Jag hatar hur jag är i sociala situationer. Jag gör ständigt bort mig. Jag blir irriterad på folk. Jag måste påpeka något om jag tycker det är moraliskt fel och ofta blir folk illa till mods. Jag säger spontana saker som gör andra förvirrade och obekväma. Jag står alltid på djuren och naturens sida, många tycker det går till överdrift. Det värsta är när folk tycker jag är egoistisk. Ofta lyfter folk på ögonbrynen åt mig och förstår inte vad det är frågan om.

Jag har inte fått någon diagnos än. Men jag misstänker asperger och adhd/add och har tidigare blivit utredd och de kom fram till att jag hade det, men läkaren satte aldrig diagnosen pga att jag skulle gå en speciell terapiform.
Jag har varit mobbad upp tills jag började gymnasiet och även i vuxen ålder. Förmodligen eftersom jag är ganska klumpig, osäker och känslostyrd.
Det skulle vara skönt med en diagnos, då skulle jag kanske börja kunna acceptera och förstå att jag fungerar annorlunda på grund av as och att det finns fler som liknar mig. Fast då menar jag inte att alla med as är som jag och borde skämmas. Alla med as är ju olika.

Tooticki skrev:Jag hatar hur jag är i sociala situationer. Jag gör ständigt bort mig. Jag blir irriterad på folk. Jag måste påpeka något om jag tycker det är moraliskt fel och ofta blir folk illa till mods. Jag säger spontana saker som gör andra förvirrade och obekväma. Jag står alltid på djuren och naturens sida, många tycker det går till överdrift. Det värsta är när folk tycker jag är egoistisk. Ofta lyfter folk på ögonbrynen åt mig och förstår inte vad det är frågan om.

Jag har inte fått någon diagnos än. Men jag misstänker asperger och adhd/add och har tidigare blivit utredd och de kom fram till att jag hade det, men läkaren satte aldrig diagnosen pga att jag skulle gå en speciell terapiform.
Jag har varit mobbad upp tills jag började gymnasiet och även i vuxen ålder. Förmodligen eftersom jag är ganska klumpig, osäker och känslostyrd.
Det skulle vara skönt med en diagnos, då skulle jag kanske börja kunna acceptera och förstå att jag fungerar annorlunda på grund av as och att det finns fler som liknar mig. Fast då menar jag inte att alla med as är som jag och borde skämmas. Alla med as är ju olika.

Du borde inte skämmas. Det verkar som dina s.k. "vänner" trycker ner dig och inte tillåter dig att vara den du är. Hitta likasinnade istället

Man kan umgås med oliksinnade också men då får man se till att kategorisera in folk som är ger respektive tar energi och se till att alltid hålla sig på plus.

Jag kan inte acceptera min dygnsrytm.

Beroendeframkallande servrar och yr i mössan 03:30 när jag vaknar, leder till att jag "hängt på nätet".

Behöver disciplinera mig och inte sprida mina trötta associtiationer till er normaljobbande '- "pensionärer" för morgontimmarnas återvinnande'!

Hettan skrev:

Tooticki skrev:Jag hatar hur jag är i sociala situationer. Jag gör ständigt bort mig. Jag blir irriterad på folk. Jag måste påpeka något om jag tycker det är moraliskt fel och ofta blir folk illa till mods. Jag säger spontana saker som gör andra förvirrade och obekväma. Jag står alltid på djuren och naturens sida, många tycker det går till överdrift. Det värsta är när folk tycker jag är egoistisk. Ofta lyfter folk på ögonbrynen åt mig och förstår inte vad det är frågan om.

Jag har inte fått någon diagnos än. Men jag misstänker asperger och adhd/add och har tidigare blivit utredd och de kom fram till att jag hade det, men läkaren satte aldrig diagnosen pga att jag skulle gå en speciell terapiform.
Jag har varit mobbad upp tills jag började gymnasiet och även i vuxen ålder. Förmodligen eftersom jag är ganska klumpig, osäker och känslostyrd.
Det skulle vara skönt med en diagnos, då skulle jag kanske börja kunna acceptera och förstå att jag fungerar annorlunda på grund av as och att det finns fler som liknar mig. Fast då menar jag inte att alla med as är som jag och borde skämmas. Alla med as är ju olika.

Du borde inte skämmas. Det verkar som dina s.k. "vänner" trycker ner dig och inte tillåter dig att vara den du är. Hitta likasinnade istället

Man kan umgås med oliksinnade också men då får man se till att kategorisera in folk som är ger respektive tar energi och se till att alltid hålla sig på plus.

Jag har jättesvårt att umgås med"normala". Särskilt folk som använder högklackat. Jag har svårt att hitta folk jag klarar av att umgås med...
Det är svårt att hitta lkasinnade när man bara ska handla eller göra liknande ärenden

Jag accepterar att jag är som jag är för alternativet är sämre, dessutom så är det tyvärr så att vissa människor stör sig på mig och det ber jag om ursäkt för, jag försöker vara snäll.

Just nu är jag rätt OK med hur jag är. Jag bryr mig inte ett spår vad andra tycker här i stan, men kan bero på att jag är inflyttad så inga som fanns omkring mig som liten finns här. Socialt är jag sedan ett bra tag rätt accepterad vilket jag inte kan förstå, eller hur jag ändrat mig för att det ska bli så. Själv upplever jag mig som jobbig och störig. Jag tror att rena aspergare och rena NT båda skulle störa sig på mig. Också kanske jag inger lite respekt eftersom jag står för vad jag tycker. Men det kan ju vara inbillning.

Är lite irriterad på att jag inte vet vem jag är just nu. Inte utåt sett utan inåt. Där kan jag känna mig ganska ensam eftersom de flesta vet vem de är. Eller har bestämt sig en gång för alla.

Jag är inte så glad i min taskiga ork, brist på rutiner och dumma dygnsrytm. Men jag vill inte heller leva inrutat eller ha en helt normal dygnsrytm. Jag har bra planer men få blir det något av. Där är det nog det allra värsta.

Att jag aldrig hittat någon som mig har jag sörjt lite förr. Jag inser att dels har jag höga krav på hur lika man ska vara för att vara lika, dels är jag nog ganska ovanlig. Nu är det OK.

Gröna skylten och lite självplågeri så funkar det bra....

Kände i dag att det var ett himla bra sätt att plåga sig själv....kändes på sätt och vis bra med smärtan...lustigt nog...

Jag strävar efter att stå på egna ben och vara självgående....har ett bra arbete på g....

Känns som om det går framåt...jag kämpar på i vanlig ordning....

Jag har tackat nej till psykteamet som kan kommat hit och samtala...jag behöver inte det så länge jag har en vän som jag kan prata med om allt...

Tanken är att de skall komma hit och så jag får prata om allt jag varit med om när det gäller post traumatisk stress.....(en diagnos som de har ställt fick nyligen reda på det) men piller är inte min grej....och samtal får jag redan så mycket av redan....

Men det behöver jag inte så länge jag har min vän på en annan sida att prata med...

Hur jag accepterar mig själv, jodå med Gröna skylten så är det ganska lätt....och jag är en ensamvarg...som trivs bra ensam...så det är enkelt...

Jag har ett arbete så jag kan inte supa hur mycket som helst.....funderar dock på att flytta i framtiden....

En liten stad där jag kan vara helt själv med Norge som granne....kan kännas lockande....kanske flyttar jag i framtiden....men men....det återstå att se....

Jag har inte ens dykt upp på den andra föreningens mötena....

jag skall ta mig i kragen och gå någon gång....kanske kan jag hitta någon som jag kan samtala med där....

och nu belastar jag sidan igen....vilket inte var tanken från början....

men jag hoppas att ni får ut något bra från text ovan....

Du har en poäng will men jag rekommenderar dig att även om gröna skylten levererar varor som ger dig tröst så är risken för fördärv enormt hög.

En liten en för att dämpa ångest kan vara rätt men tro inte att du kan dränka ångestkänslor eller sorg, båda hämtar gärna sin näring ur alkoholen.

I vårt hem har vi varor från apoteket röda näsan men de räcker länge, max två fyror på en kväll i ångestdämpande syfte, sällan mer än fem-sex fyror på en vecka (och då är det sällan två veckor på raken) så en flaska räcker många veckor.

Bästa sättet är att skita i allt. Bara strunta i vad alla tycker och alla förbannade normer. Då blir man lugn och harmonisk, man är inte rädd för något och så framstår man som mer normal om man inte blir stressad i situationer som inte skulle ha stressat någon annan.
Att bry sig om sina känslor? Det skulle jag aldrig orka med, då skulle ju livet bli komplicerat. Enkelhet är mitt måtto. Känslor är ungefär som blindtarmen. Dom finns där för att det någon gång i tiden under evolutionens gång var nödvändigt för oss att ha dem, nu är de bara i vägen precis som blindtarmen. Genom övning och tankeverksamhet kan du resa dig över känslornas gissel och bli fri.

Flyter med känslan, d.v.s. självförtroendet; om jag mår bra är frågan irrelevant och om jag mår dåligt så vandrar jag runt med det tills sinnesstämningen övergår i något mer positivt.

Eller, jag vet förresten inte. Mitt svar varierar från timme till timme.

Orkar inte läsa hela den där textväggen!
Men som svar på frågan i fettext:
Hur accepterar ni att ni ha ett annorlunda tänkesätt och att ni reagerar på ett väldigt känslosamt vis?

Alltså detta är ju inte på något sätt de saker som jag tycker är det som är jobbigast med denna diagnos. Ett annorlunda tankesätt är ju snarare en styrka. Men du ställde frågan sådär så du kanske känner att detta är dina största svagheter/problem med denna diagnos? Jag känner att jag har annat som är jobbigare och ställer till problem (bristen på sociala initiativ t.ex. - och min fullkomligt värdelösa förmåga att underhålla och vidareutveckla relationen).

Reindeer skrev:Jag är alltid artig. Jag är alltid alert. Jag validerar alltid. Jag ler alltid. Jag höjer aldrig rösten. Jag behandlar alla som jag själv vill bli behandlad., Skillnaden på mig och "normala människor" (jag vet allvarligt inte vad man ska kalla de som är diagnosfria) är att jag behandlar alltid alla väl på alla sätt och vis. Jag gör som jag blir tillsagd, för jag vågar ju inte säga emot. Jag gör allt det för jag bryr mig så mycket om vad andra tycker. För visst tänker man en icke validerande tanke om någon snäser/höjer rösten eller säger en olämplig kommentar.

Det jag har problem med är tänkandet. Att jag inte ska ta åt mig av minsta lilla. Och jag förstår inte hur andra personer inte kan tänka/vara som mig på så vis. Det låter kanske väldigt egoistiskt. Men det är det enda positiva med denna diagnosen för mig. Hur jag behandlar andra. Men jag blir väldigt sällan behandlad så bra tillbaka.

Du verkar verkligen inte egoistisk, snarare tvärtom. Jag tror det är "egocentrisk" du menar, dvs självcentrerad. Fast det är inte heller rätt ord. Bristande mentaliseringsförmåga/ToM kallas det när man har svårt att förstå hur andra människor tänker och känner.

Här på forumet pratar vi NT (neurotyper) istf normala. Jag tycker en del (både aspies och NT) går på som ångvälgar ibland, struntar i att vara artiga och struntar ofta också i andras känslor.

Det vore bra om du kunde strunta lite mer i vad andra tycker om dig. Om dessa människor är hänsynslösa, oartiga, intoleranta el bara korkade, så gör det ju inget vad de tycker. Men hur du går tillväga vet jag inte, KBT?

Alltså jag tycker du ska vara vänlig och artig för att du själv VILL vara det, för att du INTE vill vara som de som sårar dig. Men inte för att du är rädd och känner att du måste behaga alla andra. Jag kan förstå känslan för att jag själv känt något liknande "det är något fel på mig så ingen gillar mig egentligen, därför får jag inte reta upp någon för då kommer ingen att stå på min sida". Men jag har också känt mig förbannad som "Jag skiter i vartenda djävla pundhuvud". Det är dödfött att ständigt försöka behaga alla andra, man måste få tänka på hur mycket man själv vill och orkar också.

Jag accepterar att folk inte alltid accepterar mig helt enkelt.

Ett tips är att välja de tillfällena med omsorg då den normala neurotypemuleringen används. Just för att spara på energin.

varför vill ingen bli vän med mig? De tycker jag är för mycket? Jag har varit mobbad hela grundskolan. Hade svårt att lilsom glida in i gemenskapen. Alltid skämts över mig själv. Sällan men det händer så hittar jag någon som verkar intressant. Då vill jag så gärna och tror att de också vill. Jag klampar in i folks liv och säger hej här är jag, vill du bli min bästis?
Jag är väldigt självcentrerad och trivs bra ensam. Men jag har svårt att stå för det. Skäms över att vara ensam. Alltid gå själv på fik och liknande. När jag gick i gymnasiet brukade jag låtsas att jag pratade i telefon med någon när jag gick ensam.

Jag kan bli din vän. Jag är inte bortskämd.

Reindeer skrev:

Erika skrev:Jag tror jag har lite problem med hur jag fungerar.
Det som jag har mest problem med är att jag inte kan Dansa eller träna.
Har varit så slut och inte kunnat fungera i min muskler.

De säger att människor som inte har Energi har djävulen i sig. Men det är nog i koranen eller vad det är, har en muslim kompis så hör ganska mycket om det!
Kan förstå vad de menar, men när mzn kämpar som ett djur att bara få vardagen fungera kanske man inte riktigt ska lyssna på det.

Skillnad om man mår bra efter en träning, men om man får panik och inte kan tänka klart ska man nog lyssna på kroppen.

Det som jag saknar mest är nog träningen, det som jag har mest problem med min diagnos.
Annars hat man levt så länge med sig själv så man börjar vänja sig och anpassa sitt liv efter måendet! (:

Jag måste bara få fråga hur du ställer dig till att få höra att om du har låg energi så har du djävulen i dig?

Tolkar du det ordagrant? Det skulle jag göra. Och jag har låg energi så nu får jag lite småpanik att jag har en djävul i mig. (Jag tolkar allt så ordagrant som det bara går...)

Ja alltså det var ju inte så jag hoppade av lycka. Grejen är att jag är religiös men muslimreligionen är VÄLDIGT konstigt! Och väldigt speciellt. De har ganska konsitga värderingar och så!
Nej få inte panik är du muslim och tror på det? Om inte lyssna inte på det, har inte med dig att göra då ju. I bibeln vet jag inte om det står så, vilket jag inte tror. Vet man tar orden för de dem är inte hur den som skrev vill att det ska tas. Men om det skulle så i bibeln så skulle jag försöka se mellan raderna. Vilket är värdelös svårt. Men tror lite på det, men ändå inte för jag kämpar som ett djur med det. Och om man kämpar så hårt så så är det nog inte mening att man har djävulen i sig. För jag tror inte på att någon människa har djävulen i sig. Tror alla är goda men ibland har han större tanke när det händer vissa saker för människor.
Hoppas du fick lite mindre panik!
Kram

Åh vad jag känner igen mig, orkar inte få ihop hjärnan längre för att skriva något vettigt.
Men stor igenkänning.
Är jätte usel på att få ihop och acceptera.
Grejjen ärju att jag inte trivs ensam heller i för stora doser.,
jag vill orka vill fungera + att vi har ju barn så, eh ja det måste ju på något vis men det går inte.

Jag har aldrig accepterat att jag är som jag är och inte som alla andra - även fast jag haft dagar då allt känts helt okej så har jag, i större utstryckning, alltid klankat ner på mig själv.
Har gjort massor för att passa in och hur bra jag än må lyckas med detta så har jag ändå aldrig känt mig tillfreds.

MEN, har nu under senaste åren (3-4 år tillbaka kanske?) sakta men säkert börjat inse att det kanske är helt okej ändå att vara jag.. Har utvecklats något så ofantligt sen jag började på gymnasiet vilket jag kan se om jag tänker tillbaka - det är dock lång väg kvar.

Kommer nog aldrig riktigt kunna acceptera att jag är som jag är.
Blir ofta förbannad på mig själv för att jag inte klarar av vissa saker.