Hej
Jag har försökt att ta högskolebehörighet under de senaste 5 åren. Jag hade bestämt att det här skolåret skulle bli mitt sista; att jag faktiskt skulle göra klart allt den här gången och få den där behörigheten som alla runt omkring mig säger är så viktig.

Men nu händer det mer och mer blir jag stående framför min ytterdörr, (fullt påklädd med ryggsäcken packad, redo att gå) men så börjar hela min kropp kännas som tung, blöt lera och det känns omöjligt att ta sig genom dörren. Tanken på att behöva spendera flera timmar med högljudda människor och göra övningar/uppgifter som jag antingen anser meningslösa eller redan är någorlunda kunnig om känns så hopplöst.

Sanningen är att jag gör det mest för min mamma och mina far/morföräldrar. De frågar alltid hur långt jag kommit i skolan och säger hur glada de är att jag ska läsa klart. De gånger när jag har bett om hjälp och försökt förklara hur svårt jag känner det är med skolan säger de bara "Men det är bara ett halvår kvar nu". Jag vet att det bara är ett halvår, men ett halvår är ändå ett halvår och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom det...

Har någon här gått igenom något liknande eller så?
Jag är mycket tacksam för svar.

Jag har försökt få mitt liv att fungera de senaste 18 åren, utan att lyckas hittills, jag hade gärna haft problem ett halvår istället, du har det bra...

Att styra sitt liv genom andras önskemål är dömt att misslyckas. Det mår man verkligen inte bra av, har jag fått erfara.

Det viktigaste är ju faktiskt vad du vill. Det är ofta svårt att känna efter när man får påtryckningar från omgivningen, men man måste ändå skilja ut sin egen vilja från t.ex. familjens. Annars är det lätt att bli "överkörd", även om de vill väl. Så, vill du ha den där behörigheten? Behöver du den? Om inte så är det bäst att lägga det på is tills vidare, innan du blir helt knäckt, och verkligen förklara hur det känns. Jag har märkt att familjen ofta underskattar ens problem om man inte är väldigt ingående och med gråten i halsen berättar hur jobbigt det faktiskt är... men ibland når man fram.

cc33314 skrev:Jag har försökt få mitt liv att fungera de senaste 18 åren, utan att lyckas hittills, jag hade gärna haft problem ett halvår istället, du har det bra...

Det har pågått mycket längre än så men nu är det "bara" ett halvår kvar. Men jag undrar vad vitsen är för dig att förringa mina problem? Jag skrev här för jag känner att jag behöver stöd, det finns alltid människor som har det värre än en själv, men man avgör själv när man behöver hjälp...

Sjuckert: Tack för ditt svar, det är kanske dags att jag tar upp det med familjen igen och börjar fundera på vad jag verkligen vill.

Jag hade också problem med skolan, dock har jag inte varit i din situation. Jag har aldrig riktigt tyckt om skolan, sen började jag på en linje inriktad för ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder. Dock fungerade inte det heller och jag tog ett större uppehåll på 3-4 år.

Nu så har jag börjat studera igen, men med hjälp av min kommuns flexvux så studera jag hemma via kurser inköpta på NTI. Jag kör 2 kurser i taget, båda på 50% så tillsammans blir det 10 veckors heltids studier. De hjälper en gärna om man har en diagnos och man slipper sitta i klassrum med andra stökiga personer. Jag kan själv välja när jag ska sätter mig och plugga och var. NTI sätter upp en studieplan som man är fri att följa som riktlinje om man vill.

Du kanske kan testa det om du inte orkar med skolan som den är nu?
Då blir det kanske mer dina villkor, vilket kan kanske göra att det känns bättre med studierna?

Kanske depression eller stressreaktion? Sök hjälp snarast och se till att bli sjukskriven så du inte förlorar möjligheterna att ta igen studierna senare.

Några funderingar..

* Vad är ditt eget mål, ett visst yrke? bara klara dagen?
* Hur mycket klarar du? eller behöver du kanske ta paus tills hösten? (går ju ofta halvårsvis eller så)
* Försörjningen, hur är den ordnad?
* Använd öronproppar? bärbar musik?
* Om du är intelligent och driven så kanske det skulle gå precis lika bra att läsa själv och tentera av istället?

Högskolebehörighet är bra om man skall in på en utbildning som kräver det och sedan jobba inom det området som man läst. Så det är bra, frågan är om det är rätt för just dig. Det är en tillåtelse till senare studier, inte ett jobb i sig.

Känner bara direkt: Milde Moses, har du kämpat i 5 hela år?
Och har "bara" ett halvår kvar?
Då blir det ju som om 5 år av din tid går förlorade, ifall du lägger av nu.
Jag skulle kämpa resten av vägen också. 6 månader går ganska snabbt. Du har ju redan kommit så himla långt. Och vi lever ju tyvärr i en värld där formella meriter efterfrågas.
(Att det har kostat skjortan fattar jag förstås.)
Men sen - ifall jag vantrivdes - skulle jag hitta på något annat. Oavsett vad släkt och familj har för synpunkter.
Och då skulle jag ha en bra grund att utgå ifrån.

plåtmonster skrev:Högskolebehörighet är bra om man skall in på en utbildning som kräver det och sedan jobba inom det området som man läst. Så det är bra, frågan är om det är rätt för just dig. Det är en tillåtelse till senare studier, inte ett jobb i sig.

Är inne på samma tankar som ovan. Jag har haft det relativt lätt att komma igenom utbildningar genom åren, just för att jag varit mycket motiverad att komma vidare till det jag verkligen vill göra.

Vad vill du studera vid högskola? Om du inte vet - eller inte ens vet om du verkligen vill - så förstår jag att det tar emot. Då blir det ju rentav ett stressmoment att faktiskt bli klar, för då "måste" du ju bestämma dig för vad du vill göra härnäst.

Om du däremot har en drömutbildning som du verkligen vill söka in till - då kan det vara lite lättare att motivera sig det där sista halvåret.

TeDrickare skrev:Hej
Jag har försökt att ta högskolebehörighet under de senaste 5 åren. Jag hade bestämt att det här skolåret skulle bli mitt sista; att jag faktiskt skulle göra klart allt den här gången och få den där behörigheten som alla runt omkring mig säger är så viktig.

Men nu händer det mer och mer blir jag stående framför min ytterdörr, (fullt påklädd med ryggsäcken packad, redo att gå) men så börjar hela min kropp kännas som tung, blöt lera och det känns omöjligt att ta sig genom dörren. Tanken på att behöva spendera flera timmar med högljudda människor och göra övningar/uppgifter som jag antingen anser meningslösa eller redan är någorlunda kunnig om känns så hopplöst.

Sanningen är att jag gör det mest för min mamma och mina far/morföräldrar. De frågar alltid hur långt jag kommit i skolan och säger hur glada de är att jag ska läsa klart. De gånger när jag har bett om hjälp och försökt förklara hur svårt jag känner det är med skolan säger de bara "Men det är bara ett halvår kvar nu". Jag vet att det bara är ett halvår, men ett halvår är ändå ett halvår och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom det...

Har någon här gått igenom något liknande eller så?
Jag är mycket tacksam för svar.

Kan du inte få läsa på distans eller närdistans?

TeDrickare, du har mitt fulla stöd och min fulla förståelse. Som andra redan påpekat så tror jag en stor del av ditt problem ligger i att du inte gör det för att DU vill utan för att det förväntas av dig. Om Du ville ta den här behörigheten så hade du gjort det redan.

Jag har inte samma erfarenhet som du men jag har börjat studera på universitet av egen vilja på en utbildning jag verkligen ville ha. Det gick kanonbra i början när det var intressant men nu är det stopp. Anledningen är att jag nu måste läsa allt det där teoretiska som jag verkligen inte bryr mig om. Jag hinner ta upp en bok och läsa en eller två rader innan jag somnar, det är hopplöst. När det var intressant fick jag kapa ned deltentorna i flera delar för att det blev för långa argument. Du förstår skillnaden?

Jag gick en gymnasielinje som påstods ge behörighet (på den tiden var det matte, engelska och svenska) trots att jag inte hade någon matte. På den tiden var det säkert så men inte nu. Alltså saknade jag behörigheten men det hindrade mig inte från att läsa grundkurser, kanske hjälpte det att jag angav att jag har AS, jag vet inte men grundkurser kan de flesta läsa och när dessa är färdiga har man högskolepoäng att söka på istället (man brukar kunna läsa upp till 60hp på grundnivå). Allt handlar om vad man vill läsa och vilka krav just den utbildningen har.

Så, frågan du ska ställa dig är varför du ska ha behörigheten. Kommer du att använda den? Går den att läsa upp senare på komvux/flexvux eller liknande? Att ha behörigheten bara för att ha den gör ingen glad. Betyder det mest för dig eller de som vill att du ska ha den? Som förälder vet jag att jag vill det bästa för mina barn och jag ser helst att de har så mycket som möjligt att bygga sina liv på efter skolan men om mina barn skulle visa att de är så trötta på skolan att de helt enkelt inte kan eller vill eller orkar läsa upp behörigheten så skulle jag inte tvinga dem. Det mesta går att fixa i efterhand. De ska läsa för sin egen del, inte för min, men det är min föräldraplikt att försöka pusha dem så mycket som möjligt (och stötta självklart). Det är också min föräldraplikt att inte kräva för mycket och att inse att även de har begränsningar.

Du kanske inte är redo än helt enkelt? Eller så behöver du ett annat fokus? Finns det någon utbildning du verkligen vill ha senare i livet så kan den bli en motivation för dig att faktiskt ta behörigheten redan nu. Mitt råd till dig är att ta reda på vad Du vill och vad Du orkar. Såna här saker kräver mer av oss autister än av andra, det måste man komma ihåg och ta med i beräkningen. Vill eller orkar du inte så tycker jag att du säger det till de som troligtvis bara vill ditt bästa men kanske missar fokus lite. De tror förmodligen att de uppmuntrar dig att ta behörigheten när de kanske snarare gör motsatsen. Förklara det i så fall (förutsatt att de känner till ditt tillstånd).

Du lever ditt liv för dig själv, inte för andra, det är viktigt att komma ihåg. Hittar du en anledning att ta behörigheten för din egen del så kommer det att gå hur lätt som helst, det är jag övertygad om.

Är det så illa som TS beskriver det är det hälsan som gäller i första hand.

Jag var i samma sits i december, då hade jag iofs bara gått i skola under höstterminen men det gick bara inte att fortsätta, jag var tvungen att hoppa av även fast det bara var 3 veckor kvar. Men de sista veckorna fattade jag verkligen ingenting av vad läraren sa på lektionerna och hade ingen ork att läsa hemma eftersom all ork gick åt till att ta mig till skolan och försöka hänga med på lektionerna.

Gör vad du måste TS, även fast det "bara" är ett halvår kvar så måste man i första hand tänka på sig själv, kanske orkar du göra färdigt om du får vila till nästa termin.

Hej igen.
Jag ville tacka för alla fina svar jag har fått från er. Det har känts jättefint att läsa dem. Tack så jättejättemycket. (: