen pik mot dig, utan mot genren som sådan.

@KrigarSjäl - Jag slår vad om att du skulle tycka om Sjostakovitjs Leningradsymfoni (symfoni nr 7). Det är som en tavla och ra-ta-ta-ta-ta:n finns med. Ge den ett par lyssningar och ett glas whisky. Kanske också Smetanas "Má vlast", vad vet jag. Rachmaninovs pianokonserter? Sibelius? Bara förslag. Wagner finns annars i orkestrerad stöpning endast, för den som är obekväm med sången (det tar tid att förstå opera, säger åtminstone min erfarenhet).

Just Wagners Valkyrieritt har jag aldrig förstått storheten i direkt. Kanske för att den använts såpass mycket i kommersiell media, kanske för att jag har någon medfödd aversion till att fästa mig vid det som majoriteten tycker om.

I vilket fall; jag initierar härmed en parallellt löpande tråd:
Märker ni av en ytlighet i Alfvéns symfonier? I hans festspel är det alltför tydligt - de förkvävs i ståt och glädje -, men åtminstone i symfoni nr 1 och 4 tycker jag mig finna ett djup, medan jag inte hört så mycket av nr 2 och 3. Säkert var han inte så personligt engagerad i det mesta han komponerade, men Grieg, en mycket mer erkänd kompositör, var ju också lagom avmätt inför att sätta noter till Ibsens Peer Gynt.

Pan S skrev:@KrigarSjäl - Jag slår vad om att du skulle tycka om Sjostakovitjs Leningradsymfoni (symfoni nr 7).

Eller kanske hans femte?
http://uk.youtube.com/watch?v=n0iqZbM1Pdc


Och så är väl Beethovens femte en klassiker som i alla fall i rätt dirigents händer torde kunna passa herr Krigis. Fast det behövs nog en bra dirigent. Vanliga slätstrukna tolkningar av den har man hört alldeles för många av.