underjord skrev:Jag är inte intresserad av djur. Särskilt små fluffiga husdjur förvandlar folk till lallande fånar.

Men du gillar små rosa troll med lustig frisyr?

Jag är uppväxt med djur, alltifrån stora frustande galtar till små ettriga skåneterriers till akvariefiskare & schäfrar och sköldpaddor. Andra brukar bli skraja för lösspringande jyckar, men jag känner mig som Dr Doolittle...ser direkt vad de vill och om de vill gruffa eller ej.
Djur är helt klart enklare att umgås med än folk.

Människor viktigare än djur? Du menar att vi har mer större möjligheter i och med våran intelligens och anda kapabiliteter*? Djur är enormt mycket mäktigare i sin funktionalitet, lycka till med ett liv utan de som verkligen tar hand om klotet.

*: Orkar inte slå upp ordet för korrekt stavning.



edit: missförstod ett inlägg. Ni kan skippa detta.

Djur är i alla fall lättare att förstå sig på och de bryr sig inte om hur man ser ut eller om man är lite konstig. Fast om det skulle börja brinna går väl sambon först, sedan mina älskade djur och sist okända människor.

Läs denna intressanta artikel om autisten Temple Grandin, en av världens ledande konstruktörer av slakterier.

http://fof.se/index.lasso?id=06552

Trots sin autism har Temple Grandin doktorerat i veterinärvetenskap. Hon forskar om djurs beteende vid Colorado State University i Fort Collins, USA, och arbetar dessutom som konsult åt köttindustrin. Ungefär hälften av alla kor som slaktas i USA och Kanada passerar genom anläggningar som hon har konstruerat
Temple Grandin har fått fina utmärkelser för sitt arbete, både från djurrättsorganisationer och köttindustri. Hon tror att framgångarna beror på att hon är autistisk.

- Jag tänker i bilder, inte i språk.

Och hon menar att djur till stor del tänker på samma sätt, vilket är huvudpoängen i hennes bok "Vi som förstår djurens språk" Hur skulle de annars tänka? Utan ett språk blir de tvungna att hålla sig till sinnesintryck: bilder, ljud, lukter, beröring, och sedan föra ihop intrycken i kategorier. Precis så tänker jag, säger Temple Grandin.

För henne kommer språket in i efterhand. Orden redovisar bara vad bilderna i hennes huvud redan har visat. Hon menar att de flesta "vanliga" människor är så styrda av språk och abstrakta föreställningar när de tänker att de ser helheten men missar detaljerna. Och för djur är detaljer avgörande.

Jag kan lättare känna empati med djur, förstår dem lättare också och ibland känns det som om jag har en icke verbal kommunikation med dem. Djur dras till mig eftersom jag är så mjuk och försiktig. Djur och jag har en gemenskap, den gemenskapen kan jag inte känna med de flesta människorna.

Jag är helt ny här och precis "upptäckt" Aspbergers som extremt sannolik anledning till att jag är som jag är och gör som jag gör.

Jag ber om ursäkt om det finns liknande trådar sedan tidigare med samma fråga som jag här ställer men jag undrar verkligen över det här.


Finns det någon "generell" eller "vanligt förekommande" i personer med Aspbergers där empati och sympati för djur är väldigt stor, men för människor väldigt liten?

Min bästa vän är min hund. Hon är enkel. Jag duger som jag är oavsett om jag inte vill prata just då, om jag kommer hem senare än tänkt, om jag är glad, ledsen, arg eller hur som helst.

Jag förstår mig på djur och deras "regler" och sociala spel. Jag pratar nu inte enbart om den hund jag har nu, utan jag menar typ alla djur. Man slipper alla "vett&etikett"-regler som man som människa bara ska "kunna".

Jag skulle offra mitt liv för att rädda ett okänt djur men inte en okänd människa.

Skulle jag tvingas välja att leva med antingen bara människor eller bara djur resten av livet är det en "no brainer". Skulle inte ens behöva överväga saken.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Det är rätt vanligt att folk ojar sig mer för djur än människor.
5000 döda i Haiti pga jordskalv, jaha? Rädda Willy! Förbjud minkpälsar!

Sådan var jag som barn och även en bra bit in i tonåren.

Från första början och fram till 9 års ålder var djur de enda varelser jag kände något annat än likgiltighet för. Faktum är att jag tyckte oerhört mycket om dem och de var dem jag kände samhörighet med. När jag skulle fylla 9 år föddes min lillebror och han blev den första människan jag kände likadant för som jag tidigare enbart känt för djuren.

I tonåren började jag engagera mig lite mer i människor, men förutom min bror var djuren fortfarande i topp. Det var i slutet av tonåren som mitt engagemang och min empati flödade över även på människor för att slutligen blomma upp helt när jag trillade ur min autistbubbla i samband med att min första dotter föddes.

Jag vet så väl vad du känner - och jag kan än idag fascineras över hur mycket lättare det är att umgås med mina djur än med många människor. Och det är just det som är kärnan. Djuren sviker dig inte, de ljuger inte och de spelar inga komplicerade sociala spel. Det är inget konstigt i att du känner som du gör.

Hopeless skrev:Jag förstår mig på djur och deras "regler" och sociala spel. Jag pratar nu inte enbart om den hund jag har nu, utan jag menar typ alla djur. Man slipper alla "vett&etikett"-regler som man som människa bara ska "kunna".

Medhåll på det, djur är enklare och ärligare än människor...

jorand skrev:

Hopeless skrev:Jag förstår mig på djur och deras "regler" och sociala spel. Jag pratar nu inte enbart om den hund jag har nu, utan jag menar typ alla djur. Man slipper alla "vett&etikett"-regler som man som människa bara ska "kunna".

Medhåll på det, djur är enklare och ärligare än människor...

Jag håller med! Djur försöker inte luras, och de dömer en inte heller utan accepterar dig som du är.

KrigarSjäl skrev:Det är rätt vanligt att folk ojar sig mer för djur än människor.
5000 döda i Haiti pga jordskalv, jaha? Rädda Willy! Förbjud minkpälsar!

Ja, men det var inte på det sättet jag menade...

Allanna skrev:

jorand skrev:

Hopeless skrev:Jag förstår mig på djur och deras "regler" och sociala spel. Jag pratar nu inte enbart om den hund jag har nu, utan jag menar typ alla djur. Man slipper alla "vett&etikett"-regler som man som människa bara ska "kunna".

Medhåll på det, djur är enklare och ärligare än människor...

Jag håller med! Djur försöker inte luras, och de dömer en inte heller utan accepterar dig som du är.

Tycker också bättre om djur. Jag grundar i om det rotar en del i min filosofiska läggning samt barndom. Fullt medveten om att det finns människor som faktiskt bryr sig bortom den ytliga mänskligheten.

Men när det kommer till empati, ja.. Det är en svår fråga att besvara så här enkelt, men visst kan jag känna ett större motstånd mot människans närvaro.

Att djur inte dömer, men accepterar - det tycker jag inte. De bedömer en i högsta grad, men de vanliga husdjuren är beroende av oss. Och det är vårat fel, våra behov går över djuren även hos husdjuren. Så vi rationaliserar vårat val genom att tänka att någon behöver ju ta hand om djuren. Så ser jag det, men jag älskar katter. Så jag är minst lika motsägelsefull i det sammanhanget.

Hur som helst, det spelar liten roll i frågan. Jag klarar knappt att se på när djur dödar djur för att överleva. Det biter rakt in i benmärgen, och det är få som säger motsatsen. Det är inte roligt att se på det, men det är viktigt information som jag behöver veta. Ska jag älska världen och naturen så måste jag veta hur grym och orättvis den är, men det får mig att älska och uppskatta alla naturupplevelser desto mer.

I grund och botten, jag klarar inte att se orättvisa och en obalans i en fight. Som 4-5 lejonhonor på en elefeantunge - det svider i mig. Eller när folk dör i naturkatastrofer, och människor letar efter överlevande i så många mer dygn än vad man kan tänkas överleva efter att ha hamnat under ett ras. Det jag mins mest var en jordbävning i Kina, den satta djupa spår i mig. Jag gick omkring och frågade mig själv om regeringen betalar ifall man ställer upp med hjälp som frivillig.

Det är svårt det här med att sitta och titta på nyheterna och glo på människor som lider. Jag känner mig som en fjant och som en hycklare som sitter där och "naaw" och lipar. För det är svårt att reflektera sig till rätta - rent moraliskt, och av självbevarelsedrift stannar man ändå hemma.

Aja, jag ska åka längdåkningsskidor nu.

Ptja, ni ser vad jag menar.