folk ska alltid (både irl och på internet) påpeka att jag är tråkig, värdelös, konstig, dum och inte rolig....

hur blir man en bra människa då?

jag har ju flera psykiska sjukdomar inte så lätt då, jag är nog ofixbar, var hittar man folk som är som en själv?

fattar inte varför folk alltid är så elaka...dom som säger/skriver dessa saker till mig bryr sig inte ett skit, dom bara går vidare,,,helt känslokalla. dom verkar ha världens bästa självförtroende.

vad är det som är så roligt och grymt me dom då? verkar som att allt är en tävling.



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Du snackar nog med fel folk om de måste påpeka att du är precis den som de inte vill snacka med.

Prova att chatta lite på chatten i detta forumet istället, folk är mer vänliga här

SoulPain skrev:Du snackar nog med fel folk om de måste påpeka att du är precis den som de inte vill snacka med.

Prova att chatta lite på chatten i detta forumet istället, folk är mer vänliga här

Alla jag pratar med är så, resterande visar noll intresse.

Är inte så sugen på det, mitt självförtroende är körd i botten. :/

Kjwkjw, jag har läst dina inlägg och får en känsla att du har väldigt dåligt självförtroende, du är 22 och tror att ingen kommer någonsin att vilja ha dig. OM jag förstår dig rätt så spelar du ishockey så då måste du ha två ben att stå på, Det finns väl de som inte kan gå som hittar en partner. Att spela ishockey kräver väl en hel del smidighet och snabbhet, så då kan du inte vara en omöjlig klumpeduns (som du verkar framhålla dig själv). Sen kanske inte alla stirrar på dig när du är på stan som du tror, det är väl naturligt att man tittar på någon som är framför en utan att för den skull ha en hel del åsikter.

Du kanske ska fokusera på dig och din framtid istället för att tänka på vad alla andra tycker om dig.....Det finns ett ordspråk, om du blir ledsen när syrsorna och grodorna skrattar då måste du själv vara någon av dem! Lite som att tar du åt dig av ett lägre väsens skratt då måste du vara av samma art. Det kommer alltid finnas dumma människor, så är det bara! Och man kan inte springa runt och ta åt sig av allt omkring. Tänk på vad du vill bli och vad du kan istället!

Om du går på stan och du tycker att de stirrar och skrattar åt dig, kan du inte tänka att igår visste du inte att de människorna vandrade på denna planeten och då var allt bra så bara för att du ser dem för första gången så kan ju inte det förstöra ditt liv, du visste ju inte ens att de fanns en stund innan?

Jo, jag förstår ju hur du känner. Ibland känner jag också så. Det är jobbigt att bli missförstått och att "alla" säger att man är konstig. Alla är det ju egentligen inte, men det känns så ibland. Vad kan man göra? Du ska nog inte grubbla över alla andra människor. Det finns ju en del idioter också, så dem kan du sortera bort. Vad som gäller resten - det kan ju vara bra att inte vara "på" för mycket, att vara lite mera avvaktande, och att vara hjälpsam och trevlig. Jag vet att det inte är lätt. Men det låter som en bra strategi.

Tyvärr är det ju lite av en ond cirkel: Om du söker kontakt med nya människor när du mår dåligt, har dålig självförtroende, då kommer de inte att reagera positivt. Då får de ett negativt intryck av dig. Folk som känner en sen tidigare - de står också ut med att man har en dålig fas nån gång. Men nya människor knyter inte kontakt med dig när du är inne i en deppig fas. Det kan finnas undantag, men i regel är det så. Jag kan bara tänka mig att det kan funka bäst om du börjar knyta positiva kontakter i något sammanhang, då du är ganska positiv ändå. Nån sa förut, du spelar hockey? Kanske börjar där?

Om de behandlar mig illa så säger jag till skarpt omedelbart(nu när jag är vuxen) att det får vara nog, med höjd röst och sur blick.

kjwkjw. Man blir en bra människa om är hjälpsam med sina kamrater och ber dem uppgifter som du kan göra för dem. Man kanske rent av blir belönad för sitt arbete.

(Höll på att bli belönad av min arbetshandläggares dotter, som tack för att jag ritade en Lineart-bild av Gudrun Schyman åt henne. Var tvungen att tacka nej till erbjudandet eftersom det hela hade blivit opassande.)

Annars så kan man vara öm mot någon när den personen har gjort sig illa. (Minns en gång med utegruppen när den kvinnliga medarbetaren som var med oss klämde sina fingrar i dörren som en annan hade slängt igen utan att se sig för. Jag frågade henne om hon var okej, vilket det visade sig att hon var men jag gav en kram ändå, vilket hon gillade.)

kjwkjw skrev:folk ska alltid (både irl och på internet) påpeka att jag är tråkig, värdelös, konstig, dum och inte rolig....

hur blir man en bra människa då?

jag har ju flera psykiska sjukdomar inte så lätt då, jag är nog ofixbar, var hittar man folk som är som en själv?

fattar inte varför folk alltid är så elaka...dom som säger/skriver dessa saker till mig bryr sig inte ett skit, dom bara går vidare,,,helt känslokalla. dom verkar ha världens bästa självförtroende.

vad är det som är så roligt och grymt me dom då? verkar som att allt är en tävling.

Det är inte roligt när man har en känsla av att alla verkar vara förbannad på en utan att man gjort dem något, så är det naturligtvis inte, men det känns så, dom där blickarna, ser dom inte lite nedlåtande ut, man målar upp gigantiska berg av taskig självkänsla, jobbigt att ta sig ur, knepet är att hitta nått litet frö av nått man gillar och kan, som man kan knoga på med till det börjar vända, för det gör det men när man mår dåligt verkar det vara eoner till en ljusning, så sök, du har ju hittat hit, här kan du kanske se en liten öppning...

Man får perspektiv på det med tiden och lär sig betrakta dem med det förakt de själva gjort sig förtjänta av.

gadas skrev:Man får perspektiv på det med tiden och lär sig betrakta dem med det förakt de själva gjort sig förtjänta av.

Problemet är väl snarare att 1) svårt att tolka folk rätt, och 2) det finns så många såna där man visserligen i framtiden kan få perspektiv nog att förakta och ignorera

Enklare att se alla som tittar snett på en som avundsjuka. Folk som inte förstår dig ligger på fel våglängd, då är det bättre att prova en ny radiokanal.

Sen kan man alltid fundera på om problemen ligger i att man själv har svårt för ögonkontakt och då känner sig uttittad eller om kommunikationen brister. När folk drar sarkastiska skämt brukar jag svara seriöst oftast (även när jag förstår). När de sedan försöker dumförklara mig svarar jag att det var med flit för att skämta vidare. Bra tips som knäcker många utan att nån blir sur!

Det finns nog ingen människa som är så svår att umgås med som med en självömkande person. Alla människor flyr från denna person så som de flyr pesten.

Hur jäkla synd det än är om en själv så är det alltid destruktivt att tycka synd om sig själv. Jag brukar titta på dokumentärer om krig och tortyr. Då tycker jag att mitt liv är fantastiskt hur jävligt det än blir. Detta är ett hett tips! Allt är ju relativt. Om man jämför sig med de som är omkring en så kan man få en väldigt negativ bild av sitt liv men om man jämför sig med människan genom tiderna så inser man hur fint man har det.
Jag tror inte att jag kan hjälpa någon så värst mycket med sina personliga egenskaper men om man ska tycka synd om sig själv eller inte har man alltid makt över, man måste bara sätta sin misär i rätt perspektiv. Om man förutsätter att livet ska vara trevligt så blir man ju troligen besviken... bättre att förutsätta att det kommer vara tortyr från början till slut. Ännu bättre blir det om man dessutom lyckas skita i sig själv så till den grad att man inte bryr sig om man torteras resten av ens liv. Då blir man immun mot självmord, hett tips där också! Så tog i alla fall jag mig igenom min hittills svåraste period i mitt liv.

Gick lite off topic, hoppas ni har överseende.

kjwkjw skrev:folk ska alltid (både irl och på internet) påpeka att jag är tråkig, värdelös, konstig, dum och inte rolig....

hur blir man en bra människa då?

jag har ju flera psykiska sjukdomar inte så lätt då, jag är nog ofixbar, var hittar man folk som är som en själv?

fattar inte varför folk alltid är så elaka...dom som säger/skriver dessa saker till mig bryr sig inte ett skit, dom bara går vidare,,,helt känslokalla. dom verkar ha världens bästa självförtroende.

vad är det som är så roligt och grymt me dom då? verkar som att allt är en tävling.

Man kör teknik. Man går sin egen väg. Andra människors synpunkter är deras problem.

Det är en teknisk grej, ungefär som att köra bil.

Sen saknar man behov av bekräftelse. (åtminstone jag)

Frimodig

Sätt gränser, sitt inte och lyssna ödmjukt på dyngan...sen har du valet att be vem som helst fara åt helvete också.

Byt umgänge.

Frimodig skrev:Man går sin egen väg. Andra människors synpunkter är deras problem.

Jå, så försöker jag göra. Fast jag verkar ju oerhört intressant, för idioter, å tredje sidan, så det är väl lite av en process. Skippa umgänge är fort gjort när man bestämt sig, hitta nytt är inte lika snabbordnat. Sen har vi också problemet med att andra feltolkar mig, på liknande sätt jag möjligen feltolkar dem. Så lite frustrerande kan det ju vara när man mår ganska bra men folk tror man är deppig, eller så. Optimism vs realism vs pessimism, o dyl. Optimisten tror realisten är pessimist, tex.

radix skrev:

Frimodig skrev:Man går sin egen väg. Andra människors synpunkter är deras problem.

Jå, så försöker jag göra. Fast jag verkar ju oerhört intressant, för idioter, å tredje sidan, så det är väl lite av en process. Skippa umgänge är fort gjort när man bestämt sig, hitta nytt är inte lika snabbordnat. Sen har vi också problemet med att andra feltolkar mig, på liknande sätt jag möjligen feltolkar dem. Så lite frustrerande kan det ju vara när man mår ganska bra men folk tror man är deppig, eller så. Optimism vs realism vs pessimism, o dyl. Optimisten tror realisten är pessimist, tex.

Det finns en knepig komponent i samvaron med andra människor. Man vet inte riktigt vad man utstrålar. Jag var nån instinktdriven jocke tills jag var ungefär 20.
Jag fattade väldigt lite. När det gällde mellanmänskliga kontakter.

Sen började jag ta nåt medvetet kommando. Fast jag förstod ingenting.

Numera, när jag är 69, så är det nästan lika svårt. Vafan har jag för relation till mina kompanjoner i företaget? Barn och barnbarn överraskar mig hela tiden. Tom exfrun överraskar.

Frimodig

Jag har likvärdiga problem när det gäller andra människor.
Jag vet inte vad jag utstrålar för något men själv tycker jag att jag är ganska så smidig utefter mina förutsättningar.

Kan ta ett exempel som hände nu i veckan, jag tog min son till BUP i Nässjö. På vägen dit kunde min pappa skjutsa oss men hem va vi tvungna att ta tåget hatar buss så vi väntade lite extra för att kunna ta tåget. Det funkar fint för det är väldigt få som åker med det tåget just den tiden så vi slapp en onödigt massa folk.

När vi kollade upp tidtabellen inne på resecentrumet så kom det en yngre tjej som också skulle kolla tidtabellen jag och mins son bryr oss inte ens, men hon kollar på oss efter som hon va tvungen att passera oss för att gå mot rulltrappan. Min son säger till mig att han vill åka rulltrappan upp och ner, och ja det kan han få göra. Så vi går mot rulltrappan vi också. Den här tjejen vänder sig om och ser oss gå efter mot rulltrappan, precis när hon är på väg att sätta foten på rulltrappan vänder hon sig om och ser oss stå där. Snabbt vänder hon sig om och börjar ta trapporna istället med packning och resväska ????

Jag kan inte för mitt liv förstå varför hon plågar sig med att ta trapporna med all denna packning för att slippa hamna före mig och min son. Vad utstrålar vi för något som tvingar henne till ett sådant drastiskt val så som jag ser det.

Inte för att jag tycker att personen är hemsk mot mig och min son jag ger blanka fan i vart hon går, lika lite som jag egentligen bryr mig om hon tar trapporna eller rulltrappan. Men att plåga sig själv med all den packning blev för mig ett sånt sjukt ologiskt val, att till och med min son undrade varför hon går istället för tar rulltrapporna. Jag kunde inte ge ett vettigt svar alls.

Någon som läser kanske undrar varför jag ens nämner det här när jag egentligen inte bryr mig. Men man undrar ibland varför folk gör så otroligt mycket för att undvika en? Jag har läst många inlägg som är väldigt liknande. Man undrar juh! Vad är felet? Speciellt om frågan ställs.

Fremen skrev:Jag har likvärdiga problem när det gäller andra människor.
Jag vet inte vad jag utstrålar för något men själv tycker jag att jag är ganska så smidig utefter mina förutsättningar.

Kan ta ett exempel som hände nu i veckan, jag tog min son till BUP i Nässjö. På vägen dit kunde min pappa skjutsa oss men hem va vi tvungna att ta tåget hatar buss så vi väntade lite extra för att kunna ta tåget. Det funkar fint för det är väldigt få som åker med det tåget just den tiden så vi slapp en onödigt massa folk.

När vi kollade upp tidtabellen inne på resecentrumet så kom det en yngre tjej som också skulle kolla tidtabellen jag och mins son bryr oss inte ens, men hon kollar på oss efter som hon va tvungen att passera oss för att gå mot rulltrappan. Min son säger till mig att han vill åka rulltrappan upp och ner, och ja det kan han få göra. Så vi går mot rulltrappan vi också. Den här tjejen vänder sig om och ser oss gå efter mot rulltrappan, precis när hon är på väg att sätta foten på rulltrappan vänder hon sig om och ser oss stå där. Snabbt vänder hon sig om och börjar ta trapporna istället med packning och resväska ????

Jag kan inte för mitt liv förstå varför hon plågar sig med att ta trapporna med all denna packning för att slippa hamna före mig och min son. Vad utstrålar vi för något som tvingar henne till ett sådant drastiskt val så som jag ser det.

Inte för att jag tycker att personen är hemsk mot mig och min son jag ger blanka fan i vart hon går, lika lite som jag egentligen bryr mig om hon tar trapporna eller rulltrappan. Men att plåga sig själv med all den packning blev för mig ett sånt sjukt ologiskt val, att till och med min son undrade varför hon går istället för tar rulltrapporna. Jag kunde inte ge ett vettigt svar alls.

Någon som läser kanske undrar varför jag ens nämner det här när jag egentligen inte bryr mig. Men man undrar ibland varför folk gör så otroligt mycket för att undvika en? Jag har läst många inlägg som är väldigt liknande. Man undrar juh! Vad är felet? Speciellt om frågan ställs.

I det här fallet, tror jag hennes reaktion bottnade i att hon upplevde att du och din son tar alldeles för stor plats. Det är nån instinkt hos många av oss att gå åt sidan när vi träffar på folk som naturligt tar för stor plats i vardagslivet.

Man vill inte ha bråk, så man går åt sidan. I och för sig kanske man klarar av att ta bråk rätt bra. Fast, in the concrete case, är det inte värt ansträngningen. Waste of time.

Frimodig

Frimodig skrev:I det här fallet, tror jag hennes reaktion bottnade i att hon upplevde att du och din son tar alldeles för stor plats. Det är nån instinkt hos många av oss att gå åt sidan när vi träffar på folk som naturligt tar för stor plats i vardagslivet.

Man vill inte ha bråk, så man går åt sidan. I och för sig kanske man klarar av att ta bråk rätt bra. Fast, in the concrete case, är det inte värt ansträngningen. Waste of time.

Jag vill förstå hur du menar men jag tror ändå inte att jag gör det. Tar för stor plats? Hur då? Vi inkräktar inte på henne på något sätt. Skulle hon göra likadant i ett annat sammanhang då det är till och med trängsel mycket folk. Det va bara vi där inne på hela resecentret...

Jag och min son höll ändå ett vettigt avstånd på minst 5 meter bakom henne, och vi köade inte upp oss närgånget efter henne. Men så som du menar så ville hon alltså ha hela rulltrappan för sig själv?

Och vad för bråk skulle uppstå? Jag och min son "mind our own bussiness". Vad hon gör är fullkomligt ointressant för oss. Varför välja att konka med all packning upp för sega trappor? Jag och min son väntade länge på att hon skulle blir klar i rulltrappan inte så att vi står precis bakom och känner oss besvärade över att hon har flera saker med sig???

Elias talade ut högt så hon onekligen kunde höra att han ville åka i rulltrappan bara upp och ned. Varför inte redan då gå mot trapporna om hon nu skulle känna sig besvärad av oss? Nä hon går mot rulltrappan och till och med tar ett steg upp men sedan ångrar sig tittar på oss och sedan tar trapporna som är precis vid sidan om.

Vi glider upp snyggt och fint precis bredvid henne inte ens en meter ifrån. Då hon går närmast kant mot rulltrappan. Onekligen ville hon undvika oss på något sätt men ändå inte? Vad exakt ville hon markera? Ville hon ens markera något?


Hela grejen är ofantligt ologiskt. Någonstans måste jag dock erkänna att den enda logiken i det hela är att hon känner sig obekväm? Men då kommer frågan varför? Det är sånt jag troligt vis aldrig kommer att kunna förstå. Jag har precis gått en kurs i personlig försäljning där priset på en vara alltid vägs mot fördelarna. Ingen egentligen betalar överpris på en vara. Allt vägs emot "vad man får" medvetet eller omedvetet. Varför betala 2000kr för ett par jeans då det finns alternativ för kring 400kr, märket kan då va tilltalande eller design på just de jeansen att 2000kr för den personen känns som att det är värt det. Det är mer konkret och rakt på. Men varför människor väljer att bete sig på ett visst sätt i olika sammanhang är otroligt mycket svårare.

Och efter som den här tråden handlar just om att känna sig särbehandlad på med ett negativt intryck, så måste jag medge att det händer väldigt ofta i mitt fall. På något sätt utstrålar jag något som gör att folk per automatik undviker mig. Och tar alltså extra besvär endast för att slippa min närvaro.

Jag kanske ska börja se det som en vågskål? Att den våg som väger mest vinner. Att hon på något sätt kände sig obekväm med oss i rulltrappan gjorde att de vägde över så hon valde besväret med att gå i trappor? Även om det för mig blir helt ofattbart att göra ett sådant val.

Du får gärna utveckla din kommentar vidare.

Fremen skrev:

Frimodig skrev:I det här fallet, tror jag hennes reaktion bottnade i att hon upplevde att du och din son tar alldeles för stor plats. Det är nån instinkt hos många av oss att gå åt sidan när vi träffar på folk som naturligt tar för stor plats i vardagslivet.

Man vill inte ha bråk, så man går åt sidan. I och för sig kanske man klarar av att ta bråk rätt bra. Fast, in the concrete case, är det inte värt ansträngningen. Waste of time.

Jag vill förstå hur du menar men jag tror ändå inte att jag gör det. Tar för stor plats? Hur då? Vi inkräktar inte på henne på något sätt. Skulle hon göra likadant i ett annat sammanhang då det är till och med trängsel mycket folk. Det va bara vi där inne på hela resecentret...

Jag och min son höll ändå ett vettigt avstånd på minst 5 meter bakom henne, och vi köade inte upp oss närgånget efter henne. Men så som du menar så ville hon alltså ha hela rulltrappan för sig själv?

Och vad för bråk skulle uppstå? Jag och min son "mind our own bussiness". Vad hon gör är fullkomligt ointressant för oss. Varför välja att konka med all packning upp för sega trappor? Jag och min son väntade länge på att hon skulle blir klar i rulltrappan inte så att vi står precis bakom och känner oss besvärade över att hon har flera saker med sig???

Elias talade ut högt så hon onekligen kunde höra att han ville åka i rulltrappan bara upp och ned. Varför inte redan då gå mot trapporna om hon nu skulle känna sig besvärad av oss? Nä hon går mot rulltrappan och till och med tar ett steg upp men sedan ångrar sig tittar på oss och sedan tar trapporna som är precis vid sidan om.

Vi glider upp snyggt och fint precis bredvid henne inte ens en meter ifrån. Då hon går närmast kant mot rulltrappan. Onekligen ville hon undvika oss på något sätt men ändå inte? Vad exakt ville hon markera? Ville hon ens markera något?


Hela grejen är ofantligt ologiskt. Någonstans måste jag dock erkänna att den enda logiken i det hela är att hon känner sig obekväm? Men då kommer frågan varför? Det är sånt jag troligt vis aldrig kommer att kunna förstå. Jag har precis gått en kurs i personlig försäljning där priset på en vara alltid vägs mot fördelarna. Ingen egentligen betalar överpris på en vara. Allt vägs emot "vad man får" medvetet eller omedvetet. Varför betala 2000kr för ett par jeans då det finns alternativ för kring 400kr, märket kan då va tilltalande eller design på just de jeansen att 2000kr för den personen känns som att det är värt det. Det är mer konkret och rakt på. Men varför människor väljer att bete sig på ett visst sätt i olika sammanhang är otroligt mycket svårare.

Och efter som den här tråden handlar just om att känna sig särbehandlad på med ett negativt intryck, så måste jag medge att det händer väldigt ofta i mitt fall. På något sätt utstrålar jag något som gör att folk per automatik undviker mig. Och tar alltså extra besvär endast för att slippa min närvaro.

Jag kanske ska börja se det som en vågskål? Att den våg som väger mest vinner. Att hon på något sätt kände sig obekväm med oss i rulltrappan gjorde att de vägde över så hon valde besväret med att gå i trappor? Även om det för mig blir helt ofattbart att göra ett sådant val.

Du får gärna utveckla din kommentar vidare.

Du förstod inte vad jag skrev. Ni tog för stor plats, och då får ni på käften.

Mitt råd skulle vara att du tar dig en funderare över vad det betyder, att du och din son tog för stor plats. Vad betyder det? Ni tvingar på den här bruden en kontext, som hon har zero intresse i. Ni tvingar på henne er värld, du och din sons värld. (Jag avskyr att förklara sånt här.)

Fundera över vad det betyder.

Det här var mitt sista inlägget om det här. Waste of time.

Frimodig

Kan det ha varit så att hon var osäker på rulltrappan och orolig för att ramla/fastna när hon hade så mycket packning? Just saying... Det kanske inte alls hade nåt med er att göra?

NTs sociala tankar är förbannat svåra att begripa sig på, det Frimodig försöker berätta är att den personen uppenbarligen upplevde att ni inkräktade på hennes sfär, varför är svårt eller t.o.m. omöjligt går att begripa om man inte konfronterar (eller åtminstone pratar) med henne.

Grejen med NT-människor är att de påstår att vi med Asperger saknar empati och inte förstår sig på andra, de vi inte begriper är just NTs men NTs begriper inte alls hur de som har diagnos fungerar och de är nästan alltid ovilliga att försöka begripa medans vi med AS tvingas att försöka begripa och dessutom ofta kan sätta sig in i hur andra fungerar.

Miche skrev:NTs sociala tankar är förbannat svåra att begripa sig på, det Frimodig försöker berätta är att den personen uppenbarligen upplevde att ni inkräktade på hennes sfär, varför är svårt eller t.o.m. omöjligt går att begripa om man inte konfronterar (eller åtminstone pratar) med henne.

Grejen med NT-människor är att de påstår att vi med Asperger saknar empati och inte förstår sig på andra, de vi inte begriper är just NTs men NTs begriper inte alls hur de som har diagnos fungerar och de är nästan alltid ovilliga att försöka begripa medans vi med AS tvingas att försöka begripa och dessutom ofta kan sätta sig in i hur andra fungerar.

Min metod att förstå normala människor, nt-människor sen jag var ungefär 20, är så här.

Jag pickar på dem och avläser reaktion och försöker lära mig.

Jag ställer frågor, ser ut och beter mig. Sen avläser jag reaktion.

Eftersom jag har noll behov av bekräftelse, så brukar det funka rätt bra.
Sen är även normala människor rätt egendomliga ibland.

Men man bör ha koll på en del abc-saker. Folks livsutrymme är en sån. Där deras instinktmekanismer sparkar igång. Jag brukar vara noga med att stå minst 1,5 meter bakom folk i nån typ av kö. Jag väntar alltid extralänge på min tur. Det är en bullshit grej för mig, men normala människor känner sig uppskattade.

Jag ber om ursäkt för "waste of time". Det här är en svår grej. Att avläsa normala människor.

Frimodig

Frimodig

Miche skrev:NTs sociala tankar är förbannat svåra att begripa sig på, det Frimodig försöker berätta är att den personen uppenbarligen upplevde att ni inkräktade på hennes sfär, varför är svårt eller t.o.m. omöjligt går att begripa om man inte konfronterar (eller åtminstone pratar) med henne.

Grejen med NT-människor är att de påstår att vi med Asperger saknar empati och inte förstår sig på andra, de vi inte begriper är just NTs men NTs begriper inte alls hur de som har diagnos fungerar och de är nästan alltid ovilliga att försöka begripa medans vi med AS tvingas att försöka begripa och dessutom ofta kan sätta sig in i hur andra fungerar.

Det va bra svarat. Jag kan klart se det nu, att på något sätt så drev jag och min son henne till att ta det besvärliga före det enkla med att bara "vi var där" hennes "säkerhetszon" på något sätt blev påverkad. Men det kommer och kommer alltid att förbli en total gåta för mig varför man skulle välja att kånka i en lång trappa istället för att ta rulltrappan. Bara för att vi var där.

Det är egentligen inte vad hon gjorde som det jag reflekterar på utan mer varför? Det som inte går att svara på. Normalt sätt lägger jag inte mycket energi på vad folk gör, men den här tråden väckte tanken/händelsen och därför delar jag med mig av den.

Är det så att icke-NT lägger mycket energi på att försöka förstå NTs och hamnar i sådana här knepiga frågor just för att vi ska försöka anpassa oss. Medens en NT person aldrig ens hade brytt sig från första början??

Jag vill dock påstå att Det Frimodig skrev att vi tvingade oss på henne och tvingade henne till att ta trapporna låter väldigt orimligt. Vi tvingade henne inte till något. Det var helt 100% hennes val att ta trapporna istället för rulltrappan. Hon var inte alls tvungen men hon gjorde det valet. Det står för henne inte våran närvaro.

Det jag menar är, hur hade hon gjort om resecentrumet var fullpackat istället? Skulle hennes svär då inte bli mer kränkt? Rent hypotetiskt.


Lika väl som waste of time kommentaren. Det är ju du som väljer om du tycker det är waste of time att svara, inte vi som aktivt skriver i tråden. Är det vi som tvingar dig nu till att du tycker att det är waste of time. Eller är det något du känner och ett beslut du tar på egen hand??? Ingen respektlöshet menat. Och du bad om ursäkt så jag tar inte upp det som en pik eller älta något gammalt. Mer eller mindre en ren reflektion på hur valen vi gör är baserade på omgivningen gent emot eget ansvar för våra handlingar.

Nu har jag ingen koll på hur du/ni ser ut eller vilka signaler som ditt/erat kroppsspråk skickar. Men en ensam tjej i ett rätt ödsligt offentligt utrymme lär se till att denne har en skyddszon kring sig för okända personer för att kunna komma undan om något händer. Bryter man denna så kommer den att ordnas på annat sätt. Att förlita sig på rättssäkerhet och polis som enskild individ är inte tillräckligt. Alltså upprättas och bibehålls en säkerhetszon i okända miljöer.

Att majoriteten av någon grupp inte fäster någon vidare uppmärksamhet på minoriteter är ett helt rationellt val även om det kanske är oschysst. Det lönar sig helt enkelt att anpassa sig till majoriteten, för majoriteten. Detsamma gäller för grupper med makt. De har helt enkelt makten att ignorera de problem som uppstår av att göra som de vill. Alltså kommer neurotyper bara att lära sig eller ta hänsyn om det ger dessa några fördelar över att inte göra det. Det har inte heller så mycket att göra med medvetna val utan mer med spelteori och konvergerande faktorer.