Har läst om del träffar som varit. Har tillochmed övervägt att gå på en del träffar. Men det har alltid varit en pusselbit som saknats för att jag ska bli helt övertygad om att gå, nämligen ett referat om de möten som varit. Det behöver inte vara ingående beskrivning av enskildas beteenden och dylikt utan endast en beskrivning av mötesplats, antalet deltagare samt aktiviteter. Nämner detta eftersom en träff kan vara både positiv och negativ och man vill ju inte uppleva negativa saker. Det är aldrig roligt att planera för någonting ofta med naiv och blåögd inställning för att i slutändan bli grymt besviken på grund av saker man varken kunde förutse eller drömma om.

De träffar som varit hos mej har alltid varit sällsamt trevliga.

En hoper människor, var och en med sin specialite, som utbyter tankar, funderingar och åsikter i en strid ström.

Senast hade vi en fascinerande diskussion om språk, kryddat med tankar om belysning (Inger vet sannerligen vad hon talar om!) och funderingar om Livet, Universum och Vänner.

Den som vill tala talar, den som vill sitta tyst gör det. Jag kräver inte av någon att den ska göra en tum mer än den vill. Är någon blyg och inte vågar tala, hoppas jag dock att denne kan uttrycka det på något vis så kommer det ordna sej på ett eller annat sätt.

Jag tycker man måste vara beredd att betala med negativt för att få det positiva. T ex att man måste resa en bit och kanske trängas med folk på buss/tåg/tunnelbana för att ta sig dit. Eller att man får "social baksmälla" efteråt och måste ta igen sig en dag. Detta förstås under förutsättning att det positiva överväger det negativa.

Vidare så måste man våga pröva och riskera något, annars kan man ju aldrig uppleva något nytt.

Jag har bara varit på en enda träff, hos Weasley. Såvitt jag minns var vi som flest 9 stycken. Någon särskild aktivitet pågick inte medan jag var där, förutom att vi alla fikade på balkongen. Vi fick plats fast då var vi 7.
Den planerade aktiviteten var picknick i parken utanför, men det föll på att några fastnat i trafiken och inte kom förrän på kvällen. Så det blev picknick på balkongen i stället.

Slutligen kan man aldrig veta i förväg exakt hur det blir. Det beror ju både på en själv och de andra deltagarna.

Särskilda aktiviteter brukar det tydligen vara på (en del av?) Pemers träffar i Stockholm, t ex biljard och minigolf. Men det skriver han ju om redan i förväg.

Alien skrev:Jag tycker man måste vara beredd att betala med negativt för att få det positiva. T ex att man måste resa en bit och kanske trängas med folk på buss/tåg/tunnelbana för att ta sig dit. Eller att man får "social baksmälla" efteråt och måste ta igen sig en dag. Detta förstås under förutsättning att det positiva överväger det negativa.

Och om man är i så dåligt skick att det positiva aldrig överväger det negativa ?

Är man tvungen att leva som en eremit i resten av sitt liv ?

Grimuld, mitt råd är chansa en gång med att prova på och åk på en träff utan att fundera ut något i förväg på hur det kommer att vara. DU har ett val.

Aspkvinna skrev:Grimuld, mitt råd är chansa en gång med att prova på och åk på en träff utan att fundera ut något i förväg på hur det kommer att vara. DU har ett val.

Precis! Mao. förutsättningslöst. Jag vågar åka på träffar men ändå bör jag ta detta rådet till mig.
Visst kanske man mår dåligt efteråt pga. tex. för mkt socialt men man får försöka se det som övning annars blir man eremit hela livet. Jag var typ eremit i många år bortsett från det sociala på jobbet (som var sk*t de sista åren) men inte nu längre o. visst är det jobigt ibland men ångrar mig - nej det gör jag inte!
Jag tror inte någon kommer var otrevlig. Jag har inte blivit direkt otrevligt bemött iaf. utan istället funnit en vän!

sommar skrev:Visst kanske man mår dåligt efteråt pga. tex. för mkt socialt men man får försöka se det som övning annars blir man eremit hela livet.

Det var ett bra råd! Jag vet flera som var jätteblyga i början och högst tveksamma om de skulle våga komma, men efter att ha varit på några träffar så upptäckte de att det inte var så farligt i alla fall och nu är de betydligt mer avslappnade. Varje ny gång ger tillfälle att öva och vänja sig.

Bland andra udda personer gör det dessutom mindre om man gör bort sig eller inte uppför sig helt korrekt för det är ingen som förväntar sig perfektion. Och skulle man göra nåt som går över gränsen t o m för Aspergares ofta generösa toleransnivå kommer man säkert få veta det så man kan försöka undvika det till en annan gång.

Inger skrev:

sommar skrev:Visst kanske man mår dåligt efteråt pga. tex. för mkt socialt men man får försöka se det som övning annars blir man eremit hela livet.

Det var ett bra råd! Jag vet flera som var jätteblyga i början och högst tveksamma om de skulle våga komma, men efter att ha varit på några träffar så upptäckte de att det inte var så farligt i alla fall och nu är de betydligt mer avslappnade. Varje ny gång ger tillfälle att öva och vänja sig.

Bland andra udda personer gör det dessutom mindre om man gör bort sig eller inte uppför sig helt korrekt för det är ingen som förväntar sig perfektion. Och skulle man göra nåt som går över gränsen t o m för Aspergares ofta generösa toleransnivå kommer man säkert få veta det så man kan försöka undvika det till en annan gång.

Tack! Jo, vi med AS. är nog generellt sett lite tolerantare på så vis på gott & ont.

Jag tror inte att jag skulle känna mig särskillt hemma eller välkommen. Får ofta känslan av utanförskap även här på forumet. Smälter nog bättre in hos NT's, även om jag kan tycka att de är jobbiga att umgås med när de inte förstår mina behov.

Nilale skrev:Jag tror inte att jag skulle känna mig särskillt hemma eller välkommen. Får ofta känslan av utanförskap även här på forumet.

Samma här men det beror nog till största del p.g.a. att musiken är störst hos mig. Medan andra tycker om skönlitteratur, politik och historia.

Jag är fortfarande väldigt inåtvänd och försöker att varken döma ut eller känna något speciellt för någon. En del av mig står vid porten och vill ut, den andra håller emot med all kraft jag har.
Hm, jag vet inte om det beror på att jag är rädd för att inte bli accepterad eller om det är för jag kände att jag kom "crashing in" på forumet så att säga. Det kan mycket väl vara båda, det är mycket sällan en singel orsak till någonting. Det är det aldrig skulle jag nog våga säga.

För om det inte fungerar så beror det på att en del inte fungerar ihop med den andra och det beror på att den gått i sönder för att en annan del inte gjorde det den skulle. Helheten blir förstörd av en massa olika orsaker.

Men tala gärna om hur det var om du går på någon träff Grimuld, jag kanske tuffar till mig en vacker dag.

earlydayminer skrev:

Nilale skrev:Jag tror inte att jag skulle känna mig särskillt hemma eller välkommen. Får ofta känslan av utanförskap även här på forumet.

Samma här men det beror nog till största del p.g.a. att musiken är störst hos mig. Medan andra tycker om skönlitteratur, politik och historia.

Det är ju bara att starta trådar om musik så kanske du får kommentarer.

earlydayminer skrev:Jag är fortfarande väldigt inåtvänd och försöker att varken döma ut eller känna något speciellt för någon. En del av mig står vid porten och vill ut, den andra håller emot med all kraft jag har.
Hm, jag vet inte om det beror på att jag är rädd för att inte bli accepterad eller om det är för jag kände att jag kom "crashing in" på forumet så att säga. Det kan mycket väl vara båda, det är mycket sällan en singel orsak till någonting. Det är det aldrig skulle jag nog våga säga.

Singel orsak? (Sorry, språkpolisen fick hicka.) Den där känslan av "crashing in" tror jag är jättevanlig i början när man kommer ny till vilken grupp som helst där "alla" redan verkar känna varandra. Jag brukar också känna så när jag kommer ny till ett forum, och ännu mer IRL för då blir det mer påtagligt.

Men på internet tror jag den känslan är mer obefogad för är man på ett forum så är det klart att det kommer komma nya, det är nåt man räknar med och inte tänker särskilt mycket på - om inte den nyanlände sätter igång att trolla eller förarga folk med provocerande frågor.

Något jag lagt märke till är dock att många Aspergare bara hoppar in och börjar kommentera i nån tråd utan att presentera sig (jag gjorde själv så när på det allra första forumet jag gick med i). Kanske tänker man inte på att det kan vara lämpligt att säga "hej" innan man börjar skriva, kanske försöker man göra sin ankomst så diskret som möjligt för att undvika pinsam uppmärksamhet. Men då bör man inte bli förvånad eller besviken om man faktiskt inte får någon särskild uppmärksamhet heller, inte som utfrysning utan som en naturlig effekt då många säkert inte har möjlighet att hålla reda på när var och en av alla de 1000 medlemmarna anlände och skrev sitt första inlägg. De som vågar annonsera sin ankomst med ett "hej, jag är ny här" kan däremot få flera sidor med välkomsthälsningar.

När man väl börjat skriva regelbundet så räknas man rätt snart som en del av forumet utan att behöva göra något mer än att visa att man fortfarande läser och skriver ibland.

Hur pass starkt man vill profiliera sig är helt och hållet upp till var och en. De som håller låda och har starka/provocerande åsikter om allting, alt visar foto och berättar mycket om sig själva, märks förstås mer än de som håller sig lite diskret i periferin och har helt tomt i sin forumprofil. Skriver man mycket, alt något som folk särskilt gillar eller ogillar får man naturligtvis också fler svar än om man bara skriver nån gång ibland och håller en låg profil. Och inget av dessa behöver betyda att man inte är accepterad.

Alla nykomlingar är jättevälkomna på träffarna. Bara roligt när det kommer nya. Fast båda parter kanske ibland behöver några träffar för att lära känna och vänja sig vid varandra. Om ena är väldigt hämmad och blyg och den andre helst bara snackar med folk den redan känner, kan det krävas en liten extra ansträngning från båda parter för att överbrygga svårigheterna. Eller så hänger man bara på och håller en låg profil tills man alla vant sig vid varandra utan att förvänta sig få fantastisk kontakt direkt. Tror många använder den strategin.

Vore intressant att höra alla som varit på en rapportera om hur de upplevde sin allra första träff och hur det blev sen.

Innan jag var på min första träff var jag otroligt rädd. Jag trodde inte att jag skulle passa in. Idag ett par år senare så inser jag att det är jag själv som bestämmer vad träffen kommer att ha och få för värde för mig.

Jag har ett eget ansvar mot mig själv att göra kvällen /träffen till något som jag gillar och uppskattar. Ibland vore det mycket enklare att om jag hade kunnat lägga ansvaret utanför mig själv.
Idag är jag glad att jag tog det svåra steget att gå på min första träff.
Bara för att jag har AS så gillar jag inte alla med samma diagnos eller känner en samhörighet. För min del handlar det nog mer om att jag gillar personen bakom diagnosen, än att vi har samma beteckning på avvikelserna sett ur ett NT perspektiv.

När jag idag annordnar träffar så kan jag inte ta ansvar för om träffen kommer att bli en positiv eller en negativ upplevelse, detta är deltagarens eget ansvar. Det kommer alltid att vara så att var och en har ett eget ansvar för att bidra på sitt eget sätt, oavsett om man har en diagnos eller ej.
Det som skiljer dessa träffar, är att de riktar sig till en målgrupp som kanske ibland har det "svårare" att bli en en naturlig del av sociala sammankomster.
En del är nöjda med att bara vara en lyssnare, medans andra vill snacka. Personligen har jag ett större utbyte av att delta bland folk som tycker om att snacka och dela med sig av sina egna erfarenheter och åsikter.

Nu beskrev du det bra, Sam, det som jag bl a försökte få fram. Att man har ett eget ansvar för hur mycket man vill få ut av umgänget, antingen den är online eller offline. Saker blir inte som man önskar helt av sig själva om man inte själv gör sig delaktig till precis den grad som passar en.

För ingen annan kan läsa tankar och veta om en person som sitter tyst i ett hörn är jättenöjd med det, eller om den sitter och intensivt önskar att bli tilltalad och meddragen i samtalet. Kan ju bli hur fel som helst om personen ifråga är blyg och för allt i världen inte vill få någon uppmärksamhet. Därför är det bäst att man själv att hoppar in när man känner sig bekväm nog att göra det, så slipper andra gissa och säkert gissa fel.

Inger skrev:Det är ju bara att starta trådar om musik så kanske du får kommentarer.

Försiktighet. Noggrannhet.
Rädsla.

Det känns som om de flesta av er är fokuserade på annat så det är svårt att tajma.

earlydayminer skrev:

Inger skrev:Det är ju bara att starta trådar om musik så kanske du får kommentarer.

Försiktighet. Noggrannhet.
Rädsla.
Det känns som om de flesta av er är fokuserade på annat så det är svårt att tajma.

Jag startade en musik-tråd med dig i åtanke. Du kan ju skriva i den. När som helst går bra. Ska du sitta och vänta på att försöka tajma så kan du få vänta hur länge som helst.

Själv är jag jättefokuserad på musik just nu och sitter bara och kommenterar andra ämnen för att fördriva tiden medan jag rippar. Låtarna har dock inte varit tillräckligt långa för att ge mig tid att fortsätta just musikdiskussionen, men nu stängde jag av bandspelaren och tog mig lite tid, i väntan på nästa sömntåg.

Träffen hos Inger var på alla sätt fantastiskt lyckad!

weasley skrev:Träffen hos Inger var på alla sätt fantastiskt lyckad!

Kan bara instämma. Det känns fantastiskt bra för mig att kunna delta i ett socialt sammanhang utan att behöva känna mig udda eller utanför. Så TACK Inger, TACK alla som var där, och ett speciellt TACK till mitt resesällskap. Ni är helt underbara att sitta och lyssna på!

Sov inte så bra i nättras. En massa nya tankar snurrade i huvudet. En del tips jag bör ta tag i också... Det är väl det ni kallar "social baksmälla". Men det får det vara värt.