Ibland tror jag att min familj inte tar mig på allvar. Mamma säger att hon förstår att jag har Asperger, men så häver hon ur sig saker som att jag inte har mycket AS och därför borde vara glad och nöjd, att jag egentligen inte skulle behövt en diagnos. Min bror har hävdat hela tiden att jag inte har AS för han vet mycket om diagnosen efter att ha sett på filmen "I rymden finns inga känslor", och jag är ju inte sån. Pappa vet jag inte om han bryr sig egentligen, och allt detta vore egentligen inget större problem för mig, om dom bara kunde respektera mina gränser.

Att förstå att när jag har dörren stängd till mitt rum så knacka innan ni går in, slit ALDRIG upp dörren! Eller då jag är trött efter jobbet (och ja, jag kan vara helt utmattad efter jobbet, fastän jag bara jobbar 75%) och alla vill någonting av mig. Ge mig den tid jag behöver för att inte fortsätta att bygga på stressen, eller tröttheten. Om det så må vara en timme eller hela kvällen. Dom behöver inte förstå till 100%, de skulle bara behöva respektera att jag fungerar lite annorlunda.

Jag har tidigare försökt förklara att min kvot för socialt samspel fylls väldigt snabbt, att energin räcker inte till, att jag inte har ett extra batteri att ta energi ifrån. Så att då jag når den kritiska gränsen, säg att jag är irriterad och trött, och jag känner att mer stress gör att jag kommer krascha, så säg då inte åt mig att "Besinna mig!". Det finns ingen energi kvar åt det, lösningen för mig är att få vara ifred så länge det krävs. Jag har försökt förklara men jag har insett att det inte räcker.

Och hur ska jag göra för att få min bror att förstå att jag blir irriterad och kortsluter nästan direkt om han sliter upp dörren till mitt rum utan förvarning och gör irriterande ljud, och sedan förväntar han sig att jag ska reagera med lugn och vilja hjälpa honom med vad han har tänkt sig. Han är 21, han borde kunna inse att han trampar över mina gränser.

Det känns ibland som dom tror att jag "gömmer" mig bakom diagnosen. Jag tror inte att jag gör det.



Moderator atoms - förtydligade rubriken lite.

Skaffa lås på dörren. Skaffa vattenpistol och använd den rikligt på alla som sliter upp dörren i rent pedagogiskt syfte.
Poängen är att ibland får man kommunicera på det sätt som går fram.

De allra flesta personer har lika mycket koll på asperger som de har på kärnfysik. Skillnaden är att de har illusionen om kunskap och förståelse fast de faktiskt inte har det. De behöver komma till insikt om sin egen okunskap och helt enkelt gilla läget tills de vet bättre. Inte minst respektera dina gränser. Det mest effektiva är att ordna en fysisk barriär som att flytta hemifrån.

Ska flytta i Maj, så det är inte länge kvar. Har också lås på dörren så att jag faktiskt kan låsa, men gör jag det får jag skäll för att dom inte kan prata med mig när dom vill.

Tack för svaret

Skaffa hörselskydd så att de kan skälla på bäst de vill..

Apropå asperger så är det en stor skillnad på att veta och att ha insikt. Detta gäller även sådana som jobbar med det inom vården.

_47x_ skrev:Ska flytta i Maj, så det är inte länge kvar. Har också lås på dörren så att jag faktiskt kan låsa, men gör jag det får jag skäll för att dom inte kan prata med mig när dom vill.

Tack för svaret

Säg åt dem att de får skriva sms eller på chatt om de behöver ha kontakt med dig samt skicka dem på anhörigkurser (Habiliteringen anordnar kurser, fast de hinner knappast gå någon innan du flyttar).

Anhörigkurser? Vad innebär det för något?
Jag har sagt att jag inte vill att de går in i lägenheten om inte jag får veta om det först och att om dom ska komma på besök att dom berättar det åtminstone några timmar innan.

_47x_ skrev:Anhörigkurser? Vad innebär det för något?
Jag har sagt att jag inte vill att de går in i lägenheten om inte jag får veta om det först och att om dom ska komma på besök att dom berättar det åtminstone några timmar innan.

Ge dem ingen egen nyckel. Du vet ju hur de beter sig nu - varför skulle de ändra på sig? Snarare kommer de bli än mer nyfikna på hur du har det. Du kanske har någon annan bekant som kan ha en reservnyckel till dig hemma hos sig, om du skulle behöva komma åt en sådan?

Anhörigkurser hjälper anhöriga att förstå varför du fungerar som du gör och vad de bör göra för att underlätta ditt liv. Jag har gått en sådan kurs och det ger en hel del insikter.

Man kan låta bli att tala om addressen och skriva sig på någon brevlåda i en annan del av staden. Effektivt för att hålla kontroll på hembesök.

Många tycks ha problem med oförstående familjer:

vill-leva-utan-min-familj-t10378.html
vad-som-hjalper-edit-problem-med-familjen-t12894.html
dumpat-min-familj-t16103.html
hur-forstaende-ar-era-familjer-efter-utredning-och-diagnos-t18193.html
nar-familjen-inte-forstar-hur-far-man-hjalp-t20279.html
http:/ /www.aspergerforum.se/hur-mycket-forstaelse-kan-man-forvanta-sig-av-familjen-t26636.html
http:/ /www.aspergerforum.se/mobbad-av-familjen-t31758.html



Moderator atoms bröt ett par länkar eftersom jag slog ihop de trådarna med en annan.

Japp! Jag tycker du har all rätt att kräva lite hänsyn. Man sliter inte ens upp dörren hos folk som inte har Asperger. Det där är egentligen vanlig hyfs, och att man kan bli skrämd/stressad, det förstår vuxna människor. Det du kan göra är att vara övertylig, att låsa dörren, osw. Kan kännas onödigt och ansträngande att vara konsekvent med att markera tydligt, men jag tror att det kan vara värt det i längden.

De har problem. De förstår inte gränser. I de flesta familjer sliter man inte upp dörrar hursomhelst och man pratar när det är läge. De kanske har svårt att härbärgera en tanke, de verkar behöva allt NU. Att inte kunna hålla kvar en tanke och diskutera senare är om det inte är ren ovana, i sig ett neuropsykiatriskt problem.

Vet en som hade problem med att hans systrar hade ovanan att, utan knacka först, ständigt rycka upp dörren och klampa in, för att stävja detta oskick la han sig naken och masturberade på sängen när han anade att de skulle dyka upp, nå, dörren öppnades men det var inte någon av syrrorna, utan hans råbarkade farmor som skrattade gott och utbrast "ja pojken är välbyggd i alla fall"

Kanske ett socialt tabu är en effektiv metod för att avskräcka framtida ryckningar i dörren..

Nej, skulle verkligen inte klara av att avskräcka någon. Om det vore så skulle jag aldrig mer kunna se folk i ögonen..Tror att flytten i Maj kommer ändra på saker.