Jag har ett problem som jag inte vet ifall det är ett problem eller inte. När jag tycker om någon, inte kärlekskänslor, så känner jag att personen är min, typ tillhör mig. Inte på ett sånt sätt att hen ska passa upp på mig eller något sånt utan mer att jag blir irriterad och ibland även deppig ifall de liksom har andra de pratar med och har kul med och sånt. Det är ju lite jobbigt men samtidigt när vi pratar och sånt där och jag får den där "Du är bara min"-känslan så är jag ju jätteglad och då känns det inte som något problem! Och det är inte så att jag tänker "Du är min men jag tillhör vem fan jag vill" utan mer "Du är min och jag är din". För jag vill ju att de andra personen ska känna samma sak vilket tyvärr inte brukar hända... Det jag undrar är ifall jag ska se de här känslorna som ett problem och försöka skyffla in dem hos alla mina svartkryp i huvudet eller ifall jag ska tänka bort den där svartsjukan och istället vara glad när hen är "min". Och jag vet att jag inte är ensam om det här men är det vanligt? Är det många fler som har samma känslor?

Skyffla bort svartsjukan och behåll de glada känslorna så är det inget problem längre. Jag kan ha sådana känslor ibland, men de är alltid av positiv karaktär. Samhörighet, acceptans och fred i sinnet.

Men jag känner mig liksom hemsk och självisk när svartsjukan kommer eftersom jag mycket väl vet att jag inte kan äga någon eller förvänta mig att någon skulle vilja vara min eftersom jag inte räcker till.

Ichigo skrev:Men jag känner mig liksom hemsk och självisk när svartsjukan kommer eftersom jag mycket väl vet att jag inte kan äga någon eller förvänta mig att någon skulle vilja vara min eftersom jag inte räcker till.

Svartsjuka är något mänskligt. Bara att acceptera att det är någonting vi alla känner vid tillfällen, handlar bara om att kontrollera den och inte göra någonting dumt.

Och om någon väljer att vara med en så måste man räcka till för just den personen.

NIF skrev:

Ichigo skrev:Men jag känner mig liksom hemsk och självisk när svartsjukan kommer eftersom jag mycket väl vet att jag inte kan äga någon eller förvänta mig att någon skulle vilja vara min eftersom jag inte räcker till.

Svartsjuka är något mänskligt. Bara att acceptera att det är någonting vi alla känner vid tillfällen, handlar bara om att kontrollera den och inte göra någonting dumt.

Och om någon väljer att vara med en så måste man räcka till för just den personen.

Jag vill ju räcka till! Och jag försöker verkligen! Men det känns ändå inte som om det är tillräckligt... Och då blir jag mer deppig än avundsjuk eftersom det känns som om de går till andra för att jag inte duger.

Det kanske är just det som är grejen. Du försöker för mycket, blir för mycket för dessa vänner du gillar och på så sätt jagar bort de.

Jag ville personligen alldeles för mycket i en relation med en kvinna som möjligtvis var mitt livs kärlek (förhoppningsvis kan jag hitta en kvinna jag känner lika starkt för igen), nu är hon bortflygen till ett annat land och jag kommer förmodligen aldrig se henne igen:)

Kan du inte försöka tänka "Hen är min vän, vi har något speciellt!" och vara glad för det. Även om personen har andra vänner så är ju inte du utbytbar, ni har troligen något gemensamt som hen inte har med andra personer.

Om personen har andra saker gemensamt med andra, så beror det inte på att just du inte duger. Det är bara så det är i de flesta fall.

Vet att man dotter tyckte hennes vänner var olika och att hon umgicks olika med dem. En passade att gå ut med, en annan att diskutera djupa saker med. Den första skulle blivit uttråkad av att bara sitta hemma och prata, den andra ville inte gå ut så ofta.

NIF skrev:Det kanske är just det som är grejen. Du försöker för mycket, blir för mycket för dessa vänner du gillar och på så sätt jagar bort de.

Jag ville personligen alldeles för mycket i en relation med en kvinna som möjligtvis var mitt livs kärlek (förhoppningsvis kan jag hitta en kvinna jag känner lika starkt för igen), nu är hon bortflygen till ett annat land och jag kommer förmodligen aldrig se henne igen:)

Kanske... Fast det är ändå svårt att låta bli... Men kan väl försöka att inte försöka så mycket

Alien skrev:Kan du inte försöka tänka "Hen är min vän, vi har något speciellt!" och vara glad för det. Även om personen har andra vänner så är ju inte du utbytbar, ni har troligen något gemensamt som hen inte har med andra personer.

Om personen har andra saker gemensamt med andra, så beror det inte på att just du inte duger. Det är bara så det är i de flesta fall.

Vet att man dotter tyckte hennes vänner var olika och att hon umgicks olika med dem. En passade att gå ut med, en annan att diskutera djupa saker med. Den första skulle blivit uttråkad av att bara sitta hemma och prata, den andra ville inte gå ut så ofta.

Jag försöker tänka så men sedan kommer den här "Jag är din och du är min...och alla andras?"-känslan och jag vet inte vad jag ska göra åt den. Självklart förstår jag ju att jag inte kan vara bra på alla punkter, typ att spela spel och vara ute och träna med men jag vill ju ändå kunna väga upp för att jag inte kan det genom att kunna annat. Fast det känns mer och mer hopplöst varje gång jag försöker och inte får någon som helst respons på det...

Ichigo skrev:Fast det känns mer och mer hopplöst varje gång jag försöker och inte får någon som helst respons på det...

Hm? Vad är det du försökt med?

Lyysa skrev:

Ichigo skrev:Fast det känns mer och mer hopplöst varje gång jag försöker och inte får någon som helst respons på det...

Hm? Vad är det du försökt med?

Jag vet inte riktigt längre...

Ingen människa kan fylla alla behov hos någon annan. Man behöver flera olika människor och relationer. Föräldrar, barn, syskon, vänner, lärare, förebilder av olika slag... En partner, en arbetskamrat, ett barn och en förälder fyller helt olika behov och det finns plats för dem alla i livet. Det enda det inte finns så mycket plats för är ytligt bekanta, i alla fall inte för mig.

Jag har en man att dela mitt liv med och han fyller en del behov. Helt andra behov fyller mina barn, mina barnbarn, andra barn både vuxna och yngre och ytterligare andra behov fyller andra människor jag lärt känna under livet. Ett fåtal vänner, några bekanta från olika intresseområden, ett par människor jag jobbat tillsammans med.

Allt det här vet du redan, i teorin. Ändå vill inte dina känslor att det ska vara så. Det är där dina svårigheter ligger. Du kan vara en av flera viktiga människor för några andra människor och de är var och en för sig viktiga för dig. Det är inte "antingen eller" utan "både och".

Titti skrev:Ingen människa kan fylla alla behov hos någon annan. Man behöver flera olika människor och relationer. Föräldrar, barn, syskon, vänner, lärare, förebilder av olika slag... En partner, en arbetskamrat, ett barn och en förälder fyller helt olika behov och det finns plats för dem alla i livet. Det enda det inte finns så mycket plats för är ytligt bekanta, i alla fall inte för mig.

Jag har en man att dela mitt liv med och han fyller en del behov. Helt andra behov fyller mina barn, mina barnbarn, andra barn både vuxna och yngre och ytterligare andra behov fyller andra människor jag lärt känna under livet. Ett fåtal vänner, några bekanta från olika intresseområden, ett par människor jag jobbat tillsammans med.

Allt det här vet du redan, i teorin. Ändå vill inte dina känslor att det ska vara så. Det är där dina svårigheter ligger. Du kan vara en av flera viktiga människor för några andra människor och de är var och en för sig viktiga för dig. Det är inte "antingen eller" utan "både och".

Men jag vill inte känna mig otillräcklig! Jag kan leva med att inte vara perfekt men jag vill inte vara otillräcklig...

Ichigo skrev:Men jag vill inte känna mig otillräcklig! Jag kan leva med att inte vara perfekt men jag vill inte vara otillräcklig...

Jag tycker inte att du verkar vara otillräcklig. Om nu det kan vara till någon tröst.

slackern skrev:

Ichigo skrev:Men jag vill inte känna mig otillräcklig! Jag kan leva med att inte vara perfekt men jag vill inte vara otillräcklig...

Jag tycker inte att du verkar vara otillräcklig. Om nu det kan vara till någon tröst.

Jag vet inte ifall någon tycker det egentligen men jag tycker det...

Ichigo skrev:Jag har ett problem som jag inte vet ifall det är ett problem eller inte. När jag tycker om någon, inte kärlekskänslor, så känner jag att personen är min, typ tillhör mig. Inte på ett sånt sätt att hen ska passa upp på mig eller något sånt utan mer att jag blir irriterad och ibland även deppig ifall de liksom har andra de pratar med och har kul med och sånt. Det är ju lite jobbigt men samtidigt när vi pratar och sånt där och jag får den där "Du är bara min"-känslan så är jag ju jätteglad och då känns det inte som något problem! Och det är inte så att jag tänker "Du är min men jag tillhör vem fan jag vill" utan mer "Du är min och jag är din". För jag vill ju att de andra personen ska känna samma sak vilket tyvärr inte brukar hända... Det jag undrar är ifall jag ska se de här känslorna som ett problem och försöka skyffla in dem hos alla mina svartkryp i huvudet eller ifall jag ska tänka bort den där svartsjukan och istället vara glad när hen är "min". Och jag vet att jag inte är ensam om det här men är det vanligt? Är det många fler som har samma känslor?

Jag är lite så. Är som ett litet barn som motvilligt vill dela med mig av min finaste leksak, hahaha. Men jag är inte svartsjuk, det är någon annan känsla som jag inte kan sätta fingret på vad det är.

MissN skrev:

Ichigo skrev:Jag har ett problem som jag inte vet ifall det är ett problem eller inte. När jag tycker om någon, inte kärlekskänslor, så känner jag att personen är min, typ tillhör mig. Inte på ett sånt sätt att hen ska passa upp på mig eller något sånt utan mer att jag blir irriterad och ibland även deppig ifall de liksom har andra de pratar med och har kul med och sånt. Det är ju lite jobbigt men samtidigt när vi pratar och sånt där och jag får den där "Du är bara min"-känslan så är jag ju jätteglad och då känns det inte som något problem! Och det är inte så att jag tänker "Du är min men jag tillhör vem fan jag vill" utan mer "Du är min och jag är din". För jag vill ju att de andra personen ska känna samma sak vilket tyvärr inte brukar hända... Det jag undrar är ifall jag ska se de här känslorna som ett problem och försöka skyffla in dem hos alla mina svartkryp i huvudet eller ifall jag ska tänka bort den där svartsjukan och istället vara glad när hen är "min". Och jag vet att jag inte är ensam om det här men är det vanligt? Är det många fler som har samma känslor?

Jag är lite så. Är som ett litet barn som motvilligt vill dela med mig av min finaste leksak, hahaha. Men jag är inte svartsjuk, det är någon annan känsla som jag inte kan sätta fingret på vad det är.

Jag vet inte ifall det är svartsjuk jag är, det är ju inte så att jag absolut inte vill dela med mig av min leksak utan det är väl mer att jag inte vill att leksaken ska vilja leka med andra typ

Ichigo skrev:Men jag vill inte känna mig otillräcklig! Jag kan leva med att inte vara perfekt men jag vill inte vara otillräcklig...

Men du är ju inte otillräcklig bara för att du inte är "exklusiv" för någon annan! Det är bara så det funkar med relationer, som andra har sagt tidigare. Du är inte mindre viktig för att en vän har andra viktiga människor i sitt liv. Det kan vara svårt att förstå det känslomässigt, men det måste man göra för att känna sig tryggare i en relation.

Sjuckert skrev:

Ichigo skrev:Men jag vill inte känna mig otillräcklig! Jag kan leva med att inte vara perfekt men jag vill inte vara otillräcklig...

Men du är ju inte otillräcklig bara för att du inte är "exklusiv" för någon annan! Det är bara så det funkar med relationer, som andra har sagt tidigare. Du är inte mindre viktig för att en vän har andra viktiga människor i sitt liv. Det kan vara svårt att förstå det känslomässigt, men det måste man göra för att känna sig tryggare i en relation.

Jag vet att det är så men känslan försvinner ändå inte. Jag antar att det kan bero på att jag inte är trygg i mig själv och har svårt att lita på folk

Jag var nog lite så när jag var yngre. Numera är det inte alls så. Och jag vet inte om förklaringar hjälper dig, eller om det är en mognadsgrej som så småningom kommer av sig självt. Men för mig var det så att jag, på något plan, förstod att det inte hjälper om jag försöker håller kvar folk. De är kvar om de VILL vara kvar. Och om de inte vill det, så passar de inte för mig. Det är en viktig förutsättning att de faktiskt VILL umgås med mig. Och det måste ju finns de som vill. Jag tänker då: Fel person. Kan också hända att man utvecklas åt olika håll. Då har man "blivit" fel person för varandra.

Jag vet att det inte är lika lätt att omsätta det också. Det funkar för mig när det gäller relationer. Vänner är fortfarande ett problem för mig också, dock inte riktigt så som för dig.

Jeg vet hva du mener og det er ikke rasjonell tenking, det høres ut som du vet at det ikke er riktig og det er veldig bra. De store problemene begynner når man opplever dette og ikke er klar over at det er feil.

Jeg tror det vil bli lettere når du blir eldre, så lenge du er klar over problemet så tror jeg du bare trenger tid til å bearbeide det. Jeg hadde noen av disse problemene når jeg var yngre men det har forandret seg mye, det er lettere nå. Lykke til.

Jag är likadan, har varit så ända sedan jag var barn.
Till exempel blev jag jättearg när min mamma pratade med någon annan än mig, särskilt andra barn.

För mig är det också så att jag överför detta på andra saker än människor, till exempel en viss plats på bussen, det är inte så att jag föredrar den platsen utan jag anser helt och hållet att det är MIN plats och om någon annan sitter där så kan jag bli arg/ledsen precis som när det gäller en människa jag tycker mycket om.

Vissa saker har gått över av sig självt, jag har inga problem med att min mamma pratar med andra människor nu till exempel.
Jag har dock fortfarande svårt med detta när det gäller vissa människor och saker.
Har tränat på detta tillsammans med en psykolog men då blev det nästan värre, då blev det mer MIN, MIN, MIN-känsla.

Så länge det inte går ut över någon annan än mig själv så är jag nöjd.
Jag har väl mer eller mindre lärt mig att leva med det.

Mitt tips är att du koncentrerar på att göra ditt eget liv mer intressant för dig själv. Detta beteende går att likna med att ha ett specialintresse och det är helt enkelt ingen bra idé förutom i kortare förälskelseperioder.

Det finns många gånger jag hade önskat att livet kunde sluta snurra så fort och liksom stanna när allt är som bäst men det fungerar inte så. Intressen blir tråkiga, personer som inte lever blir bittra, ledsna m.m. Alla måste fortsätta vidare och vi kan bara hoppas att de vi tycker om som mest fortsätter springa i spåret alldeles intill.