barracuber skrev:Fick min diagnos i början av 2011. När jag kom hem kände jag mig bara förvirrad och vilsen. När jag läste utredningen kände jag precis som du - ledsen och korkad.

Har nyligen börjat fatta lite mer men känner fortfarande skam och stigmatisering, skyller fortfarande mycket på mig själv, är dålig på att förklara för andra, spelar normal.

Har heller inte många att prata med men är glad över de jag har. Har haft en bra psykiater (även om han är ganska skeptisk till moderna bokstavsdiagnoser) och ska nu pröva en ny psykolog, hoppas mycket på det.

Just detta med skam och stigmatisering har gjort att jag först på senare år vågat prata öppet om min diagnos. Men jag är fortfarande rädd att berätta det i grupp.Och trivs vanligen inte med att berätta det annars också, utan måste utmana mig själv för att våga.

Jag fick min diagnos i början av tonåren. Det var pappa som kom in på biblioteket som också var TV-rum. Jag höll på och pula med en videokassett och satt vid videospelaren på mattan på golvet framför TV:n. Pappa kom då in och berättade vad det hette som jag hade och undrade om jag kunde uttala det och berättade kort hur personer med en sådan diagnos är!! Jag stängde in mig i mig själv. Det gick inte att nå mig och prata om det. Jag utvecklade specialintressen som flykt.

Det tog många år - över tio - innan jag över huvud taget kunde intellektualisera vad det kunde innebära att jag fått den diagnosen. Kunde inte kännas vid det annars. Men även efter det skämdes jag ENORMT. Det värsta är nog alla utbrotten. Det känns som det mest stigmatiserande, men samtidigt mest karaktäriserande. Men det är ju ändå inte accepterat i samhället att slänga stolar på bilar i rusningstrafik eller vad det nu kan vara och det gör att jag fortfarande drar mig för att berätta om diagnosen.

Jag har fortfarande problem kring diagnostiseringen. Jag har visserligen lärt mig att det är omöjligt att skilja svårigheter som beror på min Asperger från andra svårigheter och att allting är en helhet och att massvis med saker spelat in. Men eftersom jag tenderar att skämmas så så drar jag mig ofta från att berätta. När det sedan blir konflikt med någon berättar jag genast att jag har en funktionsnedsättning. Det säger jag bara i det sammanhanget, aldrig annars. Jag vet att det inte är bra, men... Sen talar jag så mycket och analyserar mig själv så mycket att andra säger åt mig att jag inte är min diagnos. Det vet jag. För samtidigt vägrar jag ofta att acceptera den.

Jag är medveten om att det inte är så svart eller vitt, men jag har fortfarande stora problem med detta. T.ex. säger "alla" att man aldrig skall vara avundsjuk på någon annan, eftersom man inte vet deras hemliga sorger. Det är naturligtvis sant. Men på något sätt känns det då samtidigt som att folk inte förstår mina problems natur riktigt. Vardagen börjar inte fungera av sig själv bara för att man kommer till insikt om olika saker. Det fungerar inte så. Kanske är det heller inte så de menar, jag vet inte. Men faktum kvarstår att jag skäms och alltid är mycket orolig och ständigt har dåligt samvete för saker.

Kan tillägga att jag förmodligen kände stor ilska. Men jag kunde inte identifiera den känslan. Inte förrän kanske 15 år senare. Jag ville nog nita någon.

Som en vandrande sjukdom, som AIDS.

Jag hade misstänkt att jag har Aspergers Syndrom i ett antal år. Men jag har alltid ansett mig som annorlunda. Förra året så fick jag min diagnos, jag var inte speciellt förvånad. Jag är glad över att numera förstå mig själv, och få andra att förstå varför jag beter mig på ett visst sätt. En del har tagit avstånd, men jag ångrar det inte. Men ibland, vid en del tillfällen så kan jag känna mig misslyckad, och sorgsen för att jag inte är normal.

earlydayminer skrev:Som en vandrande sjukdom, som AIDS.

Stay positive!

Min dominerande känsla var lättnad: "Då är jag ju oskyldig!"
För jag hade tränat och tränat på att försöka gilla sociala tillställningar och grupper och hade lagt ut massor av pengar på olika terapeuter.
Men trots träning och terapi gled jag alltid (till både terapeuternas och min egen stora besvikelse) tillbaka till samma gamla ensamvargsliv.
Att få diagnosen AS och ADHD var som att bli förklarad vänsterhänt eller färgblind.
Det fanns alltså faktiska orsaker till mina svårigheter - de kunde inte "rättas till" bara jag ansträngde mig lite mera ... Det hela var inte mitt fel!
Jag fortsätter att träna, men numera tar jag hänsyn till hur jag är skapt. Förlåter mig själv om jag inte orkar alla gånger. Och ser till att fixa gott om ensamtid, så jag slipper "härdsmältor".
Fick diagnos när jag var över 60. Har levt med den i två år nu. Och fortfarande duggar aha-upplevelser över mig.
Det räcker med att jag hittar ett foto från nåt släktkalas när jag var 30. Den där groteskt stirrande fågelskrämman vid långbordet är jag - men nu vet jag varför jag såg ut så där. Förut skämdes jag bara över det.
Men visst finns sorg ibland. Undrar hur det skulle kännas att på allvar tycka om fester och resor t.ex.

dasunbedingte skrev:

earlydayminer skrev:Som en vandrande sjukdom, som AIDS.

Stay positive!

G1.

Hej! Är ny här på aspergerforum och jag är en 16 årig tjej som fick diagnosen Aspergers syndrom idag och även ångestsyndrom med inslag av svår depression. Det känns rätt jobbigt att ha fått veta att jag har diagnosen, då jag alltid känt mig annorlunda och har nu bekräftelse på att jag är det. Känns dessutom som att jag har Asperger stämplat i pannan nu.

Hur reagerade ni när ni fick veta om er/era diagnoser?

Hej och välkommen hit!

Jag har också precis fått (bland annat) diagnosen asperger för bara en kort tid sen och pendlar ganska mycket i hur jag ska ställa mig till detta.
Ibland känns det skönt att äntligen fått veta och att kunna gå vidare, ibland vill jag bara lägga mig ner och skrika att det aldrig någonsin kommer bli bra och att jag alltid kommer vara ett UFO.
Jag är orolig inför framtiden och hur jag ska klara allt - samtidigt hoppfull över att jag nu kan få hjälp, den hjälp jag verkligen behöver.

Jag tror att det viktigaste är att låta en själv ''sörja'' för att komma vidare, ifall det är vad en behöver. Det tar tid, men det blir bättre. Hoppas jag.

Styrkekramar!

Hej!
Tänk på att du är inte din diagnos. Du är fortfarande Matilda

Själv känns det riktigt hoppfullt nu några veckor efter diagnosen (bl.a. Asperger). Jag älskar fördelarna med min Asperger och jag har toppenbra hjälp med att tackla de få, men jobbiga, nackdelarna med diagnosen.

Diagnosen och mer kunskap om Asperger kan hjälpa till att göra vardagen mycket lättare för dig.
Har du riktigt tur så kanske din depression blir bättre och ångesten minskar. För mig släppte ångesten nästan helt några dagar efter jag fick diagnosen. Jag börjar förstå varför jag fick ångest av enkla saker...

Glöm inte att det finns massor av fördelar med att ha Asperger, så se det inte som en stämpel i pannan. Utnyttja fördelarna!

Man behöver ju inte berätta diagnosen för alla man känner om man inte vill, men det är rätt bra att veta om det själv.

Kram

Jag har också Aspergers syndrom och svåra, återkommande depressioner. Dystymi också, kronisk nedstämdhet.

Min första reaktion var chock. Jag begärde utredning för att utesluta AS så det var en mycket märklig känsla.

Nu är det snart fem år sedan jag fick diagnosen och Crow_s beskrivning stämmer med min erfarenhet den första tiden. Det var som att få en stämpel i pannan. Men med tiden har jag insett att diagnosen säger extremt lite om vem jag är som person. Alla vi aspergare är så olika att det inte går att säga vem du eller jag är utifrån diagnosen.

Så jag tycker att det är helt okej med aspergerdiagnosen nu. Ångesten och depressionerna däremot, är skit. Och kanske har de kommit av, eller förvärrats av, en odiagnostiserad autismspektrumstörning, men jag är ganska övertygad om att jag skulle mått mycket bättre om jag hade fått diagnosen som ung.

Det som jag har haft svårast med att förlika mig med är att jag har funktionsnedsättningar. För det har jag. Om du inte har det ska du inte få en diagnos. Så sent som idag satt jag på arbetsförmedlingen och behövde bli påmind av den duktige handläggaren att jag bevisligen har ett neuropsykiatriskt funktionshinder.

Men.

Det är inget fel på dig.

Du är annorlunda.

Vi omges av människor som fungerar på ett annat sätt än vi. Det gör oss inte sjuka.

Du upphör inte heller att utvecklas bara för att du har fått en diagnos. Tvärtom får du nu chansen att lära dig att hantera situationer som förut bara var jobbiga, men som du nu kan få chansen att förstå varför de är jobbiga.

Ta hjälp. Så mycket du kan.

Dra dig inte för att utnyttja din diagnos. Det är jobbigt att få veta att man är annorlunda "på riktigt", men det ger dig samtidigt rättigheter.

Och kom ihåg - det finns säkert massor av människor som inte tycker som jag, och som säkert har rätt de också.

Fick diagnosen A.S i år är även hypomanisk (biopolär 2).
Är 29 år).
Jag blev först förbannad över att jag fick diagnosen så sent då det funnits väldigt tydliga tecken på att jag har asperger sedan barns ålder.
Dessutom kände jag mig dum i huvudet och gick och tänkte "jAG VILL INTE HA ASBERGER, DET SUGER!"

men det var jag själv som sökte efter en diagnos så att jag äntligen kan göra någonting åt mina problem. Det vill säga få rätt och välja rätt behandling/verktyg.
Då är jag för länge sedan tröttnat på att bara sitta och prata med "vanliga psykologer" då det för flera år sen bara är som att "stå trampa vatten". Man diskuterar "bara" sina problem men vet inte vad man skall göra åt dom och tillslut finns det inte så mycket mer att prata om.

vad för biopolär är du? om man får fråga.

Jag fick diagnosen idag 30 april. Var väntat att jag skulle få den. Skönt att veta varför man är annorlunda.

Nja, för mig blev det en chock att få min diagnos.
Jag har alltid känt mig utanför,
vill inte säga varför.
Jag har klarat mig hittills utan vetskap om Asperger, inte heller haft LSS-insatser.
Är stolt över min självständighet
och vill ogärna "ta hjälp" och bli en belastning för samhället.

Jag blev inte överraskad, snarare lättad. Jag behöver ingen hjälp, mer än att förstå.

Jag blev chockad, var ju där för att jag var bombsäker på adhd (även alla runt mig tyckte jag var klockren adhd) och ADHD hade jag, och jag blev lättad över den diagnosen.
Men usch vilken känsla när psykologen sen sa att det finns mer.....

nu så här två månader efteråt går jag fortfarande runt och förnekar det från och till, men sen läser man här på forumet, det är så jääääääääkla mycket som stämmer med andras symptom/beteenden.
Man är ju livrädd för att jobbet ska få veta det, min chef har ingen som helst förstående, han är dum helt enkelt, drar alla med psykiska "problem" över samma kant.

Väldigt förvånad. Kunde knappt stava till asperger, haha. Kan väl känna att det stämmer från och till, ibland förnekelse och då vill jag bli utredd på nytt. Sen kommer jag på att det inte spelar någon direkt roll.

Min omgivning blev väl lite fundersamma. Sociala samspel funkar bra då jag kan ta fram en riktig teaterapa. Fast hela/halva min umgängeskrets är väldigt neurotypiska fast många har inte blivit utredda ännu. Blir lite besvärligt då det blir många missförstånd och planering blir lite knasig när flera ska göra det samtidigt men det funkar bra. Världens bästa vänner!

Mamma tvivlar mycket antar jag, hmm. Men det här med diagnoser är ju en aning överdrivet, världens hets. Fuck it! Det ända som är skönt är att jag kan tillåta mig själv att bli mig själv mer nu. Det är okej att haka upp sig på en del saker och att fastna för något andra tycker är stört. Det är helt okej att jag känner mig alien och det är bara att gilla läget osv. Det är okej att inte stå ut med vissa dofter och ljud och det är inget jag ska behöva känna mig löjlig över längre.

Jag kände mig bra vid det tillfället jag fick höra att jag hade asperger och add..dddd. Men när jag kom hem så grät jag och kände mig som en misslyckad person.

Håller på med utredning just nu, igår gjorde jag ADOS-test och efteråt verkade båda utredarna helt övertygade om att jag har asperger även om dom inte sa det rakt ut, ska få svar nästa vecka men jag passade på att ställa lite frågor och de började förklara hur jag fungerade annorlunda och saknade "hårdvara" i hjärnan för att tolka vissa saker. Det var ganska chockartat, även om jag misstänkt det så är de jobbigt att höra och jag börjar liksom ifrågasätta allt, hur mycket har jag egentligen missförstått genom livet?

Jag fick min diagnos (as+adhd) i måndags och det har inte riktigt landat än. (Jag är 29j
As var ganska väntat av mig men ingen i familjen trodde på det, och gör väl inte nu heller. Min fru var dock övertygad liksom jag men adhd var totalt oväntat även om jag plötsligt förstår mina problem med fokus och benägenhet till att sluts med saker nästan innan jag börjat. Andra har alltid kallat mig lat vilket jag inte är.

Det största problemet är att så många påstår att "nej men du kan ju inte ha as pga att........". Jag är en kameleont, jag smälter in, jag är smart och lyckas förstå vad jag ska sägs i många situationer. Det är bara min fru som får stå ut med min kollaps när jag kommer hem. Vilket inte är rättvist mot henne.

Jag hoppas att jag genom diagnos och vidare kontakter nu kan få hjälp till att få vardagen att fungera. Kanske arbetsträna (varit sjukskriven snart två år) och få en arbetsterapeut. Eventuellt även medicinsk hjälp mot adhd:n. Men vi får se vad som händer...

Ja jag var också en kameleont, dom sa att jag varit bra på att dölja det men eftersom dom vet vad dom ska leta efter blev jag avslöjad
Mäh, känns ändå rätt bra och lättande, skönt att förstå varför det gått som det gått.
Men samtidigt känns det helt förjävligt.
Mest tycker jag synd om mitt barn-jag och ungdoms-jag, att de inte fick hjälp, att de behövde kämpa så mycket i onödan.

Myrkr skrev:Ja jag var också en kameleont, dom sa att jag varit bra på att dölja det men eftersom dom vet vad dom ska leta efter blev jag avslöjad
Mäh, känns ändå rätt bra och lättande, skönt att förstå varför det gått som det gått.
Men samtidigt känns det helt förjävligt.
Mest tycker jag synd om mitt barn-jag och ungdoms-jag, att de inte fick hjälp, att de behövde kämpa så mycket i onödan.

Så du är klar med utredningen nu då? Det tar emot att gratulera till att folk fått diagnoser för jag tycker det låter så konstigt... Men grattis till du nu blivit och i fortsättningen kan bli bättre förstådd av både dig själv och andra! För mig fanns det en stor lättnad i just det.

Känner igen dina tankar kring ditt barn- och ungdomsjag mycket väl! Har fortfarande svårt med just det, att tänka på den där lilla missförstådda och förvirrade ungen som ibland blev helt galen i sina försök att passa in och aldrig riktigt lyckades eller orkade med det. Kan emellanåt bli väldigt bitter när jag funderar på hur saker kanske hade kunnat bli om man tidigt hade fått förståelse och rätt anpassningar.

Periodvis blir jag väldigt arg på alla vuxna runt mig som såg problem men inte försökte ta reda på varför de uppstod och ännu mer ilska mot de vuxna som inte såg någonting alls av allt kaos som fanns. Ibland blir jag istället arg på mig själv för att jag alltid har visat upp och fokuserat på endast de saker jag vet att jag är väldigt bra på och gjort allt för att dölja mina brister och svårigheter. Skämdes över att inte klara många "normala" saker och misslyckanden.

När jag fick AS-diagnosen kände jag enbart lättnad och bekräftelse. Jag trodde ju då själv redan att jag hade AS så det var ett väntat resultat. Dock blev jag lite chockad när de sa att jag dessutom hade ADD. Var inte lika insatt i vad det innebar och det var inget som hade funnits i mina egna funderingar. Efteråt, när jag satt mig in i det mer och fått beskrivningar och förklaringar av ADD-problemen av psyk-personal, inser jag hur mycket även detta ställer till det i mitt huvud.

Kan efterhand, efter diagnoserna, alltmer förstå mig själv och också på ett annat sätt acceptera mina svårigheter. Det jag inte kan/har svårt för beror ju inte på att jag bara är lat/dum/dålig och allt sådant som man trott och sagt till sig själv i alla år. Det är otroligt skönt när man äntligen kan släppa detta och förstå varför det blir problem. Dock så tror jag att man behöver få ha perioderna av ilska och sorg över hur det varit under alla de där missförstådda åren och också ilska över att öht drabbats av dessa funktionshinder. Man har rätt att få vara arg över det!

Ibland tycker jag att det är jobbigt att problemen "inte syns", att det blir upp till mig att kunna förklara för att få förståelse. Men ibland är det ju istället skönt, jag behöver bara berätta för de jag vill.

Ja tack, jag fick diagnosen igår, autismspektrumtillstånd, vilket känns luddigt, men aspergers används inte längre.
Vet inte heller om jag ska fira eller sörja.
Men jag utreddes även för ADD/ADHD pga vad jag upplevde som koncentrationssvårigheter, men tydligen beror det en enbart på aspergern i mitt fall. Det kan te sig snarlikt men fungerar i på olika sätt.
Jag har t ex inte impulsivitet, jag påbörjar inte femtielva saker samtidigt men däremot försöker jag påbörja en sak, blir distraherad och kommer på något annat, etc, det skiljer sig alltså åt.

Jag har svårt att bli arg och skylla på någon, fast det känns kanske lite surt eftersom jag haft kontakt med psyk sen 2002 och ingen har märkt någon förrens nu.
Kanske var depression och ångesten ivägen. Hade en massa funderingar och problem men visste inte vad man skulle säga eller vad som var relevant. Ångest hade jag åtminstone ord för, som jag hört andra använda
Det känns dessutom så formellt när man talar men en psykiater att jag bara fokuserade ännu mer på att framstå som normal, vilket blir kontraproduktivt!
Och de flesta sitter bara där helt tysta och väntar! Det är helt fel strategi mot aspergare.


Men det där med att säga till andra kommer nog bli svårt? Hur mycket behöver man egentligen förklara? Vad brukar du säga? Psykiatern sa att jag kunde använda mig av ordet asperger eftersom fler är insatta i det.

Myrkr skrev:Men det där med att säga till andra kommer nog bli svårt? Hur mycket behöver man egentligen förklara? Vad brukar du säga? Psykiatern sa att jag kunde använda mig av ordet asperger eftersom fler är insatta i det.

Ja det är svårt.. Och vad/hur mycket man behöver förklara beror ju på många saker och kan vara väldigt olika beroende på personen, vilken relation man har till dem och vad man behöver få förståelse kring från just den personen.

Jag har bara berättat för några få, de som står mig närmast och som redan var de som kände mig bäst och därmed förstod mig bäst. En av dessa har själv AS så där blev det ju allra lättast även om vi har olika svårt med olika saker. En annan är inte alls insatt och har definitivt inga AS-drag själv, känner att den personen vill förstå men att det ligger på mig att kunna förklara och att det ofta blir svårt att verkligen få fram hur stora svårigheter jag faktiskt kan ha och att han lite för ofta tror att jag kommer att kunna lära mig att fungera bättre osv med egen ökad insikt (vilket iofs till viss del kan vara sant med vissa saker).

Ville först inte berätta för någon mer än de som i nuläget vet men har den senaste tiden funderat på att kanske berätta för en del andra just för att kunna bli förstådd bättre. Ett problem här är att relationen till olika familjemedlemmar är "infekterad" och har en lång historia av olika konflikter. Det gör att jag oftast inte vill berätta för dem om personliga saker alls. Jag är kluven och vet inte när/om jag kommer att berätta för familjemedlemmar som inte vet om det idag. Grejen är ju också att de ändå vet/förstår att jag har problem även om de kanske inte förstår problemen till fullo eller vad det är som är jobbigt i olika situationer.

En sak jag upplever är att folk inte verkar benägna att orka bry sig om att läsa på och inhämta kunskap om det. Det gör att det blir upp till mig själv att kunna förklara och det känns tungt ibland.

En annan sak jag tänkt på och upplevt: När man berättar för någon som inte är insatt och inte har kunskap om AS mm så är det lätt att överdriva när man väl bestämmer sig för att berätta. Man överöser dem med med info om detaljer och de orkar inte lyssna på dessa "föreläsningar". Blir bättre om man först berättar lite allmänt och kanske lyfter vissa specifika svårigheter. Sedan kan man berätta lite och lite vid senare tillfällen och om personen är intresserad så får man ju ofta frågor också och då kan man ju fokusera på att svara på just dem. (Det svåra i det, för mig, är att jag vill vara förberedd och tänka igenom vad jag ska säga i sådana samtal så när man sedan får olika frågor kring diagnosen lite när som helst så kan jag ha svårt att svara.)

Blev dock genast "outad" till min chef utan att jag hade fått en chans att tänka igenom vad det innebar.. Var redan sjukskriven för olika psykiska problem och då ändrade de ju diagnoser i sjukintygen, som jag ju måste skicka in till arbetsgivaren, och skrev där om utredningen och vad den visat...

Tips:
Om man vill att anhöriga ska veta och de vill lära sig mer om det så brukar det emellanåt anordnas kurser/grupper/informationsmöten om olika diagnoser på HAB och PSYK som alltså är riktade till anhöriga som vill lära sig mer om diagnosen.