Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Det här är en tråd för historier om spöken, konstiga sammanträffanden, märkliga försvinnanden, etc. Bidra gärna!
Den döda familjen på Ringvägen
På Ringvägen 13 på Söder i Stockholm, ungefär vid Zinkensdamms IP, finns i dag en modern byggnad, men i den byggnad som stod där i början av 1900-talet hände något kusligt.
Året var 1935. En natt vaknade en liten pojke, fem år gammal, i sitt rum i en lägenhet på Ringvägen 13 och upptäckte att han inte var ensam i rummet. Runt ett bord mitt i rummet dansade fyra personer hand i hand - en man, en kvinna, en liten pojke och en liten flicka. Deras ansikten var stela och slutna och de stirrade rakt fram.
Pojken blev naturligtvis oerhört rädd. Han hade en pojkdocka med sig i sängen och tänkte att den lilla flickan kanske skulle vilja ha den, så han gömde sig under täcket och tryckte ned dockan i fotänden. När han vågade titta upp, var spökena försvunna.
Han kom att se dem ännu en natt, men sedan visade de sig aldrig mer. Däremot inträffade andra underliga saker i lägenheten. Nattetid kunde dörrar slås upp utan förvarning och en gammal telefon kunde börja ringa trots att den egentligen av avstängd.
Pojken fick höra av sina föräldrar att han bara hade drömt, men många år senare, när han blivit vuxen och för länge sedan flyttat från Ringvägen, berättade hans pappa att just i den lägenhet där de bott, hade tidigare fyra personer dött av kolmonoxidförgiftning: En man, en kvinna, en liten pojke, och en liten flicka...
Den här berättelsen läste jag först i Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen av Stig Linnell, men senare hittade jag den i Spökerier i Sverige av Stig Marklund. I Linnells bok är det en liten flicka som upplever den kusliga händelsen, men i Marklunds bok berättas den i jagform av en man som säger sig ha upplevt detta när han var en liten pojke, och då måste jag väl tro att det verkligen var en pojke som såg det hela.
Jag har varit på Ringgatan 13 och fotat, men det nuvarande huset var inte det minsta skrämmande.
Den döda familjen på Ringvägen
På Ringvägen 13 på Söder i Stockholm, ungefär vid Zinkensdamms IP, finns i dag en modern byggnad, men i den byggnad som stod där i början av 1900-talet hände något kusligt.
Året var 1935. En natt vaknade en liten pojke, fem år gammal, i sitt rum i en lägenhet på Ringvägen 13 och upptäckte att han inte var ensam i rummet. Runt ett bord mitt i rummet dansade fyra personer hand i hand - en man, en kvinna, en liten pojke och en liten flicka. Deras ansikten var stela och slutna och de stirrade rakt fram.
Pojken blev naturligtvis oerhört rädd. Han hade en pojkdocka med sig i sängen och tänkte att den lilla flickan kanske skulle vilja ha den, så han gömde sig under täcket och tryckte ned dockan i fotänden. När han vågade titta upp, var spökena försvunna.
Han kom att se dem ännu en natt, men sedan visade de sig aldrig mer. Däremot inträffade andra underliga saker i lägenheten. Nattetid kunde dörrar slås upp utan förvarning och en gammal telefon kunde börja ringa trots att den egentligen av avstängd.
Pojken fick höra av sina föräldrar att han bara hade drömt, men många år senare, när han blivit vuxen och för länge sedan flyttat från Ringvägen, berättade hans pappa att just i den lägenhet där de bott, hade tidigare fyra personer dött av kolmonoxidförgiftning: En man, en kvinna, en liten pojke, och en liten flicka...
Den här berättelsen läste jag först i Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen av Stig Linnell, men senare hittade jag den i Spökerier i Sverige av Stig Marklund. I Linnells bok är det en liten flicka som upplever den kusliga händelsen, men i Marklunds bok berättas den i jagform av en man som säger sig ha upplevt detta när han var en liten pojke, och då måste jag väl tro att det verkligen var en pojke som såg det hela.
Jag har varit på Ringgatan 13 och fotat, men det nuvarande huset var inte det minsta skrämmande.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Spöket vid Karlbergskanalen
Det var en vinterkväll 1923. Två systrar promenerade längs Karlbergskanalen på Hornsbergs strand i Stockholm. Framme vid bron över mot Karlberg fick de plötsligt se en vit skepnad komma svävande över vägen och ned mot stranden. Systrarna blev vettskrämda och sprang iväg.
Nästa dag, när det blivit ljust, tog de med sig några goda vänner till platsen och berättade vad de varit med om. Sällskapet vandrade längs stranden för att försöka hitta någon förklaring till vad systrarna hade sett.
På precis den plats där skepnaden hade försvunnit, fann man en vissnad gammal begravningskrans...
Från Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen av Stig Linnell.
Det var en vinterkväll 1923. Två systrar promenerade längs Karlbergskanalen på Hornsbergs strand i Stockholm. Framme vid bron över mot Karlberg fick de plötsligt se en vit skepnad komma svävande över vägen och ned mot stranden. Systrarna blev vettskrämda och sprang iväg.
Nästa dag, när det blivit ljust, tog de med sig några goda vänner till platsen och berättade vad de varit med om. Sällskapet vandrade längs stranden för att försöka hitta någon förklaring till vad systrarna hade sett.
På precis den plats där skepnaden hade försvunnit, fann man en vissnad gammal begravningskrans...
Från Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen av Stig Linnell.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Kahlokatt skrev:Spöket vid Karlbergskanalen
Det var en vinterkväll 1923. Två systrar promenerade längs Karlbergskanalen på Hornsbergs strand i Stockholm. Framme vid bron över mot Karlberg fick de plötsligt se en vit skepnad komma svävande över vägen och ned mot stranden. Systrarna blev vettskrämda och sprang iväg.
Nästa dag, när det blivit ljust, tog de med sig några goda vänner till platsen och berättade vad de varit med om. Sällskapet vandrade längs stranden för att försöka hitta någon förklaring till vad systrarna hade sett.
På precis den plats där skepnaden hade försvunnit, fann man en vissnad gammal begravningskrans...
Från Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen av Stig Linnell.
Men vad fan lägg av och skräms. Det där är ju mina hemkvarter.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Delt skjebne
En mann på moped ble drept av en drosje på Bermuda i 1975, nøyaktig et år etter at hans bror var blitt drept - på samme moped, i samme gate og av samme drosjesjåfør, som kjørte samme passasjer.
(John Michell og Robert J. M. Rickard: Phenomena: A Book of Wonders, s. 90.)
© 1984 DET BESTE A/S, OSLO
En mann på moped ble drept av en drosje på Bermuda i 1975, nøyaktig et år etter at hans bror var blitt drept - på samme moped, i samme gate og av samme drosjesjåfør, som kjørte samme passasjer.
(John Michell og Robert J. M. Rickard: Phenomena: A Book of Wonders, s. 90.)
© 1984 DET BESTE A/S, OSLO
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Pojken som levt förut
(översatt från en engelsk sajt)
Barra är en liten ö som tillhör Yttre Hebriderna i Skottland.
Ända sedan han var två år gammal och först började prata, har Cameron Macauley berättat om sitt liv på Barra. Cameron bor med sin mamma Norma i Glasgow. De har aldrig varit på Barra.
Han berättar om ett vitt hus med utsikt över havet och stranden, där han lekte med sina syskon. Han berättar om flygplanen som brukade landa på stranden och om sin svartvita hund.
Barra ligger utanför Skottlands västkust. Man kan bara komma dit med båt (en lång sjöresa) eller med flyg (en timme). Det är en avlägsen utpost av de brittiska öarna och där bor bara lite över 1000 personer.
Nu är Cameron fem år och historierna tar inte slut. Han talar oupphörligt om sin familj på Barra, om sina föräldrar. Han säger att hans pappa på Barra hette Shane Robertson och dog när han blev överkörd av en bil.
Han har blivit så besatt av Barra och saknar sin Barra-mamma så mycket att han börjar lida av svår stress.
Norma anser sig vara öppet sinnad och vill ta reda på om det finns några rationella förklaringar till Camerons minnen och tron på att han har tillhört en familj på Barra. Först ringer hon doktor Chris French, som är psykolog och ger ut The Skeptic magazine som avslöjar paranormala fenomen som falska. Föga förvånande avfärdar han allt prat om reinkarnation och menar att ett barns överaktiva fantasi kan "matas" av de många TV-program och webbsidor som finns tillgängliga. Norma är inte övertygad, hon tror inte att Cameron någonsin har sett några program som skulle kunna ge honom denna information.
Normas nästa steg är att besöka Karen Majors, en utbildningspsykolog (? educational psychologist) som specialiserat sig på barn och deras fantasier. Hon anser att Camerons historier skiljer sig väldigt mycket åt från vanliga fantasikompisar.
Norma har börjat inse att det inte finns några enkla svar på de frågor som väckts av Camerons minnen. Cameron bönar och ber om att få åka till Barra och Norma bestämmer sig till sist för att de skall åka...
(översatt från en engelsk sajt)
Barra är en liten ö som tillhör Yttre Hebriderna i Skottland.
Ända sedan han var två år gammal och först började prata, har Cameron Macauley berättat om sitt liv på Barra. Cameron bor med sin mamma Norma i Glasgow. De har aldrig varit på Barra.
Han berättar om ett vitt hus med utsikt över havet och stranden, där han lekte med sina syskon. Han berättar om flygplanen som brukade landa på stranden och om sin svartvita hund.
Barra ligger utanför Skottlands västkust. Man kan bara komma dit med båt (en lång sjöresa) eller med flyg (en timme). Det är en avlägsen utpost av de brittiska öarna och där bor bara lite över 1000 personer.
Nu är Cameron fem år och historierna tar inte slut. Han talar oupphörligt om sin familj på Barra, om sina föräldrar. Han säger att hans pappa på Barra hette Shane Robertson och dog när han blev överkörd av en bil.
Han har blivit så besatt av Barra och saknar sin Barra-mamma så mycket att han börjar lida av svår stress.
Norma anser sig vara öppet sinnad och vill ta reda på om det finns några rationella förklaringar till Camerons minnen och tron på att han har tillhört en familj på Barra. Först ringer hon doktor Chris French, som är psykolog och ger ut The Skeptic magazine som avslöjar paranormala fenomen som falska. Föga förvånande avfärdar han allt prat om reinkarnation och menar att ett barns överaktiva fantasi kan "matas" av de många TV-program och webbsidor som finns tillgängliga. Norma är inte övertygad, hon tror inte att Cameron någonsin har sett några program som skulle kunna ge honom denna information.
Normas nästa steg är att besöka Karen Majors, en utbildningspsykolog (? educational psychologist) som specialiserat sig på barn och deras fantasier. Hon anser att Camerons historier skiljer sig väldigt mycket åt från vanliga fantasikompisar.
Norma har börjat inse att det inte finns några enkla svar på de frågor som väckts av Camerons minnen. Cameron bönar och ber om att få åka till Barra och Norma bestämmer sig till sist för att de skall åka...
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Under de senaste 40 åren har det uppkommit rapporter om över 2 500 barn som hävdar att de har minnen av tidigare liv. På University of Virginia finns det t.o.m. en avdelning som undersöker dessa historier. Psykiatriker Jim Tucker håller i forskningen och säger: "Detta är ett världsomspännande fenomen och inträffar på platser och i familjer som tror på reinkarnation och på platser och i familjer där så inte är fallet, och i flera fall har barnens historier visat sig stämma."
Många av fallen går inte att förklara enkelt och rationellt.
Doktor Tucker har pratat med Norma och följt Camerons fall med intresse. "Camerons fall låter väldigt lovande. Han har namngivit en plats som lyckligtvis är väldigt liten och han har även namngivit en person. Så med alla detaljer han har givit skulle det vara väldigt spännande om vi kunde verifiera dem." Att följa detta fall skulle för Jim vara en unik möjlighet. Han tar ett flyg från Virginia till Glasgow för att träffa Norma och Cameron.
De tar flyget till Barra. Cameron är väldigt upprymd. Han hävdar att han känner igen många delar av ön, men det vita huset hittar de inte. De besöker det lokala hembygdscentret för att leta efter anteckningar om en familj vid namn Robertson, men den lokale historikern Calum MacNeil kan inte hitta några sådana papper.
Nästa morgon får de ett telefonsamtal från Calum, som har ny information. Calums papper gällde bara hus som ägts av öbor, men det har funnits en familj från fastlandet som hette Robertson och som bodde i ett vitt hus vid havet på norra delen av ön under 60-70-talen...
De följer anvisningarna till huset utan att berätta för Cameron vart de är på väg. När de kommer fram, blir den vanligen så pratsamme Cameron märkligt tyst. Bakom huset finns stendammar och en grind ned till stranden, precis som Cameron har sagt. De har hittat huset, men mycket har moderniserats, så Cameron känner inte riktigt igen det.
Genom en släktforskare hittar de en Gillian Robertson som fortfarande bor i Skottland. Hon bör ha varit barn under den tid Cameron säger sig ha bott i huset. Hon bekräftar att det fanns en svartvit border collie i huset, men att det aldrig har funnits någon Shane Robertson eller några dödsfall genom olyckshändelser i hennes släkt.
Mycket av vad Cameron säger sig minnas visar sig stämma, men hans historia om livet på Barra är fortfarande en gåta...
Många av fallen går inte att förklara enkelt och rationellt.
Doktor Tucker har pratat med Norma och följt Camerons fall med intresse. "Camerons fall låter väldigt lovande. Han har namngivit en plats som lyckligtvis är väldigt liten och han har även namngivit en person. Så med alla detaljer han har givit skulle det vara väldigt spännande om vi kunde verifiera dem." Att följa detta fall skulle för Jim vara en unik möjlighet. Han tar ett flyg från Virginia till Glasgow för att träffa Norma och Cameron.
De tar flyget till Barra. Cameron är väldigt upprymd. Han hävdar att han känner igen många delar av ön, men det vita huset hittar de inte. De besöker det lokala hembygdscentret för att leta efter anteckningar om en familj vid namn Robertson, men den lokale historikern Calum MacNeil kan inte hitta några sådana papper.
Nästa morgon får de ett telefonsamtal från Calum, som har ny information. Calums papper gällde bara hus som ägts av öbor, men det har funnits en familj från fastlandet som hette Robertson och som bodde i ett vitt hus vid havet på norra delen av ön under 60-70-talen...
De följer anvisningarna till huset utan att berätta för Cameron vart de är på väg. När de kommer fram, blir den vanligen så pratsamme Cameron märkligt tyst. Bakom huset finns stendammar och en grind ned till stranden, precis som Cameron har sagt. De har hittat huset, men mycket har moderniserats, så Cameron känner inte riktigt igen det.
Genom en släktforskare hittar de en Gillian Robertson som fortfarande bor i Skottland. Hon bör ha varit barn under den tid Cameron säger sig ha bott i huset. Hon bekräftar att det fanns en svartvit border collie i huset, men att det aldrig har funnits någon Shane Robertson eller några dödsfall genom olyckshändelser i hennes släkt.
Mycket av vad Cameron säger sig minnas visar sig stämma, men hans historia om livet på Barra är fortfarande en gåta...
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Jag har en bok som jag har haft i många år - tryck 1980 - och som jag har läst ur flera gånger. Boken heter Spöktimmen. Berättelsen som jag skall berätta har en naturlig förklaring men visar på hur människor ändå kan bli skrämda.
Byxorna heter den.
Detta utspelar sig 1923 i Häckeberga gods i Skåne. Den 6 januari 1923 stals ett par herrbyxor och ett par dambyxor från en statarfamilj som arbetade där. En dag när de återvände från staden med buss det uppleva något som de aldrig upplevt. De hade tre kilometer att gå från busshållplatsen till godset och när de hade gått en halv kilometer så fick de se de stulna byxorna vandra på vägen rakt emot dem. Mannen vars byxor det var gick emot dem men när han var tio meter från dem började de gå baklänges.
Detta var nog för att skrämma dem från vettet så de begav sig till närmaste polisstation där de berättade vad de hade upplevt. Fyra polismän fullt beväpnade följde med paret i en polisbil mot godset. Vid busshållplatsen parkerade de och började gå vägen mot godset och de gick 2 poliser, paret och 2 poliser. Efter att de hade gått ett litet stycke så dyker byxorna upp gående mot dem. Poliserna sköt då mot dem utan verkan och de vände tillbaka till polisstationen där stataparet fick stanna. Morgonen därpå eskoterades paret till godset, denna gång utan att möta byxorna.
Förklaringen var att ett par vänner till statarna hade stulit byxorna för att skämta med paret. De hade doppat byxorna i vatten och låtit dem hänga ute så att de blev frysta och stela. Sedan var det bara att plasera byxorna på vägen och med hjälp av snören föra dem fram och tillbaka gömda i dikerna.
Byxorna heter den.
Detta utspelar sig 1923 i Häckeberga gods i Skåne. Den 6 januari 1923 stals ett par herrbyxor och ett par dambyxor från en statarfamilj som arbetade där. En dag när de återvände från staden med buss det uppleva något som de aldrig upplevt. De hade tre kilometer att gå från busshållplatsen till godset och när de hade gått en halv kilometer så fick de se de stulna byxorna vandra på vägen rakt emot dem. Mannen vars byxor det var gick emot dem men när han var tio meter från dem började de gå baklänges.
Detta var nog för att skrämma dem från vettet så de begav sig till närmaste polisstation där de berättade vad de hade upplevt. Fyra polismän fullt beväpnade följde med paret i en polisbil mot godset. Vid busshållplatsen parkerade de och började gå vägen mot godset och de gick 2 poliser, paret och 2 poliser. Efter att de hade gått ett litet stycke så dyker byxorna upp gående mot dem. Poliserna sköt då mot dem utan verkan och de vände tillbaka till polisstationen där stataparet fick stanna. Morgonen därpå eskoterades paret till godset, denna gång utan att möta byxorna.
Förklaringen var att ett par vänner till statarna hade stulit byxorna för att skämta med paret. De hade doppat byxorna i vatten och låtit dem hänga ute så att de blev frysta och stela. Sedan var det bara att plasera byxorna på vägen och med hjälp av snören föra dem fram och tillbaka gömda i dikerna.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Får man komma med en egen historia? Jag har upplevt "spöken" och liknande, men det konstigaste var något som man nog inte kan uppleva som skrämmande. Jag hade mina mediciner i en slags kartong. På den tiden hade jag väldigt korta intervall så det gällde att alltid veta hur mycket meds som fanns. Kollade i lådan och hade bara en karta med xanor. De ser inte ut som någon annan medicin och jag letade verkligen för att se om jag möjligtvis inte hade en till karta. Letade supernoga.
Det var bara 2-3 tabletter kvar i kartan. Det kändes ju lite jobbigt så jag funderade på när det var bäst att ta dem. Kände att nej jag vill nog inte försöka spara, ska gå och ta 2 av dem iallafall. Tar upp kartan som då innehåller 8 tabletter. Jag skojar bort det såklart. Och är glad att jag hade mer mediciner än jag trodde.
Problemet är att det hände en liknande sak en gång till, att jag plötsligt hade mer av en medicin än innan samma dag. Och då ska ni veta att jag verkligen letade supernoga.
Spöken brukar komma med budskap.... mina kommer med mediciner.
Det var bara 2-3 tabletter kvar i kartan. Det kändes ju lite jobbigt så jag funderade på när det var bäst att ta dem. Kände att nej jag vill nog inte försöka spara, ska gå och ta 2 av dem iallafall. Tar upp kartan som då innehåller 8 tabletter. Jag skojar bort det såklart. Och är glad att jag hade mer mediciner än jag trodde.
Problemet är att det hände en liknande sak en gång till, att jag plötsligt hade mer av en medicin än innan samma dag. Och då ska ni veta att jag verkligen letade supernoga.
Spöken brukar komma med budskap.... mina kommer med mediciner.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Jag vet inte om jag verkligen kan tro på spöken och liknande fenomen men jag har upplevt konstiga saker. Jag vet att hjärnan är lätt att lura och att det inte är så svårt att plantera falska minnen. Men i vilket fall som helst.
En period under år 2000 bodde vi i ett gammalt hus på en kulle, min morbror och hans fru höll på den tiden på med anden i glaset och spökskrivning. Men det visste jag inte förrns flera år efter det. En kväll när jag hade gått och lagt mig så vaknade jag av att det kröp saker under madrassen och jag hade mardrömmar om att det stod "folk" i rummet som fyllde min hjärna med läskiga bilder. Blod, död och bedrövelse. Men det försvann inte när jag vaknade, jag såg dem inte tydligt, men de var där. Även fast jag vaknade ordentligt, tände lampan och bad dem dra åt helvete så tog det en stund innan de försvann.
Det här hände flera gånger under en tid. Det var "folk" i huset som flyttade på saker och de gillade att skrämma mig. En annan gång medan jag pratade i telefon och min bror sov bredvid kom det in nån på rummet och bara sände enorma vågor med hat. Som att bli ordentligt hotad verbalt av någon, bara att det kom som känslor direkt. Kunde aldrig känna mig riktigt hemma i det huset.
I samband med en julafton några år senare när vi satt i ett annat hus på den kullen hörde vi fotsteg på övervåningen fast alla satt runt bordet. Det var då min morbror berättade om han och hans fd frus anden i glaset-äventyr, och att fotstegen vi hörde kom från tanten som bodde där innan. Hon hade svårt att sova på nätterna och brukade gå in i det som var köket och göra te.
Men det konstigaste jag upplevt var inte förrän 3 år senare när jag låg och sov i ett helt annat hus i en annan del av uppland. Mitt i natten, runt kl 3 vaknar jag av att någon föser undan täcket från min rygg och klappar mig. Som en omtänksam person skulle ha gjort på någon som har det svårt.
Det går säkert att förklara med att jag under de första händelserna mådde väldigt dåligt, hade enorm ångest och självskadebeteenden. Men jag kan ändå inte förklara hur de här fenomenen kan komma från mig själv. Visst tvångstankar om läskiga saker har jag väl haft, men i sån styrka och att jag inte själv kan sluta se alla de hemska bilderna. Det här är inte saker jag brukar råka ut för. Visst kanske man kan ha livliga drömmar som känns som på riktigt, men jag har aldrig haft svårt att skilja på dröm eller verklighet. Oftast bleknar ju drömmar efter man har vaknat.
En period under år 2000 bodde vi i ett gammalt hus på en kulle, min morbror och hans fru höll på den tiden på med anden i glaset och spökskrivning. Men det visste jag inte förrns flera år efter det. En kväll när jag hade gått och lagt mig så vaknade jag av att det kröp saker under madrassen och jag hade mardrömmar om att det stod "folk" i rummet som fyllde min hjärna med läskiga bilder. Blod, död och bedrövelse. Men det försvann inte när jag vaknade, jag såg dem inte tydligt, men de var där. Även fast jag vaknade ordentligt, tände lampan och bad dem dra åt helvete så tog det en stund innan de försvann.
Det här hände flera gånger under en tid. Det var "folk" i huset som flyttade på saker och de gillade att skrämma mig. En annan gång medan jag pratade i telefon och min bror sov bredvid kom det in nån på rummet och bara sände enorma vågor med hat. Som att bli ordentligt hotad verbalt av någon, bara att det kom som känslor direkt. Kunde aldrig känna mig riktigt hemma i det huset.
I samband med en julafton några år senare när vi satt i ett annat hus på den kullen hörde vi fotsteg på övervåningen fast alla satt runt bordet. Det var då min morbror berättade om han och hans fd frus anden i glaset-äventyr, och att fotstegen vi hörde kom från tanten som bodde där innan. Hon hade svårt att sova på nätterna och brukade gå in i det som var köket och göra te.
Men det konstigaste jag upplevt var inte förrän 3 år senare när jag låg och sov i ett helt annat hus i en annan del av uppland. Mitt i natten, runt kl 3 vaknar jag av att någon föser undan täcket från min rygg och klappar mig. Som en omtänksam person skulle ha gjort på någon som har det svårt.
Det går säkert att förklara med att jag under de första händelserna mådde väldigt dåligt, hade enorm ångest och självskadebeteenden. Men jag kan ändå inte förklara hur de här fenomenen kan komma från mig själv. Visst tvångstankar om läskiga saker har jag väl haft, men i sån styrka och att jag inte själv kan sluta se alla de hemska bilderna. Det här är inte saker jag brukar råka ut för. Visst kanske man kan ha livliga drömmar som känns som på riktigt, men jag har aldrig haft svårt att skilja på dröm eller verklighet. Oftast bleknar ju drömmar efter man har vaknat.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
1) Anden i glaset är inget man skall göra hur som helst. Det lockar fram krafter man inte alltid kan kontrollera.
2) Det var säkert spöken du såg och eller demoner. Jag tror på dig.
3) Jag har en berättelse om bordsdans också.
Detta är runt 1984 vi bor i ett två-familjs-hus som farfar och farmor ägde. Huset var byggt på 1930-talet på Göteborgs berömda blålera så det hade slagsida med några grader. Det var en gemensam ytterdörr med trappor upp och även en inred vind även om ingen borde där. Både farmor och vi hade alltså en hall med trappor utanför lägenhetsdörren. I vilket fall som helst så var detta typ slutet av maj eller nära där. Jag hade hem undervisning under detta halvår beroende på besvären med min MBD. Det var tidig eftermiddag typ 13 eller så och jag satt vid köksbordet för att göra några hemlexor så jag hade typ 4 - 5 skolböcker i en hög på bordet. Nu var det så att jag inte riktigt kunde samla kraften att börja så jag läste om bordsdans och anden i glaset ur Spöktimmen och tänkte pröva detta.
Jag satte mina händer på bordet och tänkte/sa "knacka två gånger för ja och en gång för nej. Knacka två gånger för ja när du är redo". Efter en liten stund när inget hände så tröttnade jag och tog bort händerna för att börja med skollarbetet. Då knackade det två gånger på vad jag tyckte var lägenhetsdörren så jag gick och uppna den. Nu får man komma i håg att vi hade gemensam ingång och trappor för det var ingen vid dörren och jag hörde inte ytterdörren gå igen och ingen var i trappan ner till ytterdörren eller i trappan upp till dörren till vinden som var låst eller på balkongen utanför hallen. Detta skrämde vverkligen upp mig så jag in i köket och lyfte på högen med skolböcker och kände på bordet under - det var varmt! Det blev inte så normalt men just denna gång. Jag kan säga att jag aldrig gjort om det efteråt.
2) Det var säkert spöken du såg och eller demoner. Jag tror på dig.
3) Jag har en berättelse om bordsdans också.
Detta är runt 1984 vi bor i ett två-familjs-hus som farfar och farmor ägde. Huset var byggt på 1930-talet på Göteborgs berömda blålera så det hade slagsida med några grader. Det var en gemensam ytterdörr med trappor upp och även en inred vind även om ingen borde där. Både farmor och vi hade alltså en hall med trappor utanför lägenhetsdörren. I vilket fall som helst så var detta typ slutet av maj eller nära där. Jag hade hem undervisning under detta halvår beroende på besvären med min MBD. Det var tidig eftermiddag typ 13 eller så och jag satt vid köksbordet för att göra några hemlexor så jag hade typ 4 - 5 skolböcker i en hög på bordet. Nu var det så att jag inte riktigt kunde samla kraften att börja så jag läste om bordsdans och anden i glaset ur Spöktimmen och tänkte pröva detta.
Jag satte mina händer på bordet och tänkte/sa "knacka två gånger för ja och en gång för nej. Knacka två gånger för ja när du är redo". Efter en liten stund när inget hände så tröttnade jag och tog bort händerna för att börja med skollarbetet. Då knackade det två gånger på vad jag tyckte var lägenhetsdörren så jag gick och uppna den. Nu får man komma i håg att vi hade gemensam ingång och trappor för det var ingen vid dörren och jag hörde inte ytterdörren gå igen och ingen var i trappan ner till ytterdörren eller i trappan upp till dörren till vinden som var låst eller på balkongen utanför hallen. Detta skrämde vverkligen upp mig så jag in i köket och lyfte på högen med skolböcker och kände på bordet under - det var varmt! Det blev inte så normalt men just denna gång. Jag kan säga att jag aldrig gjort om det efteråt.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
En gang jeg begynte på en bro, kom det plutselig et bilde i mitt hode av en syklist som begynte på broen i den andre enden, og da jeg kom så langt på broen (som var en u-formet bro) at jeg kunne skue den andre enden, så jeg syklisten som var bildet i mitt hode.
Jeg ble litt redd, og det hender jeg tenker på det enda.
Jeg ble litt redd, og det hender jeg tenker på det enda.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Vet som sagt inte om jag kan tro på det här med "andar, änglar och demoner" Men de teorierna fyller ju hålen i det jag upplevt. Hade jag haft psykos och sett saker hade jag ju gjort det även på andra ställen och eventuellt fler gånger i livet än i just det huset.
@Koboshi: Läskig historia med bordet. Hade nog inte heller gjort om det om samma hänt mig. ^_^
@River: Vad konstigt! Undrar varför du såg just den cyklisten. Har det hänt fler gånger?
@Koboshi: Läskig historia med bordet. Hade nog inte heller gjort om det om samma hänt mig. ^_^
@River: Vad konstigt! Undrar varför du såg just den cyklisten. Har det hänt fler gånger?
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Är man bra på engelska finns det massor med listor om läskiga saker på http://listverse.com
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
KittyBean skrev:Vet som sagt inte om jag kan tro på det här med "andar, änglar och demoner" Men de teorierna fyller ju hålen i det jag upplevt. Hade jag haft psykos och sett saker hade jag ju gjort det även på andra ställen och eventuellt fler gånger i livet än i just det huset.
@Koboshi: Läskig historia med bordet. Hade nog inte heller gjort om det om samma hänt mig. ^_^
@River: Vad konstigt! Undrar varför du såg just den cyklisten. Har det hänt fler gånger?
Ja, på samme måten som jeg en gang gikk bortover en gate, og så en gammel mann med lang frakk og hatt som nærmet seg det samme hjørnet fra tverrgaten.
Jeg har bodd et sted hvor det spøkte også.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Jag har hållt på mycket med anden i glaset när jag var barn, men det är inget jag vill hålla på med nu. Jag tror inte att man skall exprimentera med sådant, även om jag själv aldrig var med om något läskigare än att det plötsligt blev iskallt i rummet när jag lekte det med två kompisar. Jag har fått korrekta svar på frågor som ingen annan i rummet vetat svaret på (och jag hade vid tillfället inte fingret på glaset).
När min mamma lekte anden i glaset med sina kusiner som barn, skulle min morfar skoja med dem, gömde sig och tände eld på ett tändsticksplån så att det luktade svavel. Behöver jag säga att mamma och hennes kusiner höll på att pissa ner sig av skräck?
KittyBean: Jag har varit med om något liknande det du berättar om att någon klappade dig: En gång när jag mådde dåligt och låg på sängen, kände jag plötsligt hur något mjukt lades mot mitt huvud. Det kändes inte som en hand, utan mer som en katts tass. Och min egen katt var inte i rummet. Jag vill gärna tro att det var min första katt som kom för att trösta mig.
En annan mystisk sak gällande katter: För flera månader sedan flög en fågel mot fönsterrutan i mitt sovrum. Jag hörde bara dunsen, men efteråt syntes ett avtryck efter en fågel på rutan. Inget mystiskt med det, men en kort tid senare sade min pappa: "Har du sett katten på fönsterrutan?"
Och där, precis intill fågeln, avtecknade sig faktiskt ett kattansikte på rutan. På utsidan av rutan (och vi bor på andra våningen; det finns ingen chans att en katt skulle kunna sätta sig utanför fönstret), som om en katt hade suttit tryckt mot fönsterrutan och tittat in. Flera månader har gått, men kattansiktet är fortfarande kvar. Det känns som en hälsning från mina två katter på andra sidan regnbågsbron och är väldigt tröstande.
När min mamma lekte anden i glaset med sina kusiner som barn, skulle min morfar skoja med dem, gömde sig och tände eld på ett tändsticksplån så att det luktade svavel. Behöver jag säga att mamma och hennes kusiner höll på att pissa ner sig av skräck?
KittyBean: Jag har varit med om något liknande det du berättar om att någon klappade dig: En gång när jag mådde dåligt och låg på sängen, kände jag plötsligt hur något mjukt lades mot mitt huvud. Det kändes inte som en hand, utan mer som en katts tass. Och min egen katt var inte i rummet. Jag vill gärna tro att det var min första katt som kom för att trösta mig.
En annan mystisk sak gällande katter: För flera månader sedan flög en fågel mot fönsterrutan i mitt sovrum. Jag hörde bara dunsen, men efteråt syntes ett avtryck efter en fågel på rutan. Inget mystiskt med det, men en kort tid senare sade min pappa: "Har du sett katten på fönsterrutan?"
Och där, precis intill fågeln, avtecknade sig faktiskt ett kattansikte på rutan. På utsidan av rutan (och vi bor på andra våningen; det finns ingen chans att en katt skulle kunna sätta sig utanför fönstret), som om en katt hade suttit tryckt mot fönsterrutan och tittat in. Flera månader har gått, men kattansiktet är fortfarande kvar. Det känns som en hälsning från mina två katter på andra sidan regnbågsbron och är väldigt tröstande.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Det där att djuren visar sig har både jag och pappa upplevt oberoende av varandra. När vi var tvungna att avliva den gamla hunden - Totte - vid 14 års ålder då han hade artros i hela kroppen och hade ständig värk så tog det mig väldigt hårt och även pappa också, dock hade han redan sett ut den nya så han hade det att trösta sig med.
Det märkliga var att efter 3 - 4 månade i samband med en övning i att lyssna in Gud - nej inget missionerande - så fick jag en bild av en enorm sommaräng med härligt grönt gräs. Jag såg en människa och en hund på avstånd som var på väg emot mig och hunden sprang i förväg. När hunden kom närmare såg jag att det var Totte som log med tungan utanför och svanse viftande av glädje som i hans krafts dagar. Totte såg på mig och via ögonen så sa han "gråt inte mer lillhusse - jag mår bra nu". Jag såg också att människan var mamma som hade dött några år innan. Jag såg att hon och Totte nu kunde leka på denna enorma äng varje dag och ha det roligt. När jag efter ytterligare några månader talade om detta för pappa så sa han - tvärtemot vad jag trodde att han skulle ta det - att han hade haft samma bild. Detta blev en tröst för mig och jag vet att djur också har en "själ" som går vidare.
Det märkliga var att efter 3 - 4 månade i samband med en övning i att lyssna in Gud - nej inget missionerande - så fick jag en bild av en enorm sommaräng med härligt grönt gräs. Jag såg en människa och en hund på avstånd som var på väg emot mig och hunden sprang i förväg. När hunden kom närmare såg jag att det var Totte som log med tungan utanför och svanse viftande av glädje som i hans krafts dagar. Totte såg på mig och via ögonen så sa han "gråt inte mer lillhusse - jag mår bra nu". Jag såg också att människan var mamma som hade dött några år innan. Jag såg att hon och Totte nu kunde leka på denna enorma äng varje dag och ha det roligt. När jag efter ytterligare några månader talade om detta för pappa så sa han - tvärtemot vad jag trodde att han skulle ta det - att han hade haft samma bild. Detta blev en tröst för mig och jag vet att djur också har en "själ" som går vidare.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Jeg har bodd et sted hvor det spøkte. Rett utenfor huset jeg bodde i, stod det en garasje som et firma arbeidet i daglig. Jeg pleide ofte å se i vinduet når de låste og dro sin vei, og da var garasjen også mørklagt. Noen ganger om natten hørte jeg at det ble arbeidet inne i denne mørklagte og forlatte garasjen. Det ble hamret og saget og kraner gikk, men det kunne ikke være noen der visste jeg. Og forresten hendte det at jeg satt ute på trappen til huset og hørte på, så jeg kan ikke ha drømt.
Ja, og i huset spøkte det også, for det hendte at jeg i mitt sovekammer hørte stemmer fra stuen, men det var stemmesurr, og jeg fikk ikke tak i hva som ble sagt.
Ja, og i huset spøkte det også, for det hendte at jeg i mitt sovekammer hørte stemmer fra stuen, men det var stemmesurr, og jeg fikk ikke tak i hva som ble sagt.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
River: Usch, vad otäckt! Blev du rädd?
När min mamma var liten och bodde i Norrbotten, hade hon en kompis, H., som var med om något väldigt konstigt. Hs familj hade ett gammalt sommarställe någonstans ute på landet.
En dag när H var inne i sommarstugan, sade hennes pappa: "Kom får du se". Hon gick fram till fönstret och såg att ett gammalt par befann sig på tomten. Det såg ut som om de höll på med helt vardagliga sysslor.
"Vilka är det där?" frågade H.
"Det är din farmor och farfar," svarade Hs pappa.
"Men de är ju döda?"
"Jag vet, men man kan se dem i alla fall."
H berättade att hon ofta kunde titta ut genom fönstret och se sina farföräldrar gå runt och "skrota" på gården, men vad jag förstår fanns de aldrig där om man gick ut och försökte prata med dem. De syntes bara från fönstret. När hon väl upplevde det, var H inte rädd, men när hon berättade det för min mamma var hon så skakad att hon nästan grät. Så vitt jag vet fick H aldrig någon förklaring till fenomenet och hon är tyvärr inte i livet längre, så jag kan inte fråga henne.
När min mamma var liten och bodde i Norrbotten, hade hon en kompis, H., som var med om något väldigt konstigt. Hs familj hade ett gammalt sommarställe någonstans ute på landet.
En dag när H var inne i sommarstugan, sade hennes pappa: "Kom får du se". Hon gick fram till fönstret och såg att ett gammalt par befann sig på tomten. Det såg ut som om de höll på med helt vardagliga sysslor.
"Vilka är det där?" frågade H.
"Det är din farmor och farfar," svarade Hs pappa.
"Men de är ju döda?"
"Jag vet, men man kan se dem i alla fall."
H berättade att hon ofta kunde titta ut genom fönstret och se sina farföräldrar gå runt och "skrota" på gården, men vad jag förstår fanns de aldrig där om man gick ut och försökte prata med dem. De syntes bara från fönstret. När hon väl upplevde det, var H inte rädd, men när hon berättade det för min mamma var hon så skakad att hon nästan grät. Så vitt jag vet fick H aldrig någon förklaring till fenomenet och hon är tyvärr inte i livet längre, så jag kan inte fråga henne.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Korta konstiga berättelser från The Book of Lists av David Wallechinsky och Amy Wallace (ursprungligen är berättelserna tagna ur tidskriften Fortean Times). Jag har översatt från engelska och ber om ursäkt om det är dåligt, men jag tycker att det är roligt att översätta...
Bina som tog farväl
Margaret Bell, som odlade bin i Leintwardine, ungefär 11 km från sitt hem i Ludlow, Wales, dog i juni 1994. En kort tid efter hennes begravning såg häpna sörjande hur hundratals bin slog sig ned i gathörnet mittemot huset där Mrs Bell hade bott i 26 år. Bina stannade i ungefär en timme innan de surrade iväg över hustaken. Lokaltidningen hade ett fotografi av bina, som hängde på muren i ett kluster.
Fantomolyckan
Den 11 december 2002 ringde två bilister polisen och rapporterade att de sett en bil svänga av från A3:an med flammande framlyktor i Burpham i Surrey, England. Efter en noggrann undersökning hittade man en bil täckt av tät undervegetation och den sedan länge döde föraren i närheten. Det visade sig att olyckan ägt rum fem månader tidigare, när föraren, Christopher Chandler, hade rapporterats saknad av sin bror.
Ballongvänner
Laura Buxton släppte iväg en heliumballong under sina farföräldrars guldbröllopsfirande i Blurton, Staffordshire (England) i juni 2001. Vid ballongen hade hon satt en lapp med sitt namn och sin adress, i förhoppning om att upphittaren skulle skriva tillbaka. Tio dagar senare fick hon svar. Ballongen hade hittats av en annan Laura Buxton! Hon hittade ballongen i trädgårdshäcken utanför sitt hem i Pewsey, Wiltshire, ca 23 mil bort. Båda Laura var tio år och båda hade en treårig svart labrador, ett marsvin och en kanin!
"Jag hoppas att vi kan bli bästa vänner!" sade Laura från Staffordshire.
Sjukhusmysteriet
Gloria Ramirez, 31, dog av njursvikt på Riverside General Hospital, Kalifornien, i februari 1994 efter att ha kommit in akut med bröstsmärtor. När man tog ett blodprov, uppstod en konstig "rök". En märklig, oljig hinna på kvinnans hud och oförklarliga vita kristaller i hennes blod rapporterades. En läkare fick lever- och lungskador, samt bennekros; åtminstone ytterligare 23 personer påverkades. En hypotes var att Ramirez, som hade livmoderhalscancer, hade tagit en hel cocktail av mediciner som tillsammans bildad ett insektsmedel (en organofosfat), men trots att man genomförde massor av prover fick man inga ledtrådar. Sjukhuset revs senare.
Bina som tog farväl
Margaret Bell, som odlade bin i Leintwardine, ungefär 11 km från sitt hem i Ludlow, Wales, dog i juni 1994. En kort tid efter hennes begravning såg häpna sörjande hur hundratals bin slog sig ned i gathörnet mittemot huset där Mrs Bell hade bott i 26 år. Bina stannade i ungefär en timme innan de surrade iväg över hustaken. Lokaltidningen hade ett fotografi av bina, som hängde på muren i ett kluster.
Fantomolyckan
Den 11 december 2002 ringde två bilister polisen och rapporterade att de sett en bil svänga av från A3:an med flammande framlyktor i Burpham i Surrey, England. Efter en noggrann undersökning hittade man en bil täckt av tät undervegetation och den sedan länge döde föraren i närheten. Det visade sig att olyckan ägt rum fem månader tidigare, när föraren, Christopher Chandler, hade rapporterats saknad av sin bror.
Ballongvänner
Laura Buxton släppte iväg en heliumballong under sina farföräldrars guldbröllopsfirande i Blurton, Staffordshire (England) i juni 2001. Vid ballongen hade hon satt en lapp med sitt namn och sin adress, i förhoppning om att upphittaren skulle skriva tillbaka. Tio dagar senare fick hon svar. Ballongen hade hittats av en annan Laura Buxton! Hon hittade ballongen i trädgårdshäcken utanför sitt hem i Pewsey, Wiltshire, ca 23 mil bort. Båda Laura var tio år och båda hade en treårig svart labrador, ett marsvin och en kanin!
"Jag hoppas att vi kan bli bästa vänner!" sade Laura från Staffordshire.
Sjukhusmysteriet
Gloria Ramirez, 31, dog av njursvikt på Riverside General Hospital, Kalifornien, i februari 1994 efter att ha kommit in akut med bröstsmärtor. När man tog ett blodprov, uppstod en konstig "rök". En märklig, oljig hinna på kvinnans hud och oförklarliga vita kristaller i hennes blod rapporterades. En läkare fick lever- och lungskador, samt bennekros; åtminstone ytterligare 23 personer påverkades. En hypotes var att Ramirez, som hade livmoderhalscancer, hade tagit en hel cocktail av mediciner som tillsammans bildad ett insektsmedel (en organofosfat), men trots att man genomförde massor av prover fick man inga ledtrådar. Sjukhuset revs senare.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Kahlokatt skrev:River: Usch, vad otäckt! Blev du rädd?
Ja.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Änglar, finns de?
När hon var på semester, hörde en kvinna, som i British Medical Journal (december 1997) refereras till som AB, två röster i huvudet. De sade att hon omedelbart skulle åka hem. När hon var tillbaka i London, gav rösterna henne en adress som visade sig vara ett sjukhus CT-avdelning. Rösterna sade att hon skulle be om en scanning, eftersom hon hade en hjärntumör och hennes hjärnstam var inflammerad. Hon hade inga symptom, men blev till slut undersökt och hade mycket riktigt en tumör. Efter en operation hörde AB rösterna igen.
"Vi är glada att vi kunde hjälpa dig," sade de. "Farväl." AB blev helt frisk.
Anteckningsblocket från himlen
I oktober 1975 stod mrs Lynn Connolly och hängde tvätt i trädgården i The Quadrant i Hull (England), när hon kände ett slag i huvudet. Det som slagit till henne var en liten anteckningsbok, 63 x 36,5 mm, med gångjärn, innehållande ett litet block med 13 blad kvar. Det var märkt med initialerna SE, C8, TB (el. JB) och "Klaipeda" (en hamnstad i Litauen). Ingen kom för att hämta det på polisstationen, så Mrs Connolly fick tillbaka det. Det verkar bara ha fallit ett kort avstånd, men varifrån? Om det fallit från ett flygplan borde det ha orsakat en riktig skada när det föll ned i Mrs Connollys huvud.
När hon var på semester, hörde en kvinna, som i British Medical Journal (december 1997) refereras till som AB, två röster i huvudet. De sade att hon omedelbart skulle åka hem. När hon var tillbaka i London, gav rösterna henne en adress som visade sig vara ett sjukhus CT-avdelning. Rösterna sade att hon skulle be om en scanning, eftersom hon hade en hjärntumör och hennes hjärnstam var inflammerad. Hon hade inga symptom, men blev till slut undersökt och hade mycket riktigt en tumör. Efter en operation hörde AB rösterna igen.
"Vi är glada att vi kunde hjälpa dig," sade de. "Farväl." AB blev helt frisk.
Anteckningsblocket från himlen
I oktober 1975 stod mrs Lynn Connolly och hängde tvätt i trädgården i The Quadrant i Hull (England), när hon kände ett slag i huvudet. Det som slagit till henne var en liten anteckningsbok, 63 x 36,5 mm, med gångjärn, innehållande ett litet block med 13 blad kvar. Det var märkt med initialerna SE, C8, TB (el. JB) och "Klaipeda" (en hamnstad i Litauen). Ingen kom för att hämta det på polisstationen, så Mrs Connolly fick tillbaka det. Det verkar bara ha fallit ett kort avstånd, men varifrån? Om det fallit från ett flygplan borde det ha orsakat en riktig skada när det föll ned i Mrs Connollys huvud.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
KittyBean skrev:Är man bra på engelska finns det massor med listor om läskiga saker på http://listverse.com
Uuhh, varför var jag tvungen att läsa sidan om hemsökta dockor? Jag som samlar på porslinsdockor!
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Kusliga eldsvådor
Byn Canneto di Caronia på Siciliens nordkust drabbades 2004 av mystiska eldsvådor. Problemen började 20 januari 2004, när en TV började brinna. Sedan började saker i grannhusen att brinna, som tvättmaskiner, mobiltelefoner, madrasser, stolar, ja, det påstås t.o.m. att isoleringen på vattenledningar började brinna! Elverket och järnvägen slog genast av all el, men eldsvådorna fortsatte. Experter av alla de slag utförde tester, men man hittade ingen förklaring. Byn evakuerades i februari, men när de återvände i mars började det brinna igen. Polisen skall ha sett elledningar börja brinna och kom fram till att det inte kunde vara fråga om en pyromans dåd. Fader Gabriel Amorth, Vatikanens främste exorcist (jo, de har sådana), skyllde på demoner.
I augusti 2004 skall eldsvådorna ha upphört, men hur de uppstod är fortfarande ett mysterium.
Byn Canneto di Caronia på Siciliens nordkust drabbades 2004 av mystiska eldsvådor. Problemen började 20 januari 2004, när en TV började brinna. Sedan började saker i grannhusen att brinna, som tvättmaskiner, mobiltelefoner, madrasser, stolar, ja, det påstås t.o.m. att isoleringen på vattenledningar började brinna! Elverket och järnvägen slog genast av all el, men eldsvådorna fortsatte. Experter av alla de slag utförde tester, men man hittade ingen förklaring. Byn evakuerades i februari, men när de återvände i mars började det brinna igen. Polisen skall ha sett elledningar börja brinna och kom fram till att det inte kunde vara fråga om en pyromans dåd. Fader Gabriel Amorth, Vatikanens främste exorcist (jo, de har sådana), skyllde på demoner.
I augusti 2004 skall eldsvådorna ha upphört, men hur de uppstod är fortfarande ett mysterium.
Riktigt konstiga historier (mysterier, etc.)
Kahlokatt skrev:Fader Gabriel Amorth, Vatikanens främste exorcist (jo, de har sådana), skyllde på demoner.
I augusti 2004 skall eldsvådorna ha upphört, men hur de uppstod är fortfarande ett mysterium.
de upphörde efter exorcism . jag har hört att en person / personer där skulle ha sysslat med det ockulta men jag mins inte detaljer .
Återgå till Intressanta intressen