En enkel fråga. Hur gör DU för att acceptera ditt öde och att ditt liv är och blivit så som det är. Vissa saker kan man ändra på givetvis, men när det gått till en sådan punkt att du inte kan göra mer, när det tar mer kraft att ändra på något, än att bara låta det vara. När du inser att du troligen resten av livet kommer att må mer eller mindre psykiskt dåligt, när du inser att du troligen behöver gå på medicin resten av livet.

Hur gör du för att liksom acceptera att livet inte blev så som du hade tänkt dig? Kanske du drömde om barn, kärlek, vara älskad och så, men rätt som det är i allt kämpande för att överleva, så får du en diagnos, kronisk sådan, som förvisso förklarar en hel del, men som också innefattar en hel del....

Hur gör du när du insett att du troligen aldrig kommer att få barn?

Hur bearbetar du när du bara har dig själv aldrig haft vänner kompisar familj pengar jobb eller annat, alltid ensamhet, oro och ångest, inte vill mer än att ta livet av dig (men av moraliska skäl kommer du inte göra det)....

Behöver akuta råd och tips, för jag har väldigt svårt att se någon ljus framtid med allt som jag gått genom och mitt öde pekar på det som jag alltid har trott, mer eller mindre givetvis, men har kommit till en punkt där mediciner är uttömda, likaså psykologer och terapi, jobb är inte aktuellt och ensamheten är ett faktum. Inser att jag inte står så högt i kurs, dels ut ett samhällsperspektiv, men även i ett kärleks/partner perspektiv. Är realistisk och undrar mest hur ni hade gjort för att inte gå sönder helt och hållet? (ta livet av sig är INTE en lösning). Men det är en smärta leva utan det som tordes vara allas rätt, nämligen kärlek, närhet, vänner, samhörighet, acceptans, pengar, jobb, kompisar, livslust etc... hade varit nöjd med ett av de..., men men


Tjinge Ling


Ps. Vart har ni funnit er partner ni som har liknande autism? På dejtsidor blir jag alltid dissad, så där är ju ingen super hit, snarare blir ledsen och mer ensam... ds

Det var när jag accepterade realiteten som jag började må bättre. När jag accepterade att jag inte klarar av att leva tillsammans med en partner och ha barn så slutade jag försöka. Och när jag slutade försöka med sånt som jag inte hade förutsättning att klara, så slutade jag förstås också att misslyckas. Och när man inte hela tiden misslyckas så mår man bättre. Så funkade det för mig i alla fall, jag är inte någon svensson och kommer aldrig att kunna vara. Nu fokuserar jag på sånt som jag tycker är kul och som jag klarar av istället.

Jag har lyckats skaffa rubbet, gubbe, ungar, hus, jobb, mycket genom att vara en bra skådespelerska (folk fattar inte att jag är som en alien invändigt). Just nu känns det mestadels att jag inte orkar med detta jag åstadkommit mer utan att det är bara för mycket för mig (har gapat för mycket helt enkelt). Snart kommer nog allt falla i bitar känns det som emellanåt. Ibland ångrar jag mig att jag inte blev ensamstående och barnlös, det är så jävla utmattande att leva i en parrelation med ständiga krav från alla håll. Ibland drömmer jag om att bli inlagd på ett vilohem där jag skulle få ligga i månader och få lite lugnande preparat från sjuksystrarna... Kanske bäst att låtsas att man blivit completely crazy så att man blir inlagd på psyket snarast möjligt

Min egen morsa var schizofren och min pappa hade förmodligen aspergers. Jag är inte direkt van vid "normala" människor och jag har själv alltid känt mig mer eller mindre konstig och avvikande så det har egentligen aldrig varit något större problem. Jag har nu i 40-års åldern börjat inse att jag tyvärr aldrig kommer att bli "normal" men jag skiter i det faktiskt nu. Även om jag själv är rätt så trött på familjeliv nu så hoppas jag ändå att du träffar någon att älska och skaffa barn med. Du kanske kan träffa någon via det här forumet... Eller är du ful och motbjudande som satan? Då är det kanske ändå rätt så kört

-Känslopjunk, önskedrömmande och positivt tänkande är det värsta jag vet.

Att leva normlivet med villa volvo vovve gräsklippning pensionsspara husamortera grannskvaller etc är det sista jag vill.
-Över min döda kropp!

Sen är det idiotiskt att ha ångest över givna omständigheter.
Att må dåligt över att man är aspergare är lika dumt som att må dåligt över sin skostorlek.
Man är det man är och det är hela saken.

@PMS-monstret, Du får hitta någon som din gubbe vill flytta ihop med så löser det sig Uträkningen är förstås att den nya partnern tar hand om barnen, fixar bostad och blir den nya måltavlan för alla krav medan du själv lungt kan se på
Annars får du väl säga att du har ett stort behov av att resa. Så kan du hitta någon billig stuga att bo i något år och komma tillbaks utvilad.

PMS-monstret skrev:Jag har nu i 40-års åldern börjat inse att jag tyvärr aldrig kommer att bli "normal" men jag skiter i det faktiskt nu.

Detta är nog en viktig livsinsikt i detta sammanhang.

Sitter hemma och kollar på tv-serier.

Hej
Jag tror att man måste fokusera sitt tänkande på det som man mår bra av.. alltså om du går och tänker hela tiden att du är ensam och aldrig kommer att träffa någon osv så kommer du bara att må sämre..

Försök att fånga de positiva tankarna. Se fram mot saker som kommer att hända, vad som helst som att en ny serieavsnitt kommer på onsdag eller om du har något intresse och kan få något att se fram emot.

Livet är ganska hårt och man får göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har.
Tänk på att du lever i en underbar tidsperiod på jorden.... tror du de hade det bättre för 100år sedan...200år ??



Du har lyxen att ha tid att må dåligt.

Jeg prøver å være glad for det jeg har. Høres nesten litt dumt ut, en klisjè, men det er det jeg prøver å gjøre når ting går dårlig. Av og til er det vanskelig. Det er fort gjort å bli stuck i negative tanker, prøver å glede meg over de små tingene i livet.

Jeg har desverre ikke noen gode råd, alt bunner vel ut i at jeg prøver å ikke tenke, prøver å ha noe å gjøre så jeg ikke tenker for mye, distrahere meg selv og tenke på andre ting.

I 30-årsåldern gav jag upp att försöka hitta en partner (hade aldrig haft någon) men blev ihop med en när jag var 34, vi fick två barn tillsammans men det tog slut för tre år sedan.

Nu är jag ihop med en partner som jag hittade med hjälp av det här forumet och vi stormtrivs tillsammans. Jag försöker även komma igång som egenföretagare (har gett upp tanken på anställning) och hoppas kunna bygga en inkomst på det sättet.

Ja du, det är en väldigt bra fråga! Jag önskar att jag kunde hjälpa dig och ge dig nåt tips men tyvärr har jag inga svar plus att jag undrar samma sak... Även om för mig personligen, att kärleken inte är mitt största problem se dessa senaste åren plus att jag tror att "den ende" en dag kommer även om det kan ta väldigt lång tid. Det blir bara mer stressigt och sårande för en själv när man söker och söker efter en själsfrände men inte hittar någon alls i slutändan, särskilt om man låter det omsluta en helt och man missar det små ljusen och andra vackra och fantastiska ting runtom i världen. Kärleken kommer när den kommer helt enkelt... Så har jag alltid och fortfarande tänkt när det gäller kärlek och kärlekslivet. ^^

När det gäller vänner så har jag samlat många kontakter via nätet och är också en av huvudandledarna till varför jag gick med i detta forum, för man vet aldrig vilka fina o underbara och dessutom mycket möjliga, framtida vänner man kan möta här. Det finns dessutom en kontaktannons Tråd på detta forum som är både fiffigt och till stor nytta och fördel!

Dock, när det gäller det andra, om att acceptera sin livssituation, sina problem och livet överhuvudtaget... Jag önskar jag kunde ge dig några svar och tips, men jag har tyvärr inga plus att jag undrar fortfarande så över det här själv. Jag fick min Asperger precis när jag skulle börja gymnasiet, och inte ens då fick jag reda på det jag verkligen behövde få veta om min diagnos och vad den kommer innebära för mig och mitt liv. Vilka fördelar och nackdelar den möjligen kan ha och vart man kan söka stöd, hjälp och tips och kunna förbättra sig själv och sitt liv... Men det slutade med att gymnasiet blev mitt riktiga fallgropsfälla (mitt liv började gå ner ända sedan jag började första klass i skolan dessutom) och jag fick Depression och Ångest, har det fortfarande, särskilt min ångest plus OCD/Tvångstankar och Katastroftankar. Det är särskilt jobbigt när man inte ser någon möjlig framtid eller ens en mening med allt och själva livet, och sen också särskilt när man är livrädd för själva livet och döden snarare känns som rena trösten, så är det i alla fall för mig... Men det är bara jag personligen, och även om jag mist så mycket tro på livet så... av någon anledning så fortsätter jag ändå hoppas trots alla gånger jag stupat och högst möjligen kommer stupa... Varför vet jag inte men troligtvis är det så att jag fortfarande tror på alla de små ljusa saker och ting som ändå finns och de som jag har att vara tacksam över. Jag tror att om man koncentrerar sig på de små ljusen som finns därute och de man själv har, så är det i alla fall någonting!... Och sen att få göra det man själv tycker om, brinner för och känner att man verkligen kan! För vad är det för idé vits med att göra saker som enbart andra gillar, kan och föredrar att man ska göra, särskilt när det ändå inte kommer leda någon vart, särskilt om du bara blir sårad, skadad och förstörd av det! Varför ska folk ens behöva bry sig, styra och bestämma över dig och vem du ska vara, vad du ska göra och ens gilla i livet? Man kan ju inte vara någon annan än den man är och tro mig, Asperger är bara ett syndrom, det är inte din personlighet eller din identitet eller något sådant! Likaså med vad Mindfullness berättar om, att vi är inte våra tankar bara för att vi har dom och tänker dom, de bara liksom finns där. Och likaså är det med både sjukdomar, syndrom, funktionsnedsättningar och allt det där, man har dem men man är dom inte och de gör inte dig till den du verkligen är!
Jag vet, detta är så mycket lättare sagt än gjort, särskilt med att överhuvudtaget komma ihåg och komma underfund med att vi inte är våra tankar etc. Samma med att Mindfullness tipsar och vägleder om att man ska försöka släppa taget om dåtid och framtiden plus att acceptera att t ex tankarna finns och de är som de är, men att det är okej och man ska inte bestraffa sig själv för det eller slåss mot sina tankar, särskilt när de bara blir mer påträngande då. Mindfullness rekommenderar och lär ut att istället för att slåss mot det som inte kan besegras med våld, utan både lugnar ner sig och slutar vara påträngande när man accepterar att de finns och att de är som de är men att det är okej och så är det med det så släpp taget, samma med att man inte ska oroa sig för imorgon och särskilt inte igår eftersom det är nuet som räknas. Igen, detta är jättesvårt och är verkligen så mycket lättare sagt än gjort. Jag har själv stora problem med att få till det här och har en mycket lång bit att gå, detta är också grejer som man behöver träna mycket på för att så småningom få till. Min egen resa och forskning om Mindfullness har bara börjat, men om jag ska komma med åtminstone något tips om det här som fortfarande jag själv söker både svar och stöd på, så är det Mindfullness. Det är om man känner att det kan vara ett bra sätt för en, och det är en grej enbart du själv kan bedöma och känna.
Lycka till, hoppas jag hade nåt bra att komma med i de tips jag kunde komma med nu här i alla fall! ^^