Särskilt om jag låtsas tro på att den är en tiger, så kan den bli riktigt uppspelt. Men även om man leker länge med den tröttnar den ändå till slut och återgår till att vara katt och glömmer bort hela tigergrejen. Tror den inte ens skulle veta vad den skulle göra om jag gav den en råtta. Skulle förmodligen sluta med att de blev polare och jagade snöre ihop.

Förmodar att katter i lägenhet behöver lite fantasi för att hålla sig underhållna.

Cat vs Rattlesnake

http://www.youtube.com/watch?v=b7fLCw-xc_w

radix skrev:Förmodar att katter i lägenhet behöver lite fantasi för att hålla sig underhållna.

Så är det nog, antingen får man skapa underhållning åt dem så att de har något att göra som passar deras instinkter eller så hittar katterna på en massa konstigheter (eller så blir de bara lata vilket nog är det vanligaste).

Jag undrar om inte 'lata' katter är deprimerade, matberoende osv. Inte deras fel att de blivit inlåsta i miljöer som inte låter dem vara mer naturliga.

radix skrev:Jag undrar om inte 'lata' katter är deprimerade, matberoende osv. Inte deras fel att de blivit inlåsta i miljöer som inte låter dem vara mer naturliga.

Det är just därför man måste pigga upp dem då och då, busa lite med dem samt bryta av deras invanda mönster ibland

Mina är innekatter och inte lata för det. De äter inte för mycket och de roar sig om de vill. Men tror det hjälper upp att de har varandra. Sedan är de supersocialiserade också så de älskar att få besök. Båda har varit på rymmen och det är rätt uppenbart att de i slutänden vill vara hemma. Tryggheten slår friheten kanske.

radix skrev:Jag undrar om inte 'lata' katter är deprimerade, matberoende osv. Inte deras fel att de blivit inlåsta i miljöer som inte låter dem vara mer naturliga.

Det verkar vara rimligt, de tröstäter och blir lätt feta.

F.ö. gäller troligen detsamma för hundar.

Katter är rätt tåliga mentalt, i största allmänhet alltså. Har man en katt som uppför sig deprimerat ska man alltid misstänka en fysisk orsak. Kanske lite vid sidan om ämnet men kanske värt att ta upp att beteendestörningar nästan alltid beror på fysiska saker hos katter.

http://no.wikipedia.org/wiki/Skipskatt

Jeg har en slik katt, og den er god på å klatre i trær.

kiddie skrev:Katter är rätt tåliga mentalt, i största allmänhet alltså. Har man en katt som uppför sig deprimerat ska man alltid misstänka en fysisk orsak. Kanske lite vid sidan om ämnet men kanske värt att ta upp att beteendestörningar nästan alltid beror på fysiska saker hos katter.

Skulle inte du bli deprimerad om du fick kulorna bortopererade?

Det är väl lite olika på raserna med, min mor har två perserkatter och dom gör ju inte mer än nödvändigt, de ser sig som lite för fina för att busa, försöker man så spänner dom ögonen i en som en uggla och ser förnärmade ut. De har en mer majestätisk hållning.

antonius skrev:Det är väl lite olika på raserna med, min mor har två perserkatter och dom gör ju inte mer än nödvändigt, de ser sig som lite för fina för att busa, försöker man så spänner dom ögonen i en som en uggla och ser förnärmade ut. De har en mer majestätisk hållning.

Väldigt olika. En perser skulle knappt normalt klara en vecka i det fria. Sedan är det ju olika mellan olika huskattsindivider med. Vissa är helt enkelt menade att vara utekatter, vissa inte.

Jo, Perser är riktigt högfärdiga tråkmånsar, vill verkligen inte nedlåtande sig till att ha kul...

Varför skulle kastrater vara deprimerade? Om du tror att fertila hannar får en massa sex så tror du rätt fel. De jagar damer förvisso men de får väldigt sällan till det för sådan är naturen. Tycker du förmänskligar katter här.

Smartare än hundar?

Eller också är det hunden som är smart, han behövde inte ens lyfta tassen för han visste att katten skulle jobba på det.

kiddie skrev:Varför skulle kastrater vara deprimerade? Om du tror att fertila hannar får en massa sex så tror du rätt fel. De jagar damer förvisso men de får väldigt sällan till det för sådan är naturen. Tycker du förmänskligar katter här.

Skojade lite.

Okastrerade hanar blir tyvärr ofta rejäla slagskämpar om de måste konkurrera med andra hanar om honorna så det kan inte heller vara speciellt kul liv...

Enda gången jag misstänkt att en katt gråter var när jag åkte hem med min från veterinären. Det är också den lugnaste katt jag haft. Läst nånstans att de kastrerades revir minskar med kvadraten. Jämfört med den okastrerade utekatt jag har som sällan är hemma är det svårt att avgöra vilken som mår bäst. Men det blir kastrering för denna också inom nån vecka.

Hade en hankatt som faktiskt verkade vara tacksam efter kastreringen, hon led enormt varje gång hon löpte, hon verkligen avskydde att behöva löpa.

Det är ju en enorm stress för djuren att vara okastrerade. Som kastrerade slipper hankatter den stressen och kan vara mer tillfreds med mindre revir, mindre slagsmål och behöver inte längre gå på friarrundor. För honkatter är stressen som okastrerade enorm, de blir magra vid alla upprepade löpningar, riskerar både livmoderinflammation och juvertumör. Dessutom brukar fertila djur som inte får utlopp för det få beteendestörningar.

KittyBean skrev:Det är ju en enorm stress för djuren att vara okastrerade.

Er du sikker på det? Virker det logiskt at man blir enormt stresset over en naturlig reaksjon, noe man blir født med? Det er nok mer sannsynlig at mennesker misforstår og/eller gjør det som passer mennesker best.

Jag är rätt säker på det. Det är som att jämföra behovet av att gå och kissa utan att kunna göra det, något din kropp måste men nåt du inte kan påverka. Tänk dig att vara superkissnödig i flera veckor utan att kunna göra något åt det. Skulle du ha tid att äta? Skulle du inte bara gå runt i ditt hem och typ. klösa på väggarna och hoppas att det gick över snart?

Jag jobbade på katthem och visserligen kanske inte det är bästa miljön att studera katter i, men jag har även fått bevittna vänner med katter som av anledningar inte velat kastrera sina katter. Det går att läsa åtskilligt på nätet när det kommer till hur stressade fertila katter blir.
Fertila hankatter som känner lukt av fertila honkatter har sånt behov att gå ut och betäcka att behovet att äta hamnar långt ned på behovstrappan. Har man otur kommer det efter veckor/månader hem en hankatt som är smal, raggig/matt i pälsen med sår efter åtskilliga slagsmål. Ibland kommer de inte hem alls. Eller blir hittade långt hemifrån och hamnar på katthem (i bästa fall).

Honkatter som inte blir betäckta kan löpa varannan vecka, under den perioden, när kroppen är extra stressad av hormonpåslaget är det inte heller någon prioritet att äta ordentligt för katten.

Mina vänner hade en honkatt som blev kastrerad i vintras, hon var riktigt smal och hade inte tid att umgås med sina människor, gick runt och skrek på nätterna men efter kastrationen har hon lugnat sig åtskilligt. Man ser skillnaden på henne, hon mår bättre nu, utan stressen i kroppen.

Tuff katt.

Haft en hanne som inte alls var svår att ha som okastrerad, det märktes inte på honom. Jag kastrerade honom efter påtryckning från omgivningen som tyckte jag inte skulle ha en okastrerad katt. Men sedan hade jag en som blev ett vilddjur när han kom i puberteten, han blev en riktig djävul mot andra katter, ville skada dem verkligen. Så där fanns det inte i världen att låta gå okastrerad.

Ska dock säga att även mina kastrerade hannar reagerar på honkattslukt och en av dem är fortfarande väldigt sexuell om han får chansen, kan para och så. Han kastrerades i normal ålder. Han blir väldigt lätt förtjust i både honor och hannar. Så vissa saker kan man inte kastrera bort.