Det låter som värmland. I västmanland är samma lista: ett finger, en klöver, (*), ett paket, en apelsin, ett kreatur, en [äppel-]skrutt (eller dito skrott).

*) paraply verkar vara ett förvirrat ord i flera dialekter, personligen anser jag att det neutrum, det vill säga ett paraply.

Vad säger du om "borr" kontra "borrmaskin" kontra "borrstål"?
Jag hävdar att det är "en borr" som är den spiralformade vässade delen som man kan byta ut, medan delen med motor och chuck är "en borrmaskin".

En öl, en mörk öl.

Ett borr har jag hört talas om...men jag skulle vilja säga en borr haha

nallen skrev:Vad säger du om "borr" kontra "borrmaskin" kontra "borrstål"?
Jag hävdar att det är "en borr" som är den spiralformade vässade delen som man kan byta ut, medan delen med motor och chuck är "en borrmaskin".

Instämmer fullständigt, en annan liknande sak är att säga en grävskopa när de menar grävmaskin istället för själva skopan.

Båda de maskinerna (borr- och gräv-) har fler användningsområden än just borra respektive gräva.

En del säger sop om soppåsen/korgen, en sop är för mig sopborsten...

Den här delen av diskussionen hör kanske hemma i en annan språktråd...

nallen skrev:*) paraply verkar vara ett förvirrat ord i flera dialekter, personligen anser jag att det neutrum, det vill säga ett paraply.

Är inte paraply ett franskt låneord? Och därav en del problem, samt även med ord som trottoar, ridå, parkett, restaurang, meny, garderob, etc

Miche skrev:Instämmer fullständigt, en annan liknande sak är att säga en grävskopa när de menar grävmaskin istället för själva skopan.

Det där svarade Zombie på i en annan tråd:

Zombie skrev:Grävskopa duger utmärkt som vardagsord för hela maskinen enligt den urgamla principen pars pro toto.

Jag skulle tro att flygplan för flygmaskin är precis lika oegentligt, eftersom "planen" rimligen måste vara vingarna, inget annat. Så marsch och ändra språket allihop! Och "flygmaskin" duger inte heller, eftersom det utesluter helikopter, autogiro med flera flygmaskiner, så marsch och hitta på nya ord!

post739643.html#p739643

Distinktionen mellan En och Ett är såvitt jag förstår enbart traditionell - eller möjligen praktisk/estetisk, det låter bättre att säga på ett visst sätt - knappast förnuftsmässig. Men en liten nytta med det kan väl vara att det minskar antalet syftningsfel med 50%...

Zirre skrev:Ett gäng fler gäng.

Gäng är ett kollektivt substantiv. Liksom "ett sällskap", "ett folk" el "ett kollektiv". Eller en flock, en hjord, en grupp.

Zirre skrev:Försök att förklara en och ett för en invandrad.
Fick frågan en gång när man använder vilken respektive vilket men jag kom inte på någon bra förklaring.

Även om det skulle finnas någon språkhistorisk förklaring till vad som är neutrum (ett-ord) och reale (en-ord), så skulle den nog inte hjälpa. De stackars icke svenskspråkiga får helt enkelt lära sig det utantill.

Men samma sak gäller ju dem som ska lära sig tyska. De har maskulinum (der), feminum (die) och neutrum (das). Låter enkelt men en massa ord som vi tycker skulle vara neutrum (saker, djur och abstrakta substantiv) är ändå maskulina el feminina. Det är bara att plugga in dem.

nallen skrev:Vad säger du om "borr" kontra "borrmaskin" kontra "borrstål"?
Jag hävdar att det är "en borr" som är den spiralformade vässade delen som man kan byta ut, medan delen med motor och chuck är "en borrmaskin".

Jag tror många "hemifrån" skulle säga en borr om borrstålet, själv säger jag ett borr. Säger paketet och fingret, dock en skrutt men det verkar som stress och liknande får en att hoppa i dialektmönster tillbaka i tiden och då kan jag säga en om dessa första två och andra dialektala saker jag inte yttrat på 30 år.

Alien skrev:

Zirre skrev:Försök att förklara en och ett för en invandrad.
Fick frågan en gång när man använder vilken respektive vilket men jag kom inte på någon bra förklaring.

Även om det skulle finnas någon språkhistorisk förklaring till vad som är neutrum (ett-ord) och reale (en-ord), så skulle den nog inte hjälpa. De stackars icke svenskspråkiga får helt enkelt lära sig det utantill.

Ja det är förjävligt av det svenska språket att vara svårt att lära sig. Rent av rasistiskt skulle jag vilja påstå faktiskt.

Ska man vara petig så finns det en sorts genus till i min ursprungsdialekt, men jag är för ung eller inte bott lantligt/isolerat nog för att själv säga det. Det tredje är "ena".

Jag har aldrig listat ut vad som är en och ena, men det är olika. Ena ko heter det t ex. Koa i bestämd form. Broa och ibland brona. Men vissa ord har inte a efter en, utan det är bara en. En hund t ex.

kiddie skrev:Ska man vara petig så finns det en sorts genus till i min ursprungsdialekt, men jag är för ung eller inte bott lantligt/isolerat nog för att själv säga det. Det tredje är "ena".

Jag har aldrig listat ut vad som är en och ena, men det är olika. Ena ko heter det t ex. Koa i bestämd form. Broa och ibland brona. Men vissa ord har inte a efter en, utan det är bara en. En hund t ex.

Det känner jag igen. Men jag har inte uppfattat det som någon speciell dialekt utan mera som bondska i största allmänhet men det kan ju vara fel, jag har inte funderat över det. Här säger man också "e ko" men vad som skiljer "e ko" från "ena ko" vet jag inte? Kanske är det olika varianter jag omedvetet har snappat upp under åren.

Titti skrev:Här säger man också "e ko" men vad som skiljer "e ko" från "ena ko" vet jag inte?

Jag har ingenting på fötterna, men jag uppfattar "ena ko" som abstraktare än "e ko".
- "Nisse kommer me e ko imôra", kontra - "Nisses käring ser ut som ena ko".

gadas skrev:Distinktionen mellan En och Ett är såvitt jag förstår enbart traditionell - eller möjligen praktisk/estetisk, det låter bättre att säga på ett visst sätt - knappast förnuftsmässig.

Måste ju ha börjat på någe vis. Rent estetiskt kanske det har blivit med lånord för att man är van vid ett ord som låter på ett visst sätt och påminner lånordet. Vissa liknande vanliga ord kan ju ha endera, en katt, ett skratt.

Någon sitter kanske och bestämmer för nya ord om de ska vara en eller ett?

Titti skrev:Det känner jag igen. Men jag har inte uppfattat det som någon speciell dialekt utan mera som bondska i största allmänhet men det kan ju vara fel, jag har inte funderat över det. Här säger man också "e ko" men vad som skiljer "e ko" från "ena ko" vet jag inte?

E är bara förkortningen for ena medan man inte förkortar en.

Min teori är att realegenus (en-orden) tidigare var feminina el maskulina.

Stämmer med mitt exempel tror jag. Vi har ett konstit språk iom väldigt många har typ 2 genus, hon och han.

Hur gör tyskarna när de ska tala om sitt djur? Går de efter djurets verkliga kön eller efter ordets kön?

kiddie skrev: Jag beställde en pommes frites med, min kompis tog dock ett pommes frites av mig.

Jag säger typ "Men nu tog du en pommes frites av mig". Låter bra i mina öron men ett funkar också.

Tänker efter och jag skulle kunna använda vilketsom.

I tyskan är solen feminin och månen maskulin: Die Sonne - Der Mond
I franskan är det tvärtom: Le soleil - la lune

Och i tyskan säger man "sie" (hon) om solen och "er" (han) om månen.

Man säger förstås der Hund och die Hündin (hyndan/tiken). Inga konstigheter. Men hur blir det med das Mädchen (flickan), säger man "es" (det) om henne? Nej, jag skulle då säga "sie".

Ska man lära sig svenska så är en och ett svårt, men ord som slutar på -a är väl oftast en?

kiddie skrev:

Titti skrev:Det känner jag igen. Men jag har inte uppfattat det som någon speciell dialekt utan mera som bondska i största allmänhet men det kan ju vara fel, jag har inte funderat över det. Här säger man också "e ko" men vad som skiljer "e ko" från "ena ko" vet jag inte?

E är bara förkortningen for ena medan man inte förkortar en.

Formen e är väl snarare (åtminstone historiskt sett) en förkortning av det feminina en med kort n. I maskulinum blev det inte någon sådan förkortning, eftersom n där var långt. (Jämför med isländskans maskulina einn och feminina ein). Således e ko (fem.) men en hund (mask.). (I riksspråket har denna genusdistinktion i stället upphävts.) SAOB skriver:

Då i m. snart nom. ack.-formen genomfördes liksom i f. nom.-formen, vilken senare hade kort n, uppstod en motsättning i kvantitetshänseende mellan m. ĕnn o. f. ĕn. I flertalet dial. är denna motsättning bevarad, vanl. så, att nasalbortfall (med l. utan förändring av vokalkvaliteten) inträdt i f., men ej i m. Skillnaden upprätthålles strängt i Bib. 1541 o. L. PETRIS skrifter (en: een) o. ännu ngn gg på 1600-talet, t. ex. i FORSIUS Min. (c. 1613), men har sedan i riksspråket upphävts genom endera formens seger.

Formen ena ser ut som femininum ackusativ. Det tycker även SAOB:

Genomförandet av ack. ena i hela fem. tillhör åtskilliga dial.; det har numera i riksspr. starkt bygdemålsfärgad prägel o. så redan åtminstone i språkprovet fr. CARLÉN (1841). Formen upptages ss. grundform i fem. i ordböcker av LIND (1749; under ein; annorlunda under en) och DÄHNERT (1784), men angives ss. avvikande från riksspråket av HOF Dial. vestrog. 56 (1772).

SAOB ger bl.a. följande språkprov, från 1526 års översättning av Nya testamentet (Mark. 15:17):

Krigszmennena.. wridho till hopa ena crono aff törne.

Krona är ett feminint substantiv, och ackusativ är väl här det riktiga ur fyrkasussystemets synvinkel (objekt till wridho till hopa). Sedermera har dock formen ena, enligt SAOB, "i åtskilliga dialekter" genomförts "i hela femininum", så att den t.ex. även kan förekomma i subjektsställning.

Ah, najs veta ursprunget. Dialektalt är dock e och ena utbytbara, men grammatiken är ju inte densamma nu som förr. Dvs i dialekt lika korrekt med "e ko kom" som "ena ko kom". Ko i ackusativ vågar jag mig inte på eftersom jag har glömt objektsformerna vilken som används hur, trots att flera språk jag studerat har olika objektsformer. Var väl för länge sedan.