Sötnosen skrev:Jag vill såklart inte ta bort barnet bara för att det har asperger, jag vill ta bort det för att jag som kvinna inte kan ta hand om både en vuxen och ett barn med asperger. Om inte min pojkvän också hade asperger skulle jag inte tveka en sekund, men nu är det så att min pojkvän också har speciella behov och behöver nästan lika mycket energi och omtanke som ett barn.

Hur gör jag exempelvis göra om pappa bestämmer sig för att låsa in sig på sitt rum en vecka? Eller om han tröttnar på alltihop och bara bestämmer sig för att ge sig av? Vem går på föräldramöten och tar barnet till dagis när pappa inte orkar eller har vänt på dygnet och ligger och sover? Vem byter blöjor om pappa börjar spy av lukten? Vem går upp mitt på natten om pappa bara vänder sig om och håller för öronen?

Det här är praktiska problem som kommer med asperger och som jag inte är beredd att offra mitt liv för bara för att det råkar vara politiskt inkorrekt. Det är faktiskt mitt liv och mitt beslut och ingen kan tvinga mig eller förvänta sig att jag ska slita livet ur mig bara för att det passar deras syften!

Kanske onödigt av mig att svara, men jag gör det ändå eftersom jag känner att jag har något som jag verkligen vill poängtera. Det du beskriver som praktiska problem som kommer med asperger är inget du ska se att du kommer per automatik. Många med asperger klarar sig utmärkt själva och det finns även dem somutan problem klarar av ett föräldraskap. Nu vet jag ju ingenting om din pojkvän eller eran relation så jag kan inte uttala mig om den. Men,snälla, glöm inte bort att aspergare inte alltid har jättesort hjälpbehov. Detta behov varierar från ingenting alls till det du beskriver här.

Sötnosen skrev:Det är klart att jag älskar min pojkvän med asperger och allt!! Jag förälskade mig i honom på grund av att han är en unik och ömsint man med många talanger och jag skulle för allt i världen inte byta honom mot någon annan! Men han har också många problem. Han klarar inte av dagliga rutiner, det är jag som sköter hushållet och räkningarna och ett behovskrävande barn ovanpå det är mer än vad jag klarar av. Redan nu går jag på knäna! Jag vill inte vara dum och jag är inte en bimbo, men jag kan inte ha barnet så som det är nu! Jag vill inte ljuga, men jag vet att han kommer bli lika arg som ni och hur jag än gör blir det i slutändan fel!

Snälla, kan inte någon hjälpa mig?? Jag vet inte vart jag ska vända mig annars. Läkaren kan inte erbjuda någon hjälp och på aspergercentret säger de ungefär samma saker som ni. Jag behöver inte bli övertygad om de positiva sidorna av asperger, jag behöver någon med asperger som kan ge mig råd om hur jag ska förklara för honom utan att han blir arg och ledsen. Är det bättre att jag misleder honom eller skaffar ett barn som vare sig han eller jag klarar av i nuläget?? Om jag inte ens kan berätta för er, hur kommer då han att reagera?!

Sedan tycker jag faktiskt att personliga angrepp och att jag skulle vara en dålig mamma inte bör ha någon plats i en vuxen människas vokabulär oavsett om man känner sig träffad! Självklart tog vi också alla nödvändiga steg för att förhindra graviditeten, men man kan faktiskt bli gravid även om man äter p-piller. Att sterilisera min pojkvän eller använda kondom i ett åtta år långt förhållande tycker jag är för dumt för att kommentera och hoppas och tror att det var ett feldirigerat försök till ett osmakligt skämt!

Som jag ser det finns det andra problem än det omedelbara, men hursomhelst...

- Det är uppenbart att du inte är beredd att skaffa barn med mannen.
- Du säger också att hans dröm är att bli pappa.
- Du verkar också tro att asperger är en sjukdom vilket säger mig att du antagligen inte satt dig in i vad asperger är för något.
- Oavsett om du förstått att asperger är en sjukdom eller inte så är det ivarjefall så att du inte vill att barnen ska få asperger?

Förslag: Berätta att du är gravid och diskutera i god tid vad det kommer innebära inklusive din tveksamhet. Då ger du honom en chans att acceptera att du vill göra abort. Accepterar han inte det så är det ändå ditt beslut. Samtidigt har han då möjlighet att avgöra om han vill fortsätta ha en relation med en kvinna som förmodligen aldrig vill ha hans barn, vilket kan kännas som en relation som inte räcker till i längden med tanke på att det är hans dröm?

- Väljer du att inte berätta förrän efter abort, kan du antagligen räkna med att han inte vill fortsätta ha en relation.
- Väljer du att inte berätta alls, får du leva en lögn. Dessutom finns ju risken att sanningen för eller senare dyker upp och då är det antagligen en förstörd relation.

Utan att överanalysera alla tänkbara scenarion i detalj så tycker jag ändå att det bästa du kan göra, om du är seriös, är att helt enkelt berätta för honom nu och sedan lösa situationen därifrån...

Jag anser att man ska vara tydlig med hur man vill att ett förhållande ska utvecklas. Vill man aldrig ha barn med personen så måste man säga detta, samma sak gäller allt annat (bo ihop, gifta sig, etc). Att låta den andra parten leva i hoppet om att man en gång i framtiden ska skaffa barn är elakt. Om hans stora dröm är att bli far och du inte vill ha hans barn, så tar du hans dröm ifrån honom om du aldrig vill ha barn med honom. Han måste få veta alla fakta och efter det få möjligheten att bestämma om han vill fortsätta vara tillsammans med dig.

Sötnosen skrev:Snälla, kan inte någon hjälpa mig?? Jag vet inte vart jag ska vända mig annars. Läkaren kan inte erbjuda någon hjälp och på aspergercentret säger de ungefär samma saker som ni. Jag behöver inte bli övertygad om de positiva sidorna av asperger, jag behöver någon med asperger som kan ge mig råd om hur jag ska förklara för honom utan att han blir arg och ledsen. Är det bättre att jag misleder honom eller skaffar ett barn som vare sig han eller jag klarar av i nuläget?? Om jag inte ens kan berätta för er, hur kommer då han att reagera?!

Det är här skon klämmer. Du vill göra något som du vet kommer göra honom arg och ledsen. Men du vill inte ta det utan nu vill du veta av oss hur man gör för att få en Aspergare att inte uttrycka sina känslor så att det blir jobbigt för dig. Är det korrekt uppfattat?

Svaret är att det inte går. Jmfr med exemplet om din pojkvän hade 'råkat' vara otrogen och sen gick in på ett forum för otrogna killar och frågade dem hur man berättar för sin tjej att man varit otrogen utan att hon blir arg eller ledsen. Skulle du inte känna dig ännu mer kränkt om han ovanopå det första övertrampet försökte manipulera dig till att inte känna det du kände - och skulle ha all rätt att känna?

Om du berättar och låter honom uttrycka sin besvikelse över att du inte vill behålla det så kommer du säkert att överleva. Känslor är inte farliga (såvida det inte går till handgripligheter, och i så fall bör man lämna personen snarast för sin egen säkerhet). Dock är risken att ert förhållande inte riktigt blir detsamma efteråt men det får du ta om alternativet är att föda ett barn som ni inte kan ta hand om bara för att hålla honom på gott humör. Om du förklarar såsom du gjort för oss att du är rädd att barnet ska få svårigheter och att han inte ska klara av att ta sin del av ansvaret för detta barn så kanske han förstår, även om det svider.

I vilket fall som helst så anser jag att det är din kropp och ditt beslut, även om det normala är att man beslutar sånt tillsammans när man är ett par.

Och alternativet att inte berätta finns ju också. Jag tycker av princip att ärlighet är bäst som grundregel men efter att just ha sett den verklighetsbaserade filmen Tess för tredje gången igår så inser jag att det finns undantag från den regeln.

Vilket som är bäst i just detta fall kan förstås ingen annan än du och ditt eget samvete avgöra. Hur du än väljer så kommer du nog inte undan att det blir obehagligt så du kan lika gärna ställa in dig på det och försöka stå ut tills den jobbiga period du har framför dig är över. För det kommer den att göra så småningom.

Om du verkligen är en äkta hjälpsökande så önskar jag dig styrka, mod och att du lyssnar både på pojvännen och på din magkänsla och sen gör det som känns minst fel. Möjligen är det faktiskt ansvarsfullt av dig att inte bli mor just nu under dessa omständigheter. Men bara du själv kan fatta det slutgiltiga beslutet, inte någon av oss totala främlingar på ett forum.

Jösses. Det börjar vara Darwinawards-nivå på den här tråden... och en del undrar hur det kommer sig att folk får spö emellanåt.

Jaja, ni har haft sex och då finns alltid risken att det blir småttingar, deal with it! Du har ju redan svikit honom grundligt genom att sitta här och sladdra om era privata angelägenheter, så jag antar det inte blir några problem för dig att "ta bort det" och låtsas som ingenting.

Fy tusan!

Moderator:

Sötnosen:

Ditt inträde på forumet, med den minst sagt märkliga frågeställningen, samt den till synes bristfälliga responsen på de svar du fick, gjorde att jag - uppenbarligen förhastat - klassade ditt första inlägg som trollning. Därför låste jag din första tråd.

Efter att ha läst mer nu, tänker jag slå ihop trådarna, nu när du förklarat vad du egentligen ville ha svar på och jag inser att du inte är så mycket av ett troll som jag först trodde.

Sötnosen skrev:Men snälla ni, hur skulle jag veta att ordvalet sjukdom väcker anstöt?!

Jag är nyfiken, hur kunde du tro att ditt ordval inte skulla göra folk arga? Du kallade nästan varenda medlem sjuklingar i ett flertal inlägg.
Om du nu inte är varken troll eller bimbo så föreslår jag att du tänker efter innan dina inlägg.

Bjäbbmonstret skrev:Hej Sötnosen! Förlåt att jag lät mig ryckas med lite i de andras förmodanden om att du kanske inte är en riktig person. Har ni varit ihop så länge som 8 år så förändrar det ju saken. Det betyder att du känner din pojkvän och hans begränsningar mycket väl och det gör frågan mycket svårare. Du har inte lika lätt att säga att du inte är redo än och ska du få honom att förstå kan det ta betydligt längre tid än ni har på er innan ett beslut. Förstår ditt dilemma fullständigt. Det finns ju också en del andra aspekter att väga in i sammanhanget som er ålder, vad som skulle hända om du aldrig får någon mer chans etc.

Hej Bjäbbmonstret!

Ja, det är ett de svåraste besluten jag tvingats till någonsin! Jag förstår att jag genom beslutet kanske väljer bort chansen att få barn för all framtid, men jag har bestämt mig. Valet var inte svårt även om det var och fortsätter vara väldigt komplicerat.

Alien skrev:Det verkar som din pojkvän lever i förnekelse. Och jag antar att du har hjälpt till där genom att fixa allt.

Är du alltså beredd att avstå från barn hela livet för att istället ta hand om din pojkvän? Det finns ju ensamstående mammor. Min aspiga lösning är att du gör slut med din pojkvän el iaf flyttar ifrån honom och sen bara behöver ta hand om dig själv och barnet, kanske med dina föräldrars hjälp.

Men det verkar som du hellre vill ha pojkvännen. Då måste du konfrontera honom med saker han inte vill höra. Han kanske skulle behöva LSS-åtgärder så du slapp ensam ta så mycket ansvar.

Hursomhelst tycker jag du måste berätta för honom att du inte vill ha barn nånsin (el egentligen inte med honom). Jag tror inte det går att göra utan att han blir ledsen eller arg. Och varför är det så hemskt, varför måste du skydda honom från såna känslor? Även om han har AS är han en vuxen person. Eller är det dig själv du vill skydda, för att han blir så otrevlig då? I så fall borde du hellre göra slut än att du måste huka dig för honom.

Jag har AS och har barn. Men visst har min man fått dra ett tungt lass. Samtidigt är jag glad både för hans och min skull att vi iaf fått ett barn. (Han ville nog ha fler men det är inte säkert jag skulle orkat med fler.)

Hej Alien och tack för ditt svar!

Jo, jag känner att jag måste skydda honom från hans känslor, det stämmer, men han har haft ett oräkneligt antal depressioner och tänker väldigt mycket mer på saker som är lättare för mig att skjuta åt sidan. Han äter depressionshämmande medicin sedan några år tillbaka och har legat inlagd i perioder på psykiatrisk klinik för ganska vardagliga problem, så jag tycker den omsorgen är befogad. Att lämna honom har jag inte ens funderat på.

Habiliteringen provade vi i början av vårt förhållande men bägge tyckte intrånget var för stort samtidigt som hjälpen vi fick var alldeles för liten. Habiliteringen kom också med en massa otroligt sanslösa krav som för mig som vuxen kvinna är helt oacceptabla, dom verkar mest intresserade av att bestämma och när de inte talar över hans huvud anklagar de mig för att avdramatisera hans sjukdom! Om du frågar mig skulle dom själva behöva en undersökning eller två och tanken på att låta dom få makt över mitt barn skrämmer mig. Nej, jag ser inte det som ett alternativ.

Hur reagerade din man när du berättade att du var gravid? Tvekade han eller klarade du av sånt redan innan förlossningen? Hur fördelar ni vardagsysslorna med nattning, dagishämntning och blöjbyten idag? Tonåren?

Inger skrev:Det är här skon klämmer. Du vill göra något som du vet kommer göra honom arg och ledsen. Men du vill inte ta det utan nu vill du veta av oss hur man gör för att få en Aspergare att inte uttrycka sina känslor så att det blir jobbigt för dig. Är det korrekt uppfattat?
Svaret är att det inte går. Jmfr med exemplet om din pojkvän hade 'råkat' vara otrogen och sen gick in på ett forum för otrogna killar och frågade dem hur man berättar för sin tjej att man varit otrogen utan att hon blir arg eller ledsen. Skulle du inte känna dig ännu mer kränkt om han ovanopå det första övertrampet försökte manipulera dig till att inte känna det du kände - och skulle ha all rätt att känna?

Jag vill veta hur jag ska förklara min sida av saken på ett sådant sätt att en aspergare kan förstå mina känslor också. Jag frågar inte för att jag hatar honom eller för att jag vill "komma undan", jag frågar för att jag vet att aspergare kan ha svårt med sånt och jag vill få honom att förstå att ingenting har förändrats i hur jag känner för honom eller för hans tillstånd. Att det är ett beslut jag måste ta för min egen skull och att han inte behöver klandra sig själv eller mig. Jag är också livrädd för att förlora honom och för hur han ska reagera, självklart är jag det.

Jag vet att det inte är en lätt sak och att det kanske inte finns något bra sätt att vara finkänslig med det, men att jämföra mig med en otrogen tjej bara för att jag söker råd, det tycker jag att man kan behålla för sig själv om man nu känner så. Jag skulle aldrig ens drömma om att vara otrogen mot min kille. Samtidigt så trycker den på mitt problem och vill jättegärna veta mer om hur du tänker när du gör den bedömningen om du kan se förbi våra skillnader.

Inger skrev:I vilket fall som helst så anser jag att det är din kropp och ditt beslut, även om det normala är att man beslutar sånt tillsammans när man är ett par.

Hur menar du då? Det "normala" för mig och de jag känner att man frågar såna man litar på om råd i saker som är viktigt och kanske inte alltid stöts bäst av ett huvud.

Jag vet att min kille känner likadant som du om många saker och det är som jag förklarat en del av problemet och säkert en anledning till varför vi inte kan sköta det här genom en samtalsterapeut eller psykolog, så om du vill vara så snäll och utveckla varför du känner så på ett sätt som jag kan förstå skulle det betyda jättemycket för mig. Finns det något sätt som jag faktiskt kan få dig att känna annorlunda utan att det känns som ett intrång på din personliga integritet? Hur skulle jag kunna övertyga dig om att blanda in en tredje part i samtalsterapi för vad du anser vara ett privat problem, men där det kanske behövs en opartiskt person? Går det eller är det alltid ett övertramp?

weasley skrev:Moderator:

Sötnosen:

Ditt inträde på forumet, med den minst sagt märkliga frågeställningen, samt den till synes bristfälliga responsen på de svar du fick, gjorde att jag - uppenbarligen förhastat - klassade ditt första inlägg som trollning. Därför låste jag din första tråd.

Efter att ha läst mer nu, tänker jag slå ihop trådarna, nu när du förklarat vad du egentligen ville ha svar på och jag inser att du inte är så mycket av ett troll som jag först trodde.

Tack Weasley! Det var jättesött av dig!

(P.S. Vad är ett troll? D.S.)

Sötnosen,

Jag tror nog att de flesta av oss har förstått nu vad det hela gäller och hur du tänker (även om folk sedan föga förvånande har olika åsikter om hur du bör göra). Problemet var att du började med ett kortfattat inlägg som var formulerat så att det gav ett ganska märkligt intryck, vilket du förmodligen inte tänkte på eftersom du själv visste vad du menade.

Edit: Jag såg just att du inte visste vad ett troll är, och då förstår jag ännu mera din egen förvåning över reaktionerna. Ett troll är en person som startar trådar med kontroversiella ämnen bara för att lura folk att börja diskutera det utan att själv ha något direkt intresse av ämnet. Jag antar att de får ut någon slags nöje i att se hur de har lurat in folk i en hetsig diskussion och blir osams. Detta forum har varit väldigt förskonat från troll, tack och lov, men man måste ha en viss vaksamhet, och det var klar trollvarning på ditt första inlägg, så som det var formulerat. Hoppas du förstår det och att det inte var någon omotiverad elakhet från vår sida.

Tack så hjärtligt för alla vänliga råd. Jag läser av alla svar imorgon efter jobbet och tack än en gång till alla som tagit sig tid!

Kvasir skrev:Sötnosen,

Jag tror nog att de flesta av oss har förstått nu vad det hela gäller och hur du tänker (även om folk sedan föga förvånande har olika åsikter om hur du bör göra). Problemet var att du började med ett kortfattat inlägg som var formulerat så att det gav ett ganska märkligt intryck, vilket du förmodligen inte tänkte på eftersom du själv visste vad du menade.

Tack Kvasir. Jo, jag kanske skulle formulerat mig bättre, men jag var upprörd och skrev bara som jag kände det utan att tänka efter.

Men man kanske inte heller borde vara så snabb med att gå till angrepp också?

Kvasir skrev:Edit: Jag såg just att du inte visste vad ett troll är, och då förstår jag ännu mera din egen förvåning över reaktionerna. Ett troll är en person som startar trådar med kontroversiella ämnen bara för att lura folk att börja diskutera det utan att själv ha något direkt intresse av ämnet. Jag antar att de får ut någon slags nöje i att se hur de har lurat in folk i en hetsig diskussion och blir osams. Detta forum har varit väldigt förskonat från troll, tack och lov, men man måste ha en viss vaksamhet, och det var klar trollvarning på ditt första inlägg, så som det var formulerat. Hoppas du förstår det och att det inte var någon omotiverad elakhet från vår sida.

Jaha, då förstår jag.

Ja, det finns då typer för allting.

Sötnosen skrev:Hej Alien och tack för ditt svar!

Jo, jag känner att jag måste skydda honom från hans känslor, det stämmer, men han har haft ett oräkneligt antal depressioner och tänker väldigt mycket mer på saker som är lättare för mig att skjuta åt sidan. Han äter depressionshämmande medicin sedan några år tillbaka och har legat inlagd i perioder på psykiatrisk klinik för ganska vardagliga problem, så jag tycker den omsorgen är befogad. Att lämna honom har jag inte ens funderat på.

Habiliteringen provade vi i början av vårt förhållande men bägge tyckte intrånget var för stort samtidigt som hjälpen vi fick var alldeles för liten. Habiliteringen kom också med en massa otroligt sanslösa krav som för mig som vuxen kvinna är helt oacceptabla, dom verkar mest intresserade av att bestämma och när de inte talar över hans huvud anklagar de mig för att avdramatisera hans sjukdom! Om du frågar mig skulle dom själva behöva en undersökning eller två och tanken på att låta dom få makt över mitt barn skrämmer mig. Nej, jag ser inte det som ett alternativ.

Hur reagerade din man när du berättade att du var gravid? Tvekade han eller klarade du av sånt redan innan förlossningen? Hur fördelar ni vardagsysslorna med nattning, dagishämntning och blöjbyten idag? Tonåren?

Att skaffa barn var ett gemensamt beslut. Då visste jag ju inte att jag hade AS. Vi hade bägge jobb. Det var han som ville ha barn medan jag länge tvekade, osäker om jag skulle klara av förlossningen, att uppfostra barn etc. Jag är väl mindre "aspig" än din pojkvän.

Sen visade det sig vara svårare för mig än jag väntat med barnet. Hon skrek dag och natt (hade kolik) och jag tyckte jag varken hann duscha el äta el nåt annat. Min man var tvungen att byta till nattarbete för att hjälpa mig mer. Jag kände mig också rätt isolerad under föräldraledigheten.

Ja, det var besvärligt men vår dotter var annars frisk och frodades. Efter fyra månader släppte koliken. Blöjbyten fixade vi båda. Sen lämnade jag henne till dagis på morgnarna och han hämtade.

Min man fick sköta det mesta av det praktiska med matlagning och disk. När jag var hemma ägnade jag mig mest åt dottern, läste för henne, gick ut med henne etc. För att hinna med allt blev det så att antingen gick jag ut ensam med henne el så gick han ut ensam med henne. När hon började skolan var det jag som gick på föräldramöten och föräldrakvartar.

Sen blev det stressigare på jobbet. Jag hann inte med utan måste jobba över och dottern ringde och undrade när jag kom hem. Det var svårt. Det slutade med att jag blev utbränd, fick min AS-diagnos och blev förtidspensionerad. Nu hade jag all tid i världen för min dotter, men snart blev hon tonåring och var inte längre beroende av mig. Kompisarna var allt!

Trots att jag är en rätt dålig husmor, slarvig och lat, så har jag iaf tillbringat mycket tid med dottern och vi har pratat mycket. Hon har klarat sig bra i skolan och har många vänner. Hon har inte AS.

Det är synd att ni inte får det stöd ni vill ha, utan bara det stöd som habiliteringen tycker ni ska ha.

Förstår varför du vill skydda din pojkvän, men jag tycker ändå det är bäst att du berättar att du inte vill ha barn, för att det blir för jobbigt för dig. Han kommer att bli besviken, kanske både ledsen och arg. Det finns inget sätt att undvika det, såvitt jag kan se. Och själv vill jag ha klara besked. Jag gillar inte att nån säger uppmuntrande saker, som sen visar sig inte vara sanna. Det är sånt som gör att jag blir misstänksam.

Här på forumet finns flera aspergare som är föräldrar och andra som kanske vill bli det. För många måste ditt första inlägg ha varit som ett slag i magen. "Hon tycker inte vi duger som föräldrar, ja, vi kanske inte ens borde fått födas!" Jag måste medge att jag också trodde du var ett troll i början. Ditt andra "första inlägg" var mycket klarare och då förstod man.

Sötnosen skrev:

Inger skrev:Det är här skon klämmer. Du vill göra något som du vet kommer göra honom arg och ledsen. Men du vill inte ta det utan nu vill du veta av oss hur man gör för att få en Aspergare att inte uttrycka sina känslor så att det blir jobbigt för dig. Är det korrekt uppfattat?
Svaret är att det inte går. Jmfr med exemplet om din pojkvän hade 'råkat' vara otrogen och sen gick in på ett forum för otrogna killar och frågade dem hur man berättar för sin tjej att man varit otrogen utan att hon blir arg eller ledsen. Skulle du inte känna dig ännu mer kränkt om han ovanopå det första övertrampet försökte manipulera dig till att inte känna det du kände - och skulle ha all rätt att känna?

Jag vill veta hur jag ska förklara min sida av saken på ett sådant sätt att en aspergare kan förstå mina känslor också. Jag frågar inte för att jag hatar honom eller för att jag vill "komma undan", jag frågar för att jag vet att aspergare kan ha svårt med sånt och jag vill få honom att förstå att ingenting har förändrats i hur jag känner för honom eller för hans tillstånd. Att det är ett beslut jag måste ta för min egen skull och att han inte behöver klandra sig själv eller mig. Jag är också livrädd för att förlora honom och för hur han ska reagera, självklart är jag det.

Det är väl klart att du inte hatar honom, då skulle du inte vara här och fråga hur du kan undvika att såra honom. Samtidigt som du också själv har svårt att hantera hans känslor, som han har all rätt att ha.

Jag vet att det inte är en lätt sak och att det kanske inte finns något bra sätt att vara finkänslig med det, men att jämföra mig med en otrogen tjej bara för att jag söker råd, det tycker jag att man kan behålla för sig själv om man nu känner så. Jag skulle aldrig ens drömma om att vara otrogen mot min kille. Samtidigt så trycker den på mitt problem och vill jättegärna veta mer om hur du tänker när du gör den bedömningen om du kan se förbi våra skillnader.

Nu måste du ha läst helt fel. Jag skrev: jämför EXEMPLET om han hade varit otrogen mot dig och sen försökte hitta ett sätt att framföra det så att inte du skulle bli ledsen. Ingen likhet i handling, men i känslor. När folk känner sig svikna eller blir besvikna så brukar de ha en känslomässig reaktion. Kanske var det ett dåligt exempel men jag tog första bästa jag kom på för att få dig att förstå hur det skulle kännas om perspektivet var det omvända.

Men skippa otrohetsexemplet och tänk dig att det var du som längtat efter barn och han som till varje pris inte ville ha barn med någon som inte har Asperger. Hur han än lade fram det så skulle du bli ledsen och kanske arg, eller hur?

Inger skrev:I vilket fall som helst så anser jag att det är din kropp och ditt beslut, även om det normala är att man beslutar sånt tillsammans när man är ett par.

Hur menar du då? Det "normala" för mig och de jag känner att man frågar såna man litar på om råd i saker som är viktigt och kanske inte alltid stöts bäst av ett huvud.

Och du litar på oss, personer på ett nätforum som du aldrig träffat eller ens snackat med innan igår? Annars håller jag med om att svåra beslut är bra att diskutera med andra men så att man får olika vinklar på saken. Även om jag personligen hellre skulle diskutera såna viktiga frågor med mamma eller mina närmaste vänner.

Jag vet att min kille känner likadant som du om många saker och det är som jag förklarat en del av problemet och säkert en anledning till varför vi inte kan sköta det här genom en samtalsterapeut eller psykolog, så om du vill vara så snäll och utveckla varför du känner så på ett sätt som jag kan förstå skulle det betyda jättemycket för mig.

Eh? Tror du att alla aspergare är exakt likadana, så om jag förklarar hur jag känner gäller det automatiskt för din kille? I så fall måste jag upplysa om att alla Aspergare är individer och kan ha totalt väsensskilda temperament. Själv avskyr jag ungar, har sällan känslor ö h t, går alltid att resonera logiskt med och blir bara arg om skrivaren krånglar.

Finns det något sätt som jag faktiskt kan få dig att känna annorlunda utan att det känns som ett intrång på din personliga integritet? Hur skulle jag kunna övertyga dig om att blanda in en tredje part i samtalsterapi för vad du anser vara ett privat problem, men där det kanske behövs en opartiskt person? Går det eller är det alltid ett övertramp?

Inget av det jag skrev handlade om hur jag skulle reagera utan jag försökte leva mig in i hur din kille ev kommer reagera, utifrån det lilla du berättat om honom. Eftersom du är rädd för att han kommer bli arg och ledsen så utgår jag från att han är en person som lätt blir arg och ledsen över saker (till skillnad mot mig som ytterst sällan blir det).

Om jag var din partner så skulle du bara behöva lägga fram ditt logiska resonemang så skulle jag se det vettiga i det och saken vore ur världen utan ytterligare diskussion. Men jag är inte din kille. Många Aspergare har starka känslor och har svårt att klara av besvikelser eftersom de ofta redan upplevt så många i sitt liv. (När någon blir arg så är det ofta för att de egentligen är besvikna och känner sig ledsna.)

Bra är om du kan visa förståelse för hans känslor, precis som du gjorde här när du beskrev honom. "Jag förstår att detta gör dig ledsen och besviken för jag vet hur mycket du längtat efter barn." Då kanske han åtminstone kommer känna sig förstådd. Empati kan ibland vara lite plåster på såren när man inte kan få det man vill.

Utöver det kan jag bara upprepa rådet i mitt tidigare inlägg om att lägga fram dina logiska argument emot, såsom du gjorde för oss, och hoppas att han kan se det det vettiga i ditt resonnemang. Troligen kommer han ändå ha känslor men kanske han inser det kloka i din linje när han lugnat ner sig.

Om han kommer acceptera en terapeut eller tredje part är omöjligt för mig att förutspå. Vissa kanske skulle välkomna det, andra tycka det var kränkande. Om du känner att det behövs så kan du ju lägga fram förslaget i alla fall. Det här är ju en såpass allvarlig och viktig fråga att jag personligen tycker det låter som en jättebra idé.

(Jag har inte AS utan är psykolog och träffar personer med AS och/eller ADHD)

Efter att ha sett hur svårt det kan bli tycker jag det är bra att du Sötnosen funderar på hur ni ska klara av att vara föräldrar tillsammans medan det fortfarande finns en valmöjlighet. Barn kan vara en stor påfrestning i ALLA förhållanden och när det blir för svårt är det naturligtvis inte bara föräldrarna som far illa utan även barnet. Jag önskar att ALLA som funderar på att skaffa barn skulle tänka efter först, hur ser deras livssituation och förutsättningar ut egentligen?

Alla personer, med eller utan AS, har olika förutsättnngar för att bli hyfsade föräldrar. Det låter som om din pojkvän skulle behöva mycket stöd och hjälp för att kunna fungera som pappa (kanske också som pojkvän under dessa nya förhållanden). Är han beredd att ta emot den hjälpen? Hoppas ni kan diskutera detta med varandra - kan ni inte det är det kanske inte heller lämpligt att ha ett barn tillsammans, som man ju måste diskutera rätt mycket om.

Förlåt nu om jag har irriterat någon. AS-personer som föräldrar är något som engagerar mig mycket och något som jag försöker lära mig mer om.

Frågande:

Jag tycker det är väldigt trevligt att du är här och ger oss dina funderingar. Fler borde vara lika ödmjuka och samtidigt vetgiriga som du. Det är så många som tror sej veta bättre än jag vad det är jag behöver.


Sötnosen:

Jag tycker du har ett väldigt märkligt problem. Men det är väl mest min åsikt. Precis som Inger gillar jag logik för att lösa problem och precis som Inger skulle jag uppskatta dina klara, logiska anledningar att inte fullborda graviditeten.
Säg något typ: "Jag tycker du är en jättebra människa men som du kanske vet själv så behöver du mycket av min tid. Jag är inte säker på att vi tillsammans skulle klara av att ta hand om ett barn och jag vet att jag inte skulle klara av både barnet och dej. Därför funderar jag på abort."

Däremot är det inte säkert att din pv skulle bli en dålig far! Han kan behöva tydliga regler av typen: "Om barnet gråter, kolla då 1) om det har gjort i blöjan 2) om det är hungrigt 3) om det vill ha kramar." men om han är hängiven och intresserad så tror iaf JAG att han skulle klara det! Det får väl bli något du TALAR MED HONOM OM!

sommar skrev:

Sötnosen skrev:

Sommar skrev:Då jag inte känner dig o. aldrig träffat dig vill jag absolut avstå från att råda dig till vilket beslut du ska ta eftersom det kan bli totalt fel eftersom jag inte har hela bilden.

Det råd jag vill ge dig är:

* var helt ärlig mot alla inblandade

* prata & diskutera med pojkvännen. Det är ni som bestämmer inte dina föräldrar. Dock inte är fel att de säger sin mening.

* försök träffa o. prata & diskutera med någon proffesionell snarast = opartisk o. utomstående tex. en kurator. Då bör din pojkvän vara med första gången. Dock tror jag det är bra både med parsamtal o. enskilda samtal. Fortsätt med samtal om det fungerar. Försök annars finna nytt/annat proffesionellt stöd. Det lär ni behöva!

* ta reda på den fakta du behöver med hjälp av proffesionell personal o. nätet men ta det försiktigt - all fakta där är förmodligen inte 100% riktig. Kolla källan!

* berätta det inte för "allt o. alla" innan du bestämt dig. Det kan spridas sig snabbt som en löpeld o. snart vet hela orten eller staden om det med lite otur.

Tråkigt att du fått en del urbota dumma kommentarer här i tråden. Men som väl är finnes är något vettigt oxå!

Till sist; har man glömt tänka efter före får man försöka ta konsekvenserna av sina handlingar! Dock kanske det inte alltid är möjligt men man får iaf. vara beredd att gå väldigt långt.

Sötnosen skrev:
Tack Sommar!

Jag har försökt ta kontakt med aspergercenter men deras råd är precis som många här på forumet väldigt partiska. Min pojkvän hatar också samtalsterapeuter och är ganska krävande med hur jag ska bete mig, han kan inte se sin egen sjukdom och blir jättearg om någon föreslår att han behöver hjälp med något som inte passar in i hans bild av sig själv även om alla andra kan se det.

Att vara ärlig tror jag precis som du skriver ändå är bäst, men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för honom på ett bra sätt. Chansen är stor att han stormar ut ur huset eller värre innan jag förklarat till punkt. Och även om han inte gör det vet jag att han kommer gå ner sig i ännu en depression och kanske kommer att bära ett livslångt agg mot mitt "svek".


Hur ska jag förklara för honom så att han också ser min sida av saken??

Tyvärr har jag inget bra svar på det nu men ska grunna lite på saken o. återkomma snart.

Tack Sommar, du är en ängel.

Tack! Nu har det kommit så mkt. bra råd så jag har inget nytt att komma med tyvärr. Det psykologen skrev var mkt. bra. Kommer jag på ngt. skriver jag det. Är iaf. glad att vara den första som skapade den positiva o. förstående spiralen i din första (nu låsta) tråd. (Tills. med Bjäbbmonstret o. sssssm ) iofs.

Moderator:

sommar skrev: i din första (nu låsta) tråd.

Tråden är inte låst. Den är inswooshad i den här.

weasley skrev:Moderator:

sommar skrev: i din första (nu låsta) tråd.

Tråden är inte låst. Den är inswooshad i den här.

Ok.

Frågande skrev:Förlåt nu om jag har irriterat någon. AS-personer som föräldrar är något som engagerar mig mycket och något som jag försöker lära mig mer om.

AS och föräldraskap är tydligen ett känsligt ämne också, iaf enligt min uppfattning.
I övrigt önskar jag att fler psykologer var som du, så att dom faktiskt är medvetna om att dom inte sitter med all kunskap och alla facit i hand. Det är mycket bättre med folk som försöker lära sig mer om AS om man nu jobbar med det.

Hej.

Jag har pratat med en terapeut och kommit fram till att det bästa just nu är om han får flytta hem till sin mamma igen. Jag hoppas att det och aborten blir en tillräcklig väckarklocka för honom att söka hjälp och vi kanske kommer försöka igen i framtiden om han svarar på behandlingen. Som flera redan skrivit i tråden ursäktar inte asperger allting och man måste kunna diskutera i en tvåsam relation. Jag ska inte tvingas vara rädd för att bli beskylld för att vara dum, ologisk och falsk bara för att jag inte vill eller tycker samma saker som han. Jag har också ett värde. Jag är inte hans mamma. Och det är inte jag som pendlar mellan hemmet och psykakuten, det är faktiskt han. Och nu måste han ta tag i det. *rätar på ryggen och kastar med håret*


JÄTTESTORA tack till Alien, Frågande och Sommar som fick mig att tänka till och var OTROLIGT gulliga och hjälpsamma i sina svar!!