Zombie skrev:Men för sjutton, Earlydayminer, skriv uppsats! Här finns ju till och med en avdelning för artiklar! Där kan ingen anklaga dig för att bli för lång eller OT!

Bra saker skriver du alltsomoftast, men det du skriver när du kommer igång och börjar "veckla in" dig och bli kreativ och visuell - eller personlig och gripande - är ju rena njutningen för både tanke och känsla!
Kanske kan göra sakerna gentemot omvärlden litet klarare för dig själv också, att få ut dem på skärmen?

weasley skrev:early!

Skriv uppsats! Jag vill läsa!

Instämmer!! skriv, earlydayminer! Det finns flera här som vill läsa!

Trevligt att se dig igen, Zombie! Undrade om du var borta eller om jag hade missat inlägg du skrivit. Om det är det första, så säger jag Välkommen tillbaka!

uniqueNr5 skrev:

weasley skrev:Du slog huvudet på spiken (märkligt talesätt egentligen)

Ajsomfan!

Haha, talessättet syftar nog på att man träffat SPIKENS huvud med hammaren (inte sitt eget huvud). Då blir det lite emr logiskt, men jag tänkte mitt eget huvud på spiken först också...

weasley skrev: Skämt åsido så är det ju inte förståelsen av andra som är problemet, problemet kan vara att uppfatta NÄR man ska visa den förståelsen och inte.

Jag har inga problem att uppfatta när man ska visa den förståelsen. Det var lite det jag menade med att jag förstår andra intuitivt.

weasley skrev:Det där känner jag inte alls igen. Man är ju den man är. Oavsett vad det nu kan kallas.

Men gillar du inte att umgås med andra aspergare då ? Jag har fått intrycket att många här, och i andra aspergersammanhang, verkar känna nån sorts gemenskap med varandra. De som gör det tycker kanske bättre om sin diagnos då den har lett till en positiv förändring i livet. För mig blev det tvärtom; jag hade höga förväntningar på att känna tillhörighet men blev bara besviken då jag insåg att det inte fanns någon som liknade mig.

weasley skrev:Det är klart du känner dej illa till mods i den situationen! Det är ju som att tro att man är förståndshandikappad bara för att man sitter i rullstol... typ. Jag tror nog de flesta, iaf på det här forumet, håller med dej där.

Ja, det är säkert många som kan känna igen sig i det. Samtidigt verkar det som om de flesta haft lättare att acceptera diagnosen och se sig själva som aspergare. Jag kan inte göra det, jag berättar aldrig om min diagnos just för att jag inte vill riskera att bli behandlad som mindre vetande av folk.

weasley skrev: Här tror jag inte jag hänger med. Att man inte bryr sej så mycket är inte samma sak som att man inte känner av hur andra ser på en. Jag hade massa problem i de übersociala tonåren med det där eftersom jag kände hur andra såg på mej men jag hade inte en susning om VARFÖR - en anledning så god som någon att skaffa sej nojor o dyl.
Däremot bryr jag mej mindre och mindre om det ju fler år som går. Jag resonerar lite som att "ok, nu är jag tillräckligt gammal för att göra min grej och inte bry mej om vad Folk tycker". Men klart som sjutton att jag fortfarande KÄNNER att de har åsikter!

Ok, men då verkar det inte vara ett så stort problem för dig nu eftersom du bestämt dig att inte bry dig om vad folk tycker. Jag vill inte heller vara precis som andra, men jag vill inte heller bli betraktad som en sämre människa, och jag känner ofta att jag blir det när jag berättar om min diagnos.

Jag kanske hade fel i att aspergare inte kan känna av hur andra ser på dem, men precis som det var för dig kanske det inte vet varför andra tycker de är konstiga. Det vet jag, jag har inga problem att förstå varför många tycker t:ex aspergerbarn kan vara jobbiga. Särskilt mer lågfungerande och utåtriktade aspergerungar kan vara fruktansvärt enerverande. De vill säkert bara vara snälla men folk stör sig på dem då de tar kontakt på ett klumpigt och distanslöst sätt. När jag gick på gymnasiet fanns det en AS-klass i vår skola, jag gick inte i den men min kompis kände en tjej där så vi umgicks med dem lite. Iallafall, alla i den klassen betedde sig som barn eller utvecklingsstörda i princip. Jag kände direkt att det var något annorlunda med dem, och inte i positiv bemärkelse, utan att de inte hade någon "social känsla" alls och inte märkte när man ville bli av med dem. De här hade ju visserligen ganska svår AS, men jag tycker ändå det är jobbigt att bli sammanbuntad med folk som är så.

weasley skrev:Här tycker jag du vimsar lite. Du börjar med att konstatera att du intuitivt förstår alla människor. Här skriver du att du förstår dej själv men har svårt att bli förstådd och att du känner ett utanförskap (och hat? varför HAT?). Jag får inte ihop det i mitt huvud att du skulle känna utanförskap trots att du enligt uppgift förstår omvärlden intuitivt.
Vad för slags utanförskap menar du? Vad är det du förstår intuitivt? Hur kan du ha svårt att bli förstådd trots att du intuitivt förstår andra?

Jag är inte alls något socialt geni, men jag tror att jag nuförtiden är ungefär på "NT-nivå" när det gäller att förstå andra. Som barn var jag inte det, men dels har jag läst massa psykologi ( det är ju iofs teoretisk förståelse) och sen så tycker jag jag har blivit naturligt bättre på det ju äldre jag blivit. Det jag förstår intuitivt är nog mest hur NT kommunicerar.
Jag har t:ex aldrig tolkat saker bokstavligt eller haft liknande kommunikationsproblem, så det har aldrig blivit några såna missförstånd mellan mig och omgivningen. Den här förståelsen är ju dock ganska ytlig, jag kan inte känna så mycket för andra och jag är inte heller så bra på att umgås med folk.

Att jag tycker jag kan förstå andra är ju inte samma sak som att de kan förstå mig. Jag är ganska ovanlig och jag känner inte att någon har kunnat förstå mig fullt ut. När de känner till min AS så försöker de ofta tillskriva mig aspergeregenskaper jag inte har, de försöker förstå utifrån en aspergermall som inte säger allt om mig.

Det är inte jag som hatar (även om det också har förekommit) utan jag känner ofta att andra ogillar/nästan hatar mig, och det får mig att inte vilja prata med dem. Jag öppnar mig aldrig för någon i verkliga livet, om jag inte kan vara helt säker på att jag kan lita på någon så berättar jag inget om mig själv. Jag har alltid varit känslig för sånt, det är ytterst få människor som jag finner förtroendeingivande och som har velat mig väl. När jag har försökt vara personlig och prata med folk, så har det ofta vänts emot mig i slutändan.

Att jag inte känner att jag kan lita på någon alls gör ju att jag känner mig utanför, och inte får nån lust att umgås med andra. Med utanförskap menar jag både rent fysiskt (isolering) och psykiskt, då jag känner mig utanför och illa omtyckt av hela samhället. Jag har alltid känt mig utanför alla grupper jag befunnit mig i, och t.o.m min familj har behandlat mig illa.
Jag är ju självständig och klarar mig bra på egen hand, men de här känslorna påverkar mig ändå mycket.

Det är klart att man inte vill bli jämförd, sammankopplad med muppar. En del aspergare är ju otroligt muppiga och framstår mest som förståndshandikappade. Jag har ingenting med dem att göra. Absolut ingenting. Om någon föreslår att vi ska "hoppa över lunchen", inte fan hoppar jag över bordet då. Frågan är om de är muppiga från början eller om de 'dagcentrifierats'. Jag för min del tror inte det är nyttigt att tillbringa dagarna på dagcenter & samhall, bland professionellt trevliga tanter. Professionell trevlighet är lika med falsk trevlighet. Därför säger jag nej till allt LSS-stöd. De träffar en för att de får betalt för det, för att det är deras jobb. Tror man att alla som jobbar med människor gör det av ideologiska, altruistiska skäl bedrar man sig. De tänker på lönen & semesterersättningen som alla andra jobbare, och för dem är man bara en klient, brukare eller patient. Deras trevlighet är artificiell och därför långt mer obehaglig än ärlig elakhet. Dessutom låter man sig lindas in i ett slags kokong om man umgås i handikappkretsar, det är inte någon verklig social gemenskap, utan en konstruerad, ett substitut.
Man bedrar sig själv.

Jag känner igen mig en del i det du skriver Anastasia. Mina sociala problem har absolut ingenting att göra med svårigheter att förstå någonting på något sätt överhuvudtaget. Jag förstår alla skämt och all ironi och har gjort det så länge jag kan minnas, det är inte bara en frånvaro av brist på förståelse för sånt utan jag förstår det bättre än många andra. Samma sak med att läsa av folk, jag ser och hör direkt på folk när något är lurt och brukar ofta kunna ha en ganska korrekt bild av vad det handlar om. Jag är däremot socialt efterbliven och har nästan alltid vetat om det, i.a.f. sen 11-års ålder eller något i den stilen. Jag har svårt att hinna med i sociala situationer och är tom, saknar grejer att säga, det står still, dessutom brukar minnesbilder av vad som har sagts och hänt förvridas till att jag har gjort bort mig eftersom jag glömmer bort i vilken ordning eller vilket sammanhang de utbrutna snuttarna av konversationer mina minnen representerar. Jag har varit extremt socialfobisk och alltid känt mig utanför och onormal och spekulerat om vad folk tycker om mig. Jag känner aldrig direkt någon gemenskap med folk, stundvis kan jag känna det om jag inte är för fobisk men jag hamnar väldigt lätt i socialfobiska tankegångar om att folk ogillar mig och att jag har gjort bort mig , ibland slår det över i rent paranoida grejer där jag tror att dom kommer göra allt för att förödmjuka mig. Mitt sociala liv är en katastrof där jag väljer ensamhet före utsikten att någon eventuellt skulle kunna se ner på mig, eller ogilla mig, eller komma ihåg att jag har bort mig.

Jag är ganska knepig tror jag. Jag har känt när jag har läst på olika forum för olika störningar att alla är så normala, vad fan är det för fel på mig?

Antikropp, jag tycker det du beskriver låter precis som många andra aspergare här på forumet. Det är stor variation på oss. Alla är inte som det står i wikipedia.

Kvasir skrev:Antikropp, jag tycker det du beskriver låter precis som många andra aspergare här på forumet. Det är stor variation på oss. Alla är inte som det står i wikipedia.

Ja det här är ju det ställe där jag känner igen mig i vad människorna på det beskriver överlägset mest. Jag räknar inte med att alla ska vara så lika att man skulle tro att dom lämnade samma löpande band samma dag. Men jag känner mig mindre....kufisk.

weasley skrev: Sedan finns det en otrolig variation av personligheter, från KS korthuggna barskhet till Debbidos varma hjärtlighet.

Jo, nog är det så. Krigarsjäl brukar vara korthuggen och mina ord flödar över, men vi tycks helt samstämmiga när det gäller kravet på ÄRLIGHET, öppenhet, rakhet. Och jag tror vi har funnit att dessa egenskaper finns hos oss båda två, trots mina krusiduller.

Att inte orka med människor som spelar en massa olika roller, som ska passa in här och där, utan bara dem som menar vad de säger är nog viktigt för oss aspergare.

Jag känner en aspergare som helst umgås med barn. Skäl: de är omedelbara och sanna, säger vad de känner. De är som aspergare eller vi är som barn?(väldigt intelligenta barn)

Anastasia skrev: I praktiken hjälper min självinsikt mig alltså inte så mycket, då jag känner ett så stort utanförskap och hat ifrån andra att jag inte alls vill ha med samhället att göra.

Hej!
Jag har funderat på saker du skrivit. Du står mitt emellan NT och AS-världen. Du är inte hemma i någon av världarna. Du kan spela NT-spelet och du gör det väl. Du är så duktig att få skulle kunna "avslöja dig". Du har spelat spelet så länge att du känner dig som en marionettdocka eller porslinsdocka. Du är smart och du vet vad som förväntas av dig, du gör det och känner dig alldeles tom...........................................så var är då den riktiga Anastasia som gömmer sig i en vacker, tom, söt docka?

Anpassning har ju sina risker, som vi diskuterat, risken är att förlora sin själ. Du verkar ha förlorat något av ditt verkliga jag i dina anpassningsförsök. Du behöver ju inte bli som alla andra aspergare, särskilt inte som männen. En kvinnlig aspergare har oftast helt andra intressen. Är det så farligt att bli lite aspigare då? Du kan väl bejaka de bra aspieegenskaperna och skita i de dåliga, om du inte vill ha dem?

ATT FÅ VARA SIG SJÄLV = EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET!

antikropp skrev: Jag är däremot socialt efterbliven och har nästan alltid vetat om det, i.a.f. sen 11-års ålder eller något i den stilen. Jag har svårt att hinna med i sociala situationer och är tom, saknar grejer att säga, det står still, dessutom brukar minnesbilder av vad som har sagts och hänt förvridas till att jag har gjort bort mig eftersom jag glömmer bort i vilken ordning eller vilket sammanhang de utbrutna snuttarna av konversationer mina minnen representerar. Jag har varit extremt socialfobisk och alltid känt mig utanför och onormal och spekulerat om vad folk tycker om mig. Jag känner aldrig direkt någon gemenskap med folk, stundvis kan jag känna det om jag inte är för fobisk men jag hamnar väldigt lätt i socialfobiska tankegångar om att folk ogillar mig och att jag har gjort bort mig , ibland slår det över i rent paranoida grejer där jag tror att dom kommer göra allt för att förödmjuka mig. Mitt sociala liv är en katastrof där jag väljer ensamhet före utsikten att någon eventuellt skulle kunna se ner på mig, eller ogilla mig, eller komma ihåg att jag har bort mig.

Jag är ganska knepig tror jag. Jag har känt när jag har läst på olika forum för olika störningar att alla är så normala, vad fan är det för fel på mig?

Hej!
Jag vet inte hur din uppväxt varit, det spelar ju roll när man har ett handikapp. Jag förstod ju tidigt att min son hade ett handikapp, men inte vad, senare såg jag dyslexi, men autismen missade jag. Att jag själv hade aspergare visste jag inte heller.

Men, min son var annorlunda och jag gjorde allt för att knuffa in honom i relationer. Inköpet av mopeden vid 15 var en väldigt viktig grej så att han kunde hålla på att meka och göra burnouts med kompisar.
Letade alltid efter någon lämplig skola, som jag inte fann. Men året på en yrkessärskola resulterade i ett fint kamratskap med ett "gråzonsbarn".

Jag flyttade till staden där skolan låg, till ett hus nära kompisens. Jag var för sjuk och fattig för flytt, men för mig gällde detta ALLT. Jag var sonens kompis: VI åkte moped tillsammans, men detta kunde sluta fel.

Jag satsade mitt liv och min hälsa på flytten därför att den här kompisen, med lite andra handikapp, men ett hjärta av guld och en positivism och glädje som flödade över, skulle kunna betyda räddningen för min son.


Så blev det. De blev som ler- och långhalm. De hängde alltid ihop och därmed utvecklades ju min son socialt. Kompisen hade även andra kompisar så av och till befann han sig i ett litet gäng som gjorde kul grejer. Han klarade egentligen inte av grupper/fester, men via kompisen tränades han ändå upp, fick senare ännu en mycket betydelsefull vän...som jag tippar är aspergare.

Glömmer aldrig när jag stod på gatan med en tårtkatongen för att fira sonens födelsedag hos den (för mig) nye kompisen. På 100 meters avstånd såg jag dem komma: lika långa och smala. När de kom närmare: lika snygga! Och de såg båda två normala ut (fast de inte var det) DÅ tappade jag nästan både andan och tårtkartongen. Jag ville gråta av lycka: Det var han jag bett om! Det var kompisen, han som skulle föra min son in i ett normalt socialt liv! En livsavgörande händelse, som jag såg det.

Så blev det: sonen blev allt socialare, kände att han inte var som andra, mycket mer tystlåten och stel, men accepterad ändå - av sina bästisar. Han har också en flickvän.

Att hitta EN bra vän kan vara livräddande.

Anastasia och antikropp

Jag tycker jag känner igen mej själv väldigt mycket i det ni skriver. Jag greppar skitsnabbt när några har kärlekskänslor för varandra men inte vet om det själva, tex. Eller när någon är påträngande och vad man bör säga i vilka situationer.

Det stora problemet är att jag har så svårt att se det HOS MEJ. Det är jättelätt att se det hos andra, då är jag bara en betraktare, jag är inte deltagare i händelserna utan bara åskådare. Men när det gäller hur JAG ska vara och vad JAG ska säga... då brister det ibland. I de situationerna är jag en deltagare som förväntas spela med, kunna sina repliker, och inte bara lyssna på de andra och analysera deras inbördes relationer.

Hänger ni med hur jag tänker? Vi hade en väldigt intressant diskussion om det här på en träff för ett tag sen. Jag tror inte jag hade formulerat det så här klart om det inte varit för den träffen!

Debbido skrev:Jag har funderat på saker du skrivit. Du står mitt emellan NT och AS-världen. Du är inte hemma i någon av världarna. Du kan spela NT-spelet och du gör det väl. Du är så duktig att få skulle kunna "avslöja dig". Du har spelat spelet så länge att du känner dig som en marionettdocka eller porslinsdocka. Du är smart och du vet vad som förväntas av dig, du gör det och känner dig alldeles tom...........................................så var är då den riktiga Anastasia som gömmer sig i en vacker, tom, söt docka?

Anpassning har ju sina risker, som vi diskuterat, risken är att förlora sin själ. Du verkar ha förlorat något av ditt verkliga jag i dina anpassningsförsök. Du behöver ju inte bli som alla andra aspergare, särskilt inte som männen. En kvinnlig aspergare har oftast helt andra intressen. Är det så farligt att bli lite aspigare då? Du kan väl bejaka de bra aspieegenskaperna och skita i de dåliga, om du inte vill ha dem?

Det är inte riktigt som du säger, även om du har rätt i vissa saker. Att jag känner att jag står mittemellan NT- och AS-världen kan ju bero på att jag faktiskt gör det också, inte bara på att det är nån roll jag spelar. Jag är inte heller så duktig på "NT-spelet" som jag kanske har fått det att framstå
som, jag har ju också fått massa kritik för att jag är för tyst, blyg, konstig osv. Som barn blev jag tillsagd av min mamma att det var pinsamt när jag satt i ett hörn och inte lekte med andra, och jag blev bokstavligen beordrad att förställa mig för att passa in. Men sen är jag verkligen ingen falsk, manipulativ, socialt skicklig psykopat, om det är det du trodde? Såna människor gillar inte jag heller. Faktum är att jag inte pratar eller umgås så mycket alls.

Jag tror faktiskt inte att jag skulle "hitta mig själv" genom att bli aspigare. Att bejaka andra aspergare och ta efter dem är ju också en form
av förställning. Det är ju farligt att bli aspigare om jag känner att det "inte är jag" heller.

Sen är ju inte alla aspergare så bra människor som du får det att låta som. Alla är inte snälla, hjälpsamma, öppna, ärliga av naturen. Det kanske är du som hör till en minoritet ? En del aspergare är raka motsatsen, det finns ju mördare som har AS. Jag är tyvärr ingen bra människa, sorgligt men sant.

weasley skrev:Hänger ni med hur jag tänker? Vi hade en väldigt intressant diskussion om det här på en träff för ett tag sen. Jag tror inte jag hade formulerat det så här klart om det inte varit för den träffen!

Ja, jag hänger med. Så är det ofta för mig med, jag tycker jag som åskådare kan märka t:ex vad folk missförstår hos varandra och hur de borde göra istället. Jag är inte heller så duktig på att vara social själv, jag är sällan för påträngande men det beror mest på att jag är ganska naturligt tillbakadragen.

Anastasia skrev:
Det är inte riktigt som du säger, även om du har rätt i vissa saker. Att jag känner att jag står mittemellan NT- och AS-världen kan ju bero på att jag faktiskt gör det också, inte bara på att det är nån roll jag spelar. Jag är inte heller så duktig på "NT-spelet" som jag kanske har fått det att framstå
Men sen är jag verkligen ingen falsk, manipulativ, socialt skicklig psykopat, om det är det du trodde? Såna människor gillar inte jag heller. Faktum är att jag inte pratar eller umgås så mycket alls.

Jag tror faktiskt inte att jag skulle "hitta mig själv" genom att bli aspigare. Att bejaka andra aspergare och ta efter dem är ju också en form
av förställning. Det är ju farligt att bli aspigare om jag känner att det "inte är jag" heller.

Sen är ju inte alla aspergare så bra människor som du får det att låta som. Alla är inte snälla, hjälpsamma, öppna, ärliga av naturen. Det kanske är du som hör till en minoritet ? En del aspergare är raka motsatsen, det finns ju mördare som har AS. Jag är tyvärr ingen bra människa, sorgligt men sant.

Hej!
Nej, jag tror inte att du är en psykopat. Jag trodde att jag i någon mån sammanfattat det du skrivit i flera inlägg: du försöker spela normal och du är duktig på det men du känner dig tom.

En psykopat skiter i andra människors känslor (vilka han förstår) och han devaluerar ständigt sin omgivning genom syrliga anmärkningar. Det verkar inte vara det du gör. Du står där rätt tystlåten och ser normal ut samt säger aldrig att du has AS, dvs skäms för det. Du hackar inte ständigt på andra människor? Det gör en psykopat. Jag har mött dem.

Att du inte är en bra människa tror jag inte på. Alla människor är bra, det är bara det att det inte alltid känns bra och då kan man väl göra vissa misstag, som att råka bli elak mot någon. Vi är ju bara människor. Vi är vanliga människor med varierande grad av AS. Vi ÄR inte AS. Vi HAR det.

Självklart ska du inte härma någons aspergerdrag, var fick du det ifrån? P g a vanan att härma NT? Att ständigt passa på sig själv och kolla in: Jag beter mig väl normalt nu? De märker väl inte att jag har AS nu? Detta måste suga energi. Jag vet inte vilka speciella aspiedrag du har, men är inte vissa av dem bra? Vi brukar ju ha NÅGON positiv sida?

Jo, jag har en del positiva aspiedrag, men det är inte dem jag försöker dölja heller. Jag kan tänka mig att vara annorlunda, men det jag absolut inte vill är att folk ska se ner på mig. Jag vill verkligen inte bli betraktad som nån udda kuf som folk gör sig lustiga över, inte ens som en kul grej, för det är inte kul alls.

Om du anser att precis alla människor är bra människor, så är väl jag också det. Alla har ju inte goda avsikter däremot, människor kan ju vara medvetet elaka mot varandra.

Jag hackar oftast inte på andra, men jag bryr mig inte så mycket om dem heller. Tidigare försökte jag, men då kände jag mig bara falsk. Att jag inte kan känna något för andra räcker för att jag ska se mig som ond, även om det ju självklart finns de som är värre och har begått mer ondskefulla handlingar än jag. Jag mår ju också dåligt över det här, så helt känslokall och oberörd är jag inte.

Anastasia skrev:Jag hackar oftast inte på andra, men jag bryr mig inte så mycket om dem heller. Tidigare försökte jag, men då kände jag mig bara falsk. Att jag inte kan känna något för andra räcker för att jag ska se mig som ond, även om det ju självklart finns de som är värre och har begått mer ondskefulla handlingar än jag. Jag mår ju också dåligt över det här, så helt känslokall och oberörd är jag inte.

Snälla, må inte dåligt över att du inte bryr dej! Att du mår dåligt över det betyder (som jag ser det) att du lägger en värdering i känslan "att bry sej om". Värdera inte känslor. Det är aldrig bra. Det skapar bara oerhörd stress över vad man får och inte får känna.
Det är smartare och MYCKET lugnare att acceptera känslan, arbeta med den och ta reda på vad den beror på.

Ond blir du när du medvetet påverkar en annans liv i negativ riktning. Att du inte bryr dej gör dej inte ond. Att inte bry sej har ju positiva följder också. Tex gör det att man kan möta människor förutsättningslöst.

Håller med Weasley.

KrigarSjäl skrev: Normal betyder alldaglig, medioker, genomsnittlig, medelmåttig. Vem fan vill vara det?

JAG!

Fighterbabe skrev:

KrigarSjäl skrev: Normal betyder alldaglig, medioker, genomsnittlig, medelmåttig. Vem fan vill vara det?

JAG!

Varför det då? Är det inte bättre att ha en egen personlighet som utmärker en än att försvinna i mängden?

guds nåd ser dig precis som du är.. ge ditt liv till jesus och hitta en bra försammling så kan ja garantera att du får en total förändring i ditt liv..

sedan ja mötte gud så total förändrades allt.. precis allt och nu är jag lyckligare än någonsin..

kasta inte bort mitt bud.. ge det en chans och tro på Jesus Kristus..

tro att han dog för dina synders skull och att han lever idag så ska du bli frälst..

jesus sade: "Jag är vägen, sanningen och livet, ty ingen kommer till fadern utom igenom mig."

skicka meddelande i fall du vill veta mer eller har nåra frågor

Eftersom du är ny medlem håller jag inne med vad jag annars skulle säga och formulerar det så här: du får tro vad du vill, men du kan predika någon annanstans. Det ska väl finnas många forum för religiösa?

Jag måtte en eidot som träffat jesus och tycte jag skull e bekänna mina skyner till denna person. Jag säger bara; fuck you men försök med nästa

Milyc skrev:

Fighterbabe skrev:

KrigarSjäl skrev: Normal betyder alldaglig, medioker, genomsnittlig, medelmåttig. Vem fan vill vara det?

JAG!

Varför det då? Är det inte bättre att ha en egen personlighet som utmärker en än att försvinna i mängden?

En personlighet har man alltid, det har alla. Men jag vill inte ha något som andra uppfattar som udda och tar avstånd ifrån. Ordet normal gillar jag inte, men alldaglig, genomsnittlig, ja, DET vill jag gärna vara.

Fighterbabe skrev:En personlighet har man alltid, det har alla. Men jag vill inte ha något som andra uppfattar som udda och tar avstånd ifrån. Ordet normal gillar jag inte, men alldaglig, genomsnittlig, ja, DET vill jag gärna vara.

Jag skrev en personlighet som utmärker en, människor behöver inte ta avsånd från någon bara för att personen är udda, utan kan tvärtom tycka att man är intressantare om man är annorlunda. Om man är alltför alldaglig och genomsnittlig märks man ofta inte utan försvinner i mängden. De människor som tar avstånd från allt som är udda tycker jag bara själva blir ointressanta och osympatiska och därför får de gärna ta avstånd ifrån mig om de vill.

Men du kanske har ett större kvantitativt socialt behov än vad jag har så jag respekterar din uppfattning. Själv tycker jag däremot att det är häftigt att vara udda eller annorlunda.